ja, jag är lycklig nu.

Det har tagit så länge att smälta allt (jag har fortfarande inte gjort det helt) att jag inte ens har kunnat tänka på min blogg. Men nu ska jag försöka berätta att jag ju faktiskt var på Pleppo Live i lördags. Och att det var fantastiskt.

Mina förväntningar var skyhöga gånger hundra. Och ändå var det stundvis ännu bättre än det. Såklart, det var ju Ted och Kaj. Jag skrattade konstant i två timmar och mina kinder var ömma när det var över. Förstås fanns det ett eller två nummer som var mindre bra, det finns det var man än i världen vänder, och visst saknade jag lite Lagergård & Karlsson, Hambo, Gunvor & gänget och Joppe Doll, men ingenting som var dåligt. Åtminstone inte för en sån som jag, vars religiösa åskådning är just Pleppo.

Jag älskade Klaus-Verner (mest i akt två), Psykdoktorn (mest i akt ett), Familjen von Tratt, Hattsketchen och mannen vars hund befarades död. Jag gillade lustiga huset, allt med mommo och nästan alla sånger. Jag vill inte berätta så mycket om handlingarna för jag vill att alla ska få en riktig god och orörd Pleppokaramell att smaska på när det är er tur att sitta i publiken. För alla ska dit! (Behöver man ens uppmana längre, med närmare 5000 biljetter sålda...?) Och alla, också de som kanske inte har hört så mycket Pleppo, tror jag kan se det och ändå skratta. Det tycker jag är bra gjort.

Efter föreställningen skålade vi för alla inblandade människor, även för mig. Med champagne som bubblade. Det var nog en av de mest oväntade situationerna i mitt liv. Min fina kusin tackade i egenskap av teaterchef mig för att jag berättat om Pleppo och givit idén. Att det är på grund av mig det blev teater. Och så sa alla skål och jag hade svårt att förstå åt vilket håll jag skulle titta.

Sedan gick vi iväg på mat och fest. Kaj steg upp och höll tal. Döm om min förvåning när han inledde med att berätta om första gången han och Ted träffade mig, i min "hem"stad 2007 när jag sprang över vägen så bilarna var tvungna att stanna. Jag trodde inte de alls kom ihåg en sådan sak. Sedan sa han att jag sen dess har varit deras trognaste fan och att de aldrig själva hade kommit på idén att kontakta teatern, att de står mig i tacksamhetsskuld för detta, varpå favoritpojkarna överräckte en Pleppobok till tonerna av folks applåder och de två-tre finaste minuterna i mitt liv hade passerat.

Kvällen förlöpte i rask takt och jag hade nog hela tiden svårt att förstå att det faktiskt hände nu. Men kycklingen var god, likaså lonkeron. Jag hade roligt, människorna var trevliga och jag fick höra så många fina, kloka, snälla och roliga ord på en enda kväll att jag inte har lyckats ta in alla ännu.

Tack Ann-Luise för att jag fick vara med, tack för allting. Tack Ted och Kaj (och Susanne och Markus givetvis!) för en 12 av 10-poängs show, tack alla som har gjort detta möjligt. Det här glömmer jag inte idag, inte imorgon, inte på fredag, inte om fem år. Jag glömmer aldrig det här. Tack. Pandor!

Ps. Kaj frågade om jag behöver dallarn i uppförsbacke. Det var kanske det gulligaste någon nånsin har frågat. Uppförsbackar liksom.