När jag gick hem från skolan idag såg jag plötsligt en människa som gör mig glad. Raskis, Rasta-Robert. Han kom gående med gitarren hängande över axeln för han hade varit på stan och spelat för att få lite pengar. Sånt är så fint tycker jag. Efter att stilla ha stått och diskuterat en stund följdes vi åt från Kaserntorget ner till vår gata, där våra vägar skiljdes åt olika håll.
På vägen berättade han om en fest som kanske lutade lite mot det vildare. Jag sa att man lever ju bara en gång, ni vet sådär som man säger.
Då säger han något som fick mig att haja till.
"Hur vet du det?"
Det tog en stund innan jag lyckades fortsätta, "Nej. Det vet jag ju inte."
Det där var det bästa svar jag nånsin fått på det där, när jag tänker efter, ganska dåliga uttrycket. Varför har jag aldrig tidigare fått det svaret?
Vi vet ju inte. Kanske det finns ännu fem liv efter detta. Kanske vi redan har levt åtta liv. Kanske allt är ett liv. Kanske det ändå är bara ett liv och det är det här. Ingen vet. Och man ska inte veta. Dör jag ska jag försöka blogga vidare och informera. Både er och Raskis.
Fast sen fick jag nog medhåll gällande att leva fullt ut, bara ifall att.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar