Hur jag än försöker kan jag inte sluta ha roligt åt hästen jag såg i förrgår. Det kunde nog inte bli mycket mer likt min humor. Igår kväll var jag tvungen att skriva ner händelsen i min bok för att få ut det ur huvudet och få tag i sömnen.
Jag önskar att någon hade varit med mig så jag hade haft någon att skratta med. Svårt att förklara hur roligt det faktiskt såg ut, nämligen. Å andra sidan hade väl personen till sist sagt att sluta skratta det var inte sådär roligt det var ju bara en häst.
Och eftersom min humor är speciell men när det slår rätt är det riktigt kul blir jag kanske ledsen om jag inte får skratta klart. Slutsats: vad bra att jag gick ut ensam i tisdags.
Det där var ju inte vad jag egentligen skulle berätta, nej.
Jag skulle berätta att fredagen imorgon inte kunde komma mer lämpligt. Att jag saknar mitt halvblonda hår jättemycket. Att torsdagar är jobbiga men bra. Ja, att det helt enkelt inte finns så mycket att berätta.
Jo igår när jag skulle sova kom jag på att jag egentligen inte vet nånting om det här språket. Vad är subjekt? Predikat? Objekt? Vad är huvudsats och vad sjutton är en bisats? Modala och temporala hjälpverb... öh va?
Man måste tydligen inte veta så mycket eftersom jag har klarat mig hela livet. Men med tanke på att jag ämnar studera litteraturvetenskap kanske det vore bra att fatta lite. En stor, fet, gymnasiebok kallad Språkets Värld samlar damm i ett skåp hemma i Pensala. Kanske återses vi en dag, Språkets Värld och jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar