Jag övar inför högskoleprovet och eftersom svåra ord är enda delen där jag har någon slags chans så sätter jag vikten på dom. Bara för att jag gör det här glömmer jag säkert bort att anmäla mig eller något annat skit. I vilket fall som helst. Ord är bra att kunna. Här följer nu första delen av en historia jag skrev i okänt antal delar, med svåra ord jag lärt eller ska lära mig. Varsågoda.
Berit och Helge hade varit kära varandra i 30 år. Och var det fortfarande. Åtminstone enligt Berit. Det var hon som dikterade. Sa Helge emot kunde det gå illa. Berit kunde vara riktigt nedrig stundvis. Eftersom Helge var mjälkig och inte speciellt granntyckt var det nu som det var. Visst var hon ändå så illustrativ och mogul, hans fina Berit.
De förgapade sig för 30 år sedan vid läkarcentralen. Helge hade under en längre tid lidit av smärtor i såväl armar som ben och var därför tvungen att uppsöka läkare. Karensen var lång och han visste inte hur han skulle fördriva tiden. Han tog fram sin parlör och läste några ord. En oförmedlad röst hördes bakom honom. "Vilket språk är det?"
Redan på den tiden var han lite valhänt och tappade boken i golvet.
"Pettersson?" hörde han då och en gracil, ung läkare stod i dörren och inväntade honom.
"... Det får du utröna, det är jag som är Pettersson så jag måste gå. Vi ses."
Hon bjöd honom på kaffe efteråt. När de stora kåsorna var urdruckna gick de hem till henne. Visst var hon lite prålig och skroderande av sig, fröken Almqvist, som hon hette då, men det var något med henne som han inte kunde låta bli att älska.
Med detta tackar bloggare Berg för sig och uppmanar vänligt alla att titta in igen för att ta del av den intressanta fortsättningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar