Gick till Ica med Erika och hennes kille som är på besök från Finland. På hemvägen hörde vi något som skramlade bakom oss och två sekunder senare cyklade en bekant till Erika förbi. De hälsade, och i vanlig ordning kläckte svensken ett "hur är det?". Detta när han hade cyklat långt förbi oss. "Jo det är bra, hur är det själv?" frågade Erika. Men både hon och jag och säkert Lahtiskillen också förstod ju att han redan var för långt bort för att varken höra eller bry sig. Jag började skratta. Han höjde handen till svar. Jag fortsatte skratta.
Alltså VARFÖR kunde han inte bara stanna cykeln och invänta svar, allra helst stanna innan han själv frågade. Han var ju minst tre meter bort när han ställde den. Eller om det nu var sådär bråttom, bara skita i att undra. De allra flesta bryr sig ändå aldrig. Och det här var det påtagligaste av alla fall hittills. Alltså Sverige. Haha. Det ska vara så trevligt men det blir så fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar