I Helsingfors stängde Natu av sin mp3 och berättade att hennes kusiner ber bordsbön, " gud som haver...nånting, tack för maten". Hon sa det snabbt och utan inlevelse. Det blev senare uppskrivet i mitt block.
På båten blev hon åksjuk, jag sov timmarna två på en soffa i caféet.
Framme i Tallinn hoppade vi in i en taxi. Natu talade ryska med chauffören. Hon är nog lyckligt lottad som fullständigt behärskar det där häftiga språket, språket med en framtid i dessutom. Det tror jag dock inte hon är desto medvetnare om, hon bara pratar. Och för mig är det roligt att höra på. Taxin körde oss till Baltikums största körcentrum och där sprang vi runt. Det var ganska billigt och bra.
Vi gick också till gamla stan. Alla matställen var fulla. Till sist fick vi plats. Satt och värmde oss på kaffe och kakao länge. Det var så kallt att ni kan inte tro. Av denna orsak köpte vi också varsin varm mössa. Alla gick runt med såna så vi föll dels också lite för grupptrycket. Estnisk glass har en konstig bismak. Hade vi stannat längre hade jag velat utforska själva staden mera, åka såndär buss och sånt, men nu var det bara fråga om några timmar så snart tog vi en taxi tillbaka till båten.
"De e ingen skillnad om de e en dålig båt nu när vi far, de får fast vara katter och hundar på den, men då vi far tibaka, då ska de vittu vara en bra båt" sa Natu i Helsingfors på morgonen. Gissa om hon fick spasmer när allt stängde strax innan tolv när vi kom fram. Vi hade hytt fram till klockan sex imorse. Det enda vi egentligen kunde göra var att sova. Oj vad arg hon var. Men nånstans inom sig förstod hon ändå att sömn var vad vi båda två behövde mest av allt, och somnade.
Taxi tog oss rautatieasemalle och vi hoppade på tåget till Uleåborg. "Int kan vi fa på dehä, de far ju ti Oulu."
"Jo men vi byter ju i Seinäjoki."
"Aj jo."
...
"Ida vi e int på rätt tåg."
"Jooo."
"E du HELT säker?"
"Jaaa."
Konduktören kommer.
"Opiskelija Vaasaan."
"Mistä?"
"Helsingistä."
"Ja mulla on samaa."
Se, vi var rätt.
Dock böt vi tåg i Seinäjoki och det tänkte gå lite illa. Redan från början hade vi inte mycket tid på oss att byta, nu var tåget från Helsingfors dessutom försenat.
Tåget gick från spår två och för att komma dit ska man först en trappa ner, sedan en upp igen. Natu trappade, jag tog hiss. Första hissen hade en lapp på sig där det stod att den var stängd. "Du skulle bara våga", tänkte jag och tryckte. Den öppnade och jag slapp ner. Så skulle jag upp igen. Nästa hiss var beklädd med en likadan stängd-lapp. Jag tryckte. Inget hände. Igen. Nä. Men kom igen. Nej.
Trapporna var många och branta. Ingen chans att jag hann upp om jag skulle bära dallarn själv. Jag ringde Natu som skrek och var stressad. Jag fick ner henne. Hon bar den och skrek att hon hatar den och skulle kunna hacka den. Jag kunde bara skratta. Vi hann.
Det här är mina estniska fynd:
Notera speciellt t-paitan med Muminpappan som plockar Whiskey.
Nu är jag alltså hemma. Jag for till banken och växlade tillbaka estpengar och samtidigt växlade jag något åt Bazooka. På samma gång som vi for tog jag ett brev som skulle postas till FPA. Fast det är lite äckligt det där med att slicka fast kuvert så brukar jag ändå göra det, man dör inte. Denna gång funkade det inte. Jag vet inte varför. Tejp hade jag inte heller. Jag tänkte att kanske Bazooka har hemma eller nåt. Vi möttes utanför mitt hus och jag frågade "har do na tejp?" "Jo" svarade han. Fortfarande tänkte jag att han menade där hemma.
Sen säger han "jäär har do tejp". Han hade det i fickan. Bara sådär. Som om det är den naturligaste sak i världen att ha i fickan. Kanske borde man börja ha. Praktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar