det händer ganska ofta. att jag tänker på något eller säger något och det händer en stund senare. folk tror oftast inte på mig. de flesta tror att jag ljuger och hittar på. men det är faktiskt sant. det händer. jag tycker att det är både obehagligt och häftigt.
som nu. här sitter jag i min ensamhet och tittar på vem vet mest. jag är inne på mitt tredje avsnitt nu. när jag kollade första tänkte jag att tänk om jag skulle vara med i programmet och få en fråga om bob dylan och vad han heter egentligen. det skulle jag kunna svara på.
(nej, mina tankegångar är inte mer avancerade än så en fredagskväll med mig själv.)
vad frågade programledaren en kille nu?
jo, just det;
vad hette bob dylan ursprungligen?
pappa har fått höra mina visor ett antal gånger* och har därmed börjat lita på att det är sant.
han säger att min mor var likadan. både med det och att identifiera människor.
jag besitter nämligen också någon sorts förmåga som innebär att jag när jag ser en människa plötsligt kan få för mig att den människan är någon jag bara hört talas om, aldrig sett. oftast är det den människan. det är också skrämmande.
* ett annat exempel: i vintras spelade jag och pappa alias. jag förklarade reglerna åt honom och bad honom ta ett kort ur den orörda lådan. jag sa: betänk nu att ordet ljus står på nummer två. då kan du till exempel säga att det är motsaten till mörk eller att man tänder det på jul.
pappa tittar på mig med konstiga ögon och säger: jaanå he ståo ljus på tvåon.
men det känns ju fint att veta var det kommer ifrån.
puss och kram mamma. jag önskar vi kunde dela våra upplevelser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar