Jag anlände ikväll till skolan en halv minut efter att matchen mellan Finland och Tjeckien satt igång. Jag satt några sekunder innan det var dags att jubla halsen av mig. 1-0.
Så efter ruset satt vi där, jag, Simon, Ludde, Jacob och Joel. Alla med spastiska tvångsrörelser och hjärtat på annat ställe än normalt. Jag talar förstås om halsgropen. Vi skrek och hade i nerverna. Till sist blev det 1-1. Det var väldigt väntat.
Samma rörelser och ljud fortsatte en hel period och en förlängning till. Sedan följde straffläggning och mina mäns nerver höll inte. Inte mina heller. Den längsta svordomsramsan på länge släpptes. Pojkarna drog iväg och bowlade för fosterlandet, jag gick och köpte vitlöksbatong. VOI VOI.
Jag ska tala om för alla er som inte bryr er om hockey, ni är lyckligt lottade människor just nu. Ni slipper bära på sorg. Ni slipper känna hur det svider. Ni kan bara leva vidare.
Visserligen kan väl jag också det efter en stund, för om typ 360 dagar drar ett nytt VM igång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar