Är nyss hemkommen från en kväll hos samma turkar som igår. Alltså, jag vet aldrig var jag hamnar längre. Det började med att Natu och hennes kompis inte kom någonstans för att bilnyckeln hade gått av i låset. Jag hämtade dem och plötsligt var vi hos Kneet i Sunnanvik. Där ville man festa som turkar och snart var vi där. Idag var det ganska underhållande. Vi "smakade på andra kulturer" och åt saltgurksblanding ur en plastburk. Kneet drack turkarnas brännvin och var sorry that he left the lemon in the glass och försökte diskutera tv-serier med dem. Jag hade roligt åt allt. Nykter. Jag kanske borde agera chaufför oftare. David och den där jag skrev om igår tyckte jag var en bra chaufför och förvånades över att körkortet har varit min ägodel i bara tre månader. Jag har ännu inte kommit fram till om det var ironi eller icke.
På hemvägen sa Kneet att om han vore dallarn vore han nog lycklig nu. I bakluckan. Det var så bra där.
Den där sa att imorgon ringer han mig så får jag pengar om jag kör honom till disco. Tänk om telefonen slocknar just när han ringer? Aj aj.
Förresten har jag något slags minne av att förut när jag var liten och umgicks med mina albanska kompisar som var mina grannar hängde mamma alltid ut min jacka för att vädras efteråt. Åtminstone åkte jackan ut på balkongen både efter igårkväll och ikväll, och jag fick väldiga flashbacks.
Jag tror det här är livet.
Jag tror det är helt okej.
Nu ska jag läsa och inspireras.
Läsa en författare som totalt sågat en av mina favoritböcker.
Hej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar