När jag var i Finland var jag på teater med min kusin. Såg Next to Normal. Som var hemsk men sann. Lite skruvad och mycket gripande och fin. Typ som livet. Slog lite mot ansiktet men på ett värdigt sätt. Folk grät i slutet av andra akten men jag grät bara en gång. I början när Diana lagade smörgåsar.
Under föreställningen bröt snöstorm ut och när vi skulle köra hem några timmar senare hade det snöat ganska kopiöst. Vi kom så långt som till den mindre vägen som går upp till kusins hus. Den var totalt igensnöad och vi fick se oss besegrade. Mitt 15-åriga kusinbarn kom till undsättning med traktorn mitt i natten och drog upp oss ur drivan. Helt loss kom vi dock inte förrän jag, som bara kör bil med handgas och inte ens var säker på vilken pedal som var gas och vilken som var broms, fick gasa medan dom andra två knuffade.
Sen fick vi backa ut till den större vägen och därifrån få skjuts i traktorn hem. Det var förstås inte det lättaste varken att ta sig upp eller för traktorn att rymma två fullvuxna kvinnor och en chaufför. När jag skulle försöka få plats bak i lyckades jag komma åt traktorns tuta tre gånger. Tre. Klockan två på natten. Jag vet inte med er men åtminstone ingen av oss i hytten kunde annat än skratta. När min kusin uppmanade mig att inte skratta så att jag ramlar ut började jag bara skratta mer. Vi kom hem. Till slut.
Situationen var bisarr men kvällen, och hela helgen, var fin.
"Ja sko nåo ha sloppi ijinom me Yaris ja." Nej, pappa. Jag lovar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar