När jag kom till Stockholm i lördags började jag med att komma till en tunnelbanestation som hade varken hiss eller vanliga trappor. Endast tre stycken hemska rulltrappor. Min stora skräck. Jag såg att den ena av dom stod stilla medan två rullade. Stod och funderade på vad i helvete jag skulle göra. Gå tillbaka? Jag måste ju upp för där, utanför tunnelbanespärrarna, står min bästa vän och väntar.
Tog upp telefonen för att ringa henne när plötsligt två unga karlar kom och frågade om jag behövde hjälp. Ja det behövde jag ju. Men hur? Jag var skräckslagen av det som rullade framför mig. Det slutade med att jag tog den ena karlen i handen och sakta vandrade upp för den stillastående rulltrappan (vid varje steg tänkte jag "nu börjar den rulla och jag dör"), medan den andra bar Dallarn. Tänk vad snälla människor det finns.
Nåväl, varför jag berättade detta var för att jag tror att det var nödvändigt med en fördröjning just då. Varje sekund av obehag uppför trappan var sist och slutligen helt okej, för jag kom upp precis i samma sekund som jag såg Markus Krunegård gå in på Pressbyrån.
Utan hämningar och som om jag aldrig sett en rulltrappa sprang jag efter. Om möjligt var han ännu gosigare i verkliga livet. Den mannen, den mannen. Den drömmen. Trodde jag såg i syne först och förstod ingenting, men när hjärnan fattade att det var han, då var jag inne på Pressbyrån fortare än jag själv förstod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar