I morse när jag gick till tentamen lyssnade jag på radio. Björn Skifs Michelangelo började spela. Och någonstans där slog det mig. All denna banala meningslöshet. Vad spelar det för roll om jag klarar denna tenta idag, i vår, nästa år eller 2018?
Michelangelo finns kvar.
Björn Skifs vill ha femton svar, han vill ha besök, han vill ha en målning. Jag vill ha hundra studiepoäng, saker (som jag egentligen inte behöver), mat, massa tid, kontroll.
Där går jag på frostigt grus, övermättad på grammatiktermer. Där sjunger Björn Skifs något ganska fånigt som han kanske kom på i fyllan. Där kör någon runt på flakmoped och plockar skräp. Där gråter någon som blivit dumpad. Där ligger någon på dödsbädden med en enda önskan.
Hur hamnade vi här? Och vad spelar allting för roll egentligen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar