lev för oss båda.

Fick svälja hårt för att lyckas hålla tårarna borta när jag gick ut från magasinet vid Wasa Teater idag eftermiddag. Mina kompanjoner kommenterade och diskuterade men allt jag kunde säga var mm och joo de första minuterna.
Kornelias hjärta var fint, så fint. Kritisera kan man alltid men jag är inte den som klagar på bra saker och ingen har heller bett mig om det.
Texten var bra, temat var annorlunda, flickorna var duktiga.
Jag upplever antagligen hela grejen annorlunda eftersom jag har upplevt liknande. Pjäsen fick mig att fundera på allting igen.

Varför överlevde jag och inte Elin? Vad gör jag här? Vad hade Elin gjort om hon hade levt? Varför fick vi inte överleva båda? Det kanske hade funnits en som inte hade tyckt att jag var konstig. Det kanske hade varit hon. Vi hade kunnat göra saker. Prata. Skratta. Leka med min kylskåpspoesi. Krama varann. Hon hade kunnat trösta mig när allt var åt helvete. Om det nu nån gång hade varit det om hon hade levt. Eller dog hon för att det var meningen? Hade hon varit för sjuk? Tänker nånsin min pappa och mina syskon på henne eller är det bara jag?
Skuldkänslorna i pjäsen kände jag också delvis igen men kanske på ett annat sätt. Alla mina utbrott och depressioner. Borde jag ha slopat dom och istället varit tacksam för livet?
Nåväl, hon kanske inte gav mig ett hjärtahalsband men hon gav mig ett liv. Och jag ska leva för oss båda. Tio poäng och tack till fröknarna Åman och Mangs för en fin och berörande pjäs.

Nu ska jag på bio med den av mina systrar som finns med mig rent fysiskt. Hej.