Ida Finland talar ut.

Nästan alla vi finländare har nån slags uppfattning om att svenskar är ytliga. Nu har jag bott här i åtta månader och jag har både fått det bekräftat och inte.

Det är väldigt väldigt ytligt på många sätt. Jag har träffat fler än en handfull människor som har dömt mig enbart på grund av dallarn. Jag säger inte att det inte kan hända i Finland eller vilket annat land som helst. Klart det kan och klart det har hänt. Men det har hänt oftare, och på ett mera tydligt sätt här. Jag förstår inte riktigt vad dom fruktar egentligen. En vän som man inte kan åka snowboard med? Nå illa, illa, verkligen. Jag kan väl åka ner med dallarn eller dricka varm oboy så länge. De fem gångerna människan åker snowboard i sitt liv.

Sen är det det här med kallpratet. Och det är verkligen irriterande. Man möter en person. Denna frågar genast hur man mår. Men den bryr sig inte ett dugg om svaret. Den förväntar sig automatiskt ett "bra, hur är det själv?" och människan svarar "bra" och så skiljs man åt. Visst finns det undantag. Det gör det alltid. Men det där är väldigt standard här.

Till exempel i fredags mötte jag och Erika en kille som var utklädd till en av bröderna Fluff. Han frågade oss "heeeej hur äääär det?" och vi sa "bra, hehe". Han svarade "häääärligt!". Men det hade han svarat oavsett. Hade vi sagt "Det är käpprätt åt helvete, faktiskt" hade han svarat "hääääärligt!". För han undrade egentligen inte hur det var. Han kände oss inte. Första och högst troligen sista gången han såg oss.

Det hemska är att jag själv också, när jag är här, har börjat svara det där "jo det är bra, hur är det själv?". Jag riktigt vet hur det ska betonas och var tonläget ska gå upp. Men när man vet hur mötet slutar orkar man kanske inte riktigt anstränga sig, fastän man gärna skulle vilja.

När jag möter en bekant hemma frågar man hur man mår. Men det är för att man undrar. För att man vill veta vad som händer. Vart man är på väg. Vad man har sett idag. Om längden på genomsnittssamtalet här är 30 sekunder är det minst 3 minuter hemma, beroende på hur bråttom man har. Men som sagt, jag säger inte det, jag har haft flera givande 10 minuters-diskussioner här också. Det finns undantag. Det gör det alltid.

Sedan är det ju förstås annorlunda med såna man känner väl. Ens vänner. Och dom kommer vi till nu. Många som har bott i Sverige har berättat att de upplevt att de fått många bra bekanta och kompisar, men inga riktiga vänner. Men det har jag fått. Och det är jag glad över. I Finland har jag i och för sig inte heller många vänner sådär riktigt på riktigt som jag vet att jag kan gå till om jag får panik. Det handlar om två, tre stycken (en av dom har födelsedag idag, grattis!). Jag har många kompisar, många som jag kan ringa och fråga om vi ska ta en pizza eller dra till med ett kalas, men inte många vänner, som faktiskt kan lita fullt på. Jag trivs ganska bra för mig själv. Jag måste få egen tid när jag föder idéer. Jag vill ju ta pizzan och gå på kalaset också, mer än gärna. Ingen är sämre än en annan. Men jag menar att jag kanske inte ha märkt så stor skillnad på ytliga kontakter-riktiga vänner-planet som de jag har hört detta av har gjort, eftersom jag har ungefär lika många riktiga vänner här som hemma.

Nu vill jag slutligen inte verka som en Finland-är-bäst-människa. För det är det inte. Det är ett bra land. Men det är Sverige också. Svenskar är bättre än finländare på massa bra saker, om än också att vara ytliga. Jag trivs faktiskt bättre här. För tillfället åtminstone. Ingen Sverigemänniska som känner mig och läser detta ska ta åt sig, för alla hör ni nog till undantagen. Bland annat därför trivs jag.