flashback om en assistentfråga.

Var på Samarkand idag och köpte lite nödvändigheter såsom vinterskor samt accessoarer till inkommande teaterpremiär och fest. Plötsligt slog mig en tanke från 2003. Jag var 12 år, skulle gå ut lågstadiet om några veckor och satt på ett möte. Ett möte angående huruvida jag skulle komma att behöva en assistent i högstadiet. Skrattar åt tanken idag. På mötet fanns förutom jag min pappa, skolhälsovårdare, kurator, inkommande lärare och lågstadierektorn. Förstod absolut inte grejen, ja vi kan väl nästan kalla det hysterin, då, och när jag tänker på det gör jag det fortfarande inte. Jag sa själv nej, hela tiden sa jag nej och jag minns att jag grät inför pappa innan mötet för att det skulle göras en höna av en fjäder än en gång.

Jag slutade inte säga nej. Jag vill klara mig och därför gör jag det också sa jag. Sluta ha taggarna utåt sa människorna och de tyckte nog att jag var lite arrogant. Men jag tyckte samma sak om dem. Tog vid den åldern faktiskt lite illa upp av tvivlet. Som om jag inte skulle klara av att kliva av och på bussen iförd ryggsäck. Jag fick min vilja igenom till slut och mötet klubbades med resultatet ingen assistent.

Och såhär i efterhand är jag tacksam att jag redan då fattade hur man säger nej. Att jag visste hur jag ville ha det. Jag önskar alla välmenande människor från mötet skulle se mig idag, åtta år senare i Växjö, fortfarande utan assistent. När jag tänker tillbaka kan jag inte förnimma en enda situation där en assistent hade hjälpt mer än stjälpt. Jag har från början fått lära mig att packa om mina väskor och organisera på ett sätt som fungerar för just mig, se genvägar, utvägar, och att släppa ner dallarn för trapporna och själv gå efter när annat alternativ saknas. Dessutom har mina kompisar alltid varit snälla och hjälpsamma utan att vara påträngande vilket jag också är tacksam för. Frågan är hur bra jag hade klarat mig idag om jag redan då, på 2000-talets ljuva början, hade haft en svans som hela tiden hade hjälpt mig med allt. Tror inte min hjärna hade hittat på lösningar i samma takt. Jag tror den hade somnat.

De förstod förmodligen inte att det är man själv som känner sig själv bäst. Fast nu tanken kanske var fin så gick det nog inte mycket längre än så. Lite som med kommunismen.