världsmästare.

En vinst på 6-1 och klockan tre inatt står förlorare utanför mitt fönster och skriker "fucking jävla finne!".

En lycklig fucking jävla finne.
Sa jag att jag älskar allt detta förresten?

lycklig.

Är helt slut.
Sprang runt campus med Finlands flagga, flagga i ansiktet och Ihanaa leijonat, Vårt land och Den glider in i högtalaren.
Har ingen röst kvar.

Tänk att jag har fått uppleva det här. VM-guld. Jag har väntat i princip hela mitt liv för jag minns inte så mycket från 1995. Usch vad lycklig jag är.
Och 6-1. Mot Sverige. Och så är jag i Sverige. Jag bor på bottenvåning. Vi hängde upp flaggan i fönstret så alla som gick förbi såg den. Min pappas idé. Tack.
Känslan av att vända från 0-1 och sedan klassa ut totalt. Känslan av att få skrika, jubla, fira när rätt lag som här uppfattas som fel gör mål. Underbart.

Tack lejonen. Imorgon tar jag och Erika samma procedur fast runt i stan. Med mera folk i rörelse. Fantastiskt.

finland-sverige

VM-final.
Vem månne vi hejar på?
Jag älskar detta.
Det här kommer jag minnas hela mitt liv, oavsett resultat.

kamelen

idag var jag och lyssnade på poesiläsning på ett café.
jag hörde den finaste dikt någonsin.
hittills.

lyckan

är fem minuter.
fem minuter natt.

i gräset med två skåningar.

Emely: Vad finns det för städer i Finland som börjar på P?
Jag: Hmm... P... Pietarsaari... Pori...
Sofie: Och Pensala!

Jag har i alla fall inte misslyckats med att vittna om mitt ursprung.

glädje, lättnad, lycka.

Såhär, mina kära vänner, ser man ut efter att ha jobbat med samma roman i fyra månader eller en hel termin. Frågeställning, analys, syfte, metod, sekundärlitteratur, källhänvisning, frågeställning, analys, syfte, metod...

MEN, mina kära vänner, klockan är nu sen natt den 11 maj och 10 sidor uppsats mejlades precis iväg till handledaren. Jag är klar med huvudjobbet! Ifall handledaren godkänner min text återstår bara pärmen, fullständigt korrekta fotnoter och ytterligare en genomläsning för att granska språket. Och om handledaren inte vill godkänna nu så är jag ändå i det stora hela färdig. Eventuellt kan ytterligare utvecklingar krävas men då är det bara så att jag opponerar i höst. JAG ÄR KLAR! Som jag haft ångest för allt detta. Jag var nära att ge upp. Men sini nej! ÅH MIKAEL NIEMI JA E FÄÄÄDI! Den största stenen föll från hjärtat. Plums. Imorgon ska jag sola!

loca loca.

Idag på vår föreläsning om ekfras hade vi öppnat fönstret för det var så varmt. 24 grader, kärlek. Plötsligt mitt i vår lärares resonemang började nån spela Shakiras Loca precis utanför fönstret. Och då blev det såklart ett sånt där internt samförstånd mellan mig och Emely. "Just DEN HÄR just NU här med DEN HÄR LÄRAREN" och "av ALLA låtar i världen". Ja, int kuna vi ju som håll oss för skratt heller nej nej förstås hu sku vi kunna hålla oss!

När vi hade skrattat en stund utan att kunna sluta gick läraren fram och stängde fönstret. Om det var låten eller våra skratt som störde vet jag ej.

let's get retarded in here.

Min vän Emely kom hit idag för att ta tillbaka en bok jag lånat av henne.
Då berättade hon att på vägen till mig hade hon gått via sitt förråd och slängt dit sin internetsladd. Allt för att lyckas fokusera på uppsatsen. Kanske den klokaste jag hört idag.

Jag borde göra samma sak, för igår kom jag på mig själv att klockan 01.30 sitta och lyssna på Let's get retarded med Black Eyed Peas samtidigt som jag skrev. Säger väl en del.

den här KÄNSLAN

Finland vann mot Ryssland ikväll. Tredje gången av tre straffmatcher de vinner. Fjärde matchen av fem de vinner totalt. Jag älskar det här. Det är så otroligt svårt att beskriva känslan. När det är vår överallt, man är glad från början och när man vaknar tänker man "e kombär match ikvälld!" och så är dagen dubbelglädje i solsken.

När våra lejon sedan spelar helt fantastiskt med stadigare nerver än jag kan komma ihåg att jag någonsin skulle ha sett och är ett otroligt bra lag med lite av allt, bland annat en klok och stark Mikko Koivu, en SMART Mikael Granlund och en snabb Antti Philström är det lite extra skönt att få vara finländare.

När det här leder till seger och man får spela Ihanaa leijonat, ihanaa! på full volym (så att de svenska grannarna säkert hör), ja då blir det inte mycket bättre.

Det är en slags variant av mycket stark kärlek.

Åt skogen med alla veliga frassar, jag har ett helt ishockeylag! Puss!

söndag på äng.

i lördags sa jag åt erika att det inte finns några problem, bara intressanta utmaningar.
igår när vi satt ute på ängen och picknickade, solade och studerade halvdant såg jag hennes kompendium med matematikuppgifter.

på det hade hon skrivit
" 'det finns inga problem, endast intressanta utmaningar' - ida berg", och ett hjärta.

det var fint.
hela gårdagen var ganska fin. 22 grader, latmaskar på ängar, sol på ängar, skratt på ängar, pizza på ängar, pizzabilar på ängar.

idag ska bli lika fint. även om jag har tvättid halva dagen, och däremellan ska färdigställa en uppsats, läsa ut två böcker och mejla fpa.

morsdag

och jag kan inte ens gå till gravarna.

snäll flicka i kassa.

Idag har jag varit i Samarkand med Emely och Sofie. Av en slump gick vi in på Carlings. Där hittade både jag och Sofie jackor som vi kärade ner oss i direkt. Jag i en blå och Sofie i en grön. Halva priset.

På dessa jackor fanns två stycken pins fästa på brösten. Jag blev kär. Frågade tjejen i kassan om pinsen fanns att köpa enskilt. Hon sa att det tyvärr inte fanns, men att hon hade en annan sak åt mig. Hon gick bort till hemliga utrymmen och kom tillbaka med två stycken andra pins. En vattenmelon och en grön svamp.

- Du kan få dom här, sa hon.
- ... Alltså på riktigt? frågade jag.
- Ja! Det är ju lördag! Varsågod!

Alltså så snällt. Jättesnällt.

Sen när jag köpte jackan var hon jättesöt och trevlig och pratsam och inte alls som majoriteten av försäljare. Jag sa tack fyra eller fem gånger. Hon gjorde lätt min dag. Vill ge henne dagens ros i tidningen.

dagens måsten.

Jag måste sluta ge alla människor som får mig att må dåligt, om än bara jättelite, uppmärksamheten de söker. Jag måste stoppa. Ta bort dem ur mitt liv.

Jag måste måste måste måste.

Det är varken bra eller hållbart. Har jag förstås begripit i evighetens evighet.

Jag måste sluta ha så höga krav på mig själv. Eller det har jag inte. Men jag stressar upp mig själv till en nivå som inte är hälsosam, vad gäller skolan. Den här terminen har verkligen inte varit lätt. Jag har hållit på med uppsatsen hela terminen utan att komma långt, och jag klarade inte tenten i postkolonialism.

Ett bakslag för mig som tidigare har klarat allting utan att ens ha det speciellt svårt. Cirkeln blir ond och man vet inte vad man ska prioritera, vad man ska satsa på eller vad man ska göra överhuvudtaget. Tankeverksamheten slutar fungera. Kursen i modernism blev såklart lidande av detta den också, fastän den var spännande.

Min lärare i uppsatskursen kommer troligen säga till mig att det blir bäst att jag opponerar först efter sommaren. Att jag skriver lite mer på den. Imorgon ska jag på omtent i postkolonialismen. Jag har totalt tappat suget med för många bollar i luften och har varken hunnit, velat eller orkat läsa. Antagligen blir det en till omtagning.

Men så vadå? Jag kan väl inte ha tänkt mig att jag ska komma hit och bara klara allt som en supermänniska? Jag tror att jag har tänkt något sånt. Men det är fel tänkt. Ingen klarar någonsin allt på en gång. Det är helt okej att misslyckas. Alla gör det, om än inte i samma skeden av livet.

Jag behöver tid och ro. Det ska jag ta mig i sommar. Sen ska jag försöka igen och se hur det känns då. Några studiepoäng hit eller dit. Man bygger inte liv av studiepoäng.

Nu ska jag fokusera på intermedialitet-kursen, som är väldigt intressant och som jag känner kommer ge mig mycket. Dessutom har vi sjukt bra lärare i den.

nattetid säger jag

det är onsdag.
eller onsnatt.

ganska sent.
önskar mig
ett timglas med tid.

jag tror inte det är en uppfyllbar önskan.

har tittat på star wars med vänner.
och lämnat dem för att
gå hem och se mina landsmän förlora
mot tjeckien
i slovakien.

gått tillbaka till icke hockeyintresserade vänner
som skrattat rödbrusade
ovetande om att deras landsmän segrade över united states
med, jag måste väl säga det, rätt duktiga siffror.

jag skrattade med dem ändå.
och sedan följde vi varandra hem
för nu är man inte trygg här längre.

under en längre tid har någon av manligt kön stått utanför krogarna här på campus och letat tjejer att förfölja hem. har sedan försökt ta sig in i trapphus och lägenheter.
(typ huvmannen i vasa)
för två-tre veckor sedan skedde en våldtäkt utanför en av krogarna.
igår natt förföljdes en tjej hem av en blottare.

man vet inte men det är förstås möjligt att allt hänger ihop.

jag är inte en sådan som blir rädd.
men nu är jag.
eller rädd kommer jag inte vara förrän jag ser det själv.
men jag är inte trygg.
jag är orolig, aktsam, förvirrad.
det ska ju inte vara såhär.
inte här i vår annars så trygga tillvaro och ingen annanstans.

här har jag alltid känt mig trygg. det är som en liten by där alla känner alla, mer eller mindre. här träffar alltid nån man kan tala med och här är allting på ett ställe. här kan jag, åtminstone har kunnat, rangla hem fredagsnätter ensam, dyngrak och helt borta utan att känna minsta rädsla eller otrygghet. för är det något jag vet är det att jag kommer hem. går man härifrån möter man i tunneln texten "tillbaka till verkligheten".

men nu är verkligheten här också tydligen.
en overklig verklighet.
felaktig.

en klok människa här har i alla fall kommit med idén att frivilliga studenter (och vi är redan många) nu ska patrullera i turer kring campus varje kväll men i synnerhet på helgerna. det känns bra att någon tar det på allvar och verkligen gör något. med tanke på att det här inte är världens största ställe är det också genomförbart, och välbehövligt. tacksamhet.

eeeeedithhhhh sööööödergraaaaaan

Sov 3-4 timmar.
Steg upp och svamlade ihop något halvdant.
Jag är beredd på att behöva göra om/komplettera.
Det här är en jävla termin.
Faktiskt.
Mötte upp Emely och vi letade upp vår lärares fack dit vi stack våra tenter.
Fast inte i rätt fack för det fanns ju ingen väg ner dit men ändå ett godkänt fack.

Nu är jag så trött och tom att jag knappt var kapabel till att diska.
Ska ändå gå till bibban och snatta lite böcker, lämna tillbaka några.
Tjärdalen till exempel.
Tjärodaalin.
Där skriker dom kaffi med I på slutet. Som sig bör.
Jag var helt uppslukad av hur norrländskan kunde likna årvassprååtchi.
Det var så gulligt när Sofie sa att hon skulle ha behövt min hjälp när hon läste den.
Jag är kanske inte så jävla hipp på att analysera, men dialekter och språk, där har ni mig!

Ikväll ska jag titta på ishockey, Finland-Lettland.
Slutligen sova.
Imorgon inleder vi ny kurs.
Intermedialitet.
Det är väl det som är positivt med denna termin, tror jag.
I skolväg då.
I studentlivsväg är det här den bästa terminen någonsin.
Av två då, men ändå.

ni kan kalla mig

orkar inte elsa grave
edith södergran
sara lidman
birger sjöberg

med en sida skriven, fyra kvar och nio timmar till deadline går jag och lägger mig nu.

studenten, kan ni kalla mig.

molnkrönta torn och praktfulla palats.

klockan är 22.18 men egentligen är den ingenting
kanske midnatt kanske allting annat.
jag har skrivit ett pinsamt litet antal rader på min hemtent.
och gått till subway och ica och pressbyrån med ellen och emely
allt för att fördriva tid. för att inte stirra in i skärmen.
jag vet inte vad jag har att säga om modernismen. jag har ingenting att säga om modernismen.
men ganska mycket om livet. men det har jag ingen nytta av, här i luften.

jag vill vara dalmatinern i lägenheten bredvid min.
han vet säkert mycket om livet.
mer än de flesta.

"hödo, tråor do e je en meteorit edee?"

igår när de två finlandssvenska mumintrollen gick hem i vårnatten såg de plötsligt något stort, svart, med stora byggarstängsel kring.

erika: hödo, tråor do e je en meteorit edee?
jag: hahahahaha. kanski.
erika: ska ja ga å skåd?
jag: ja.

det var ingen meteorit. det var ett tält fullt med frassar.

gissa om vi blev i vårt esse. vi stod där och lät "kssksskss!" jättelänge. och frågade "kommää ni uutt uur teltte nu pojkaa?" en stackare kom till slut. vi diskuterade med honom en stund och när vi kände frassdosen för kvällen vara fylld fortsatte vi hem.

det är så bra att jag har erika. jag tror det är något speciellt med österbottnisk humor.

juhlaus.

Jag träffade björneborgaren igår utanför krogen. Det är något som är så mystiskt. Som att allting bara händer.

Jag: Nojaa, mitä kuuluu?
Han: Kukkuluuru! Mistä sä suomea osat?
Jag: No osan vaan. On kertonut se ennen. Sä olit Porista eikö niin?
Han: JOO!
Erika: Mitä sä täällä teet sitten?
Han: Juhlii!
Jag: Mitä sä opiskelet ja miksi?

Här tyckte Erika vi skulle gå. Så jag fick inget svar. Men något är märkligt. Jag ska fråga igen.

Nu ska jag skriva tent. Kukkuluuru.

muminmamman på jakt.

jag och erika fick idén att vi skulle gå ut och prata som mumintrollen.
byta ut våra kattroller mot muminmammor.

sagt och gjort.

en ropade åt oss att sluta.
vadå sluta? det är faktiskt vårt språk.

tusen stycken sa att vi bröt på finska.
jag frågade om de inte vet att det är skillnad på finlandssvenska och finska.
de sa att det inte är någon skillnad.

och jag ville spricka.
hur satan ska man kunna bryta på ett språk man inte kan??!!!!!
ÅH. TRÖGA.

bäst jag sover. jag ska förvalta alltihop imorgon.
min fina vän johan har sänt mig en sida för finlandssvenskar som av olika orsaker tillfälligt vistas i sverige, och deras erfarenheter av svenskarnas kunskaper om oss. allt jag har fått höra under mina 8 månader ska underrättas svenska litteratursällskapet i finland. haha.

no e ja fäädi.

Nåja, nu tar vi en välförtjänt paus, jag och Boken.

5 sidor är inlämnade och nu ska jag inte tänka på den på hela kvällen.
Inte förrän jag fått respons. Då kan jag fortsätta.

Nu ska jag bara fira Erika och dansa inombords och kanske dricka en Piggelin eller två.

humor.

idag ska jag mejla min lärare och fråga om det alls är tillåtet att ha humor i uppsatsen.

eller är det för hårt?
har hört att jag kan upplevas som framfusig ibland. men det är helt i misstag.

jag måste få veta.
då måste jag få fråga?

jag vill bara berätta

att jag är inne på sida nummer 5 på analysen nu!
och snart inleder vi de 3 mest kreativa timmarna på dygnet!
har jag riktigt tur hinner jag kanske se nummer 6.

inatt skickar jag in den. jag bara trycker på Skicka.

från ett bibliotek.

Tjej 1: Vadå? Kan man inte skriva hållt?!
Tjej 2: Hållt?
Tjej 1: Ja, som "hon hade hållt på..."
Tjej 2: Hållit, skulle jag nog skriva då.
Tjej 1: ÅÅH FAN vad dumt det låter!

Vart är världen på väg?

rubrik.

Jag har kommit på ett rubrikförslag till min uppsats, som ju behandlar identiteten i Populärmusik från Vittula och ambivalensen av att stå mellan två länder.

Jag tänkte på "Jag har tappat mitt minne, är jag svensk eller finne?" som i sången, ni vet.

När ska jag bli seriös? Det är ändlöst. Men ganska roligt.

skå på he!

är på biblioteket. var annars.
emely kom förbi med muffins.
snäll människa.

då förklarade jag lyckan som kommer att uppstå när jag ser min tredje sida text visa sig i skrivprogrammet.

emely: men har du radavstånden som det ska vara nu då, så det inte blir som förra gången?
jag: njaaaa. jag vet inte! var fixar man det?

emely fixar. och på två sekunder är min analys nästan tre hela sidor lång.

lycka.

jag älskar radavstånd.

IB; Ida Berg & Ilskna Blicken (och Ingmar Bergman)

Jag är på biblioteket.
Råkade sätta mig vid bordet bredvid en engelskt Skypeande kille.
Han Skypeade högt och, ja jag vet ju inte vad det gick ut på men, ganska meningslöst.

Efter att han hade sagt OKAY tjugo gånger efter varandra i olika tonfall och med olika röster råkade det hända. Jag råkade ge honom Ilskna Blicken. Helt i misstag. Eller ja, det störde men om jag hade varit helt oemottaglig för störningar hade jag ju stannat hemma.

Då sa han: Oh, I think I'm annoying people around here...
Sen tog han av sig hörlurarna och sa till mig: I'm sorry, I'm just gonna be here for seven more minutes.

Jag sa att det var lugnt. Men han drog. Efter seven minutes. Tänk om jag förstörde hans samtal.

Jag har skrivit på analysen i alla fall. Lite. Närmar mig två sidor. Tre kvar.

Ramlade idag. Snubblade över mattan. Låg kvar på golvet en bra stund och tog mig tid att fundera över vad fan jag håller på med egentligen. Jag har aldrig varit bra på att gå i skola. Jag har aldrig haft läshuvud. Jag har lärt mig saker genom att leva och använda förnuftet och mina sex (ja faktiskt) sinnen. Och så går jag på universitet och läser litteraturvetenskap. Med fem böcker till varje föreläsning. Ja hej hej. Och nu uppsatsen och två tenter som hänger i luften som köttslamsor ingen vill äta upp. Var jag lite modernistisk där kanske? Heheh.

Nåja, det här är min sista termin. Sen kommer andra saker. Kreativt skrivande och praktik och studier på något annat ställe. För jag går ju ett program. Vilket i och för sig tvingar mig till att äta upp alla slamsorna om jag ska få nån examen.

ÅJ VA GÅODI FLÄSK.

just ja II.

När jag steg in i köket mötte kylskåpspoesin mig med orden "tänker alltid på tystnad".

Just ja, jag hade ju efterfest.

Fint.

just ja.

Som jag kom ihåg det hade jag fredags förra veckan innan jag drog på födelsedagsfest städat lägenheten för att med gott samvete kunna åka till Finland 08.30 nästa morgon.

Det första jag möttes av när jag låste upp dörren till min lägenhet i Växjö för en halvtimme sen var en 70 centiliters Koskenkorva på nattduksbordet. Jag började skratta. Just ja, jag hade ju efterfest.

Men varför nattduksbordet?

Ps. det är som typ hundra grader (nåja, långt över 20 i alla fall) här, människor går i shorts och sommarkläder och grillar på sommargröna gräsmattor och björkarna är helt jättegröna och jag har fått fyra maskrosor utanför mitt fönster. TJOHO!

glasskratt.

igår firade vi födelsedagar.
jag körde bil.
började i vörå hos linn.
åt tortillas.
arma gott.

sen körde vi till stan.
ollis.
jag satt där och glodde och pratade med folk.
fast det var trevligare än jag fick det att framstå i ovanstående mening.
träffade några jag saknat.

carro skickade sms och sa att hon är sugen på något salt.
jag mötte upp henne och jonathan medan födelsedagsbarnen dansade vidare med oliver.
vi gick till mcdonalds.

och så hände det igen. för tusende gången var carros och min selektiva hörsel likadan, och båda registrerade vi en mening som egentligen inte var rolig men som vi, som vanligt, tyckte att den var. ingen annan av människorna kring bordet reagerade på den. jag hörde den, började fnissa lite, och när jag märkte att carro gjorde likadant brast det.

jag skrattade tills glassen var både i näsan och halsen, och jonathan bad mig räcka upp vänster hand om jag höll på att avlida. jag räckte upp den och skrattade vidare. jag kunde inte sluta. och ingen, förutom carro, förstod varför.

jag blir så lycklig av att det finns bra människor med bra humor här i världen.

carro och jontta kommer, troligen, och hälsar på mig i småland inom en alldeles snar framtid som rör sig om 2-3 veckor. jag undrar hur många gånger liknande situationer som uppstår. vi har inte umgåtts i sverigemiljö tidigare. jag gissar på 107.

klockan 04.06 stängde jag av bilmotorn på pappas gård.
det är ganska roligt att vara chaufför.
det enda jag fruktar är älgarna på hemvägen.

akta dig för älgarna rally-ida.

finsk maaaaat

Igår när jag kom från Vörå stannade jag vid ABC för att handla. Jag köpte Årvasskinkon, lenkkimakkara, Kultalonkero och Pätkis.

Se och lär, Sverige.

emiriäpeftsr.

jag är kanske den lyckligaste kvinnan på jorden.
eller inte bara kanske.
jag är.

om exakt ett halvt år kommer jag att få uppleva något alldeles otroligt magnifikt.
nästan för bra för att vara sant.

kan inte beskriva lyckan.

nu ska jag ta väl hand om mig och världen så att vi hålls friska tills dess!

ps. jag ska blogga oftare, mera, hårdare, mera humoristiskt, allt allt allt.
men just nu befinner jag mig i älskade österbotten och äter lite påskägg. veckan har kört förbi i rallyfart och snart sitter jag på båten igen. då!

fred & lycka.

ett avbrott man faktiskt förtjänar.

mitt bland alla papper vänder man på huvudet och ser sitt nästäldsta syskonbarn cykla förbi.
hon har just lärt sig cykla, ser det ut som.
men hon cyklar och jag kan se att hon är glad i solskenet.

och sånt blir jag glad i hjärtat av.
små liv som lever.
cyklar.
peedar.
i solsken.
med hjälmar och
att det händer just här.
här där man faktiskt kan låta sina barn lära sig cykla på små vägar utan större uppsikt, vilket i sig ger en frihet, och tryggheten finns nästan överallt.

en lite annan känsla än den man får av 10 sidor faktabaserad text.

slut på avbrott.

jaja tå.

jag sitter i ett kök.

och nu ska jag stänga av internet.
jag får inte sätta på det igen förrän min uppsats är fyra sidor lång.
på riktigt fyra. jag säger då det.

jag har ett paket mintsortin som jag hittade i skåpet.
med mintsortin går allt!


och sannfinländarna. jag kan inte med ord beskriva hur arg jag är.
vad är det som händer?

det mest irriterande, störande, kväljningsframkallande, avtändande som finns

folk som skrattar åt sina egna, dåliga, skämt.

please stop.

nu är det officiellt.

Pleppo Live skall hända. I Vasa.

Här har ni nyheten!

(Jag hoppas att stavningen "före-ställning" är en miss från layouten, annars blir jag rädd. Är det inte journalister som skriver....?)

Teaterchefen är min kusin. Jag minns var jag var när hon berättade för mig att det skulle ske. Jag tyckte det lät för bra för att vara sant. Jag har tigit sedan dess. Dels för att jag lovade, dels för att jag vet att går man och slänger ur sig såna här saker så händer det något som gör att det slutligen inte kan verkställas. Men nu är det officiellt.

Och jag längtar mest av alla i hela världen till oktober. Puss på Pleppo. Och på nytänkande kusiner.

Ida Finland talar ut.

Nästan alla vi finländare har nån slags uppfattning om att svenskar är ytliga. Nu har jag bott här i åtta månader och jag har både fått det bekräftat och inte.

Det är väldigt väldigt ytligt på många sätt. Jag har träffat fler än en handfull människor som har dömt mig enbart på grund av dallarn. Jag säger inte att det inte kan hända i Finland eller vilket annat land som helst. Klart det kan och klart det har hänt. Men det har hänt oftare, och på ett mera tydligt sätt här. Jag förstår inte riktigt vad dom fruktar egentligen. En vän som man inte kan åka snowboard med? Nå illa, illa, verkligen. Jag kan väl åka ner med dallarn eller dricka varm oboy så länge. De fem gångerna människan åker snowboard i sitt liv.

Sen är det det här med kallpratet. Och det är verkligen irriterande. Man möter en person. Denna frågar genast hur man mår. Men den bryr sig inte ett dugg om svaret. Den förväntar sig automatiskt ett "bra, hur är det själv?" och människan svarar "bra" och så skiljs man åt. Visst finns det undantag. Det gör det alltid. Men det där är väldigt standard här.

Till exempel i fredags mötte jag och Erika en kille som var utklädd till en av bröderna Fluff. Han frågade oss "heeeej hur äääär det?" och vi sa "bra, hehe". Han svarade "häääärligt!". Men det hade han svarat oavsett. Hade vi sagt "Det är käpprätt åt helvete, faktiskt" hade han svarat "hääääärligt!". För han undrade egentligen inte hur det var. Han kände oss inte. Första och högst troligen sista gången han såg oss.

Det hemska är att jag själv också, när jag är här, har börjat svara det där "jo det är bra, hur är det själv?". Jag riktigt vet hur det ska betonas och var tonläget ska gå upp. Men när man vet hur mötet slutar orkar man kanske inte riktigt anstränga sig, fastän man gärna skulle vilja.

När jag möter en bekant hemma frågar man hur man mår. Men det är för att man undrar. För att man vill veta vad som händer. Vart man är på väg. Vad man har sett idag. Om längden på genomsnittssamtalet här är 30 sekunder är det minst 3 minuter hemma, beroende på hur bråttom man har. Men som sagt, jag säger inte det, jag har haft flera givande 10 minuters-diskussioner här också. Det finns undantag. Det gör det alltid.

Sedan är det ju förstås annorlunda med såna man känner väl. Ens vänner. Och dom kommer vi till nu. Många som har bott i Sverige har berättat att de upplevt att de fått många bra bekanta och kompisar, men inga riktiga vänner. Men det har jag fått. Och det är jag glad över. I Finland har jag i och för sig inte heller många vänner sådär riktigt på riktigt som jag vet att jag kan gå till om jag får panik. Det handlar om två, tre stycken (en av dom har födelsedag idag, grattis!). Jag har många kompisar, många som jag kan ringa och fråga om vi ska ta en pizza eller dra till med ett kalas, men inte många vänner, som faktiskt kan lita fullt på. Jag trivs ganska bra för mig själv. Jag måste få egen tid när jag föder idéer. Jag vill ju ta pizzan och gå på kalaset också, mer än gärna. Ingen är sämre än en annan. Men jag menar att jag kanske inte ha märkt så stor skillnad på ytliga kontakter-riktiga vänner-planet som de jag har hört detta av har gjort, eftersom jag har ungefär lika många riktiga vänner här som hemma.

Nu vill jag slutligen inte verka som en Finland-är-bäst-människa. För det är det inte. Det är ett bra land. Men det är Sverige också. Svenskar är bättre än finländare på massa bra saker, om än också att vara ytliga. Jag trivs faktiskt bättre här. För tillfället åtminstone. Ingen Sverigemänniska som känner mig och läser detta ska ta åt sig, för alla hör ni nog till undantagen. Bland annat därför trivs jag.

nami nami!

När jag kom hem från skolan idag var jag hungrig som ett as.
Utan att tänka slängde jag bara ihop vad jag hittade i köket.

Wook och tomatsås, en jäkla massa kryddor (det ska vara STARKT) och så blandade jag tonfisk i det. MMMMMMM. Min nya favoriträtt! Åtminstone min nya studentmatfavoriträtt.

mina gardinhjälpare.

I onsdags var jag, Emely och Sofie till Ikea. Där hittade jag allt som fattades min boning. Gardiner, gradinstänger, mattor, diskställ, tvättkorg, krukor och spegel. Perfekt! Och det bästa var att jag fortfarande hade kvar över hälften av summan på mitt presentkort jag fick av mina syskon när jag fyllde arton år.

Nåja. Vad jag tänkte berätta är hur snälla mina Ikeakompanjoner är. De kom hit i söndags och hjälpte mig sätta upp gardinerna och stängerna som om det vore den naturligaste av grejer. Att jag inte kan klättra på stolar och hoppa med stänger. Det är faktiskt ganska svårt att beskriva hur tacksam jag är. Vad hade jag gjort annars? Ringt hemservice?

Så tack ännu en gång mina Skåne-pinglor, jag är glad att jag hamnade här med er. Och inte i Karlstad med någon annan.




Visst är dom fina?! Jag blev blixtförälskad på textilavdelningen.

suomen kieli osv.

Det började redan i fredags. När jag och Erika var på krogen kom en helt okänd kille fram till mig och sa att jag var hans granne. Jag orkade knappt prata med honom för han var ordentligt full. Jag sa att det kanske stämmer. Då hävdade han att man ska vara snäll mot sina grannar, och bad om att få bjuda på en öl. Ja tack, sa jag. Sen såg jag inte till honom mer.

I lördags på superhjältefesten är samma människa plötsligt där. Han kommer fram till mig. Och han säger: "Jaha jaha, Pikku Myykin on täällä tänä iltana!"
(Svenska: Jasså Lilla My är också här ikväll.)

Jag hann tänka: Härrigud an pratar jo finsk! Sen svarade jag: "Joo, ei näyttää paremmalta..."
(Svenska: Ja, det ser inte bättre ut.)

Det sista han hade förväntat sig var nog ett svar. Han ville säga något som jag inte skulle förstå. Och så förstod jag. Och svarade dessutom. Nivån på förvåningen var hög, från båda hållen i och för sig, eftersom han kvällen innan enbart använde sig av rikssvenska.

Men ja, han var från Björneborg tydligen. Två finländare i samma kvarter. Ei paha!

superhjältigt.

Igår var det Superhjältesittning med Norrlands. Jag hade fantastiskt kul, var fantastiskt (?) full och var fantastiskt glad, min karaktärsroll till trots.


Jag var Lilla My alltså. Ellen kom till mig klockan 15 och vi började festa. Håhå. Hon var förresten en egenhändigt komponerad hjälte. Efter en timme gick vi på förfest till en av festingarna.


Det här är Therese, eller Kabelkvinnan. Hon är från Piteå. Och vi vet alla vad jag tycker om den dialekten. Bäst. Vi gick ut på en äng och lekte lekar sen. Bland annat billi fyllon, eller irländsk julafton som det tydligen heter här. Ni vet när man ska snurra runt med en pinne. Jag var (förstås) inte med utan stod och tittade på. När det var Thereses, Kabelkvinnans, tur så slutade hon aldrig snurra. Alltså hon bara snurrade och snurrade och snurrade. Så mycket att han som höll i leken försökte få tag i henne och stoppa henne. Jag skrattade som ett tok för det såg så roligt ut så det borde ha filmats. Plötsligt ser jag att hon okontrollerat börjar snurra mot mig. På två sekunder hinner jag tänka "okej, ja hindar it undan, vi komber ti rambäl, stäng smärtkänseln NO!" Och mycket riktigt snurrade hon över mig. Jag, dallarn och Kabelkvinnan låg där i en hög. Och jag kunde fortfarande inte sluta skratta.

Dags för själva sittningen. Mat och lite tävlingar. Vi vann inte.

Pippis häst Lilla Gubben! Så bra!

Och så över till festen. Den var mysig.

Sailor Moon!

Lilla My och Silverkvinnan.


Vet verkligen inte.

Kabelkvinnan och....Batwoman?


Jesus! Och Superwoman.

Till sist krogen. Efter 12 timmars festande verkar jag ha kommit mig hem i alla fall!

Åh, 10 poäng. 11. 12. 345076!

djur som djur.

När jag och Erika åkte tåg ner till Malmö i fredags såg Erika plötsligt en hage med jättemånga jättestora kor. Jag missade helt dessa eftersom jag var djupt försjunken i tankar om länder.

Erika: Sido, tokodee, va heitär dem, New Holland...?
Jag: Va? John Deere?
Erika: Hahaha, nä men såndi ståora koddor!
Jag: Jaa! Va ere di heitär? New... Va e Newfoundland tå, ere en häst he?
Erika: Nä he ere dem heitär!

Hela dagen gick jag runt och tyckte att det kändes fel. Newfoundland är inte kor. Jag googlade när jag kom hem. Newfoundland är hundar.

Och Highland är korna. Hohho.

domm i hovo.

ikväll träffade jag en kille som sa att dallarn inte gjorde mig snygg.
jag var snygg till utseendet men så förstörde dallarn.

jag sa till honom att han var dum i huvudet.
han höll med.

sen frågade jag var det är han vill att jag ska göra.
han sa: spela playstation 3.

jag sa att han var barnslig och att jag kunde göra det med dallarn också.
han gjorde en ful grimas som han trodde var snygg.

han släppte inte mig på hela kvällen.
fast jag ignorerade, ropade, fräste och allt annat som jag vanligen inte gör.

så kom erika och frågade honom vad fan han håller på med.
då drog han med svansen mellan benen på två sekunder.

vööro-power.

undrar hur det hade gått om jag hade raggat ikväll.
kanske jag hade spelat playstation 3.

tur att det finns bra frassar. som inte gör grimaser.

riksdagsval!

Nu far jag med Erika till Malmö för att rösta i Finlands riksdagsval.
Spännande!

ambition i onödan.

ikväll satt jag på biblioteket och skrev en sida om i väntan på godot.
att jag tror att godot är ett tillstånd och inte en människa.
de väntar på bättre tider, inte på en gubbe med skägg.
och så drog jag upp lite jon fosse. tyckte det var lite sån stil. ingenting händer, upprepningar och banala konstateranden, man får ingenting veta och man kommer ingen vart.

så kom jag hem och fick veta att vi skulle skriva en sida totalt, om tre stycken verk, och inte en sida om varje.

när jag för en gångs skull tyckte det var roligt. det är så typiskt.

jag ska spara pappret i alla fall, hihi.

2.

Två dagar kvar nu!

Har varit på arbetsmarknadsdag för oss som läser kulturinriktat idag. Först var förmiddagen gemensam för alla, och då föreläste bland annat den bästa föreläsare jag hört på länge. Han var så klok. Förstod det här med passion, vilja och intresse. Jämförde utbildning med ett körkort. Det är inget hej-nu-får-jag-jobb-garanti. Sånt som alla människor borde begripa.

Sen var det en annan som sa "alla ni som är här studerar ett intresse, och sen har ni ett helsike med att komma hem och förklara för föräldrarna vad det är ni blir."

Och en tredje. "Det är bra att ha sidekicks. Man behöver sidekicks. Snövit hade sju. Jesus hade tolv."

Eftermiddagen fick man välja själv. Jag gick på "Skriva CV" och "Språk i jobbet". Mycket givande dag må jag säga!

Nu ska jag gå till biblioteket och läsa. Det är solsken ute. Tjohej.

i väntan på godot.

idag har det regnat.

men jag har varit i skolan.
det är så skönt när skolan börjar vettig tid.
13.00-16.00. helt utomordentligt perfekt. vill ge min lärare en bukett rosor för att visa uppskattning.

ikväll har jag suttit på biblioteket och läst första akten i "i väntan på godot". och den är så bra! det är en pjäs alltså! jag är kär!

den handlar om estragon och vladimir som väntar på godot. och jag förstår ingenting men det är fint. finns så många möjligheter till tanke.

vladimir: vad ska vi göra nu?
estragon: om vi skulle hänga oss?

och så började jag skratta där för mig själv. inte så normalt kanske. jag vet inte om man får skratta, vet inte riktigt allt eftersom jag ännu inte läst hela. jag kanske läser den på fel sätt. men jag kunde inte hålla mig. och det bästa (eller nåja, absurdaste) är att estragon faktiskt var seriös. de gick fram till en gren och smed planer.

nästa gång jag skaffar katt eller ett annat djur ska den heta estragon.

diska kärl och vara lycklig.

det här var min enda lediga dag denna vecka.
sprang på stan som en hund och fixade inför helgen
och lånade två böcker.

man kan diska och vara lycklig.
till och med laga mat och vara lycklig.

visste inte det.

puss och kram.

ps. kollade på mamma byter bo. där var en pedant surkart från piteå (eller jaja hon var finsk egentligen men bodde där) som sa att hon blir arg om barnen kommer hem med G+ i ett prov. det duger inte, sa hon. med G-betyg kan man bara torka rumpa, tydligen.

usch var arg jag blev. stackars barn. och kvinna.

idag är det 5 dagar kvar tills jag ser ut såhär

Hurra.


Tills dess har jag massor att göra. Skola, uppsats, "utbildningsdag", Ikea, grillkväll och så ska jag till Malmö.

Fjäril. Söndagsfjäril.

hästblogg!

Jag har hästar i min blogg! Rosa! Lite avhuggna och underligt placerade kanske, men det är hästar! Häftiga hästar.

Alfred har ritat åt mig. Det tackar jag för!

Mina blev så sneda och oproportionerliga.

on ska it ha så mytchi klifft.

Igår kollade jag och en frass på det där programmet när Fredrik Lindström är i Österbotten och dialektforskar. Det är det bästa jag har i min dator. Han är så bra.

Frassen påstod att han inte fattade någonting men jag tror han var okoncentrerad. I och för sig är ju närpesspråket obegripligt för oss övriga österbottningar ibland också. "On ska it ha mytchi klifft" är tydligen roligt vilken sorts svenska man än talar däremot. Sen lyssnade vi på ett klipp med årvasspråk (nä, jag kan inte prata själv, jag är stum) och då var ungefär hälften begripligt. Till slut kinnade vi om huruvida ordet bro är både en bro som går över vatten och en trappa eller bara en grej över vatten. Det ÄR en trappa.

Idag använde jag ordet visserligen. Det kändes gammalt och vuxet. Men det är ganska fint, visserligen.

Språk är det bästa jag vet. Och Lars Winnerbäck. Och lördagar. Och biografer. Och popcorn.

det här är en text som jag inte vet varför jag skrev

klockan är natt.
jag borde sova.
jag sover inte.
jag tänker.
och jag tänker när jag sover.
jag drömmer när jag tänker när jag sover.
och då är det ingen hejd.

ner i samma grotta.
samma procedur; jag är instängd.
ända vägen ut är rulltrappor.
min fobi är rulltrappor.
jag vet inte var jag är.
min mobil laddar ur.
jag har klaustrofobi.

minst en natt per vecka.
jag vet inte vad det betyder men det är på något sätt inte en mardröm längre.
jag vet att jag egentligen är i växjö i en säng och att jag snart vaknar.

jag vet inte vad som gör att människor blir som vi blir.
jag vet inte när jag ska lära mig saker jag måste kunna.
jag vet inte när jag ska bli en sån som äter lunch klockan 12 och somnar klockan 23 och vaknar utvilad klockan 09 och välkomnar allting med ett naivt, ogenomtänkt, leende. för att 'det är så man gör' och 'det är så det är'.
jag vill inte bli sån jag hoppas jag inte blir sån för det är inte så det är.

jag undrar när jag blir en sån som grälar om disken och om tvätten och om sympatin.
jag vill inte bli sån jag hoppas jag inte blir sån för det är inte sånt man måste gräla om.

jag funderar ofta på vad det ska bli av mig.
samtidigt som jag skrattar åt mig själv när jag gör det.
jag vet att det kommer att bli något men jag vet inte vad eller när eller varför.
men jag tänker låta det hända när det finns tid och plats.

vår lärare säger att vi inte får tänka 'äh men livet ordnar sig ändå'
och jag tänker att jag är lite på fel ställe i så fall.
för jag VET att livet ordnar sig ändå. klart det gör.
10 sidor text spelar ingen större roll i en människas liv.
inte en sådan typ av text.
även om jag kommer att skriva de 10 sidorna och göra det så bra jag kan
så vet jag att om jag inte hade gjort det
eller om jag misslyckas så
hade mitt liv gått bra ändå.
men det kunde jag inte riktigt ropa ut kände jag.

så jag teg.
den som tiger samtycker.
tänkte säkert läraren.
ordspråk är ju bra grejer.

jag minns när jag var 17.
jag minns hur solen gick ner då.
jag kommer ihåg.

aprillipäivä

jag städar hela lägenheten
lyssnar på winnerbäck
äter lite karkki
skönt med fredag!

jag ska inte göra någonting tror jag.
det bästa med att bo här är ju att man aldrig vet vad som händer.
och det passar ju mig. jag är ju impulsiv och galen.
men jag tror att jag ska titta på parlamentet och fjärrlåna lite sekundärlitteratur.

idag skulle mommo ha fyllt 89.
det var det första jag tänkte när jag slog upp ögonen imorse.
varje gång jag går i en butik och ser ett vykort vill jag köpa det och skicka det till karlsbo.

every picture tells a story don't it.

Stjäl en bild från Alexandras Facebook från i lördags, bara för att den är så rolig och fin och beskriver kvällen ganska bra.


Jag, Erika och Evelina.

usch vilken bra lördag!

I lördags satt jag här och hade tråkigt. Var lite avtrubbad för det hade hänt en del oväntat. Lyssnade på hockeymatchen från Vasa som Sport förlorade och allting var över. Men så ringde min telefon. Det var Erika. Campus bästa österbottning, Vöörobåo, finländare. Och plötsligt var jag på fest i en korridor.

Temat för festen var att man inte fick dricka ur vanlig flaska eller vanligt glas, utan skulle ha ett substitut.

Erika hade en kastrull. Heimkåoka!


Jag hade 10 minuter på mig att göra mig klar efter att jag fått samtalet, så jag tog en ketchupflaska i all hast.

Alexandra drack ur en pistol.


Björn fuskade faktiskt med glas men han var ju rolig ändå så det var ju lugnt. Alltså han är bäst tycker jag. Roligare får man leta efter.


Det här är Jonathan och Björn. Jonathan fuskade inte. Inte med någonting.


Evelina var söt.

Sen gick vi till krogen. Ska inte dra storyn här men vägen dit var det roligaste och mest oväntade hittills denna termin. Man måste tänka om. Och jag lyckades, höhö.



Jag minns ju som vanligt inte riktigt allt helt tydligt. Men jag satt mest och pratade med dessa. Eller mer mannen till höger. Kommer inte ihåg att jag skulle ha sett till vänstern så mycket.


Här lekte vi nån lek som gick ut på att vara ett djur och dricka öl. Jag minns inte alls reglerna. Det enda jag minns är att jag var en häst. Lika bra att vi stannar där.

Helt plötsligt var jag bara ensam. Och vi var ungefär 10 stycken när vi kom. Jag kom ihåg att några hade sagt att de går. Men vissa var bara försvunna. Erika till exempel. En timme kvar till stängning. Så jag tänkte att jag måste ju vänta på henne men jag kan ju inte sitta här för mig själv.

Så jag vände mig om och kontaktade några trevliga män som satt bakom mig. Och så var jag inte längre ensam. Stället stängde. Jag yrade något om riksdagsvalet i Finland. Varför?

Lars Winnerbäck är bäst och jag heter Ida Finland. Någonstans. Kanske i en telefon.

På morgonen skickade Erika, som förövrigt förblev försvunnen fram tills dess, världens bästa sms till mig. Jag behöver bara ta upp det för att skratta så jag nästan gråter.

ingen känsel.

jag orkar inte blogga så mycket nu just.
eller inte så mycket som jag brukar.

det händer så mycket i mitt liv.
bra saker.
men så bra att man inte vill blogga om dom.

fast jag vet inte om det betyder att mitt liv oftast är tråkigt eller dåligt, så ofta som jag bloggar.
det tycker jag inte ändå. men ni fattar väl hur jag tänker.

sen vet jag inte hur intressant det är heller.
inte så intressant tror jag. eller det beror väl på hur man framställer det. hur man målar upp det. om man målar med kol eller vattenfärger eller pastell. eller bara bokstäver. men ändå.

min helg har åtminstone varit helt fantastisk.
både bisarr och rolig så det slog över nånstans.

ska lägga upp bilder sen nån gång när jag har analyserat klart.
jag tänkte säga jävla populärmusik från vittula.
men det ska jag inte säga. det är en mycket vacker bok.
det är snarare fel på mig. men jag är glad ändå.
ut med det gamla - in med det nya.

hejdå.

mammor brukar väl i och för sig vara kvinnor.

När Ellen och jag åkte tåg till Stockholm för snart två veckor sedan hände en rolig grej. En liten pojke på cirka 5-6 år kom springande fram till sin mamma som satt ungefär 3 säten framför oss. Antagligen hade killen varit i restaurangvagnen och inte haft råd med det han ville köpa.
För han sa argt till mamman:

"Jag sa ju att jag skulle ha en 50-lapp, kvinna!"

primtal och gympa.

Emely: 23 är ett bra nummer.
Sofie: Jaså? Det måste vara ett primtal...!
Emely: .....Gympa?!??
Jag: Hahahaha. Hon sa primtal.
Emely: Jaha, primtal! Ja när vi pratar byter vi alltid ämnen så snabbt, så det hade kunnat vara gympa.

Och det är sant. Runstenar glassar mangos tentor ukuleles pizzor människor böcker filmer låtar mumintroll drycker människor lärare stress roligheter sågar tält traktorer pistoler kattmat julgranar ekonomer musiker grodor hundar dammsugare kex vin kanaler soppor bussar folkslag promenader kurser primtal och gympa.

På tal om primtal satt jag bredvid en som skrev en tent i matematik idag i salen. Han stönade hela tiden. Det var störande men förståeligt och förlåtligt.

NÅJA NÅJA!

Nu har jag skrivit den där jävla tenten. Det gick ju inte bra, men i jämförelse med finländska studentexamen var det en fjärt. Jag är en härdad människa. Jag kunde kanske inte tillräckligt men jag skrev ner allt jag kunde. Och då kan man inte göra mer. Jag känner mig lugn hur det än går.

Nu ska jag plocka undan varenda papper och bok från denna kurs, sedan gå till bussen för att möta upp klasskompisar. Vi ska in till stan på Sveriges godaste pizza. För vi är så duktiga då vi har överlevt det här. Efter det ska jag in till Systemet för att hämta en butelj vin. Den ska jag dricka ikväll medan jag spelar gitarr och kanske utökar min samling absurda texter.

HEJ!

POSTKOLONIALISMENNNNNNNNNN

nu har jag bott på biblioteket i tre dagar.
imorgon ska jag också bo där en stund.

jag bor där nu. det är mitt hem.
där finns bord, ro, mat, toalett.
jag köper frukter, smörgåsar, ibland en kokosboll bara för att jag har orkat.
jag läser hundra timmar.
jag har inte med mig datorn och allt går så mycket snabbare.

jag låser dörren till mitt egentliga hem när det är ljust och morgon.
när jag öppnar den är det mörkt och nästan natt.

jag har aldrig läst såhär intensivt tidigare i mitt liv.
ändå snusar misslyckandet mig i nacken.
det är så nära, jag är för långt borta.

postkolonialismen är nog inget för mig.
tent om två dagar. vad säger man?
gillar inte läget.

att slippa med i bilen.

idag sa jag åt mina vänner att alla som vill åka på utlandsstudier slipper.
alltså att man slipper iväg.
you are with me, österbottningar.

dom sa vaaaad hur alltså va?

och så kom jag på.
att det var fel.
att min finlandssvenska gick överstyr och hjärnan var klappagröit.
jag glömde att slippa har två betydelser hemma och en här.

nu ska jag skriva klart en analys så jag slipper i säng nån gång.
moi moi.

"nemen såhär kan vi ju inte hålla på"

Jag och några klasskompisar intog idag ett grupprum på biblioteket. Ett grupprum med sikt in mot huset biblioteket sitter ihop med. Där såg vi alla människor som trappade upp och ner. Vi såg två av våra lärare. Flera gånger. Många gånger. Och varje gång var det lika fascinerande, och roligt att ropa ut namnet så att alla fick dela synen.

Vid typ femte gången sa Ewa lite halvt uppgivet: "Nemen såhär kan vi ju inte hålla på!", som om hon vore en förälder. Dels för att hon trodde att det var ett skämt. Att vi ropade bara för att få se reaktioner. Roligt lät det.

för jag e finlandssvensk

På Utrensning-teatern i måndags träffade jag på en kompis. En som jag inte ser så ofta men som är rolig och snäll och som inte så bakom flötet som många människor är. Också jag ibland.

För några dagar sedan frågade jag honom vad han tyckte om pjäsen, och visst pratade dom vackert...?!

Jag fick svaret: samma sekund som dom började prata förstod jag varför du var där.

Haha!

let's fall apart together now.

fem dagar tills tenten.

jag har läst onåd och gräset sjunger.
inte som om hon sover, midnattsbarn, segu, litteraturens klassiker 16, kompendiet, budapest och alla andra böcker som jag inte äger utan som finns på bibliotekets referenshylla. det är fler än en bok per dag.

och det är två dagar till deadline av analysen. analysen till uppsatsen. jag har skrivit rubrik. analys. och mitt namn. ida.

lever jag ännu på fredag far jag direkt till systemet när tiden för att skriva tenten är ute. där köper jag en flaska jacobs greek. vin alltså. mitt favoritvin. den delar jag med mig själv.

OM jag lever.

nationalsången för idioter som oss.

Till Stockholm tog vi tåget. Det var min första tågresa i Sverige. Om ni undrar, men det gör ni inte. Så ni kan låtsas att ni inte läste det. Det gick bra förutom att det var försenat med en timme.

Min kompis Ellen på tåget.


När vi kom fram åkte vi spårvagn (Jå, spårvagn också i Stockholm nu för tiden! Framtidens framtid!) till Cirkus, där The Ark skulle hålla låda. Eller konsert. Vi satt otåligt och väntade.


Till slut kom dom. Och det var den finaste upplevelsen i år. Fy vad bra det var. Det första Ola Salo gjorde när han kom in på scen och hade sjungit en stund var att ta kameran av en pressfotograf framme vid scenen och ta några bilder på publiken. Knas.


Han är lätt den vackraste svensken. Hans låttexter. Hans personlighet. Hans dialekt! Småländska fast med vanliga, rullande, R. Så fint så jag smäller av! Hans känsla. Hans allting.
,

När det var dags för It takes a fool to remane sane, som är världens bästa låt, höll han först ett tal som var så vackert att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna. Om att det var den internationella nationalsången för idioter för oss, och dom. Att det var värt att framstå som en idiot i andras ögon. Sången om friheten, glädjen. Sedan bad han alla ställa sig upp och dom spelade och han sjöng och det var The Ark och det var nog det finaste konsertminnet någonsin tror jag.



När dom spelade Let your body decide tänkte jag nästan bara på texten i Pleppo-sketchen Let your Mommo decide. Jag försökte lyssna Originaltexten för allt vad jag var värd. Då knuffade Ellen mig lätt i sidan. Hon hade skrivit ett meddelande åt mig på sin mobil. Jag tog tag i den för att se vad det stod. Och det stod "let your mommo decide". Då tänkte jag att det blir nog inte mycket bättre än såhär. Allting var bra. Avslutningen med Calleth you, commeth I kändes också ända in i hjärtat.

Trötta men lyckliga lämnade vi Cirkus. Ellens snälla mamma hämtade oss. När vi kom fram till Märsta där Ellen bor (eller hon bor ju i Växjö men innan det, ja ni fattar) körde vi förbi två män. En asiat och en annan sort. Typ turk. Mamman sa nästan lite bestört: "Men vad är det här?! dom ser ju berusade ut! Nu vill ju jag att Märsta ska visa sin bästa sida."

Jag hade roligt i baksätet på en Volvo.

Nästa tidiga morgon var det dags för mig att återvända till Småland. Åkte pendeltåg ensam från Märsta till centralen och kände mig ganska vuxen och självständig. Hela tiden höll jag dock frenetiskt koll på kartan på väggen. För Stockholm Central är ju en station som är lätt att missa....

Åkte buss. Åt en glass i Jönköping. Läste Doris Lessing. Gräset sjunger. Helt okej bok. Kanske hon ändå är värd det där Nobelpriset. Men jag förstår ännu inte vilket gräs det är som sjunger? Kerro minulle, Dooris.



Kom fram till Växjö Universitet, klev av bussen och traskade nöjd de 100 metrarna hem.

Tack Ellen. Tack The Ark. Tack Stockholm. Tack.

what a flow.

Jag är hemma. Konserten var obeskrivligt fantastiskt magisk.
Sport vann ikväll. De vann hela serien. Vände från 0-2 i matcher till 3-2. Så gör man. Det var faktiskt svensken Robin Bergman som avgjorde denna afton, så nu ska jag vara snäll med det här landet i all framtid. Nu blir det ligakval mot pelikanerna från Lahtis. Min bror bor i Lahtis.

Vilket flyt mitt liv hade haft nu. Om det inte hade varit för den förbannade tenten och uppsatsen. Jag klarar inte av att ha två viktiga skolgrejer i luften samtidigt. Det är faktum. Jag känner mig som ett dagisbarn. Vill bara ha sommarlov.

it takes a fool to remane sane.

Idag är en stor dag i mitt lilla liv. Jag ska nämligen gå på min första konsert!
Nåjo, visst har jag gått på blåsorkesterkonserter, festivaler och dylikt. Men aldrig har jag köpt en biljett till en konsert med enbart ett band eller en artist som jag gillar i hela kroppen och sedan visat upp den vid ingången till byggnaden det/den kommer att underhålla i jättemånga minuter framöver.

Förrän nu. Om en timme sitter jag och Ellen på ett tåg till Stockholm. Ikväll står den kloke mannen Ola Salo i våra synfält och sjunger. Med sitt band The Ark.

Tror jag kommer sova gott inatt.

boken om hur man blir kommunist.

Ellen och jag satt högt uppe. Ovanför alltihop. Nästan från en fågels perspektiv såg vi den, Utrensning. Har aldrig tidigare varit i en så pampig teatersal. Nästan lite kungligt. Eller så är det bara jag som är van med Vasa...

Märklig känsla när man är långt över tusen kilometer hemifrån och så står skådespelare man har sett i 500 pjäser i hemtrakten framför en och underhåller. Också här.

Men jo, vad gäller själva pjäsen. Jag vet aldrig riktigt vad jag ska säga. För när jag är på teater tar jag in så otroligt mycket på så kort tid, att jag efteråt inte är riktigt kontaktbar på en tid. Men den berörde. Och den gjorde det ordentligt. Den var ärlig och äkta. Scenografin var enkel men effektfull. Humoristen i mig har inte så mycket att säga till om ikväll. Och det ska den inte heller ha. Det var avskalat och gripande, från början till slut.

Och finlandssvenskan var öronorgasm. Mmmmm. Som medicin för själen i det här jollret. Som i och för sig också är vackert, med måtta.

Aj att om ja ändå sku måsta börja taaalla såhäär å rikit anstränga mej. Va tykkää ni om de?

löödaskårrrvin!

Handlade på Willys. Det kommer jag absolut göra fler gånger. För titta vad jag hittade:

apelsinsaft.

Idag har jag pratat på Skype med två människor. En som är min pappa och en som är min systerdotter. Det är jag glad över.

Det var lovat +10 och sol. Det blev det inte. Men det snöade inte. Det är jag glad över.

Jag har inte fått ett dyft gjort i skolväg. Det är jobbigt. Men det är inte ekonomi. Det är jag glad över.

Jag har ett paket köttfärs i frysen för kommande hungersnöd. Det är jag glad över.

Jag har stämt träff med vänner imorgon förmiddag. Vi ska gå och handla. Motion och billig mat. Det är jag glad över.

På kvällen ska jag bänka mig framför en teaterscen och höra ljuv finlandssvenska klinga ut över salen. Det är jag glad över.

Har fått tag i programmet där Fredrik Lindström besökte Österbotten för några år sedan. Det är jag glad över.

Fredrik är en mycket mycket mycket klok man och språkvetare. Han existerar och gör nytta. Det är jag glad över.

unelma elää.

Just det. Jag glömde nästan det viktigaste. Sport vann borta i St. Michel ikväll! 1-4. Fantastiskt. Alldeles jättevarmt i magen-fantastiskt. Det här betyder hemmamatch på måndag. Blir det vinst då blir det ytterligare en avgörande match på bortaplan. Blir det förlust är det slut. För i år. Men det ska vi förstås hoppas att det inte blir. Och jag tror inte det heller. Psykiskt övertag + hemmaplan med Vasafans bådar alla gånger gott.

Skulle det vara så att det går vägen både på måndag i Vasa och sedan i St. Michel innebär det ligakval mot Pelicans. DET NI! Då kommer jag hem. På direkten. Så ni vet.

idalavida spelar oxie.

På Oxie idag kom frågan vilken som är svenskens vanligaste mening. Jag gissade på "jag är dum". Fast det var dumt gissat för det skulle de ju aldrig erkänna. Svaret var "jag vet inte", så jag var nära!

Jag klurade förresten också ut det och fick poäng. Sen fick jag frågor om Risto Ryti, Raymond och Maria och Koskenkorva också, så jag hade flyt ikväll!

Nåjaa, nu ska den stolta, felfria, smarta, finlandssvenskan uppsöka sängen. Hehe

det ringer en klocka.

Vi tittar på Postkodmiljonären hos Sofie. En man får en fråga om färgen på en cykeldräkt eller något sånt. Sofie säger att den är rosa. Mannen väger mellan gul och rosa, tänker en stund och säger "det kan ju vara gul, men någonting ringer där uppe om rosa".

Sofie: Det är jag som ringer.

ida jackson.

Ibland funderar jag på att operera näsan så det skulle bli lättare att andas, det är inte svårt men vid förkylning kan det upplevas som en större prövning än normalt, och mina bihålor skulle få mindre problem. Läkarna klåpade, om man får säga så när de ändå lyckades hålla mig vid liv, med slangarna i kuvösen när jag föddes och sedan dess är den inte helt symmetrisk om vi säger så. Sedan tänker jag att det känns lite väl Michael Jackson. Tänk om den trillar av? Vore ju lite genant. Och oturligt inte minst.

idag.

idag har det regnat. idag har jag varit på universitetsbiblioteket med kompisar. idag har jag läst en bok om identiteter i norrland. idag har jag hört ett mycket dumt påstående.

idag har jag funderat på varför det är så att man alltid möter de mest pirr-i-magen-framkallande människorna när man är som mest osminkad och ful och trött. idag har jag tänkt på att man ska tänka positivt - jag var säkert sötast i pressbyrån.

idag har jag tagit bussen in till stan. idag har jag handlat en väska med en häst. idag har jag tappat förståndet i fyrtiofem minuter. idag har jag lockat tillbaka det med ris.

nytt hår.

Jag har nästan slutat helt med ego-bilder, så det var lite ovant och svårt idag när jag gjorde ett försök. Men såhär ser mitt nya hår i alla fall ut.

ett citat.

"Nu ska vi väl inte dansa då, för det kanske väcker stort uppseende på universitetet."
- Rolf, vår våga tala-lärare.

Ps. Han sa också en gång att människor som oss på kursen ofta är mer kreativa än andra. Jag kunde inte tro det, men igår under intressepresentationerna verkade det faktiskt stämma. Det är ju trevligt.

jag vågar tala.

Sista våga tala idag. Vemodigt, javisst. Mina glädjepiller är slut nu. Men å andra sidan har jag lärt mig så otroligt mycket. Som jag kommer att kunna ta med mig i livet. Som, troligen, kommer att fungera som glädjepiller.

Jag har bland annat lärt mig att man får vara stolt. Och det är jag. För idag höll jag tal. Inför allihop. Plus en filmkamera, som var påslagen. Jag berättade om skrivandet som mitt intresse. I flera minuter. Jag hade fokus utåt istället för inåt. Jag frågade publiken om någon vill ställa frågor. Och jag svarade på dem.

Sedan tittade vi på filmen. Och jag är nog som vilken människa som helst egentligen. Nå det där var hemskt tråkigt uttryckt, men ni förstår hur jag menar. Den nervositet och de andningsproblem som man tycker uppkommer märks inte utåt så det stör. Inte nu längre åtminstone. Det måste jag komma ihåg.

Nu ska jag sätta upp jantelagsmotsatsen vi fick av läraren på min dörr. Adjö!

Och tack Roffe och alla 9 övriga kursdeltagare som gjort det här till 10 lärorika, inspirerande, roliga gånger. Jag fick den humor jag önskade skulle följa med oss genom kursen på första första träffen i februari.

vår humor är snäll år 2011.

Jag: Tänk om hon ringer och är arg på mig...
Emely: Kan hon ens ringa?
Jag: Nä i och för sig, inte med en mobil i alla fall. Kanske med en sån med trissa, som man sätter fingret i och drar runt.
Emely: Ja, eller en sån som man vevar igång.

3 timmar.

Tre timmar sömn blev det, för universitetsstudenten.
Men nu är alla arbeten, om än hästvägar från perfekta, inlämnade, jag gick på föreläsning och inatt får jag sooooooova.

Men nu skall jag gå och köpa tvål och beställa tid hos frisören. Mitt hår är en katastrof. Likt min tidsuppfattning, min spatiala förmåga, min uppsats och mitt berg med smutstvätt. Men jag är glad ändå. Våren hälsar på i Småland, nämligen. Nåja, förvisso har det varit vår i nästan en månad för mig redan. Jag som är från nordliga breddgrader och van med -25. Men nu börjar det märkas på lokalbefolkningen också. Och solen är så söt. Och snön försvinner med raska tag.

she's got a ticket!

Ja! Utrensning om exakt en vecka imorgon. Jag kan knappt sitta still. Det ska bli så spännande och intressant. Och skönt med finlandssvenska. Åh! Eufori!

Dock är det inte lika euforiskt att klockan är 23:23 och jag har skrivit en och en halv sida på min tresidiga uppgift som ska lämnas in på föreläsningen imorgon bitti klockan 10.00. Men det är inte hela världen. Måste sluta skämma bort mig med tolv timmars sömn och må bra. Jag är ingen prinsessa, jag är universitetsstuderande, för bövelen.

det här med att ha fina vänner del 2.

I fredags var Ellen och jag först i stan. Systemet. Sen skulle Ellen på möte så jag snurrade runt i min ensamhet tills hon var klar. Vi åkte buss hem och jag tappade handtaget på dallarn så den ramlade ner på gatan igen och så sa jag faa-an ganska högt och först när vi kom tillbaka till campus insåg vi vem vi hade åkt buss med. Vem som hade sett mig tappa dallarn och säga faa-an. Då sa jag det igen, men jag skrattade också.

Strax innan 20 traskade jag iväg till Ellen där vi i vanlig ordning tittade på På spåret och knäppte ett par cider. När de börjat verka lite smått spelade vi Oxie. Och åt polkagrisar som Ellen köpt på marknaden. Det är vad jag kallar fredagsmys.

Ända från första skoldagen, eller inte skoldagen men första dagen när man träffade andra vilsna människor, har Ellen varit min kompis. Varje dag. Och det är jag väldigt tacksam över. Hon är bra. Hon vill alltid göra roliga saker. Hon studerar svenska, så jag har någon att vara arg tillsammans med när människor använder svenskan fel. Och det är så skönt. Att någon fattar. Att det ändå finns hopp. Dessutom samlar hennes mamma på Muminmuggar och gillar Marimekko, hihi.

Om en vecka ska vi se The Ark, jag och Ellen! Jag skakar nästan vid tanken. Jag har inga ord. Då är det illa. Eller riktigt, riktigt bra.

det här med att ha fina vänner.

Idag orkade jag inte vara inloggad på Facebook och Msn i vanlig ordning. Istället var jag ute på promenad i den härligaste av vårsolar, åt lite mat, läste lite böcker. Vad jag inte visste var att utöver denna ovanliga inaktivitet hade min mobil laddat ur. Jag satt och åt i godan ro när det helt plötsligt ringde på dörren.

Vad fan?
Tänkte jag. Sedan gick jag och öppnade. Det var mina kompisar Sofie och Emely. De undrade "var fan jag var nånstans" när jag varken var kontaktbar på telefon eller internet.

Det är sådana gånger man blir lite varm i hjärtat. I alla fall jag. Att någon tänker på en och saknar en.

Dessutom frågade de ifall jag hade lust att hänga med på några öl inne i stan. Det hade jag ju. Fastän jag hade tänkt stanna hemma och läsa och vara duktig. Men jag gjorde det innan istället, snabbt och effektivt....

Sedan hoppade vi på en buss och hittade ett ställe med himmelskt god Caesarsallad och likadant vin. Det var en mycket trevlig tytärilta. Tack för spontanitet och gemenskap, säger jag.

Och nu är jag åter hemma - alldeles lagom tid till att spotta ner de sista orden i inlämningsuppgiften på papper... Jee!

trubadurhiss.

jag lämnar mitt bord och mina kompisar och går för att se om toalettdörren är upplåst.
jag rycker i handtaget. det rycker tillbaka. det vill inte ha mig.
"men vafaaaan, är det stängt? jag ska ju pissa!"
jag tittar upp. jag ser precis vad mina näthinnor vill se.
lockigt hår. blå ögon. avslappnad attityd.
jag vet inte vad hans näthinnor ser. inget lockigt hår i alla fall.
han säger något som jag nästan svimmar över.
han säger att han är trubaduren. trubaduren som ska spela ikväll.
jag gick ut ikväll bara för att jag såg att det skulle vara trubadurer.

jaha. vad gör jag då? låter honom få veta det.
och berättar en historia om en gång för en vecka sen när samma dörr var låst men ändå öppen.

han frågar vad vi gör nu.
jag säger att vi åker hiss ner.
"ska vi göra det? ja trapporna kan ju bli lite svårt för dig kanske."
"ja. kom."

vi går till hissen. väntar på den. länge.
jag vill fråga massa saker men avgränsar det till några.
hissen kommer. efter 3 minuter framför en vit dörr.
den låter och är mörk.
vi kommer ner.
jag lovar att vara i publiken. lovar.

det är jag också.
det är fint. bara covers men ändå så vackert någonstans.

han frågar om det var godkänt.
det var mer än så, säger jag.

han skakar hand och presenterar sig för alla mina vänner, och mig.
ingen av oss lyckas uppfatta hans namn.

1-åring.

Mitt i gårdagens skolpanik som efter klockan 22 svängde om till att bli genuin lycka fyllde denna glada grabb ett år. Igår hann jag alltså helt enkelt inte tillägna honom ett blogginlägg. Men jag gör det idag. För han är så söt och glad. Han är min brorson. Han heter Arvid. Och är ett år. Och en dag. Hurra!

varför lät vi svenskfinland dö?

Hemma i Finland har jag en kompis som heter Alfred. Hans humor är mycket intelligent, skruvad och modig och han är mycket bra på att skoja. Så bra att han får ha egna shower här och där. Och vad behövs nu mer än det.

Jag vill dela med mig av en sång från en av hans shower. Om dan när Svenskfinland dog. Alltså den är så bra så jag vet inte vad jag ska säga. Alla lyssnar, här:

lyckans ögonblick.

Idag upplevde jag lyckan riktigt sådär så jag kunde känna den sitta i mitt knä och pussa mig på kinden. Jag kommer aldrig att glömma det ögonblicket.

Imorgon skulle vi nämligen lämna in en uppgift (en jäkla SVÅR och OTYDLIG och JOBBIG och FÅNIG och FRUSTRERANDE) på tre sidor. Ge den till läraren på morgonföreläsningen. När jag hade skrivit lite mindre än en halv sida fick jag i nerverna och ville bara gråta. Biologi 2-feeling. Men så tänkte jag att det ÄR ju inte biologi 2! Det ÄR inga siffror! Ingen matte! Det är text! Och det kan jag. Egentligen.

Så jag slängde datorn i väskan och gick över till Emely, där Julia också befann sig. Där fick jag ventilera lite och när klockan var 21 hade jag faktiskt nästan en hel sida, men fortfarande inga idéer, inga bevis för något av det jag klottrat ner och ingen aning om något. Jag hade en våga tala-text att öva in i bakhuvudet, en forskningsöversikt att lämna in på fredag, en tent alldeles för snart samt en lägenhet som milt sagt kunde kallas ostädad. Jag ville ha tid. Sova. Skratta. Skriva andra ord.

Nå så såg jag Julia som satt framför mig kolla sina mejl. Hon började klappa händer och fnissa gällt och okontrollerat. Jag hann tänka "Va? It ha vi väl hadd nain tent no på en stånd?" när hon kved "INSTÄLLDA FÖRELÄSNINGAR PÅ GRUND AV SJUKDOM!!!!!"

Alltså jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Ögonen höll på att trilla ur av lycka. Alla tre skrek vi det högsta skriket någonsin. Jag ville kramas och hoppa och dansa. Nå jag vet, man ska inte göra så när andra är sjuka. Men det var inte därför. Det var för att vi fick mer tid. Det stod högst på önskelistan. Tid och ro. Nu fick vi en helg plus två dagar till det.

Vi fick sådana euforiska attacker att vi tappade kontrollen. För Sofie kom över även hon och vi började baka kakor och dricka Koskenkorva. Klockan 22 på en onsdag. När vi gjorde det sa jag att vi var dom lyckligaste människorna på campus. För det var vi.

kärleken.

Är man för stressad när man kommer på sig själv att prata med Kent?

Här sitter jag och försöker skriva, Kärleken väntar börjar spela.

Jocke Berg bara: Visst känns det som att kärleken väntar?
Ida Berg bara: Jaa, liiti nåo faktiskt!

Hejdå. Jag tror jag behöver sömn och avlastning.

utrensning i växjö!

Jag kom hem och var förbannad. Stressad, förbannad och uppgiven.

Men så frågar Bazooka: hej ska du fara och se utrensning?

Och så frågar jag: vatå? vann tå? jäär elär?

Och ja, jäär! Wasa Teater kommer hit! (och kanske lite Åbo Svenska Teater, jag vet inte) Om 14 dagar! Och spelar Utrensning som jag aldrig hann se!

Den ena av teateraporna är Bazzes kompis, därför visste han. Att han var på väg. Han spelade förresten Frans i min pjäs i våras. Och så är Gogo med. Gogo är bra.

Nu ska jag skriva hundratusen sidor skolarbete så det blir 14 mars nångång. HEJ!