mapp med minnen.

Jag kollade igenom min "mapp" (det är en plasficka fet och fullproppad som få) med saker jag har velat spara under mina år. Flygbiljetter, andra biljetter, kvitton (ja. eeeeeeeeeeee plats för skratt) och annat krams. Mest för att jag vill minnas. Där finns saker som har betytt något för mig.

Jag hittade bland annat:

- Ett kärleksbrev jag fick i Belgien sommaren 2006. Jag tänkte att det var nog det enda kärleksbrev jag fått och kommer att få.
- Det sista födelsedagskort jag hann få innan mamma dog. Det var Nalle Puh och på engelska. Hon ville att jag skulle lära mig. Jag minns att hon hade köpt det i England.
- Fyra biljetter från teaterföreställningen Onödiga Människor. Jag började skratta lite.
- Födelsedagskort av mommo. Jag började gråta.
- Biljett från den där föreställningen vid Stadsteatern som vi var på med Virtanen. Varför var vi det?
- Massor med autografer av Kometfabriken. Barndomens oskyldiga lekar.
- Urklipp med Ted & Kaj från alla tidningar i världen. Nästan.
- Födelsedagskortet jag fick av Ann-Luise med Robin Hood på. Jag log.

Och hundra miljoner andra saker. Snart spricker fickan. Då får jag skaffa ny.

För er som undrar så har Berit och Helge inte dött. De är bara iväg på semester. Behövde lite paus. Kommer snart hem.

förlusten.

Jaja. Vi fick ett tröstmål. 6-1.
Imorgon torde vi få brons. Och det är bra.

USA är mitt egentliga favoritland nummer ett.
Men inte i hockey. Det finns inget jag älskar som mina lejon.

Nu ska jag fråga mina vackra vänner på andra sidan jorden;
are you happy now?

Sedan krypa ner under Mumintäcket med Erlend Loe, mmmmmmmm.

sex.

Så satt jag här. Förväntansfull med chokladen och hallonsaften.
Glad och nöjd. Hade en fin match att se fram emot.

Bara någon minut in i matchen klåpar målvakten och sedan spelar alla värdelöst.
Helt värdelöst. Amerika bara pang pang pang boom.
Sex mål. Sex. Mål.

Ställningen är alltså 6-0 till Amerikat efter första perioden. Och jag sitter här. Inte lika förväntansfull. Men jag försöker tänka, att tidsmässigt är det möjligt att göra sju stycken mål på fyrtio stycken minuter. Jag försöker också tänka, att allt kan vända, och allt kan hända. USA kanske tror att de redan har vunnit. Och så får mina lejonmän ett eller två mål. Då blir amerikanerna stressade, skriker fuck och tacklar. Och utvisas. Och pang pang pang boom vi krigar tillbaka.
Och så säger Toni:
Ja måst no ta en öl till...ha no bara tagi en.

Jag skrattar och tycker det låter som en bra lösning.

Äh. Jag vet inget. Men jag tänker komma ihåg denna match oberoende.
Och hur som helst har vi ju chans till brons imorgon.
Men ja sko it vila ni sko ge åpp gollapåjkaaaaar.

jag har en kompis som myntar vackra ord.

Ida yttrade ett nytt ord idag igen.
Hon är genialisk på det planet.

Jag är inte invalid, inte handikappad, utan gångsförsvagad.

Jag har inte hört bättre ord. Tack Ida.

välkommen till min hjärna! sätt dig så kokar jag kaffe.

Vi skulle börja med animationer med lerfigurer på bildkonst.
Joel och jag fick genast en idé.
Då säger hon, ja hon, alltså hon, ni vet nog vem, att
DET GÅR INTE TILL SÅ, EN IDÉ KOMMER INTE FRAM SÅDÄR FORT.
DET FUNKAR INTE SÅ. NI MÅSTE TÄNKA. DEN FÖRSTA IDÉN ÄR INTE ALLTID DEN BÄSTA.
nee, det har vi inte sagt?
NÄÄ MEN NI HADE EN IDÉ NÄR NI HADE TÄNKT EN MINUT.

Ja alltså. Jag är ju jag och sa till sist efter massa liknande ramsor:
flytt in i min hjääno så får do sii ho snabbt mina idéer kommer.

Hon sa inget mer.
Imorgon gör vi kanske något åt saken.
Det kan ju inte hålla på såhär.

JAAAAAA

05:00 steg jag upp efter inte så många timmars sömn.
Exakt två timmar senare kunde jag dansa min första segerdans, 1-0 till vårt land, vårt land.
Jag fick också äta upp alla gånger jag klagat på att Jalonen tog med Niskala istället för Jokinen.
Ytterligare nån minut senare kunde Filppula, via en av mina två älsklingar Koivu, den yngre av dom, sätta in 2-0 i ett tjeckiskt mål som gapade tomt.


Nu far jag iväg (på bildkonst) och analyserar matchen samt kommande match(er?) med Joel.
Glada vi till skolan gå!

Yeaaaaaaaaaaah.

onsdagar har blivit sällskapsdagen.

Förra veckans onsdag gick jag och Sandra på stan, spelade spel hos mig och besökte henne.
Idag gick vi på stan, färgade mitt hår och spelade spel med Mischa.
Nästa onsdag ska vi besöka piercingsstudion för hon ska piercas och jag ska byta smycket som ska göras inom två veckor.
Onsdagar är nog bra. Idag köpte jag en söt klänning/tunika och kan inte vänta på våren.

Bäst jag sover nu. Klockan ringer 05:00. Finland-Tjeckien.
I värsta fall kan jag tvingas lämna bort bildkonsten imorgon bitti...

pensalataxen!

När jag körde bil idag hörde jag på X3M och najs eller bajs. Plötsligt skickade någon som kallade sig Pensalataxen in ett meddelande. Och då sa Anne "Näää! (Det var ett oj-vad-häftigt och ett oj-vad-gulligt-näää, inget negativt) En tax som bor i Pensala!"
Kjell sa: "Jo, och som har skickat in hit till studion."
Sen analyserade dom meddelandet en stund och kom fram till att det var lite fel svarat av en tax.

Ja jag fick så roligt att det var en utmaning att behärska körningen. Dagens bästa, lätt!

Jag undrar lite vem avsändaren var.

trafikstopp och stopptrafik.

Något har inte gått speciellt bra idag.
Men det gör inget.
Det har varit en dag ändå. Tisdag.

Lunchen var kållåda. Melon simmade i salladen. Efterrätten var den där vita krämen jag gillar minst av alla. Jag åt ändå. Så att jag skulle orka sammanfatta en intervju till en text.
Jag körde Ida till bilskolan i samband med att jag själv skulle till Brändö.
När jag kom hem igen hade trafiken nåt fel. I huvudet tror jag. Jag skulle svänga över vägen till min gård. Det var enormt lång bilkö i mötande riktning, bestående av bland annat tre väldigt stora lastbilar. De var från ett annat land. Gigantiska. En av dem placerade mitt framför ingången till gården och vid sidan om mig. Ja den var ju så stor så bilar bakom mig inte rymdes förbi, också för att det stod bilar parkerade på andra sidan om mig.
Jag gjorde det jag tyckte var det bästa jag kunde göra. Slopade mina blinkers och körde runt några gator ett varv för att släppa fram de bakomvarande. Det var ju inte precis så att jag hade bråttom hem.
Det var stockning på Strandgatan också. Ja. Jag vet inte. Men man kom inte fram på ett tag. När jag sedan återkom till samma plats som tidigare står lastbilarna ännu kvar. Ja. Jag vet inte. Så jag tog ett varv till. Och då kom jag hem. Jag vet inte men det kan kallas rusning.

Ikväll har jag besökt Finlands första allmänna bibliotek.
Och så har jag känt på hur det känns att förstöra fotografiet med hela skolan på. Det var sinnessjukt fult. Jag blundar och skrattar. Men i den där skolan spelar det ingen roll alls. Det hade knappast spelat nån roll fast jag hade gått runt och blundat och skrattat hela tiden. Fast det kanske jag gör.

När Ida såg mina ensamma foton utbrast hon: oj va du liknar din gudmor!
Jag frågade: ho veit do att on e he?
Hon säger: ja hörd att nain sa e tå vi va på teater.

Hej Österbotten.

olympiska spelens hysteri.

Efter att Sverige fått sitt andra mål sprang jag till skolan. Rektorn säger att vi inte ska ha foto i klassrummet utan på ett annat ställe som är dåligt för det är långt borta och många trappor. Jag frågar om vi inte får se ishockey. Nej, först när Finland är i final får vi se ishockey.
Nåväl, Joel och och jag går dit. Jag förklarar rivaliteten Finland och Sverige emellan åt vår rumänska lärare. Samt hur viktigt det bara är. Snäll som han är lovar han de som vill att gå till skolan och se tredje perioden.

- men om rektorn säger nåt, undrar jag. (Fast på engelska)
- äh, säg att ni jobbar i två grupper och ni är grupp nummer två som väntar på er tur.

Så jag och klassens karar gick iväg. Finland förlorade 3-0. När det är slut kommer rektorn. Han ser på mig. Jag ser på honom. Han säger strängt: "Foto i NT1!"
"Jaa." säger jag.
Han spänner ögon jag aldrig tidigare beskådat å hans sida i mig. "NU!"
"Jaaa vi e på väg."

Han tror säkert jag är en olydig idiot som över huvud taget inte hade tagit del av foto-lektionen och inte bryr mig.
Nä, det är ju inte så.

systerspenderad snöig söndag.

systersöndagen snart slut.
söt systerdotter shoppade skor.
syster sökte slalomjacka.
snön slutar sällan.

spelade sedan sällskapsspel. segrade. skrattade.
sjunker smörgåslös sänkyyn.

jo jag fuskade. på sista ordet. perkele!
det där kommer att gnaga sönder min hjärna så till den grad att jag inte kan sova.
men jag måste måste måste sova. för mitt alarm tjutar 06:45 imorgon.
för 07:00 spelar mina tappra lejonmän mot tre kronor. inte ens fem kronor. jag har inte hört fattigare.

imorgon anländer mitt retroaktiva handikappbidrag. det betyder att jag ska köpa bröd, muminsängkläder och heath ledger-boken. och kanske 3 pocketböcker för 10 euro. jag är kär i böcker.

ps. i onsdags var sandra här. jag smällde av misstag toalettdörren i dörren innan ytterdörren, som jag nästan alltid gör. jag säger åt sandra: hedee gör ja nästan varenda daa, fast ja ha båodd jär ett halvår.
sandra säger: nå noo ha du bodd länger än ett halvår...

aj jo, nästa måndag har jag bott här ett helt år. 12 månader. 365 dagar. åhå.

lördagmys.

Jag ligger på soffan hos Bazooka. Varsin dator är i användning och vi mumsar Dumle som jag köpte för flaskpanten. Vi drar Dumle-skämt på msn och jag kan känna hur sociala vi är.
Han har bjudit på bröd och nu lyssnar vi på Tina Turner.
Det är nog bra att jag har honom.

Idag var jag på dramalabb. Tillsammans med en Fanny som var en snäll Fanny skrev jag en pjäs om en tjej som blev lurad in i ett hus med fyllhundar och en vanlig hund. Den hade rabies och hette Bosse. En dam undrade om vi kände varandra från tidigare för hon tyckte vi jobbade så bra tillsammans. Kände varandra gjorde vi inte men det hände flera gånger under skrivprocessen att vi sa samma saker på samma gång. Så det gick ganska smärtfritt och fort.
Dock var det där bara en övning och till nästa gång ska jag ha skrivit en egen pjäs. Jag vet inte hur jag ska klara det.

Just det. Det här är vad min pappa sa om min piercing:

Va fan ha do laga? ska ja klös taan e?

Han är så cool.

ett varmt tack,

tack kära panikångest för att du lyckas förvandla mig till den sämsta människan och framför allt sämsta dottern på jorden. tack för att du skriker min hals sjuk och slänger mig kall i snödrivor. tack för att du besöker mig ibland. tack tack tack vad det gläder.
tack för att du inte gillar varma duschar.

efter revyn (som var bra!) for allt iväg
och jag är medveten om att felet är mitt
och att jag inte var en bra människa.

jag ska sova
i ett hus jag spytt galla över
fast det är ett mysig hus
med mysigaste pappan som finns.

men jag undrar var den där hunden är?!

släktskap och pizzor.

Jag bakar ut pizzadeg. Men sista plåten blir bara fel. Jag behöver hjälp. Jag ropar på köksan Bibbi. "Bubblan kan do koma hiid?" Hon kommer, men säger också att man inte får kalla henne så och att hon inte gillar det (allting på skoj såklart, ni skulle bara veta vilken underbar personlighet hon besitter).
Fredagar innebär hos mig allt som oftast en hel del överlopps energi som ofta tar uttryck i teatraliska uppvisningar. Idag var inget undantag. Jag låtsas bli ledsen och ta åt mig varje ord. På skoj fortfarande alltså. Men hon tror tydligen att jag är fullt allvarlig, för det blir hon själv, och ber om ursäkt och omfamnar mig. Jag skiner upp och frågar om jag är sådär bra på att spela.
"Do e väl släkt me Bertell" säger hon då.

Måhända, men det där var mest på tur. Pizzan var god.

Om en och en halv timme härjar min pappa.
Jag lyssnar på och fnyser.

en revy för ett år sen och en imorgon.

Jag har möblerat om i lägenheten. Ensam. Allt går med karatag! Kände mig faktiskt ganska stark. Så nu kan jag se på roligheter varje kväll innan jag somnar, utan att behöva stiga upp. Nu kan vi spela sällskapsspel kring bordet och inte på golvet och få sjuka ben. Nu känns allt lite större.

Imorgon är dagen jag fruktar och som jag ser framemot.
Imorgon är dagen när min pappa förmodligen upptäcker min piercing
och förmodligen drar en ramsa om hur barnslig jag är, att jag inte förstår bättre och att jag mer eller mindre har förstört mig, och mitt liv.
Och jag förmodligen bubblar och vill inte längre fråga om vi kan spela lite Beatles tillsammans på våra gitarrer.

Imorgon är också dagen när revyn 10 kilometer söder om mitt hemhem ska beskådas av mig och delar av min familj. Jag älskar att gå på revy och teater. Det är bland det bästa jag vet. Jag väljer alltid mina kläder med stor omsorg såna dagar. Hoppar runt och nästan spränger av förväntan. Och jag kommer nästan alltid ihåg mina kläder. Och hur allt var, var jag satt, vem som var där och vad jag gjorde. Det är ganska sinnes.
Ifjol var dagen innan studentskrivningar. Jag bar Polen-armbandet och halkade när vi gick ut. Och Bosse kom med bilen och stannade så att vi skulle hinna gå förbi. Och så hjälpte jag en okänd kärring mitt emot mig med någon ordlek i programbladet. Eller namnlek var det.
När jag kom hem satte jag min telefon på laddning.

Efter morgondagens skola ska jag dansa runt och pröva kläder. Sedan köra hemhem och bemöta arg fader.
Sedan förhoppningsvis skratta. Sedan köra tillbaka till det som är mitt hem. För klockan 12 på lördag börjar dramalabbet. Wohoo.

äntligen/vihdoin/finally.

Mina tröjor blev klara idag. Men de måste ännu strykas, hemma i Pensala på fredag. En hemlighet, som inte nu lägre är en hemlighet, är att jag inte kan stryka. Jag är så ohuslig man bara kan bli. Jag tror jag borde fötts till man. Pappa är arg redan på att jag inte kan stryka, ännu argare blir han väl när han ser min läpp. Få se om mina tröjor alls blir strukna.

När jag kom hem låg ett brev från anstalten innanför dörren. Jag utgår från att ni alla vet vilken anstalt jag talar om. Brevet var tjockt och jag visste vad det skulle innehålla. Ett stort NEJ och en massa besvärsblanketter och kuvert. Jag svor ett fult svärord på finska och böjde det i alla former jag lärt mig medan jag rev upp brevet.
Årets hittills största förvåning sköljde över mig när jag såg att jag har beviljats handikappbidrag.
Skam den som ger sig, sa jag högt för mig själv. Och kände att av alla gånger jag i mitt liv yttrat uttrycket var denna gång den mest passande. 5 gånger har jag skickat in ansökan. 4 gånger har jag fått avslag. Jag är faktiskt glad.

Sen tog jag en pizza och gick på stan med min gymnasiekompis Sandra som jag inte träffat ordentligt sedan augusti.

Imorgon är det penkkis
och vi ska få
karameller på stan
och alla treor
ska skrika
abi abi abi
och jag ska förstå
deras glädje.

idag tycker jag

att om man själv är totalt oförmögen att avläsa notpapper och musiktermer i övrigt ska man inte fnysa åt att andra har problem med tempot i en snabb låt. Inte för att jag tar illa upp, men ja, jag tycker man kan fnysa först när man själv hade kunnat prestera bättre. Om ens då.

Jag vandrade iväg så långt att jag till slut inte visste var jag var. Det var roligt.
Sen svängde jag om. Och gick tillbaka. Det var skönt. Hade jag varit kapabel att skriva medan jag går hade jag producerat en och en halv novell.
Att jag inte kan är smått orättvist. Samma sak gäller när jag ska dricka. Jag kan inte dricka när jag går. Därför skulle jag vilja lösa problemet med en hatt man kan hälla vätska i, och sedan sugrör ner från den. Det vore något. För mig. Och oss alla.
Sen kan jag inte heller hålla killar i handen på stan. Ska sanningen fram? Okej. Sanningen: jag tycker det är skönt.
Jag tycker det finns tillräckligt med tid för sådant inomhus.

Jajaja. Sovmorgon imorgon. Trevligt så.

va on e gäälin.

Kära läsare,
det här gör mig inte på något sätt till en sämre människa. Jag är fortfarande samma snälla lilla Idaflick. Jag är ingen sämre kompis, lillasyster, flickvän, kusin, svägerska eller dotter.
Jag har bara gjort något jag velat göra i ett och ett halvt år. Och eftersom jag närmar mig tjugo bast ville jag göra det nu, medan jag har någon "nytta" av den.
Jag tycker om er och uppskattar mina läsare lika mycket och det här ändrar inte på något.
"Va jåora on byri me tokodee?" visst är det ungefär vad du tänker, Magnus?
Ja, jag har ju alltid velat och vill fortfarande testa det mesta, och som sagt har jag velat det här länge. Man har bara ett liv, och jag vill få ut så mycket som möjligt och inte dö tråkig. Dessutom är det nog fint, om du bara vänjer dig. (Ju bättre du är på att acceptera det här desto lägre pris kan diskuteras vid försäljning av fyrhjuling...)


Det lila vid sidan är bläck som ritades dit innan tresekundersmärtan skedde. Det är i skrivande stund bortduschat och alltså inget att oja sig för.

Och älskade syskon, för husfridens skull, berätta inget åt pappa. Jag gör det, vid behov, själv på fredag. Tack.

ett år.

I fredags var det ett år sedan jag slutade gymnasiet.
Ett år under vilket jag har mått otroligt mycket bättre, trots vissa återfall av panik, ångest och helvete. Men det har minskat och det har varit ett skönt år.
Jag har flyttat, älskat, hatat, ångrat, skrattat, dansat, frågat, kramat, glömt, solat, druckit, pussat, nekat, funderat, skrivit, hoppats, längtat, lärt och drömt.

Idag är det alla hjärtans dag och ett år sedan jag, min söta pappa, min söta Madde och Margita (borde här också stå min söta...?) såg Björn Gustafsson och André Wickström i Lappfjärd. Det var nog en av de bästa sakerna på hela 2009. Inte visste jag, när jag satt där på tredje raden och torkade tårar orsakade av skratt, att jag ett år senare skulle sitta här, lyssnandes på Rolling Stones, i den här lägenheten, med det här håret och de här funderingarna. Inte visste jag att det skulle vara såhär. Inte visste jag att jag skulle fika på Waynes med någon jag ännu inte kände då.
Man vet ju ingenting. Det är roligt. Få se vad som händer imorgon!

Pappas sms var dagens höjdpunkt; Ha det bra min flicka! H. Papp.
Oj va fin.

världshistoriens tråkigaste lördag? ja, kanske.

hon såg konstig ut
när hon sa vem hon var
som om hon inte visste riktigt själv.
snart visste vi alla vem hon var.
klockan på väggen stod still
tills hon sa att vi får gå.
alla sprang och
ingen ville ha mer.
tiden sprang och
vi fick mer.
någon skrek att
vi måste vara som Tegnér.

jag tänkte på honom
och skrev
jag vet inte hur man tänker då
men mina skriverier
var inte längre för korta
alla fel var borta
jag blandade inte längre ihop tidsformer
och de röda sträcken
ersattes med röda hjärtan.

jag föll för den om än fanatiska
vetskapen om litteratur
och ritade hjärtan.
och fick hjärtan tillbaka.
och mina texter var bäst.

idag är vi gifta.
vi gifter oss i cuba.
det bara blev.
jag frågar om hon ville gifta sej.
hon säger ja och nickade frenetiskt.
jag visste inte vad frenetiskt betyder.
men det gör att hon tyckte att texten är bra. braare. braast.
den makalösaste text hon läsit.

vi bråkar. men aldrig om samma saker som då.
utan om vem som ska diska. och diskas.
och en hel del annat.
men mina texter är bra.
och vi är tjära.
usch vad klibbigt?

idag och igår gick hand i hand. idag släppte taget men allt hänger ändå ihop.

Igår kväll ringde Ida i min klass. Hon var fast vid ABC. Jag hämtade henne. Hon sa att min bil är fin. Och frågade om hon måste vara rädd när jag kör. Jag sa att det är helt upp till henne. Egentligen skulle hon till skolan och sedan därifrån till Tenniscenter med några andra. På Vasaesplanaden ångrade hon sig och ville hem till mig och sjunga Singstar.
Jag tyckte inte det klingade helt fel och så satt vi här och jag tror det lät bra. Plötsligt säger hon att hon har lite gotta i väskan och drar upp en påse chips. Vad tänker jag? Ja, nu är det nästan slut på veckan, nu är det dags för torsdagsmys.
Klockan nio körde jag henne till skolan för hon skulle se en tv-serie. Jag skulle duscha.

Idag gjorde vi tortilla i köket. Och fyra efterrätter. Ja, fyra. Bara för att snåla er lite, och för att locka er som inte vet vad ni vill göra med era liv till rätta stället; 1. Kokosbollar. 2. Kinuskikaka. 3. Kladdkaka. 4. Morotskaka.
Det här, men också det ljuvliga vädret med solen och ljuset, gjorde att jag tog till apostlahästarna istället för bilen och traskade iväg till gympan. Tomas undrade varför jag inte tog med en doggy-bag åt honom från skolan och så växte nog mina armmuskler med typ 2 kilo. Måste ha gjort.

Ikväll skriver jag. Den där boken var nog ett bra köp.
Men samtidigt undrar jag också
vad jag gjorde fel?

päärynäpäivä.

Enda sedan jag vaknade i morse har jag känt ett behov av att rita ett päron. Ja. Ett päron.
Så nu har jag ritat ett päron.


Päronet kom först. Sen blev det lite kväll. Och bananmånen lyser. Äppelstjärnorna är inte många. Men dom är.

Idag anlände också min bok som jag beställde. Skriv om och om igen, heter den och är fylld med roliga skrivövningar. 142 sidor.
Så jag skrev. Medan jag lyssnade på Håkan Hellström och tömde det sista ur Coca-Cola-flaskan.

en lek i en blogg. blogglek.

Madde min vän gav mig en utmaning. Och jag säger inte nej, utan antar den, så läs och njut.

Så här gör man:
1. Kopiera awarden på er blogg!
2. Länka till personen som gett dig awarden!
3. Berätta 7 intressanta fakta om dig själv!
4. Välj 7 andra bloggare som du vill ge awarden till!
5. Länka till deras bloggar!
6. Lägg en kommentar i deras blogg att du har gett dem denna award!

Sju "intressanta" fakta:

Nummer 1: Jag pratade nästan flytande när jag var ett år. Nio månader gammal (ung?) satt jag ute på verandan och sa "Jag är rädd". Idag kan jag inte låta bli att undra för vad.

Nummer 2: Jag älskar att åka buss. Speciellt om det tar länge. Fem timmar. Det är så skönt att bara få sitta och titta ut, tänka, vila sig och veta att man inte behöver stiga upp på länge.

Nummer 3: Att lita på andra människor finner jag svårt, därmed har jag också svårt att öppna mig när det kommer till jobbiga saker. Istället tenderar jag att låta dessa gro inom mig och skylla allt det dåliga på mig själv. Det är inte bra och det vet jag men det bara blir.

Nummer 4: Om någon jag tycker om ger mig en komplimang eller bara säger hej på stan blir jag jätteglad och kan leva på det i en vecka. Jag blir glad för lite.

Nummer 5: Sjukhus och ambulanser är en av mina största fobier. Genast jag går in dit får jag tungt att andas, bli vinglig och hela jag skakar obehärskat. Jag klarar helt enkelt inte av det längre.

Nummer 6: En vinflaska, en filt, en gitarr, 1-3 fina människor, penna och papper, kanske Alias och en sol och en park. Och jag är lycklig

Nummer 7: Lärde mig läsa när jag var 4 och skrev min första saga när jag var 5 år. Den handlade om en hund. När jag var 6 publicerades en i Vasabladet och när jag var 7 läste jag böcker av Torey Hayden. Jag har alltid varit lite konstig.

Följande personer är utmanade:
Carro
Jossan
Johanna E
Elli
Och ja, Ann-Luise, din blogg på Söderströms var så kul att jag undrar om du inte tycker att det här vore ett bra början på Din Nya Blogg?

ett instrument rikare.

En tisdagsmorgon kan nog inte bli bättre än att vi spelar Beatles Can't Buy Me Love på bandspel! Hej och hå vad roligt det var! Och plötsligt får Robban idéer och tar fram en kazoo och spelar. Jag skrattade så jag vek mig dubbelt men jag slutade inte spela. Blev så inspirerad så att jag efter skolan gick och köpte en. Kazoo alltså. Manuela var också med och hon köpte också en.
Sen tog vi en fika på Waynes. När huvudvärken slog till som värst skulle jag gå hem. Men på ett konstigt sätt står jag snart i Suomalainen Kirjakauppa och nästan tappar andan. Åt boken Manuela står och läser. Det är en bok om Heath Ledger. Jag stammade fram hur snygg han är. Eller var. Sedan togs denna bild

1 mars är boken min. Ni kan också notera hur han tittar på mig, den fina mannen.

I övrigt har jag tappat bort nyckeln till min skola och det gör inte att huvudvärken avtar precis.

ajopeli!

Jag gick till Citymarket för att inhandla en blomtidning åt min syster.
På väg dit kommer plötsligt en man bakifrån och säger "Jaha! Rosvot ei oo bla bla bla tää ajopeli. Se on saanut olla rauhassa!"
Nej, rosvot eivät ovat vieneet (?!) mitt körspel.

Men han är en gullig man. Ler och frågar "muistatko kun juttelimme siellä?"
Kyllä minä musitan. I höstas i Rewell Center. En vecka efter att mitt ajopeli hade återvänt.

Nu fick jag svar på min "ansökan" till dramalabbet. Men det står bara Hej. Ska clownen i mig tolka det som ett ja?

ett brev.

Hej Peter!
Jag sitter och äter
köttsås med potäter.
Jag har aldrig tidigare skrivit drama men jag är inte helt lama. Och så vill jag dig få krama. Bara du har med dig dina lodjur som är tama.
Ta också med dina tofflor, så kan jag bjuda på våfflor.
Låter jag inte som en poet, stor och fet. Lite som en get.
Anta mig till dramalabbet, så skall du få höra det största flabbet.

Vi har psykologi, mina vänner och jag. Hejdå.

söndag. varför heter det söndag?

Idag har solen haft en bra dag och snö har ramlat från tak.
Jag har tänkt fall mer och försvinn helst.
Stan har varit fin och nästan alla var ute.
Blåmögelost och vindruvor har flyttat in i mitt kylskåp.
En intervju har blivit klar. En är ännu ogjord.
Jag har så många Pleppo-frågor att det blir svårt.
Smokie har pinsamt nog plötsligt kommit ur mina högtalare
och jag har lett och tänkt på gymnasieettan.
Jag har dansat runt i lägenheten och skakat och frusit
och tvättat kläder och mött grannen två gånger.
Att jag inte äger ett svart halsband till morgondagens fotografering har också konstaterats.

Och så har jag tänkt.
Tänkt på att man kan tänka vad som helst. Det finns ju ingen gräns. Det är både wow och usch. Men vad är det som gör att vi inte säger allt vi tänker? Vad får oss att förstå vad som går och inte går? Hur blir vi som vi blir? Vad händer när vi tänker?

Till exempel förra veckan när jag gick hem från skolan stod en man och skyfflade snöklimpar över till andra sidan vägen. Dom var många och stora och jag avundades inte hans uppgift.
Så kommer jag förbi, och han väntar artigt med att slänga över klimparna tills jag passerat. Vad har fått honom att förstå att han inte ska slänga dom på mig? Hur vet han att man inte gör så? Och vad är det som plötsligt skulle kunna få honom att flippa och slänga så många klimpar han bara hann på mig?
Samma sak när man kör bil och släpper över fotgängare vid övergångsställen. Och hundra andra saker.
Snart måste jag åter besöka filosofi/psykologi-hyllan vid biblioteket. Fast det finns inga böcker som ger svar. Å andra sidan är det skönt att för en gångs skull inte bli tillrättavisad med alla teorier och tankar.

Det här var en söndag. Och den återkommer ej.

olivers.

Det var maskerad på Ollis. Tävling i vem som var fulast klädd. Det visste förstås inte vi.
De flesta var utklädda och inne i tävlingen, med andra ord tråkiga och noll minuter tid till att prata med oss, men så småningom hittade vi några roliga.

En man med skorv runt ögonen. Jag fick hans halsduk för att jag "var så fin". Han sa tio gånger åt mig att jag måste tvätta upp den för den har varit med om så mycket. Dock glömde jag den kvar vid Ollis och nu får den antagligen se ännu mer. Vid närmare eftertanke är jag 98 % säker på att mannen var den samma som i våras stötte på mig konstant utan pauser en hel kväll. Det var tungt.

RG-lines personal bestående av bland andra Harry Potter och gamla damen (eller vad var det?). Jag vaktade gamla damens väska medan hon dansade. Harry Potter bröt på finska. Här är jag och dom
Dexter hörde också till RG-lines personal och var den sötaste av dom. Tips på hur man får kontakt med söta människor vid Ollis:
Sätt dig vid ett tomt eller ganska tomt bord med gardin mitt emot personen i fråga.
Avvakta tills personen inte talar med någon annan eller på annat sätt är upptagen. När kusten är klar, dra gardinet till sidan! Le sedan sött.
Noterar människan det på första gången, dra igen! Le sött igen.
Till slut förstår den att det är fråga om försök till kontakt och beger sig troligen till bordet du sitter vid.
Så gjorde vi och så fick vi tag i Dexter. Han sa att Sovjetunionen startade Kubakrisen 1962 och på frågan varför RG-båtarna jämt stannar svarade han att det inte var hans fel. Det förstod vi, givetvis.



Sofie var glad och gav mig hundra kramar och sa att nästa gång jag är jättefull ska jag ringa henne för det vill hon se. Vi dubbelkollade att jag hade hennes nummer.

Ein jepobåo dök plötsligt bara upp. Jag sa:
- Ja siir att do ha spela i orkestern men ja kombär it på vem do e.
och därmed har jag använt en av de ovanligaste öppningreplikerna nånsin.
Han frågar om jag också har spelat i orkestern. Nej, säger jag, men mina syskon har.
Han frågar Jasså, va heitär do tå?
Jag säger Giss, för sådant gillar jag.
Han säger Berg.
Jag säger rätt gissat.
Han säger att jag är Magnus lillasyster, och Annas.
Ja, säger jag.
Du liknar, säger han.
Jag frågar vem?
Båda, ni ler likadant och har likadana ögon, säger han.
Jaha, säger jag och ler lite till.

Han trummade med min bror i orkestern och gick dagklubben med min syster. '
Han frågade vad jag skulle studera så jag sa litteraturvetenskap.
Han skrattar och jag frågar åt vad.
Ska do skriv en båok tå do e fäädi? frågar han.
Jag tänker på att jag aldrig har skrattat åt det.
Så jag provar.
Och det känns helt okej.
Sedan säger jag
ja.
Han säger att det är bra
och att man ska göra det man vill göra.
Jag säger
ja.

Farzan sa att det var länge sen han sett mig. Jag höll med och sa att det kanske var senast i högstadiets matsal. Nej, han hade sett mig sedan dess, men det var länge sen.


Här har ni Carro och jag.
Nästa gång vi far är det inte maskerad.

soppa.

Jag trodde först att det var ett skämt. Ett skämt att vi skulle laga soppa i köket idag. Soppa är väl ingen fredagsmat...?
Sen kom jag på hur otroligt bortskämd jag blivit i matväg under mina fem månader i skolan. Och att det inte alls är något fel på soppa. Så jag gjorde en grönsakssoppa och köksan och rektorn dansade vals i köket.

Jag läste om dramalabbet vid Wasa Teater. Det låter intressant. Men som vanligt vet jag inte om det är en grej för mig. Jag vill, men jag tror inte det.
Vad tror ni?

Nu ska jag hoppa i Edgar och hämta Carro från bussen. Sen ska vi festa för fem. Ha det bra!

hur det är just nu.

bor: i en mysig stad i en mysig lägenhet nära dig.
borde: bli en bättre människa.
brädspel: betapet.
converse: blev aldrig något för mig.
dricker: för mycket coca-cola.
dåliga vanor: finns ett par. dom är gifta.
film: i'm not there. och jag kan inte sluta älska what's eating gilbert grape.
framtida studier: litteraturvetenskap förhoppningsvis.
fritid: javisst.
färg: rosa.
färg som dominerar min garderob: JAG ÄR SPRÄCKLIG.
född: för tidigt.
hatar: när folk inte håller vad dom lovar/ljuger, stress och när allt man kämpat för bara faller sönder.
humor: sannerligen.
humör: torsdagig.
hårfärg: rosa.
gillar: gitarrer (och folk som behärskar dom), musik, att skriva, att gå på teater, att flippa, att få bra idéer, att chilla, koti-pizza, fina sommarkvällar/nätter, fester i parker och fina fester i övrigt, driva med människor (på ett bra sätt), skoja, träffa fina människor, trolla med ord och annat jätteroligt.
gillar inte: grönsaksbiff, bönor, finlands vinter, morgon och möss.
grupp jag har flest skivor med: the rasmus.
goda vanor: lite snäll är jag väl åtminstone varje dag.
gör i allmänhet: tänker över saker jag ser, gör och upplever. och drömmer.
intressen: spela gitarr, skriva, lyssna på musik och pleppo och fika.
jeans: ja hur svårt ska det vara att sälja fina nu för tiden?!
kaffe: finns det saft?
konserter 2005: jag var 15 år och gick inte på konsert.
konserter att se fram emot: jag önskar att dylan kom igen.
konst: är bra.
länder jag har varit i: sverige, norge, spanien, belgien, tjeckien, polen, usa, frankrike och estland.
längd: 155 cm över havet.
längtar efter: betydelse.
läser: allt jag kommer över men jonas gardell, erlend loe och nick hornby är mina gullegrisar.
merit: klassens sopsorterare i nian 2006...?
musik: bob dylan, the beatles, håkan hellström och foo fighters är några favoriter.
musik just nu: paul simon-me and julio down by the schoolyard.
personlighet: jag tror att jag är lite konstig men snäll.
planer för nästa vecka: klippa ut bokstäver och trycka tröjor.
planer för de nästkommande åren: kanske pröva på sveariket.
politik: finns det poesi?
pryl: gitarren.
radio: är roligt.
senast lästa bok: erlend loes blåst.
skriver: om konstiga saker som besöker mitt huvud.
smeknamn: ada.
smink: inte just nu.
spel: alias.
sport: ishockey.
stjärntecken: en jungfru.
studerar: allt möjligt och omöjligt vid en rolig skola.
stör mig på: sena bussar.
säger ofta nuförtiden: najs och janå he.
talar: för snabbt och för mycket.
te: om det bjuds.
tid sen jag såg min naturliga hårfärg: hösten 2004.
tidsfördriv: är en bra låt.
tv: en liten.
tycker: att det mesta är konstigt när man tänker efter.
tycker synd om: finns ett par. dom är gifta. nånej.
vad jag tar med mig om mitt hem börjar brinna: gitarren och kameran.
vill ha: sovmorgon.
ursprung: kimo och pensala.
ålder: oväsentligt.
äter: bibbis mat.

min bästis dallarn och jag.

Tänkte på att inget har hänt idag. Det skulle jag inte ha tänkt.
För jag går ut, och plötsligt känner jag att det inte går att ta stöd från dallarns vänstra handtag.

"What the fuck? Åj nää.. vann e skruvan? Nej jyst he, dehär ha jo händ förr..."

Återigen har en grej rostat sönder och ramlat.
Jag vankar hem och hoppas att det håller ända in. Det gör det. Jag sms:ar Bazookas flickvän och undrar om han är vaken. Det är han inte.
Pappa är på orkesterövning fram till sent.
Ingen har varken skruvar eller svets.

Så nu vet jag inte riktigt. Hur jag ska ta mig till skolan imorgon och om jag ska fråga någon på skolan om det kan fixas eller om jag måste bege mig till yrkesskolan igen.
Men jag är ändå lugn för den är inte stulen.

en bild med hår.

Allt jag åstadkommer vad gäller papper-och-penna-metoden är ett papper som gapar tomt och jag gapar tillbaka och tänker att om sju dagar är det tisdag igen.

Mitt hår ser numera ut såhär


för er som undrar.
Det tror jag att ni gör.
Säger hon och fnissar fånigt.

förnyad förvirring.

jag vet inte vad som händer
men allt bara far
och jag känner bara att jag inte kan
och är trött och orkeslös när jag tänker på att 07:30 gäller
fyra dagar till.

måste bli bättre på gitarr och bättre på att ta itu med allt
bättre på att städa och vara snäll och gullig och vara glad.
vi får inte glömma allting som har hänt och hålla på som på cirkus
cirkus är inte bra. sa dom.
jag sa att cirkus var bäst.
fy.

jag ska i alla fall vara murre från skogstible i teatern och det gläder mig
för jag är nog lite för hård för gräddnosen ändå.
och mycket hellre murre än den där tönten jag tänkte bli först.
åtminstone kan jag säga till. ibland. och det är bra. ibland. för då får man vara murre.

om fyra dagar eller nästan tre får jag träffa carro och då smäller det.
jag hittar hela tiden bilder som bara hon och jag kan skratta år och då skrattar jag och tänker på henne.
januari har varit en vit månad, inget jag strävat efter, det bara blev. och knappast något fel med det.
men på fredag!
ska jag glömma allt jag inte kan
och kunna
och fråga människor saker
hur mycket snö dom tror det finns
och om dom har hattar hemma
till exempel.

hoppsan.

Syskonen Berg är fyra stycken.
Den äldste sitter vid köksbordet och diskuterar försäkringar.
Tvåan är i Chile på vinprovning.
Trean färgar kanske håret eller skrattar åt barn.
Den yngste kör in i en snödriva och kommer inte loss.
Den yngste är jag.

Ja, enda sedan bilskolan har jag gjort felet att köra lite väl hårt innan svängning. Men det var väldigt halt. Bromsarna tog inte ett skit. Så då var jag där då. Fast i snön. Svor lite. Tog fram telefonen. Då kommer killar. Frågar om jag behöver hjälp. Det skedde mitt emot lokaaln så det tog inte många sekunder innan en handfull småpojkar stod där. Väntade säkert på att få springa hem till mamma och berätta vilken jävla chaufför hon är, den där Ida. Kanske hon inte riktigt kan köra? Hon kan ju inte gå?

Min granne som är i min egna ålder samt några andra lite äldre hjälpte mig och drog upp mig med traktor. Och nu är jag tillbaka i min lägenhet igen. Jag blev inte rädd. Jag blev inte ledsen. Jag blev en erfarenhet rikare. Edgar är hel, jag är hel, jag hade kunnat hamna ända ner i diket men nej, inte idag.

Min lägenhet doftar frisörsalong och mitt hår är rosa.

united states of whatever.

Från och med nu har jag bestämt att jag ska sätta undan lite pengar i månaden i försök att möjliggöra en resa till Amerika igen sommaren 2011.
Det här beror förstås på hur mycket anstalten för folkpension krånglar, om jag får sommarjobb, vad jag tar mig till i höst samt en del andra faktorer. Men jag ska åtminstone försöka.
Det slog mig igår att jag snart är 30 år. Typ. Och innan det ska här ännu göras mycket galet.

Inte mycket mer än så. Eller jo, en dålig faster är jag. Det slog mig igår (många saker gjorde det igår, och hårt) att jag inte träffat mina brorsbarn på långt över en månad. Tänk om de glömmer att jag finns. Jag glömmer i varje fall inte dem. Och imorgon kanske jag och Edgar tar en tur norrut, om jag hinner (och törs, tänk om det blir förfärligt) efter hårfärgningen.
Edgar är sen min bil och inget annat.

berit och helge, del två.

Några år efter mötet vid läkaren och kaffedejten var Helge odisputabel. Berit var Kvinnan och han ville gifta sig. Med henne, givetvis. Han flanerade runt i byn flera dagar och fick ingen ro, han var rädd att Berit skulle betacka sig men tog till slut mod till sig och frågade.
Och hon sa ja, tänka sig. Affektion fyllde upp Helges kropp, och han underfägnade sin fru vid ett bistro i närheten. Ja i närheten av vadå? Deras hem. Eftersom frun var en bemedlad dam hade hon råd att köpa många hem. Femtio minst. Hade hon sagt. Helge drog öronen åt sig när han hörde det men tänkte att det säkert stämde, med tanke på vilka lukrativa affärer hon sysslade med på sidan om.
Nåja, bröllopet ägde rum och Helge var livrädd att han skulle snubbla när de stegade in i den något stiliserade kyrka som Berit hade lyckats boka, trots lite mackel.
Ingen ramlade och efter vigseln var det samling för en myriad filantroper hemma hos dem. Berit föreläste i seismologi, vitter som hon ansågs, medan Helge fann detta ytterst marginellt.
Men det var ett fint bröllop, tänker han och tror att alla andra tänker likadant.

tavlor, magneter och toyota.

Steg upp i tid för att hinna ringa socialskötaren. Jag ljuger inte när jag säger att jag kopplades vidare till minst fyra olika tanter. Den sista av dessa visste att det är till en helt annan stad jag ska ringa. Tio poäng min "hemstad", tio poäng.
I andra staden visste de lite mer men inte tillräckligt. Det tar ännu till efter 10 februari innan något vet mer. Det hela gäller min fysioterapi.

Det här resulterade i en liten försening till bildkonsten så det gjorde egentligen inte så mycket. Min tavla blev klar och den ser ut såhär:


När vi ändå är inne på den konstnärliga sidan av mig kan jag passa på att visa magneterna jag gjorde på hobby för nån vecka sen.


Och när vi nu ändå är inne på bildvisning kan jag visa vad jag inte kunde låta bli att köpa idag.

Det var kärlek vid första ögonkastet.

Slutligen, om ni tittar på dagens Vasabladets första sida riktigt, riktigt, noga kan ni se mig. Det här säger jag förstås inte för att jag skulle vara egocentrerad utan för att jag tyckte att det var ganska humoristiskt. Mest glad är jag nog för min kusin.

onsdag.

Det är onsdag och blåser omänskligt (oväderligt?) hårt.
Jag går till skolan och skrattar åt rektorn.
Vi går alla på vernissage och jag tar karameller och läser på väggen att folk svälter.
Sväljer istället för att spotta ut.
Jag ritar tröjtryck. Äter soppa.
Har gitarrlektion. Gör ett oväntat låtval.
Går hem och förfryser.
Vill pierca läppen och vill testa på hårfärgen i skåpet och vill ha fredag och vill ha och vill ha.
Tar med mig en herreman och far till biblioteket.
Lånar många böcker.
Måste ringa hyresvärd och socialskötare.
Hatar formella samtal.
Hejdå onsdag.

come together.

Blev glad i morse när Robban kom in med Beatles-låtar som vi skulle spela. Come Together bland andra. Ingen annan än jag hade hört den förut så ingen visste desto mer. Inte jag heller för den delen, fast jag har spelat den några gånger i min ensamhet.
Då började vi då.
Sången är rätt krånglig, så våra sångerskor hann inte med alls. Trumkompet är inte det långsammaste heller. Där rök Joel. Jenny hör inte Simon på bas och därmed tystnar pianot. Jag hör inte hellre basen och tappar bort mig med gitarren. Allting tysnar. Som en maskin, en sak i taget. Det var roligt. Och visst började det gå bättre. Men jag föredrar fortfarande det här


Jo och idag blev jag allergisk. Mot ananas.
Och nu är Evert, August och Cornelis mina.

älsklingsdag.

Vi ska spela upp Pelle Svanslös för dagisbarn i mars. Jag vill vara Maja Gräddnos. Jag kanske inte får vara Maja Gräddnos. Jag kanske måste vara en frass istället. Men sen är grejen att frassen ska delta i kulstötning och löpning. Sådant är jag ju bra på. Blä blä blä. Blä.
Blä.

Jag tycker inte om måndagar. Men jag tycker om måndagar för att man är så trött så allt blir så roligt. Vi fick ett mindre anfall på psykologi idag igen, mina vänner och jag.
Det kom tårar på mina anteckningar så de suddades ut.

Jag har inte gjort något åt våra intervjuer.
Jag har inte kommit på vad jag vill trycka på alla mina tröjor.
Jag kommer inte ihåg vilken dator jag sparade trycken på.
Jag har inte inte inte inte.

fina fredag skriven på skön söndag.

jag har aldrig förut bott i en lägenhet mitt i stan i januari. det är så fint, slog det mig i fredags när jag kom hem. januarisol är fint. och hela lägenheten är min. jag kan sova. jag kan äta. jag kan sjunga, äta apelsiner, rita, skratta, vad jag vill. för jag är i min lägenhet och det är januari. jag kan gå ut också om jag vill. på fem minuter är jag vid torget. där kan man se på människor. i januari.

annat roligt som hände i fredags:
vi gjorde mat i köket som vanligt. vår köksa är världens bästa och hon heter bibbi. eller bibbslan kallar jag henne. bubblan ibland. namn som börjar på b är roliga att leka med. hur som helst. hon sa på skoj åt oss att hon är hopplös. då säger ida, på fullaste allvar, att "alla e vi hopplös naingang i liivi bibbi". sant så. och ännu en sak;
varje fredag sedan vi började skolan i höstas har ida frågat minst två gånger per dag av bibbi om hon är galen. ingen speciell orsak, ida är bara en sådan som plötsligt kan fråga sånt. i fredags frågade hon såklart det igen. då säger bibbi, på ren och vacker vörådialekt:
jaa ja je he men tå e je meeföött så ja kan it jär naa ååt e.

undrar om ida frågar igen nästa vecka.

kanske ändå det bästa som hände i fredags:
jag satt vid datorn och ugglade. klockan var någon minut före midnatt. plötsligt pep min mobil till och jag fick meddelande. avsändaren var pappa. texten löd "Har du hört att du får bilskatten tillbaka?" nej, det hade jag inte hört. hurra! mest glad är jag för pappas skull, så som han har kämpat med detta. han borde få halva skatten i lön, min tappre far.

under veckan som kommer ska jag nästan bara leva på apelsin och vindruvor. och jag ska gå, inte ta bilen, till fysioterapin. usch vad mycket skit jag har ätit i helgen. men ajajaj vad gott popcorn är!

gråt.

Jag började undra.
Vad händer när man gråter egentligen?
Plötsligt känns det bara fel och dåligt och så kommer vatten ur ögonen. Va? Vad är det som gör att det gör det? Och vad är det som gör att vi inte går runt med tårar i ögonen jämt och ständigt? Typ nånting går sönder och släpper ut dom när vi blir ledsna eller vad? Jag bara undrar. Jag förstår så lite, när jag tänker efter.

Det här fick mig inte att gråta. Utan att skratta. Och spela. Har för mig att han missar A-moll i början och han kanske inte alltid sjunger jättebra men oj vad skön han verkar.

sverige sverige älskade land.

Jag vill mest av allt just nu bli antagen till att studera litteraturvetenskap någonstans i Sverige. Helst Uppsala men det är inte hela världen, Stockholm, Malmö, vad som helst, förutom Umeå. För att ens ha någon chans till det här måste man förstås skicka in sina betyg. Åh vad mycket dom är att hänga i julgranen, mina betyg.
Åtminstone förr vägde finska betyg tungt i Sverige, men nu har de tydligen ändrat på det, så nu är de typ lika tunga som svenska. Dessutom, nytt för i år, ingår matematik i behörighetskraven. Ja. Du läste rätt. Matematik. För helvete. Jag vill för en gångs skull studera, äntligen. Och så måste man ha matematik. Djävulen är med mig, jag är säker.

Jag skrev (förstås) inte matte i studenten. Men jag har alla obligatoriska kurser på mitt avgångsbetyg. A som i Avlagd står det på alla utom tre, för på dom står det 5.
Jag har intyg över min dyskalkyli. Frågan är nu om jag ska skicka med det, eller bara låta dom tro att det är helt normalt att det står A på matematik i finska studenters betyg? A kanske står för Asbra?
Intyget är nästan tre år gammalt, det står att jag är 16 år, smart, förstaklassist i gymnasiet och andra dylika detaljer som inte längre är sanna. Borde jag skaffa ett nytt? Går det? Var?
Eller det kanske inte alls hjälper, kanske man måste ha avlagt det i studentexamen? Eller de kanske inte tar in personer med dyskalkyli alls, vad skulle dom med sådana till?
Eller kanske dom ändå fattar att litteraturvetenskap och matematik har lika mycket gemensamt som Puuhamaa och Afghanistan?

Ja studentbetyget. För att komma in till det jag helst vill måste man, förutom matte, ha modersmål, samhällslära och historia.
Modersmål och samhällslära finns på mitt studentbetyg. Men med mycket sämre resultat än på avgångsbetyget. Historia finns inte på studentbetyget, men på avgångsbetyget och siffrorna i ämnet är högst av alla ämnen.
Jag hoppas verkligen att de ser på mitt avgångsbetyg. Det gör dom väl? Eller bara på studentbetyget? I så fall vill jag riva sönder det. Nu.
Men Sverige har ju inte ens studentbetyg på samma sätt som vi? Och det måste ju vara rättvist? Betyder det att de kollar mest på avgångsbetyget?
Snälla någon, gör att det är så.

Och någon som vet mer får gärna hjälpa till
innan jag spricker.
Jag viiiiiiill till Sverige.

plötsligt ställda frågor.

Hej idalavida!
Hejhej.

Vad roligt att du skriver nu igen!
Tycker du? Tack! Vad glad jag blir!

Jag också. Vad gjorde du klockan 12:15 idag?
Åt ärtsoppa. Det var gott. Du då?

Nä jag satt bara hemma och tråkade. Gör du aldrig det eller?
Jo. Men jag försöker att inte ta fram de allra tråkigaste ögonblicken i bloggen. Vem vill läsa dom?

Jag! Jag! Skriv!
Nä. Tyst nu.

Okej. Bara lite till. Vad har du gjort ikväll?
Varit på teater. Min kusin har skrivit en pjäs som provspelades ikväll. Den var rolig, jag kom dit med inställningen att den skulle var läskig. Så var inte fallet. Den var annorlunda också. Var det nåt mer?

Vad tyckte du var roligast?
Att pigan kanske skulle skickas till Nykarleby. Som om det vore sämsta stället. Det är det också. Det var det som var roligt. Sen att vi kanske har hört om Topelius. Det kanske vi har, jo.

Hehe. Låter som nåt jag borde se. Vad ska du göra nu?
Ja det tycker jag allt. Premiären äger rum på tisdag vid Vasaallén. Nu ska jag borsta tänderna och läsa bok.

Okej. Låter skönt. Själv ska jag gå upp i rök. Ha det bra!
Ojdå, låter spännande på nåt sätt. Ha det bra själv, låt inte röken förstöra dina lungor. Godnatt.

fina elvria.

Elvira lämnade oss igår. Världens bästa, sötaste, klokaste och finaste hund. Nästan 13 år gammal. Med andra ord tog åldern henne. Medelåldern för hennes ras är 8-10 år. Hon var så klok så hon förstod hur man lever lite längre. Men på senaste tiden har hon varit trött och till slut orkade hon inte ens stiga upp för att äta, knappt lyfta upp huvudet. Så igår kom veterinären och lät henne somna in. Nu behöver hon åtminstone inte lida.

Jag kommer ihåg när vi hämtade henne. Jag var sju år. Det var jättelång väg dit. Uppfödaren berättade att hon åt allt. Det var nästan sant också. Speciellt bananer. Jag kommer ihåg den sista banan jag gav till henne. Vi delade den, hon och jag. Jag kommer ihåg hur liten hon var när jag satt i rullstol, hur glad hon alltid har varit och fattat att hon inte får springa på mig. Gångerna hon har tröstat mig och varit min enda trygghet uppe på vinden i förra huset. Hur hon alltid, nu på slutet, kämpade sig upp till mitt rum genast hon hörde att jag spelade gitarr.

Kanske skaffar jag hund igen. Men aldrig får jag tag i en så fin som Elvira. Det fanns en. Jag fick känna henne i 12 år. Tack.

vad har hänt?

Jag känner inte riktigt igen mig själv.
Vi fortsatte planera tidningen idag.

Läraren: Ni får ta itu med valfri uppgift.
Jag: Neeej. Ja vila ju laga om valar!
Läraren: ... Alltså humornivån i den här klassen e nog otroligt...
Joel: Hög!

Sedan förliknade han den med en cirkel, när det blir lågt blir det så lågt att det blir högt igen. Eller något i den stilen. Förstod inte, men man förstår inte allt han säger.
Vi såg på Kara-tv och skrattade. Det är mycket roligare när man ser tillsammans med någon som inte vet exakt vad som komma skall. Konstigt nog blir frassfällan bara roligare och roligare. Ja, som sagt; jag känner inte riktigt igen mig. Men jag tror inte att man alltid ska göra det.

Mitt hår doftar hårinpackning. Mitt älskade Sport håller på att gå i konkurs. Haiti är sönder. Och här sitter jag. Och slutar inte undra varför Veronica Maggios Nöjd inte finns på Spotify.

perspektiv.

Inatt kunde jag inte sova alls. Huvudet nästan sprängdes av alla tankar. Rätt dåliga och förvirrade. Till lika känns det lite som när man är kär. Magen pirrar och jag fnissar, trots att kandidaterna är noll till antalet. Alltså mer noll än nånsin. Inte ens 0.5. Märkligt.
Efter ungefär tre timmar sömn steg jag upp och gick till skolan, där jag blev fotad som en galen vetenskapsman. Vet inte om jag vill se bilderna. På drama var jag en gammal Hjördis som härjade med småpojkar som pallade mina äpplen. Arga roller är dom jag har lättast att gå in i. Vet inte vad det sen betyder. Dolda aggressioner kanske. Dolda.

Efter maten gick jag till FPA för att undra vad som riktigt pågår. Tydligen var det bara ett studieintyg som fattades, och mina pengar utlovades till på onsdag.
Vet ni vem som var där? Robin Hood. Vet ni vad han sa? Hej. Vet ni vad jag sa? Hej.

Ikväll hade jag tid till en läkare för att få ytterligare ett läkarintyg till bilbeskattningsprocessen. Han skrev ett, den lilla rädda mannen. Men han sa också att det knappast hjälper. Dels eftersom jag har två ben i behåll och dels för att mina pågående studier inte anses som yrkesinriktade. Kyss röven, vad spelar det för roll vad jag sysslar med? Jag behöver bilen. Om det hade någon som helst betydelse för hela grejen hade jag helhjärtat och gärna förklarat hur mycket mer den där skolan har lärt mig än något yrkesinriktat (skit).
Nå det är inte det här som är värst. Det var en sak till han sa också. Nämligen att om jag påbörjar yrkesinriktade studier eller jobb i Finland får jag bort skatten. Jag sa att jag ska till Sverige. Varför, frågade han. För att jag vill ha perspektiv på saker, sa jag. Dels för att det är sant, dels för att frågan lutade mot det dummare och hans svenska var ganska usel. Han sa att då får jag inte bort någon skatt.

Att sådant här ska begränsa vad jag gör med mitt liv är bara idiotiskt. Trots att jag inte direkt lider av det lever jag begränsat nog redan. Kommer jag in till Sverige sticker jag dit ändå. Puss.

lev för oss båda.

Fick svälja hårt för att lyckas hålla tårarna borta när jag gick ut från magasinet vid Wasa Teater idag eftermiddag. Mina kompanjoner kommenterade och diskuterade men allt jag kunde säga var mm och joo de första minuterna.
Kornelias hjärta var fint, så fint. Kritisera kan man alltid men jag är inte den som klagar på bra saker och ingen har heller bett mig om det.
Texten var bra, temat var annorlunda, flickorna var duktiga.
Jag upplever antagligen hela grejen annorlunda eftersom jag har upplevt liknande. Pjäsen fick mig att fundera på allting igen.

Varför överlevde jag och inte Elin? Vad gör jag här? Vad hade Elin gjort om hon hade levt? Varför fick vi inte överleva båda? Det kanske hade funnits en som inte hade tyckt att jag var konstig. Det kanske hade varit hon. Vi hade kunnat göra saker. Prata. Skratta. Leka med min kylskåpspoesi. Krama varann. Hon hade kunnat trösta mig när allt var åt helvete. Om det nu nån gång hade varit det om hon hade levt. Eller dog hon för att det var meningen? Hade hon varit för sjuk? Tänker nånsin min pappa och mina syskon på henne eller är det bara jag?
Skuldkänslorna i pjäsen kände jag också delvis igen men kanske på ett annat sätt. Alla mina utbrott och depressioner. Borde jag ha slopat dom och istället varit tacksam för livet?
Nåväl, hon kanske inte gav mig ett hjärtahalsband men hon gav mig ett liv. Och jag ska leva för oss båda. Tio poäng och tack till fröknarna Åman och Mangs för en fin och berörande pjäs.

Nu ska jag på bio med den av mina systrar som finns med mig rent fysiskt. Hej.

berit och helge, del ett.

Jag övar inför högskoleprovet och eftersom svåra ord är enda delen där jag har någon slags chans så sätter jag vikten på dom. Bara för att jag gör det här glömmer jag säkert bort att anmäla mig eller något annat skit. I vilket fall som helst. Ord är bra att kunna. Här följer nu första delen av en historia jag skrev i okänt antal delar, med svåra ord jag lärt eller ska lära mig. Varsågoda.

Berit och Helge hade varit kära varandra i 30 år. Och var det fortfarande. Åtminstone enligt Berit. Det var hon som dikterade. Sa Helge emot kunde det gå illa. Berit kunde vara riktigt nedrig stundvis. Eftersom Helge var mjälkig och inte speciellt granntyckt var det nu som det var. Visst var hon ändå så illustrativ och mogul, hans fina Berit.

De förgapade sig för 30 år sedan vid läkarcentralen. Helge hade under en längre tid lidit av smärtor i såväl armar som ben och var därför tvungen att uppsöka läkare. Karensen var lång och han visste inte hur han skulle fördriva tiden. Han tog fram sin parlör och läste några ord. En oförmedlad röst hördes bakom honom. "Vilket språk är det?"
Redan på den tiden var han lite valhänt och tappade boken i golvet.
"Pettersson?" hörde han då och en gracil, ung läkare stod i dörren och inväntade honom.
"... Det får du utröna, det är jag som är Pettersson så jag måste gå. Vi ses."

Hon bjöd honom på kaffe efteråt. När de stora kåsorna var urdruckna gick de hem till henne. Visst var hon lite prålig och skroderande av sig, fröken Almqvist, som hon hette då, men det var något med henne som han inte kunde låta bli att älska.

Med detta tackar bloggare Berg för sig och uppmanar vänligt alla att titta in igen för att ta del av den intressanta fortsättningen.

en och trettoifem.

nu sitter vi här. och vi kan inte dela ölen.
varför kan vi inte dela ölen?
vad hände med ölen vi skulle dela?
ja alltså. dela, du får halva, jag får halva.
va? svara då? är det förståndet du har problem med?
nä.
nähä. svara då. var är ölen? jävla svikare.
nä.
nähä. hämta ölen då.
nä.
är det allt du kan säga?
nä.
förbannade idiot. du förstår ju inte det här.
nä.
det är alltså förståndet som är ditt problem.
nä.

han blir argare. stiger upp och slår till mig. men jag har lärt mig hur man blundar och hur man tänker
så att det inte gör ont.
man tänker att det snart över. att det inte händer. för det borde inte hända.
när jag inte gråter eller visar smärta
går han iväg.
arg. jättearg. kanske argast. satan. fan. helvete.
aldrig fina ord. aldrig fjäril, speciell, improvisation eller sjusovare.
bara fan och annat fult.
men han går.
och jag springer bort.
och tänker på
vad som hade kunnat hända med ölen.

Med en euro och trettiofem cent i plånboken är det här allt jag kan göra.
FPA kräver återigen intyg och skit. Intyg som jag inte ens är säker på att går att fixa. En sådan tur att jag råkade logga in på e-tjänsten och se det. Brev är något man tydligen inte kan skicka längre? Idioter.

bara en slags titel.

Hur jag än försöker kan jag inte sluta ha roligt åt hästen jag såg i förrgår. Det kunde nog inte bli mycket mer likt min humor. Igår kväll var jag tvungen att skriva ner händelsen i min bok för att få ut det ur huvudet och få tag i sömnen.
Jag önskar att någon hade varit med mig så jag hade haft någon att skratta med. Svårt att förklara hur roligt det faktiskt såg ut, nämligen. Å andra sidan hade väl personen till sist sagt att sluta skratta det var inte sådär roligt det var ju bara en häst.
Och eftersom min humor är speciell men när det slår rätt är det riktigt kul blir jag kanske ledsen om jag inte får skratta klart. Slutsats: vad bra att jag gick ut ensam i tisdags.

Det där var ju inte vad jag egentligen skulle berätta, nej.
Jag skulle berätta att fredagen imorgon inte kunde komma mer lämpligt. Att jag saknar mitt halvblonda hår jättemycket. Att torsdagar är jobbiga men bra. Ja, att det helt enkelt inte finns så mycket att berätta.

Jo igår när jag skulle sova kom jag på att jag egentligen inte vet nånting om det här språket. Vad är subjekt? Predikat? Objekt? Vad är huvudsats och vad sjutton är en bisats? Modala och temporala hjälpverb... öh va?
Man måste tydligen inte veta så mycket eftersom jag har klarat mig hela livet. Men med tanke på att jag ämnar studera litteraturvetenskap kanske det vore bra att fatta lite. En stor, fet, gymnasiebok kallad Språkets Värld samlar damm i ett skåp hemma i Pensala. Kanske återses vi en dag, Språkets Värld och jag.

häst på stan.

Igårkväll när jag gick på stan kom en gubbe gående med en stor, väldigt stor, hund på håll. Trodde jag.
Han kom närmare och det var en häst han hade med sig. En häst mitt i stan. Alltså. En liten häst men ändå en häst. Jag blev skraj men sedan såg jag att den var gullig. Synen var av absurdaste slag och jag kunde inte hålla leendet borta. Hade det varit en stor, vanlig hade det inte varit lika kul. Nu kan jag inte låta bli att undra varifrån de kom och vart de skulle. Jag har ridit sen jag var ungefär tre eller fyra tills jag var tolv eller tretton. Då började jag tycka att hästar var fula och farliga. Detta troligen för att jag var mer eller mindre tvingad till det och det fungerade som en form av terapi för fröken jag. Men ändå. Nu ångrar jag mig. Åh vad söt den var.

Nu är jag i datasalen och har gitarrlektion om en minut. Joel lyssnar på Beach Boys utan att dela med sig. Flickor fnissar. Jag går iväg.

hjärnan.

Det är lektion i Story. Vi planerar en tidning.
Idén om en fototävling har föreslagits.

Jag: Jaa åså kan vi ge han som vinner en metersticko... ja alltså, ni veit, en tumstock!
Joel: Varifrån fick du hedee Ida?
Jag: Ja veit it, he va he fösta som kom åpp i hjäänon så ja sa e.
Läraren: Du har en intressant hjärna.

måndag måndag måndag.

Nya dramaläraren var en kvinnlig sådan.
Jag lovade nästan att i sällskap av två eller tre andra skriva en pjäs till våren. Att skriva i samspel med andra är kanske inte min starkaste egenskap men det ska nog gå bra.

Vi ritade av varandra. Gick runt i cirklar och alla skulle rita något på någon. Det här är jag:

Pupiller är något jag saknar men vackert så.

Vid maten råkade jag ta en konstig smörkniv ur knivbyttan istället för en vanlig. Det här märkte jag först vid bordet och då sa Jossan att jag får önska mig en sång. Som när man fick mandeln i gröten i lågstadiet. Jag önskade Coldplay och fick Viva La Vida.
Jossan höll takten genom att slå på tallriken så hårt att folk nästan trodde att hon hade nåt viktigt ärende. Tack för fin sång, Sannah och Jossan.


En kille i min klass frågade plötsligt mig om jag tror att människan kommer från apan. Ja, eller åtminstone mer än från Gud, var mitt svar.
(Han vet det redan men gjorde det bara för att jag vet inte för vad.)

Då kom nån ramsa om att man inte har hittat alla ben och skelett och nånting.
Nähä, men nånting har man ju i alla fall med säkerhet hittat.
Sen kommer utläggningar om att människan bara kan utvecklas till det sämre.
Jag: Såklart inte.
Han: Jo, människorna är kanske starkare idag för att de äter så mycket vitamin.
Jag: ...
Han: Så du tror att människan plötsligt kan födas med sex fingrar?
Jag: Var ligger logiken i detta? Det borde redan har hänt ett par gånger i historien. Vad som helst kan ju tydligen hända. Jag blir inte förvånad.
Han: Jag tycker nog den där evolutionsteorin är ganska ihålig.

Tänk om jag tycker likadant om hans teorier?
Men jag säger det inte för jag respekterar att han tror och han får tro vad han vill och jag tycker det är intressant.
Jag tar inte på något sätt illa upp eller så. Däremot börjar jag bli lite trött på tjatet.

Efter skolan såg jag Robin Hood och jag gjorde det. Sa hej Robin Hood. Fina mössan vågade jag inte kommentera men det var ju det här med ett steg i taget.
Hämtade biljetter till Kornelias Hjärta på söndag. Ska bli intressant.
Ikväll är jag halvt bortbjuden på glass.

jag har tänkt.

jag har tänkt på
att det är fem dagar till fredag.
på fredag får jag pengar. tills dess har jag tre euro att leva på.
jag har tänkt på att det kunde vara noll.

jag har tänkt på att jag inte är bra på något.
eventuellt på att spela alias. oj vilken grej.
men tack mamma för att du köpte spelet åt mig för elva jular sedan.
det känns ändå som att jag inte är bra nog.

jag har tänkt på att tiden går och alla förändras och undrat varför.
och vem är nästa nya människa jag träffar och vad är dennes historia?

jag har tänkt på att vi får se vår nya dramalärare imorgon.
och drömt en mardröm. om julshowen, vi hade en föreställning och ingen kunde nånting. allt gick fel. jag kom inte ens ihåg att jag hade varit på scenen efteråt. så trött och borta var jag. vi fick en utskällning av anna och därför slutade hon.
mardröm alltså.

jag har tänkt på vad jag har för fel när jag fryser konstant, hela min kropp kliar och jag har huvudvärk.

det har jag gjort idag. dessutom fick jag en gurka levererad till dörren.

istället för en drink.

släpp mig,
du måste falla,
alla faller vi.
hur menar du?
du har en bulle i munnen och det är svårt att höra vad du säger.
håll käften. vi faller alla en dag,
du måste våga släppa.
jag vet inte vad du menar.
du vet ju inget.
inte du heller.
håll käften.
tänk om ingen vet något.
tänk om ingen vet inget.
inget vet ingen.
hur ska vi veta nånting.
hur ska vi veta vad som är rätt och fel.
varför är det lättare att göra fel än att göra rätt.
hur ska vi veta hur många taxibilar det finns
och varför vissa blindtarmar spricker.
det kanske bor en skomakare ovanför eller mitt emot dig,
fastän det är ett utdöende yrke.
hellre det än en våldtäktsman.
hur blir man sådan?
hur ska vi veta.
släpp mig, våga.
jag hör inte vad du säger.
håll käften. släpp.
utan att veta.

en grabb med gitarr.

Jag hackade purjolök. Då spelade radion Säg aldrig nej till en grabb med gitarr. "Nä ja hadd it tänkt göra he heldär, hihihihehehe" var vad jag tänkte samtidigt som jag försökte uppmana min klass att lyssna vilken bra låt. Fast egentligen var den kanske inte så bra. Men första gången var den fin, på en fredag dessutom.

Istället för att ta del av den lyxiga fredagsmaten stack jag idag iväg med Sofia och Lina. Vi gick på stan, åt mjuk glass (nej, inte mjukglass, mjuk glass, nästan grädde) kollade Wallander och pratade om konstiga saker och vanliga saker och andra saker.

Vad gör jag då sen ensam en fredagskväll som denna?
Lär mig lite Beatles på gitarr. Äter choklad. Myser.
Nu önskar du allt att du var här.
Jag kommer på att jag har glömt att skriva CV.
Du vill inte längre vara här.

jag målar!

Hör och häpna. Jag. Målar. En. Tavla. På. Bildkonst.

Damen hade nog vilat upp sig under julen för idag var hon nästan snäll. Vi blandade till och med färger utan att gräla. Jag hade frågor om sommarjobb, spöken, grafiker, immunitet, gips och hästskor.
Uppgiften var att utgående från en låttext eller dylikt måla en tavla. Eftersom hon inte har en aning om vad som rör sig i mitt huvud kände jag mig ovanligt fri till att göra vad jag ville. Lite tänkte jag väl på Dylan. Den går i mina favoritfärger. Det känns bra.

Sen har jag hoppat runt och varit glad, hämtat mitt riktiga körkort och gått runt och frågat sommarjobb. Det här betyder att imorgon har jag tre viktiga samtal att ringa. Hej jag heter Ida och jag är lite konstig. Tack och hej.

Ps. Angående sommarjobb, om någon vet något i stan eller ganska nära stan, säg till! Jag vill och tänker nämligen inte flytta hem över sommaren. Ds.

skola och heath ledger.

Har jag varit borta från skolan för länge när jag börjar fundera på om jag kommer ihåg vad mina klasskamrater har för skolväskor? Jag kom ihåg alla utom Joels. Och imorgon börjar skolan igen. Det är torsdag imorgon och torsdag morgon innebär alltid bildkonst. Jag har seriöst inte varit där på över en månad. Ska jag plötsligt nu komma, jo hejhej? Nä. Usch.
Vi ska få en ny dramalärare också. Anna har varit jättebra. Ändå är jag nog lite nyfiken! Jag drömde vem det var inatt. Minns inte mer än så dock.

Sådär annars måste Heath Ledger vara världens snyggaste människa.
Jag är ledsen över att han är död.
1. jag kan aldrig få honom, han kan aldrig bli min.
2. det kommer inga fler filmer med honom.

Det enda jag kan göra är dregla över bilder och filmer. Aaah.

en liten resa.

Bazooka hämtade oss efter två igårnatt. Jag kunde nästan inte sova alls. Natu satt baki och hörde på sin mp3. Jag funderade mest på livet. Halvvägs fick vädret nåt fel och det började komma is på framrutan helt utan orsak. Jag var säker på att det var en förbannelse men snart kunde man se varje bil vika in vid närmaste busshållplats och skrapa rutorna. Bazooka sa att han aldrig tidigare hade upplevt detta. "Itt ja heldär" sa jag och tänkte, tyst för mig själv, vilken tur att jag inte kör.
I Helsingfors stängde Natu av sin mp3 och berättade att hennes kusiner ber bordsbön, " gud som haver...nånting, tack för maten". Hon sa det snabbt och utan inlevelse. Det blev senare uppskrivet i mitt block.

På båten blev hon åksjuk, jag sov timmarna två på en soffa i caféet.
Framme i Tallinn hoppade vi in i en taxi. Natu talade ryska med chauffören. Hon är nog lyckligt lottad som fullständigt behärskar det där häftiga språket, språket med en framtid i dessutom. Det tror jag dock inte hon är desto medvetnare om, hon bara pratar. Och för mig är det roligt att höra på. Taxin körde oss till Baltikums största körcentrum och där sprang vi runt. Det var ganska billigt och bra.
Vi gick också till gamla stan. Alla matställen var fulla. Till sist fick vi plats. Satt och värmde oss på kaffe och kakao länge. Det var så kallt att ni kan inte tro. Av denna orsak köpte vi också varsin varm mössa. Alla gick runt med såna så vi föll dels också lite för grupptrycket. Estnisk glass har en konstig bismak. Hade vi stannat längre hade jag velat utforska själva staden mera, åka såndär buss och sånt, men nu var det bara fråga om några timmar så snart tog vi en taxi tillbaka till båten.

"De e ingen skillnad om de e en dålig båt nu när vi far, de får fast vara katter och hundar på den, men då vi far tibaka, då ska de vittu vara en bra båt" sa Natu i Helsingfors på morgonen. Gissa om hon fick spasmer när allt stängde strax innan tolv när vi kom fram. Vi hade hytt fram till klockan sex imorse. Det enda vi egentligen kunde göra var att sova. Oj vad arg hon var. Men nånstans inom sig förstod hon ändå att sömn var vad vi båda två behövde mest av allt, och somnade.

Taxi tog oss rautatieasemalle och vi hoppade på tåget till Uleåborg. "Int kan vi fa på dehä, de far ju ti Oulu."
"Jo men vi byter ju i Seinäjoki."
"Aj jo."
...
"Ida vi e int på rätt tåg."
"Jooo."
"E du HELT säker?"
"Jaaa."
Konduktören kommer.
"Opiskelija Vaasaan."
"Mistä?"
"Helsingistä."
"Ja mulla on samaa."

Se, vi var rätt.

Dock böt vi tåg i Seinäjoki och det tänkte gå lite illa. Redan från början hade vi inte mycket tid på oss att byta, nu var tåget från Helsingfors dessutom försenat.
Tåget gick från spår två och för att komma dit ska man först en trappa ner, sedan en upp igen. Natu trappade, jag tog hiss. Första hissen hade en lapp på sig där det stod att den var stängd. "Du skulle bara våga", tänkte jag och tryckte. Den öppnade och jag slapp ner. Så skulle jag upp igen. Nästa hiss var beklädd med en likadan stängd-lapp. Jag tryckte. Inget hände. Igen. Nä. Men kom igen. Nej.
Trapporna var många och branta. Ingen chans att jag hann upp om jag skulle bära dallarn själv. Jag ringde Natu som skrek och var stressad. Jag fick ner henne. Hon bar den och skrek att hon hatar den och skulle kunna hacka den. Jag kunde bara skratta. Vi hann.
Det här är mina estniska fynd:

Notera speciellt t-paitan med Muminpappan som plockar Whiskey.

Nu är jag alltså hemma. Jag for till banken och växlade tillbaka estpengar och samtidigt växlade jag något åt Bazooka. På samma gång som vi for tog jag ett brev som skulle postas till FPA. Fast det är lite äckligt det där med att slicka fast kuvert så brukar jag ändå göra det, man dör inte. Denna gång funkade det inte. Jag vet inte varför. Tejp hade jag inte heller. Jag tänkte att kanske Bazooka har hemma eller nåt. Vi möttes utanför mitt hus och jag frågade "har do na tejp?" "Jo" svarade han. Fortfarande tänkte jag att han menade där hemma.
Sen säger han "jäär har do tejp". Han hade det i fickan. Bara sådär. Som om det är den naturligaste sak i världen att ha i fickan. Kanske borde man börja ha. Praktiskt.

estlandet.

Om typ tolv minuter åker vi till Tallinn!

I min väska finns ett anteckningsblock och en penna. Ska skriva upp vad Natu säger.
I min väska finns mina partyglasögon och klänning.
I min väska finns kameran.
I min väska finns bokningsnummer, pass och lite pengar.
Förståndet åh, förståndet. Också det. I min väska finns.

Vi hörs!

vår fina idé.

vi fick den på nyår. carro och jag. titta nu.



det är ju nästan som det här:



hihi

party.

Natu fixade mig till katt. Man kan få vara katt på nyår, tycker jag.

Väntade på Carro och Jonathan.


Som kom.


Då fortsatte vi till Bazookas.


Om en stund fick vi besök av två riktiga karar, kararna från kara-tv!


När sådant händer blir man såklart upprymd och dokumentation är väldigt viktigt.


Jonas var också där. Jonas och Carro är kusiner.


Vi såg på raketer från balkongen.


Detta är en gruppbild. Bazooka saknas för han är snäll och tar bild. Benny vet jag inte var han är. Kanske på frassjakt. Det var tal om en äkta sådan, kattkvällen till ära, men det blev aldrig av. Eller så tar han bilden. Är inte säker.


Det var tal om mycket annat också. Jag borde sluta prata för mycket. Men det är kul. Att prata. Om man pratar bra. Det här var det nyåret. Det blev oväntat men oväntat är bra ibland. Karar är alltid bra. Tooticki är tydligen den enda vettiga figuren i Mumin. Nästa år kommer kanske ett nytt nyår.