en ledig stund.

Äntligen en ledig stund! Jag njuter med Reissumies och lördagskorv. Och så har jag dammsugit. Det känns skönt.
Det känns bra att det händer imorgon. Är inte så nervös alls faktiskt. Mest glad.

Hur allt ska hållas kring och på mitt huvud är ännu en gåta och den kommer att förbli olöst, så när det hänger gula band i mitt ansikte och allt ser lite konstigt ut så vet ni att det beror på att jag fick den sämst anpassningsbara mikrofonen av alla.

En annan sak som känns väldigt bra är att på en vecka har jag nu haft nästan hundra stycken läsare! Det gläder mig mer än ni tror och värmer mitt svarta sjömanshjärta... Eller röda rosenhjärta. Tack alla fina!

Till slut lite bilder från dagen:


När man övar en hel dag känns det ibland skönt att lägga sig ner, även på skarpa stolar. Jag gör ibland sånt som känns skönt.



Jag och mina vänner Simon, Sannah och Ida.


Sannah tar fram denna flaska ur sin väska.
Jag: Ere äppelvatten?
Sannah: Nä...
Jag: Men.. jaha?
Sannah: He e noo vanlit vatten.
Jag: Men... -läser på flaskan-... lätt äppel- och päronkoncentrat...
Sannah: Alltså he ha vari he förr...

Det plingar till i mitt huvud. Jag som redan hade föreställt mig en ny vattenvariant med en liten, liten touch av äppel. Äsch då. Koncentrat dessutom. Inte koncentrerat...

tejp.

Har övat i hela dagen. Från 10 till 20.
Jag tappade sönder ett par av mina solglasögon.
Fick världens sämsta mikrofon. Den hölls inte kring mitt huvud för fem penni. Eller cent. Bara ramlade. Toni tejpade mina kinder. Det hjälpte knappt. Då kom han på det. Hårspännen!
Jag drog bort tejpen och ropade aj tills jag skrattade så mycket att det inte längre gjorde ont.

Vi tejpar, vi äter makaronisallad, vi är trötta, vi övar, det är två dagar kvar.

Det pirrar på bästa sätt.

kom på show!

Nu är fallet sådant att fkf's julshow är en succé och en extraförställning har lagts till!
Det här betyder att jag har åtta platser extra!
Jag vet att du vill, så kom! (är du riktigt söt kanske du får en fribiljett...)

Släng hit en kommentar eller ring mig eller facebooka mig eller så så ses vi på lördag klockan 16.00!

Annat då? Knappt. Det mesta är julshow. Imorgon bränns manusen på bål.

Kom och se på oss! Vi kanske ser dig!

mullvaden!

Det slog mig för nån dag sedan att det är länge sen nån har sagt nåt roligt. I min kalender stod bara viktigt och de färgglada citaten var borta.
Idag fick jag lägga till ett. Det blev gult. Eller brunt. Gulbrunt.

X.: hade du problem vid ditt framträdande eller?
Y: problem och problem, man kan inte alltid veta vilken väg mullvaden hoppar!

Oj vad roligt jag fick. Det är så sant dessutom.

Och en sak till, som hände typ förra veckan.
Bilskoleläraren frågar vad jag ska bli när jag blir stor.
Jag svarar jag vet inte författare typ.
Gift dig med Guillou, säger han.
Han är väl gift, frågsäger jag. (frågsäga = säga nåt som man vet men ändå tvivla lite)
Du kan ju säga att han ska skilja sig.

Den här tiden ifjol kunde jag inte köra bil.

söndagsföreteelser.

Jag sov ganska bra inatt. Natu däremot hörde ljud. Men jag sov när hon försökte prata med mig.
Vi for ut och körde med Bazooka. Runt lite överallt. Vi kom på att vi spelar Alias så vi hämtade Simon och for hit. Jag hade inte samma flyt som jag brukar. Vi skyller det på filmen.

Nu är jag ensam. Här, i min lägenhet. Tänker nästan hela tiden på filmen.
Men jag tänker också på Calle, på julshowen, jullovet
och på dig.

CALLE och paranormal activity.

Hej på er!
Jag kan börja med att berätta att jag hoppar av glädje både inombords och utåt (öh?) för Calle kom till final igår! Han fick mest röster av alla! Det betyder att han kan vinna hela skiten på fredag i Globen! Hipp hurra! Rektorn kom och stängde skolan redan efter elva igår så jag hann inte se hela alltihop, men jag såg det på Aftonbladet och överallt. Dansade inombords.

Ikväll begav vi oss till biografen, Natu och jag. Vi såg Paranormal Activity. Natu sa att folk säger att det är hemskaste filmen de sett. Jag sa att det undrar jag allt.

Filmen började och jag skrek kärringskrik och innan filmen var slut hade jag tårar i ögonen. Usch! Det handlar om ett ungt par i San Diego som upplever skumma saker och hör ljud, de filmar därför allting på nätterna när de sover för att se vad som händer och reda ut det. Jag var så rädd! Det var hemskt! Huu!

Det här resulterade i att varken Natu eller jag vågade gå hem själva. Vi funderade över hur bra det skulle vara att ha en karl att gå hem och krama om nu, och vi bannades över alla vi har dumpat genom åren. Vi beslöt att vi går hem till mig och sover.

Så nu är vi här, med varsin burk juice. Hon har prov i modersmål på måndag och jag lär henne svåra termer. Hon svär och tycker det är ett tråkigt ämne. Jag tycker annat.
Vi lyssnar också på Fekis nya skiva.
Snart ska vi sova. Och hoppas att det inte blir som i filmen.

FREDAG!

Denna jobbiga vecka är avklarad!
Julshowsövning fram till klockan 17. Efteråt gick jag hem. Diskade, vattnade mina bambun och läste tidningar jag inte hunnit med.

Snart ska jag gå och köpa en godispåse och ta med den till skolan där jag ska kolla Idol. Calle lovade i en intervju jag såg nyss att han ska "göra alla kvinnor i hela världen helt till sig". Jag blir det automatiskt, tänk nu när han gör det med avsikt! Hoppas inte rektorn kommer in när jag... öh... dansar...?

Hoppas Calle dansar. Han dansar så bra. Hans danser förra veckan var det finaste jag sett Idol någonsin.


Det negativa med denna dag är att mitt manus till julshowen försvann när jag drack saft i pausen. Borta. Men jag tror att någon har tagit fel och att jag återser det på måndag.
Och snart
calle calle calle calle.... calle!

I MADE IT och jag lever.

Jag klarade morgonsamlingen! Åh vad nöjd jag är. Och vad bra att jag vågade. Vilken värdelös människa jag hade känt mig som om jag inte ens hade försökt. Ah.
Multimediaprov: 8½. Jag hade ingen aning vad "iframe" betydde. Jag skrev att det är en muslimsk bönematta och fick tröstpoäng för min fantasi.
Körkort? Nej, inte ännu. Jag böt fil fast jag inte fick. Gubben köpte inte min charm. Jag måste köra två gånger till.
Och mitt körtillstånd har gått ut så nu måste jag ansöka om det till polisen och betala massa pengar igen.

Men jag klarade morgonsamlingen och det var min största seger i år. Nästan.

på väg till bananerna.

Jossan åt en banan på rasten.
Det var då jag kom ihåg
hur gott det faktiskt är! Banan.
Jag tog beslutet att efter skolan åka och handla några. Bananer.
Det visade sig vara ett bra beslut.

På vägen mötte jag mannen jag en gång kände. Vi har inte träffats eller pratat på evigheter.
Han sa hej. Jag sa hej. Jag log. Han log. Vi log båda två. Men vad annat kunde vi göra, vi som kan vår historia.
Ända fram till bananerna tänkte jag "tänk att han minns mig". Sen tänkte jag att det är bra att livet går vidare.

Bananerna och jag gick till kassan. Jag har varit anti-julpynt väldigt länge. Fram tills jag råkade gå förbi den här:

Heffaklumpen i en sån där glaskula som glittrar om man skakar den! Åh! Sötaste julpyntet någonsin är nu mitt!

Imorgon är det morgonsamling och jag lyssnar på Revolt III på repeat.

stressen.

Läste att min inspirationskälla nummer ett kommer att läggas ner nästa vecka. Orsaken var stress hos damen som har hand om den. Skönt att jag inte är ensam, tänkte jag då.

Saker som stressar:
- Multimediaprov på torsdag, jag kan inget.
- Uppkörning på torsdag, jag kan nästan inget.
- Morgonsamling med klassen, vi ska spela tre låtar med mig på gitarr och trots min ångest har jag bestämt att jag tänker försöka vara med.

Nu tänker du att det är tur att min torsdag inte är din. Då fortsätter vi;
-Kostdagboken ska inlämnas denna vecka.
- Någon slags politiker borde kontaktas snarast, eftersom alla jävlar motsätter sig avdrag av min bilskatt, fast det är min rätt.
- Skatteverkets lapp skriker viktiga samtal på mitt bord. Jag skriker tillbaka.
- Julshowen är om två veckor. På fredag övar vi nästan hela dagen och då ska det mesta sitta. Fast.
- Nästa vecka ska jag till en läkare i typ andra änden Österbotten. Verkar jag ha tid med sådana utsvängningar kanske?
- Då ska jag också klippa mitt hår. Det blir en förändring. Kanske en liten, troligen en lite större. Men hur, ska funderas ut.

Det var något positivt jag skulle säga?
Ja, efter det här kommer något slags jullov. Och jag är ganska glad trots allt. Och snäll. Som avslutning får ni en bild på mig och lillemannen som undrade om jag aldrig sett en dator. Vi ses!

på ett kaffebord.

Strax innan dramalektionen började tog jag upp min telefon för att kolla klockan. Tiden, ni vet. Viktigt. Jag hade fått ett meddelande. Jag tänkte att det var ett "säg att ja e lite sen" eller ett "vann ska vi vara idaa?". Det var det inte. Det var ett meddelade som sa att min blogg ligger på ett kaffebord. Utprintad.
Och inte vilket kaffebord som helst. Wasa Teaters kaffebord faktiskt.
När jag förstod vad det innebar och sedan tänkte på mina texter fnissade jag lite. Jag uttryckte också min förvåning åt Simon.

Sedan körde jag bästa körningen jag någonsin kört i bilskolan, sa läraren.

Kaffebord.
Ett bord för kaffe.
Och bloggar?

världen.

Vart är världen på väg när en 5-åring suckar, tittar uppgivet på mig och frågar "har du aldrig sett en dator förr eller?"

jag tror

jag tror att jag kommer att dö. ganska snart. ganska ung.
orsak: stress.

hejdå.

och uppstannade applåder.

Vi hade besök av två män från musikalteatern Amanda i Göteborg idag, dramaövningar inför julshowen hela förmiddagen. Det blev dock inte som jag hade förväntat mig. Varje övning gick ut på att hoppa, skutta, stampa, springa och dansa. Jag kan inget av det där. Eftersom jag aldrig har kunnat det lider jag inte heller. Den ena av dom två kom och frågade mig om jag var skadad. Jag svarade ja. Och funderade på det en stund. Då kom jag fram till att jag inte ens ljög, det heter ju så. Det renade mitt samvete.

Ikväll stod "Två ljus i fönstret" på kvällsprogrammet. Den var bättre än jag trodde. Första akten var riktigt bra, sedan blev det lite sämre och jag gillar inte när man skjuter. Vi satt på andra raden. Det hade sin charm. Bland annat den att Willehard och jag hade ögonkontakt tre gånger. Hihi. Sista gången när vi applåderade i slutet. Mina applåder stannade för en sekund. Ibland vill jag ha min själv på film.
Men det fina var att jag tror att han är sådär på riktigt också, lite småkonstig, speciell, krigar inte, läser dikter, har kanske en kisse, gosar. Och så har han en sån roll. ja, fint.

Imorgon har jag lovat Ida att vi ska åka och simma efter skolan. Hoppas hon inte dränker mig.

livsstilsnyheter

Det har inte hänt så mycket idag. Jag visste inte vad jag skulle skriva om. Då surfade jag in på min inspirationskälla nummer ett och där står att jag ska skriva om de tre vanligaste frågor jag får gällande min livsstil.

Den överlägset vanligaste, nummer ett:
"Är du ofta uppe hela nätterna?"
Svar: Ja. Varje kväll jag bara kan. Jag är en sann kväll- och nattmänniska och åstadkommer sällan saker på morgon och förmiddag. De mest kreativa timmarna på dygnet för min del infaller någon gång mellan 00 och 04. Jag är otroligt trött på morgonen nästan oberoende av hur mycket jag sover. Kvällen är jag däremot pigg, ibland också fast jag sovit lite sämre. Tilläggas kan kanske också att jag är en person som kräver väldigt mycket sömn, minst nio men gärna tio och väcker ingen mig, tolv timmar. Det här betyder att ska jag sova enligt behovet ska jag sova ungefär klockan 20 på kvällen. Vad mycket man hinner göra då, som kvällsmänniska dessutom...
De flesta tror att jag kokar ihop allt detta, och att allt förändras. Några förstår mig och har jag riktigt tur har någon hört talas om B-samfundet, som är ett samfund för B-människor, som är människor som är piggast på kvällen.


Nummer 2:
"Sitter du ofta vid datorn?"
Svar: Ja. Faktiskt mycket. Men det finns så mycket roligt att göra. Dessutom pratar jag med människor jag aldrig skulle ha möjlighet att tala med annars. Och vore det inte för datorn hade Ni aldrig kunnat ta del av min blogg, blink blink. Jag träffar ofta och hellre kompisar i verkliga livet och gör det så ofta det passar. Jag motionerar och rör på mig, så jag anser det inte som något problem eller någon fara. Datorn och internet har också gett mig många vänner som jag är tacksamma för idag.

Nummer 3:
"Äter du bara makaroner och tonfisk?"
Svar: Nej. Men det händer ofta och det tillhör en favorit. Inte bara för att det är enkelt utan det är ju verkligen gott! Jag försöker variera mig så gott det går. Nu har jag börjat köpa hem mjölk också, det har jag egentligen inte gjort sedan jag flyttade. Morötter och vindruvor är favoriter också. Och rågbröd. Ja allt möjligt. B-vitamin får jag dock inte tillräckligt men tacka apoteket för att de säljer B-vitamin på burk.

Haha. Godnatt!

dubbelbokning

Det var hemskt så dåligt jag körde bil idag. Till och med min lärare sa det. Så nu måste jag köra ännu en gång till innan jag kan köra upp. Score Ida, score.
Jag ringde bilskolan och bokade en till körlektion till måndag. Vad märker jag ikväll? Jo då ska jag till en läkare. Det är dubbelbokningar överallt nu. I hela mitt liv, hela min hjärna. Och jag hinner inte med.

Nu ska jag tänja mina jävligaste muskler och skriva en dikt.

ps. jag googlade ordet "novelltävling". det borde jag inte ha gjort. eller? ds.

hej måndag

Dagen började med läkarbesök. Läkaren brydde sig inte speciellt mycket och sa åt mig att förbereda mig mentalt på att samhället inte alltid kommer att bekosta mig fysioterapi för att man kan inte vara säker på att jag verkligen behöver det.
"He e klart ja behöver e" sa jag då. Läkaren såg på mig som om jag vore uppkäftig och dum i huvudet och fortsatte med att det kan ingen garantera. Jag fick i alla fall betalningsförbindelse fram till februari.

I bussen till skolan ringde ett okänt nummer mig. Förut var jag så blyg och tyckte det var onödigt att jag nästan aldrig svarade på sånt men nu är det inte längre så. Det har faktiskt ändrat sedan jag böt skola. Det är bra tror jag. Mannen i andra änden sökte en Ida Berg som var på Know How-mässan förra veckan. Ja det var jag. Samtalet kom från Föregångarna i Vasa. Jag hade vunnit en film i deras lotteri. "Hurra", var min spontana reaktion. Jag skulle hämta vinsten efter skolan.

På drama spelade jag min alldeles egna upphittade karaktär Albert. Han gick på bio. Men pratade mest med människorna bredvid sig.
På psykologi talade vi om framtida studier och Carola var positivt inställd till studiebesök i Stockholm och Uppsala när hon hörde att fyra av oss fem var på väg dit. Eller åtminstone ville dit.

Efter skolan skulle Jossan till optikern och kolla in bågar och jag till Föregångarna. Så vi gick tillsammans. Först till Föregångarna. Min film var en Lordi-film. Vad säger man då? Tack, javisst, men vad mer?
Sedan kollade vi bågar i alla glasögonaffärer i stan. Jag blev kär i ett par lila bågar men rosa skalmar. Ray Ban och ganska stora glas, ganska runda. Men 180 euro och mina nuvarande är det ändå inget fel på. Jaja.

Jag slumpade nyss fram en blogg skriven av en tjej som studerade litteraturvetenskap i Göteborg. Det gick väl inte enligt studera.nu? Men jag slängde iväg en liten kommentar och hoppas att hon är snäll och svarar.

peppar och papper

Även om VIP-rummet och allt det inte såg ut ens i närheten av hur det såg ut i min fantasi blev kvällen ändå lyckad och rolig.
Carro och jag kom dit. Där var ganska mycket folk. Vi fattade inte riktigt varför, vi trodde att jippot var endast för typ sådana som ordnade Svenska Talande Klubben. Tills en man ställde sig vid mikrofonen och välkomnade oss till Papper & Peppars (års?)fest. "Jahaa ere he vi e på...?"

Vi fick glögg och mat, samt gratis drinkar. Papper vad gula, peppar röda. Papper var godare. Så långt lagret räckte bjöds det. Lite som i en dröm. Feki spelade några låtar. Vi försökte förgäves beställa fattig riddare-drinkar i baren men ingen visste vad det var. Inte vi heller. Sen började klubben på riktigt. Ja. Och en fotograf tog flera bilder på oss, som kommer i Papper sa han. Åh nej.

Nångång mitt i natten ramlade vi iväg till Ollis. Sofie var där. Och Jonathan och Wilhelm. Och det mesta var sig likt.

Nu ska jag springa till bussen och åka hem till Pensala. Jestas. Fult ord.

know how

Hej.
Jag hann aldrig skriva igår. Jag kom hem klockan 21:30 och stupade därefter i säng. Jag stod hela dagen i Botniahallen på Know How-mässan och delade ut kondomer samt förklarade tävlingsregler åt folk. Jag vet att ni också vill veta dom.
Jag satte ett hemligt antal "bättreknullande svenska folk"-kondomer i en skål och sen skulle folk gissa hur många som fanns däri. Enkelt. så enkelt. Som tack fick man en kondom eller två eller vissa småkillar ville till och med ha tre.
Det här höll jag på med tills klockan 12 idag förmiddag när kondomerna tog slut. Just då kommer en jättesnygg kille (ja på riktigt jätte). Han frågar:
"Hei missä on kondomeja?"
"Loppu valitettavastihihi"
"Ooksä käyttäny kaikki?"
"On..."
"Hyvä että oot vielä elämässä."
Jag gav honom ett leende. Jag fick ett tillbaka. Sen gick han.

Då började jag ett oändliga projektet; att leta reda på en vinnare. Det fanns en. En enda. Av typ 500 deltagare. Vinnaren fanns längst ner i påsen och var den sista lapp jag drog upp.
Sorterade sedan svaren utgående från vilka som hade gett kritik och ej. Kritiken skulle skickas till hufvudstaden.
Halv fyra slutade allt och jag kom hem. Klockan 20 hörde jag mig själv i radion och det var lite konstigt.

Det här har varit en väldigt bra vecka. Nu vill jag studera radio också.
Imorgon är dagen ledig, kvällen är jag Very Important People-gäst på Svenskatalande klubben på Fontana. Ida Berg + kompis. Kompis Carro. Jag har hört rykten om champagne.

Ps.

Jag klippte rubriker till en programpunkt i Maximalt idag. Mitt i klippandet kom jag över en intervju/ett reportage om en författare. Jag kommer inte på vad hon heter nu men hon är rätt känd. Svensk. Tänkte köpa hennes bok i Sverige i höstas men boken ville tillbaks till sin plats i hyllan.
I alla fall, hon sa att när man ska skriva en bok eller så, så ska det vara ungefär som när man är kissnödig; man bara måste göra det och det kan inte vänta.
Det är lite så det har blivit för mig på sistone. Jag antar att det är ett steg i rätt riktning. Tack för all uppmuntran allihop.

Och så är jag så sugen på Sverigestudier att jag bara hoppar runt. Snälla Sveriges skolor släpp snäll studerandesugen, suparsugen, skojig skrattgås som studerande sen.

Jag kan till och med allitteration. Vi ses imorgon.

falskt alarm

Min lyssnarens egen lista sänds på torsdag och inte idag.
Det visste jag såklart, jag ville bara se hur många jag kunde lura...

Eller bottnade allt i felsägningar och missförstånd? Kanske så. Nåja. Torsdag klockan 20:00.
Vi bandade in den idag. Jag låter ganska fånig tycker jag. Fast det kanske har sin charm.

Imorgon: bilskola 9-10 och sedan Know How mässa i Botniahallen med alla andra x3ma människor. Vi funderade idag på alla godisskålar och allt sånt som hör mässor till, vilka bakteriehav i dessa svintider. Jag har också fått en tröja och en svenskatalande bättrefolk-tygkasse som jag ska skutta runt med.

Nu ska jag spela gitarr tills jag slutar.

praktikanten

Min praktik har börjat och jag kom mig både dit och hem utan att missa en enda buss.
Idag har jag klippt och laddat upp bilder. Mitt i detta ringer en producent från Helsingfors. Gissa vad hon undrar.
Hon undrar om jag kan ställa upp på en intervju om dallarn och dess försvinnande. Så jag mumlade och ööhade i telefon i ungefär 2 eller 3 minuter. Hej måndagsjag.
Sedan valde jag ut låtar till lyssnarens egen lista som jag ska ha imorgon klockan 20:00-20:30.
(Jag sitter också med i Maximalt imorgon mellan klockan 10:00-12:00.)

Mörkerkörning väntade när jag kom hem. Lärarens första fråga var "E do nykter?" mitt svar var jakande och följdfrågan löd "E to?". "Allti. På kvälldan".
Vi körde till (och från) Björköby. Det var hur långt som helst. Jag visste inte var vi var.
"He e bra att itt do veit vann vi e fö he bruk va na tattarar jäär som ja sälger unga flickor åt, så får ja liti meir pengar tå mesama". Sa min lärare då.
En stund senare frågade jag "Vann e tattaran no tå?"
- He e en beta kvar nåo... he e langt ti ga järifrån sedan.
- Kanski dem har häst å vagn så dem kan kör heim me.
- Ja ska ring å hör vann di e... (ingen svarar)...kanski di e i föusi me hästin.

Till sist svarade "dom" och min kära lärare avslutade samtalet med "lägg på bastun!"
och sa sedan lugnt åt mig att de lovade sätta på bastun så att jag får basta innan jag blir såld.
När vi äntligen kom fram gick han in i "deras" hus, kom ut och sa att de bjöd femton euro så han gick inte med på affären och så körde vi hem.

Alla borde få ha min lärare. Klockan åtta imorgon bitti kör vi igen.

Tonfiskstock

För någon vecka sedan slog jag på stort och köpte en stock tonfisk. Alltså typ fem burkar i en förpackning på rad. Som snus fast tonfisk. Vad jag inte tänkte på då var att burkarna i stocken inte har såna där handtag på locket. Nu är jag alltså tvungen att använda en liten djävulsk metallkonservöppnare. Klarar jag det? Nä. Jag fick inte hål på burkjäveln idag när jag var mer sugen på tonfisk än någonsin tidigare. Jag funderar på att slänga ut allting åt den där tanten som bugar och tar sig för hjärtat varje gång hon möter mig. Hon som drar en väska efter sig och säger något på sitt modersmål som inte är svenska.

Tips: Köp inte tonfiskstockar om ni inte är starka i nyporna.

Imorgon börjar min praktik på radio x3m. Det ska bli roligt. Fast jag kan inte det här med busstrafiken inom den här stadens gränser riktigt ännu. Jag vet inte ens på vilken sida av vägen jag ska stå. Inte heller när jag ska stå där, och inte när jag ska trycka på stopp.
Jag önskar jag hade lite bättre grepp om avstånd, tid, riktning, rymd, ja gestaltning i allmänhet. Men det finns inget man kan göra åt det. Så om jag kommer fram imorgon kommer jag fram antingen en halv timme för tidigt eller för sent. Hemvägen ska vi inte ens tala om.

ja.

Jag har hittat någonting som gjorde mig väldigt ivrig och inspirerad och glad. Det känns nästan som att mitt liv är räddat. Nu vill jag bara skriva. Ikväll är jag för trött. Men imorgon. Och alla andra dagar.

Ikväll har jag spelat Alias. Det vill jag göra oftare.
Inatt drömde jag att jag aldrig mera i mitt liv kommer att få fysioterapi.
Idag har jag fickparkerat.
Idag har min syster flyttat hem. Hem till Oravais. Det kommer att kännas konstigt för hon har inte bott hemma eller åtminstone inte såhär nära mig sedan jag var åtta år. Idag är jag nitton. Tror jag.
Imorgon ska jag till Carro.
Nu ska jag sova.

att bli godkänd.

Bilskolebettan hämtade mig någon minut före nio. Vi körde till besiktningskontoret för jag skulle skriva upp teorin. Kärringen där glömde bort att hon skulle ta fram mina papper när hon såg dallarn och stirrade istället ögonen ur sig. Tills vi sa åt henne. Det var någon gång då som jag tänkte att kanske jag klarar det här i alla fall.
Och det gjorde jag. Fem fel på bilderna och ett fel på texterna. Jag är nöjd och andas på ett nytt sätt.

När jag kom hem efter skolan kändes det som att jag aldrig mera behöver stressa. Så jag tog tag i tvätten som har väntat på mig allt för länge. Efter att ha satt i första maskinen tog jag fram min kalender och skulle ringa bilskolan och boka fler körtider.
"Optikern kl. 15:00!" står det på dagens blad. Jag drar förvånat in andan och tittar på klockan. 15:00 är precis vad den är. Jag googlar instrumentarium vasa och ringer numret.
Imorgon har jag ny tid. Den ska jag inte glömma.

The flu.

Idag frös jag nästan ihjäl på filmlektionen.
Det här var vad Ida sa då:
"Don't get the flu. I'll kill you if you do."

Plötsligt var det det roligaste rim jag hört på länge.

anna mun kaikki kestää

Dagen kunde inte börja bättre (förstå ironin, tack) när jag i morse fick reda på att min klass ska ha morgonsamling om typ två veckor. Vi ska spela låtar. Som vi lärt oss på bandspel. Hur ska jag klara det? Jag klarar inte publiker bestående av enbart människor jag känner. Det är bevisat. Särskilt inte om jag måste koncentrera mig och spela gitarr. Dessutom har vi också Joel på gitarr och till och med elgitarr i de låtar vi ska spela då så det känns lite värdelöst att jag sitter där och inte hörs och att han har alla solon. I och för sig är det ju bra att det inte hörs om jag spelar fel men egentligen kunde jag ju bara räcka ut tungan och sticka istället för att sitta där som ett fån.
Jag är också stressad på läkare och körkort. Jag sover dåligt men har köpt B-vitamin. Det är bra för mitt stackars hår om inte annat. Jag har tappat bort mitt tumplektrum.

Dagens positiva saker:
- Jag har köpt en vas för två euro.
- Och en chokladkalender med muminpappan som skidar omkull.

Köpa och köpa. Kan man köpa kärlek?
Finns det något annat än skratt och gråt? funderade Jossan idag.
Fniss, sa jag.

skriv penna skriv

Vi började skriva på drama idag. Och oj vad jag trivdes.
Skriv ropade läraren och på två minuter skulle vi skriva vad som kom upp i huvudet. Vi fick inte pausa. Efter detta skulle vi vända på pappret. Skriva första namnet som vi kom att tänka på. Nästa halvminut gick åt till att skriva adjektiv som förknippades med namnet. Till slut fick vi några minuter till att skriva en liten historia om personen.

Min heter Albert, har en röd mössa, är för smart för alla skolor, dricker kaffe och känner de flesta. Men ingen vet var han bor. Bara jag.

Bilskola gick ganska bra. Jag fick ha på radion. De pratade om bilskola även där. Jag har fem obligatoriska gånger kvar att köra. Hejhå.

hej farsdag

Pappa fick strumpor på sin dag. Efteråt gick vi till min bror och åt mat. God mat. Till kaffet fick vi aprikoser doppade i choklad och det var så gott så jag nästan svimmade.
Sedan for jag till Madde. Det var bra.
Pappa fick också älgkött i present så när jag kom hem igen åt vi det. Det fastnade mellan tänderna men vad gör det.

Bussen tillbaka till stan var så full att den enda lediga plats var platsen framme bredvid chaufförens. På hans order satte jag mig och tänkte tänk om vi krockar. Jag hann också tänka på det här med möjligheter och på en man jag kände en gång i tiden. Ja han är nog en man idag. Jag hade nästan glömt honom helt. Hösten kommer med mycket.
Nu ska jag skriva in namn i julshowsbokningslistan och sedan försöka sova. En tung, eller i alla fall lite tyngre, vecka väntar. Jag kommer snart. Till den.

hoppla

"Du kan tjäna pengar på dina skrivartalanger."
Står det i stjärnorna för en jungfru som jag idag.

Det har snöat jättemycket och det i onödan.
Jag är hungrig och måste klippa ut bilder till måndagens filmprojekt.
Har inga bra tidningar. Behöver en leksakskatalog från Citymarket.
Men nu ska jag googla "svåra ord" och se vad som händer.

jävlars

Den här veckan har jag fått kämpa för att orka ens med mig själv och allt har gått i kors inombords. Allt utom en sak; jag har kommit på vad jag kanske vill studera nästa år.
Jag såg för en gångs skull lite framemot att få komma hem lite och fira fars dag lite.
Berättade för pappa om vad jag ville studera. Trots att jag visste att jag inte borde, men som vanligt kunde jag inte hålla mig. Det är så sällan jag hittar något som passar mig.
Det här är vad han säger:
"Itt vaar e jo ti naa he"
Det här är vad jag säger:
"nehe..."
Han säger:
"He hööös jo på namni he att itt e var ti naa"

Jag blir så ledsen att jag inte säger någonting. Det gör inte han heller. Till sist frågar jag "va vill do ja ska bli tå? läkar?"
"läkar, ja he veit ja va ee"
"nåår e do nöjd?"
"kanski itt nain gang"

Förbannade skit jag tänker jobba i en jävla kassa resten av mitt liv.

BILDBITCHEN

Bildbitchen blir bara hemskare.
Idag gjorde vi klart våra "tavlor", i mitt fall Che Guevara-porträttet, som hon har klagat på från början. "Varför vill du ha honom?" frågade hon spydigt och jag orkade inte säga annat än han är en kultfigur. Hon tystnade.
Vi skulle måla skapelserna. Jag gjorde ett första försök. Och blev väldigt nöjd och glad. Det såg ut som en blandning mellan Che Guevara, en präst, en psykopat och något porträtt av van Gogh. Kärringen var förstås inte nöjd. Hon sa åt mig att fundera på om jag vill göra om den.
- Men jag sa ju nyss att jag inte ville det. sa jag
- Men fundera på det sa jag! Här! sa hon halvargt och gav mig min Che.
- Tack.

Sedan skulle jag måla fler, i olika färger, och ville ha en i rosa. Hon blandade rött och vitt åt mig. Jag ville hela tiden ha lite mörkare. Då blev vi oense om färgen.
- Det här är inte rosa, sa hon
- Joho.
- Nej, det är lila.
- Rosa. Går det att få ännu lite mörkare?
- Då är det nog lila, du skulle ha sagt från början att du skulle ha det!
- Men alla ser färger på olika sätt, färger är bara nyanser av ljus.
- Det här är lila, det vet nog jag om någon.

Hon klagade också på att hon "hela tiden måste hålla ett öga på oss".
Förlåt, förlåt, för att vi inte är födda bildkonstproffs.

Vad gör man.
Bilderna är i alla fall på tork någon stans i skolan nu.
Imorgon ska jag presenteras för en radioredaktion. Alla mina fina tröjor är smutsiga för någon har ockuperat tvättstugan hela kvällen.

dagens upptäckt

Bildgooglar man "radio pleppo" kommer det upp bilder på mig. Det känns. Jag vet inte. Bra.

Förresten så försvann dallarn nästan idag igen. Jag slutade för dagen, gick ut, men såg inte dallarn någonstans. Kollade bakom buskarna. Nej. "Men för helvete vem ere som jävlas?" hann jag tänka innan Simon kom ut. Han skulle gå en runda kring huset och kolla. Han gick nån meter och då såg jag dallarn. Den stod under ett träd en bit bort. Den lila färgen smalt ganska bra in i höstlöven. Men varför sätter man den dit?
Keep your hands of my boyfriend eller hur man säger.

nya ord

Ida är bra. Jag talar inte om mig själv i tredje person utan om Ida på min klass. På två veckor har hon nu yttrat två nya ord. Sånt där som alla borde göra men det kan man inte för det blir inte rätt. Säger vem? Svenska akademien? Synd för dom.
I och för sig, nya är kanske fel ordval, säkert har dom tidigare använts och så vidare, men garanterat mera sällan, och för mig var dom nya.

De nya orden är gråtansvärt och kristallkall.
Jag fnissar lite, säger åt henne att hon är bra
och mottar dom
med tacksamhet.

i will survive

Det här har varit en ganska vanlig måndag, sådär lagom dåsig som måndagar ofta(st) är.
Vi har haft foto, fått manus till julshowen* och haft psykologi. Nu kommer en liten historia, det har nästan börjat höra till.

Psykologilektionen började. Carola frågade hur vi mår. Ida svarade bra samt rabblade upp en väldigt lång ramsa med olika saker hon gjort i helgen, och fortsatte prata, prata, prata, och det snabbt. Snart skrattade jag och de tre andra flickorna utan dess like. Det gick inte att hindra. Tänk vad mycket det finns att säga! Ida uppmanade oss sluta skratta åt något specifikt hon sagt.
"Vi skrattar itt åt he, vi skrattar åt din energi", förklarade jag medan jag försökte hinna andas. De andra hade också svårt med det. Och våra ryggar blev sjuka. Vi slutade aldrig skratta. "Vad har hänt med er?" frågade Carola. Det hjälpte inte. Ingenting hjälpte. Vi skrattade för att vi inte kunde skuta skratta. Lyckades vi tystna två sekunder skrattade vi åt att det blev tyst. Sedan sa Ida något igen. Och skrattkalaset fortsatte.
En stund senare titttar hon på oss, fortfarande helt allvarlig och säger lugnt "Skratt ihjäl er. I will survive!" varpå hon börjar sjunga Gloria Gaynors hit från 1978.
Jag kan inte påstå att det heller var någon effektiv medicin.

Nåja. 15 minuter senare lyckades vi faktiskt samla oss och lektionen kunde fortgå. Jag har inte varit med om något liknande på några år. Jag har sjuka magmuskler.

* Jag säljer biljetter till FKF's julshow, Den sjungande julgranen 2009! Föreställningar: 11 december kl. 20, 12 december kl. 19 och 13 december kl. 18. Det brukar bli fina upplevelser och succéer, och hoppsan, det lär det bli i år också! Det kostar enbart åtta stycken euro alternativt fyrtioåtta finska mark och ni ångrar inte att ni kom. För det gjorde ni!
Jag tar alltså emot bokningar. Säg åt mig när ni bestämt er för vilken dag ni vill komma. Om ni inte kommer varje dag, det får man också!

vänliga veckan

Idag slopade jag bildkonst. Kände mig stark men lite skamsen. När jag kom till skolan sa Ida hotfullt att det kan sluta med att jag blir utslängd från bildkonst om jag är borta för mycket. Det sporrade mig att vara borta en gång till...
Framsidan i min (systers) hemsida är nästan klar. Måste bara färglägga gardinerna. Hon kommer att få spasmer när hon ser det. Så fult är det. Gamla krukor. Sneda blommor. Galna färger. Men det blir väl i sin tur en kontrast till affären.

Efter skolan hade jag bilskola. Skriver jag körlektion kan ni tro att jag sjunger i kör. Vilket jag i och för sig också gör, men det på onsdagar.
Jag hade en ny lärare eftersom den jag vanligtvis har var på väg till södern. Vi körde iväg och vi kom till ett övergångsställe där en gubbe stod och tvekade på att gå över. Jag stannade som jag har lärt mig och som man skall.
"Fara bara, kör!"
"... okej"
När ungefär samma ceremoni upprepades två, tre gånger sa jag att ska jag verkligen inte stanna? Svaret var nej, kör.
"Men om någon står och tvekar och inte vågar gå över, då ska man ju nog stanna...?"
"ääääh, det är bara att köra"
Jag ställde skämtsamt frågan "Vad är du för en lärare?"
"Vänliga veckan var förra veckan"

Han beodrade mig hela tiden köra väldigt långsamt och sa att jag var jätteduktig men att mitt problem var att jag inte får fram det jag är jätteduktig på. Han föreslog därför berättande körning.
"Å no svänger ja ti höger å tå veit ja att itt ja behöver väj fö nain åså ska ja sväng så brant så itt ja får nain mommosväng oj saaken no jåor ja ein i alla fall!"
Jag visste inte om jag skulle skratta eller vad.
När vi sedan var klara önskades jag trevlig helg samt fick en order om att försöka att inte dricka för mycket öl.
Skål.

wäääää

jag blir så ledsen på mig själv för att jag aldrig lär mig
för att jag aldrig förstår
att jag aldrig glömmer
att det aldrig tar slut

jag vill bara sova och inte vakna förrän något seriöst händer. det tänker jag göra. snart. först ska jag bara berätta att...
ja... det finns inte ens någonting att berätta. fan och förlåt.

hasjublabla

Körde till halkbanan klockan halv 9. Det var en jävla rondell på vägen. Satan tänkte jag då. Får man tänka så? För en rondell? Skärp mig!
Vi kom fram och hela grejen var ganska roligt. Gasa. Bromsa. Halka. Styra. Höger. Vänster. Få några körtimmar för det. Javisst.
Sådär i efterhand undrar jag vad som hade hänt om jag hade gasat rakt in i den där dockan som hängde där i luften och som jag tyckte såg komisk ut? Hade bilen fått bucklor? Var det skarp? Av järn? Va?
På vägen hem körde vi i så många rondeller vi bara kunde och jag tänkte samma elaka tanke hela tiden och ville sluta. När jag kom hem och hämtade skolväskan ringde jag och bokade tid för teoriuppskrivning. Jag bokade det på bildkonstlektionerna om två veckor med vilja och flit och tänkte att ja, nu är det väl ändå värt ett försök.

Sedan kom jag tillbaka till skolan och drama. Vi gjorde roliga saker som vanligt.
I grupper på tre skulle en av oss vara programvärd och presenta en expert som skulle komma långväga ifrån för att prata om det han/hon var expert på. Experten var alltså en av tre. Eftersom experten kom långt bort ifrån och inte kunde svenska var programmets tittare i behov av tolk och tolken var alltså den tredje av tre.
Experten skulle hela tiden tala vad vi kallade "nonsens-språk", bara en massa hasjublabla ahmiii hamaa.
Jani förklarade för tittarna att, jag minns inte vad hon hette, från Japan skulle komma och berätta om flygplan. Jossan var japanen och jag tolken.
Eftersom jag är känd för min "dåliga" humor, som egentligen inte är dålig utan bara så speciell att de flesta anser den dålig, fick jag skrattanfall på skrattanfall när Jossan satte igång och sa obegripliga saker snabbt som bara vad och med en inlevelse av högsta grad.
Jag försökte tolka men allt som kom var skratt. När jag till slut kunde börja prata hade vi båda glömt vad det var hon skulle prata om.

I lördags sa jag att jag hade sovit tolv timmar.
"Janå så mytchi som to skrattar behöver do säkert energi"
och det slog mig att jag har aldrig skrattat så mycket som jag har gjort den här hösten och i den här skolan. hihi.

HÅPS

Jag och Simon gick till King's för att lyssna på några killar från skolan som har ett band. I ett skede kom en pojke och satte sig i soffan med oss och undrade vems rollator det var. Det var min. "Håps!" var hans reaktion, med andra ord bästa reaktionen någonsin. Varför har jag då en rollator? För att jag är för tidigt född. "Voi herregud!" Jag skrattade nästan ihjäl mig.

Efter bandet skulle vi till Ollis med Carro och Jontta. Trodde jag. Men så blev det inte. Dom var på Rosso. Så vi gick dit istället och tänkte att vi far ut någon annan gång. Jag kom på att jag inte ätit på länge och beställde lite mat. Sedan ringde min telefon. Jag blev glad för det händer inte så ofta. Det var Joel. Det gjorde mig ännu gladare. Han ville ha mig till Ollis. Jag var gladast.
Simon följde med. Vi satt och diskuterade livets stora grejer hela kvällen. Det är alltid kul. Jag träffade Sofie. Och var fortfarande gladast.
Efter tre gick jag och Simon hemåt. Jag erbjöd honom stöd av dallarn.

Inatt har jag inte sovit så mycket och i morse läste jag ut Kaj Korkea-ahos bok Se till mig som liten är. LÄS DEN! Den var så gripande och annorlunda och bra. Hundra poäng till Kaj och hans begåvning.
Nu måste jag försöka sova för imorgon ska jag till halkbanan. Halkbananen. En banan att halka på. Med en bil. Åh nej.

vaför gör du inte så

Att stiga upp halv åtta.
Att trots en kort natt tänka att idag kan hon inte säga så mycket ändå ta på sig kläderna, jackan, skorna och idag också mössan och gå iväg.
Att sedan uthärda två timmar "Vaför gör du int såhe?", "He kan nu int va så svårt", "Dehär blir int bra" och "Du kan int gör sådär".
Det gör att jag överväger att aldrig gå tillbaka.
Till bildkonst.

Det gör ont i hjärnan. Sedan var jag och en klasskompis oense gällande homosexuellas rättigheter. Jag blev mera snurrig. Multimedia gick över förväntan. Sen kom köttbullarna och gjorde det lite bättre. Till sist fick jag tio poäng av finska läraren.
Jag måste ändå vila hjärnan.

simon på bordet

Jag var tillbaka i skolan efter höstlov och på grund av den sena ankomsten till Vasa en sovmorgon ala 30 minuter.
Vi hade foto med en man från Rumänien som bara kunde engelska. Han hade skor på sig fast man inte egentligen får. Det hade och har jag också. På drama slutade äntligen kampen om klasströjor och nu ska de beställas.
Sedan följde psykologi. På rasten innan lektionen ville jag och några till att Simon skulle ställa sig upp på bordet och bara stå där, inte svara på tilltal eller något när läraren kom in. Ha fel i huvu. Han själv var dock lite tveksam till förslaget. Jag började då sjunga "vi vill ha Simon på bordet", med panta la mera-melodi. Simon på bordet! Vi vill ha Simon på booooordet! och så vidare. Plötsligt står rektorn i dörren.
"Alltsååå... har det varit ett för långt höstlov...? Psykologen kommer snart...! "
Hon kom, lektionen började och vi pratade om inlärning och könsbyten.
hejdå.

hejdå stockholm

Min pappa sover. I en säng i ett radhus i Stockholm hos hans äldsta dotter. Hans yngsta skriver en text. Hon är lite rädd att han snart ska vakna av tangentljudet och ropa "SOV!". Det är nämligen vad hon borde göra. Imorgon bitti ska de åka båt tillbaka till Finland. På måndag väntar åter vardag med skola och jobb efter fyra dagar av fenomenet Höstlov.
Hon har handlat böcker och halsband och tröjor. Åkt buss åt fel håll. Röstat på Calle i Idol. Besökt biografen.

Att åka båt är alltid roligt, tycker hon.

mysterious ways

Det var höst och kallt. Jag gick till skolan och Pål-Peters järnrör slog mig på benen, gav mig stryk. Jag ville nästan gråta så mycket jag saknade dallarn, Rosa. Ibland snurrade inte ens hjulen på Pål-Peter och det tog länge att ta sig fram. Gick tungt.
Jag kom fram till skolan. Mitt under bandspelet ringde en okänd nummer mig och jag bad klassen att tystna och sluta spela så att jag kunde svara, eftersom jag tänkte att någon hade sett min annons i Vasabladet och hittat dallarn. Istället var det från tidningen de ringde. Damen i andra änden undrade om jag kunde tänka mig att ställa upp i ett reportage angående försvinnandet. Jag funderade en stund och beslöt mig sedan för att svara jakande.
Klockan 13 var de på plats hos mig, reportern, fotografen och hans praktikant. Praktikanten ville filma intervjun. Jag sa att kanske hon kan filma något annat. Det kunde hon.
De ställde många frågor och jag svarade efter bästa förmåga då, nu efteråt känns det som att jag svarade fel eller bristfälligt ibland, men så är det alltid. Jag poserade på gården med Pål-Peter och jag kände mig stor och malplacerad.
Klockan 15 for jag på fysioterapi. Bazooka körde dit mig eftersom det hade tagit två timmar att gå två kilometer med mitt substitut. När vi kom tillbaka öppnade Bazooka dörren till huset där jag bor och jag tyckte mig höra något som liknade "tidee e an ju" men tänkte att jag hörde fel. Jag hörde det igen. Svarade med ett nonchalant nej. "Jo!"
"nee, do ljuger jo"
"nej sii!"
Och där stod den. Dallarn. Finare än någonsin. Oj vad glad jag blev. Men förvånad. Förstod inget. Ingen hade ringt, ingen lapp eller så fanns på dallarn. Jag gick in till lägenheten och förväntade mig någon typ av (hat)brev innanför dörren. Inte det heller. Jag ringde Vasabladet som tydligen fortfarande ville göra reportaget eftersom det blev en sådan solskenshistoria.
En stund senare kom en ny fotograf till mig och jag fick posera med dallarn. Det kändes bekvämt.
Nästa dag tog jag upp nästan två hela sidor av Vasabladet, en av dessa två sidor var första sidan. Det kändes konstigt. Och kanske lite uppblåst. Samtidigt som det inte är varje dag det händer.
Samma dag ringde jag polisen och sa att den var hittad. Det hade de redan sett i tidningen. Det var inte polisen som hade fört tillbaka den. Jag vet fortfarande inget annat än att det måste vara någon som känner mig som ligger bakom detta.

Ja, sådär gick det till när dallarn kom tillbaka en tisdag i oktober. Om någon undrade.

dagens lilla skämt

Det är tisdag eftermiddag och story står på schemat. Vi ritar bilder till vår saga. Jag tänker på att jag snart får mina jeans.

Joel: vilken färg ska bordet vara?
Ida: RUUUND!
Jag: men vilken färg...
Joel: e rund en färg?
Jag: inte så vitt jag vet.

Vi skrattade i 5 minuter. Läraren sa att humornivån i klassen är låg. Jag är faktiskt av annan åsikt.

fin klass

Dallarn är ännu inte återfunnen. Jag har varit hos polisen och lite överallt.
Ikväll var jag hem och hämtade substitutet Pål-Peter, som får så lov och duga. Jag saknar min vän, verkligen. Hon var så snäll och fin och lätt och smidig. Bra vän faktiskt, Följde alltid med, sa aldrig nej. Väntade snällt. Hjälpte mig.

På tal om att hjälpa; idag hade vi drama. Det har vi i ett annat hus en bit bort från skolan. Jossan frågade hur jag ville hålla i när vi skulle gå. Jag visade och just när vi skulle börja gå sa någon "hej hööni vi lyfter on!", jag försökte förklara att det går bra att gå. "Nej men de sku va jättekul!". Så vandrade vi iväg, fem stycken bärare och klasskamrater och jag låg som på en säng. puss.
Jag har aldrig varit med om liknade, spontan, service.

how to lose a friend in 10 minutes

I går var jag till Ollis med Serne som jag inte hade träffat sedan april, Carro, Jonathan och mot slutet kom också Bazooka. Allt var trevligt och vi pratade danska och önskade Olsen Brothers med Fly on the wings of love. Den spelades i slutet och jag dansade inombords.
Efteråt ville Bazooka till McDonalds och han ville ha med mig. Jag hade inget att invända. Lämnade min vän dallarn utanför (som jag alltid gör) och följde med. Vi var inne i cirka 10 minuter. När vi kommer ut igen säger Bazooka "din dallar e fösvunni".
Det regnade. Det var höst. Min dallar var försvunnen. Jag sa åt alla vakter jag såg att söka. De sprang runt lite för syns skull och sa att den inte är på torget i alla fall.
Vi ringde polisen. Jag vet inte om poliser bryr sig.
Vi gick in och åt maten vi egentligen skulle ta med oss hem. När vi var klara kom en vakt och sa att nu är polisen här och kör hem mig.
Jag och Bazooka körde polisbil genom stan. En vän fattigare. Det regnade fortfarande.
Poliserna frågade mig vilket värde den har. Jag sa att den har så högt värde att det inte går att förklara. Att jag behöver den.

Idag regnar det inte och nu ska vi ge oss ut på jakt igen.

inköp och frågor

Ibland när man fyller år får man presenter. Om det är för att trösta jubilaren för att denna blir ett år äldre eller för att visa uppskattning vet jag inte riktigt. Min present av min far var i vilket fall som helst i år pengar. Det gillar jag. Jag gillar också att tillfredsställa mig själv genom att köpa saker. Jag gick alltså ut på stan och kom hem med:

1.
.
kylskåpspoesi.

2.

Kajs, alltså Pleppo-Kajs, alltså en av mina två största förebilder och idolers, debutroman.

Hurra för det!

Nu har jag tre frågor.
1. Varför växer inte mina bambuskott?
2. Varför vaknar jag nu varenda eviga morgon mitt i en dröm? Det är inte hälsosamt.
3. Varför får jag inget svar på mitt ytterst viktiga mejl?

Och slutligen en massa hipp och hurra för min systerdotter som fyller 4 år idag och för varje år som går blir mer och mer lik mig. Grattis till henne.

kunnon mies

Jag går hem från gitarrlektionen med min gitarr på ryggen. Jag passerar en äldre herreman som har samlat på sig några höstlöv samt två äldre damer med rollatorer. Mannen tittar på mig och säger "Soita nyt meille pieni kappale! ukko noa ukko noa oli kunnon mies!"
Jag avböjde artigt.
Väl hemma bröt jag sönder mina fingrar för att den här.

för enkelt

jag tar mig för en gångs skull tiden att åka hem till pensala. tar mig för en gångs skull tiden att förklara för min far hur bra jag trivs i skolan. "he e väl fö enkelt" är vad han säger då.
precis vad jag behöver efter en dag av ångest och känslan av att inte kunna någonting. jag tappade all lust igen. klart det är för enkelt. klart att jag går i en enkel skola. var annars.
såklart är jag här just när någon som faktiskt vill träffas vill träffas. såklart är jag här när allt är som värst. såklart får jag ingenting gjort. såklart såklart såklart.

lagen om alltings jävlighet.

förresten så flög jag över ett övergångsställe i stan i onsdags. dallarn vek ihop sig själv efter att jag lyft upp honom och sen kom han aldrig ner igen. jag tappade alltså balansen och flög framåt, efter att ha gått på två hjul en stund i förvångingens tecken. sen låg jag där mitt på övergångsstället. dallarn ihopviken bredvid. jag började skratta. sen kom jag på var jag faktiskt låg och att det kanske inte är det mest idealiska ställe att ligga och skratta på. efter en stund fick jag uppvikt min vän och vi fortsatte färden hem.

alltså va

jag genomgår någon slags kris. (jag stavade till och med någonslags i ett ord där först)
huvudet är fyllt av massa sinnessjuka tankar. blir nästan rädd för mig själv.
så mycket annat händer inte. därför att ingenting funkar.

i dag när vi lagade mat i köket (oj) spelade den ädla radion plötsligt hon kommer med solsken av östen med resten. den låten sjöng vi i solen på fångad av en sång i somras. jag saknade det och sa åt joel att höja volymen. det gjorde han.
på tal om sådant så tror jag att självaste robin hood är min granne. faktiskt. hah. det är något med den här gatan.

kärlek

Jag är kär för första gången som 19-åring.
Här har ni den (o)lycklige:
http://www.youtube.com/watch?v=E5f3tUBMO30
han är fantastisk
pussipuss

sur

Hej Nykarleby stad!
Jag har alltid gillat er. Särskillt nu när ni äntligen tagit det fagra beslutet att lägga ner Pensala skola. Jag förstår att det känns bra. Befriande. Åh äntligen. Hoppas hela byn dör ut! JA!

Hur tänker de, undrar jag. För det första handlar det bara om ett par år och ett par elever för lite. Dessutom är det där med ett visst elevantal dumt. Det är bevisat att barn lär sig bättre i små grupper och vem som helst förstår väl att såväl mobbning som svårigheter i vissa ämnen är två saker som inte förekommer lika ofta i en liten skola. Uppmuntran och trygghet är två saker som förekommer oftare. Vem som helst men inte Nykarleby stad förstår.

Skolan läggs ned för att pengar ska sparas. För det första ska man väl sträva till att ha det så bra som möjligt och inte så billigt som möjligt. Skolan har funnits länge och det har alltid fungerat, varför förstöra något som är bra? För det andra blir det inte så billigt som de tror med taxiskjutsar fram och tillbaka i byn. För det tredje, vad tänker de göra med pengarna som sparas? Bygga en skateboardhall kanske? Eller slalombackar? Golfbana, har någon tänkt på det? Jag har inget emot att det satsas på idrott, det är bra, men till en viss gräns. När först idrottsgården blir stjärnhallen och sedan byggs en ishall som om ingenting hade hänt går det överstyr. Tänk på lite annat också. Om utbildning och skolor är så viktigt som det sägs så satsa då på det.

Och om Nykarleby nu ska vara sådär bra och lyckligt som vi vill är det nog inte ett steg i rätt riktning med nedläggningar. Att ha en egen skola nära hemmet där alla känner alla medför en trygghet viktig för alla barn. Att skickas iväg i en taxi varje morgon och eftermiddag och tillbringa dagen i en stor skola tillsammans med barn man inte känner känns inte lika tryggt. Dessutom är skolan egentligen det enda som finns kvar i Pensala så låt den vara kvar. Det skapar en trygghet också att veta att man kommer någonstans ifrån, har någonting som är ens "eget". Stäng istället Normens skola och för stadsborna i taxi ut till landet då.
Men Nykarleby ska tydligen förr eller senare bli endast Nykarleby centrum. Att staden till ytan är en av Finlands största städer skall glömmas bort och ytan fyllas med skog och ödemark. Lyckligt, verkligen. Det är något som garanterat kommer att ge staden sämre standard i längden. Tror ni folk vill bli kvar? Personligen kommer jag i framtiden att skicka barnen till Oravais i ren protest ifall det korkade beslutet att stänga skolan har tagits och verkställts. Jag lär inte vara den enda.

Som en liten parentes kan jag säga att under min studietid inne i centrumet fanns viss gatubelysning på varje dag, varje gång jag passerade, mitt på ljusa dagen. Men barnen i kommunen, framtiden, har ni inte råd att satsa på? Skärp er.

helghäst

........../\
____/ ¨_)
(____ /
// \\

Med denna häst önskar jag alla en trevlig helg.

Förresten

igår på finska skrev vi verb. Jag och en till sitter längst fram och resten på raden bakom. "Verb som slutar på -ITA/ITÄ", skrev läraren på tavlan.
Då kommer det plötsligt ur Joel bakifrån "naatingää ti ita!"
Först tänkte jag nej jag ska inte skratta. Men det gick inte och resten av lektionens återstående 10 minuter skrattade jag.
Radio Pleppo är det bästa som finns.

17 again

Plötsligt är det torsdag och veckan är snart slut. Veckan när jag skulle läsa bilskoleteori, städa och annat viktigt.
Istället har jag besiktat och registrerat min bil. Det var såklart krångligt. Min gitarrlärare har lärt mig spela Get Back med The Beatles och sen sa han "bra, nu e du mee i beatles". Han sa också att det är kul att jag gillar dom så han får spela lite sånt emellan. Jag har fört fram förslaget om klasströjor. Det gick hem. Dock motsatte jag mig förslaget om bibelcitat på armen. Motivet är alltså ännu inte klart.

Vad har hon gjort idag då, undrar ni nu.
Idag har jag upptäckt att min stenfinska disponent bor i mitt hus och faktiskt är ganska trevlig. Han sa åt mig att jag inte kan ha bilen att stå där den står. Så Bazooka flyttade den och vi tog en trip till Brändö. Sen gick jag till Manuela. Vi drack juice och gick sedan till skolan på filmkväll. Vi såg 17 again. Den var inte särskilt bra men den funkade. Jag gick hem i mörkret och kände att det var höst. När jag gick på baksidan av mitt hus ropade någon "hej ida!" uppifrån någonstans och jag såg att Mischa hängde ut genom fönstret. "Ja tyckt ja hört att du kom". Det hörs tydligen. Vi är grannar nu om ni inte fattat.

Imorgon ska jag städa och sedan spela gitarr tills mina fingrar blöder. Det har aldrig varit så roligt som nu. Och det har alltid varit roligt. Nu är det jättemegakul, som Joel sa om psykologin. Tack min skola.

mmmm

för några veckor eller kanske snart en månad sedan träffade jag en kille på krogen som doftade helt underbart och jag tänkte sådär ska min karl dofta.
idag i bussen tillbaka till stan satt en kille i sätet bakom mig. han doftade likadant! jag ville att bussen skulle köra minst 3 timmar och jag andades långsamt och med näsan.

tyvärr frågade jag aldrig krogkillen vad hans parfym hette. det hör egentligen inte till saken men han sa att jag var söt och att han tyckte om mig. kanske borde jag återuppta kontakten? sedan när jag vet vad parfymen heter kan jag ju säga tack och hej, köpa parfymen och ge den till den som är min rätta när jag har hittat honom, menar jag.

välkommen till camp ida

I tisdags på kvällen kom Mischa till mig. Hennes skola började på onsdag och hon var fortfarande lägenhetslös. På onsdag utökades antalet övernattande med två, när Sandra och Rauli också började skolan och får sina lägenheter i september. Så var vi där, fyra stycken på 29 kvadratmeter. Det gick bra men var varmt. Jag fick för mig att färga håret när jag för en gångs skull hade medhjälpare. Sist och slutligen blev det bra. Tigerida blev nöjd. När vi handlade hårfärg förvånades Sandra över faktument att Citymarket hade korgar som man kunde dra efter sig och Rauli fylde förnöjt i "ja veit, ti finns i nyykaabi å, ti e så lame". Jag bjöd affären på ett skrattanfall. Innan vi somnade i hundragradig värme spelade vi rappa kalja och drog skämt om att chatta med Gud på msn. Jag vet inte om man får göra så. På torsdag var bara jag och Mischa kvar och hon bjöd mig på bio för att hon hade fått bo hos mig. Vi somnade nästan aldrig för vi bara pratade. Så går det till på Camp Ida.

Igår fick jag fler kramar på typ två timmar än vad jag har fått i mitt liv, nästan. I alla fall vad jag har fått det här året. Det var precis vad jag behövde just då och jag tänkte att det här är bra. Och att det snart är höst. Och tjugosju andra tankar. Fyra hejdå. Två kramar till. Förstås nu. När det snart är höst.

Idag har jag kört bilen så som jag ska ha den, läskigt.

korsnäskatt

Igår fick jag en fråga. En fråga om hur det går. För första gången på väldigt länge kunde jag svara bra och faktiskt mena det. Inte bara för att det är så man svarar.

Idag har jag skrattat så jag inte visste vart jag skulle ta vägen på drama. Vi satt i en ring och alla skulle i tur och ordning säga ett ord. Detta skulle bilda en berättelse. Vår lärare började med "det var en gång en..." för att få ett början. Eftersom jag satt bredvid henne var det sedan min tur och jag fyllde i med ordet katt. Fem klasskompisar och fem ord efteråt hade vi skapat en katt som bodde i Korsnäs. Slutligen hann denna med en visit i Korsnäs bageri och den var också olyckligt kär i grannflickan.
Det var faktiskt det roligaste jag gjort på länge.

Däremot har jag lite ångest inför kommande helg. Hjälp.

syltig skoldag

Tänkte bara säga att jag har börjat en väldigt, väldigt bra skola.
Gemenskapen är fin, man får kompisar och alla är gulliga och pratar och säger hej, till skillnad från tidigare läroanstalter jag utexaminerats från. Ämnena är roliga och kreativa. Maten är god! Man skrattar och man är den man är. Man trivs.

Idag har vi varit på konstutställning. Sedan hade vi multimedia och jag var som ett litet barn på julafton (åtminstone lite ditåt) framför min macbook. Finskan är enkel och valfri men jag hänger på för att jag inte heller vill glömma. Till slut subkultur tillsammans med en gymnasieklass.

Förresten så fick vi plättar till efterrätt idag. När det var min tur att ta tog sylten slut. Jag stod i dörren till köket och väntade på att få muntur och meddela köksan att sylten är slut. Då kommer en kille från gymnasiet och frågar om jag är allergiker.
- nä, men syltin e slut
- e sylti slut?! do behöver it va na blyg! BIBBII, SYLTI E SLUT!

Vi fick sylt. God sylt.

glada vi till skolan gå

Jag vaknar mitt i en dröm. En dröm om studier i Sverige och arga kompisar.
Därmed inleds min sista dag på mitt nästan halvårs långa sommarlov. Under vilket jag har flyttat två gånger, gått sönder, blivit hel, gått sönder blivit hel, blivit hel, gått sönder, festat, skrivit, kulturerat, skrattat, gråtit, varit i Paris, väntat, längtat och glömt.

Det är slut nu och imorgon inleder jag mina ettåriga studier vid FKF här i Vasa. Jag vet egentligen ingenting och känner ingen. Är heller inte speciellt redo för någon "hej jag heter... och jag tycker om att..."-presentation.
Däremot är jag förväntansfull och i min väska ligger en kalender jag köpte för 3 euro idag.

På tal om skolstarter var jag den enda i min psykologigrupp för två år sedan som inte kom ihåg fösta dagen på första klassen i lågstadiet. Alla andra kom ihåg vad dom hade för kläder, att deras mamma följde dom till dörren samt vad de sedan gjorde i klassrummet. För mig var och är det totalt blankt. Högstadiet är också väldigt svagt. Jag kommer ihåg att vi gick in i korridoren och jag såg några Jeppobor och tänkte att temdee ha ja gajji i simkurs mee. Min fars teori om saken är att vi i vår familj har haft en avslappnad attityd till saker som skolstart och så vidare.
Och nej jag är inte nervös nu heller men lite spännande ska det bli. Jag har väntat sedan jag gick på tvåan i gymnasiet och långsamt räknade dagarna i min kalender och knappt vågade hoppas att jag skulle komma så långt som hit.

Jag kramar långsamt farväl av en fin sommar och kryper under täcket med män som hatar kvinnor. Jag talar förstås om boken.

hipp hurra

Hurra för mig, Paul McCartney, Napoleon, Jimi Henrix, Brad Pitt och några till. Vi är vänsterhänta och idag är vår dag.
Jag äter våffelkex. Undrar vad McCartney gör. Kanske inget speciellt.

Jag skulle gå till Citymarket men gick inte längre än till Piccolo för dallarn gnisslade värre än någon annan gång. Detta bör åtgärdas senast tisdag för då börjar min nya skola.

Nu har Tullen förresten givit med sig, och ger mig min bil skattefritt. Efter snart mera än ett års "nej absolut inte" och "aldrig i livet". Hurra once again. Jag tar ett till kex.

åska och så vidare

Jag gick till stan med målet att köpa
1. skor
2. skolkalender
3. ett häfte eller något sånt

och kom hem tomhänt. Men jag såg en väska som var väldigt fin som jag ska önska mig i födelsedagspresent.

Ikväll har det åskat för första gången i sommar ungefär och jag hade glömt att jag kunde bli rädd för det. Jag har gjort ett armband. Min bil har förts till mannen som ska fixa handgas. Det händer alltså snart. Som allt annat.
Imorgon måste jag ringa min finska disponent. Jag tänker tala svenska.

hemmabygge?

Inatt drömde jag att jag och pappa var på Maxmorevyn. Pappa tyckte det var dåligt och gick ut långt innan slutet. Drömrevyns uppsättning var dock lite annan än den verkliga som var rolig, intelligent och lite mera rolig.
När jag vaknade åt jag många smörgåsar för jag tänkte att när jag anländer till min lägenhet är kylskåpet tomt. Jag hade rätt. Jag gick till Brändö och Thomas trodde att min dallare var ett hemmabygge. Jag upplyste honom om att han hade fel. Gick hem och undrade varför det inte alltid är såhär varmt och varför jag inte bor någon annan stans och kommer hem till min lilla stuga dagar som den här.
Idag såg jag förresten den där stora CHE-bilen igen. Den är mäktig. Jag tänkte på Carro och började skratta.

rista korset för jag...

... har kört bil.
Jag mötte ingen annan bil och på marken fanns ingen snö eller is. Detta är troligen orsaken till att allt gick både över min och min syster i framsätets förväntan. Den enda egentliga faran var min bror som kröp fram ur en buske när jag passerade deras hus. "He va ett test". Jag klarade testet.

Dagens citat:
"jaa sido Ida tå me sett, hon e på en skilld nivå hon"
bror min.

i väntan på bättre tider

Det finns dagar när jag öppnar ett dokument 50 gånger men alla ord blir fel.
Det finns dagar när det skapar ångest.
Det finns dagar när jag förbannar fpa och skickar dit alla papper jag hittar i ren ilska.
Det finns dagar när jag förbannar mig själv så till den grad att jag blir helt handlingsförlamad.
Det finns dagar när jag saknar gamla vänner.
Det finns dagar när jag saknar allt.
Det finns dagar när allt blir fel.
Det finns dagar när jag inte duger.
Det finns dagar när jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Idag är en sådan dag. Tur att den tar slut.
Jag har i alla fall valt gitarr som mitt instrument i min blivande skola.

vi får se

Du föreslår något. Till exempel kom med ut på tisdag. Eller på bio på lördag.
Du får tre ord som bildar en störande mening till svar. "Vi får se".
Ungefär som att man vill vänta på ett bättre erbjudande för att man egentligen inte riktigt vill umgås med dig. Det här får dig förstås att känna dig väldigt värdefull.

Den här helgen får vi i alla fall inte se utan den här helgen vet vi. Mina förväntningar är ganska höga.

Ps. Jag fick pengar av min snälla pappa idag för att fpa bråkar och jag behövde köpa anslagstavla samt betala en sjukhusräkning. Meddelandet på gireringen var "HEJÅHÅ".

HEJÅHÅ!

jag vill

jag vill ha pengar
jag vill ha heath ledger levande hos mig
jag vill ha en anslagstavla
jag vill ha kramar

de två sistnämnda kan inte vara för mycket begärt. tycker jag. anslagstavlor är i alla fall något jag verkligen behöver på grund av fpa och andra byråkratjävlar som skickar papper och lappar åt mig. viktiga. anslagstavlor kostar 8.95 euro på anttila. såg jag igår. det var igår. vad har jag sett idag? en vattenskoter. den körde hårt. ett wiennerbröd. det åt jag upp (tack bazooka). jag har gått 4.4 kilometer ungefär. det tog en timme.
jag behöver spy. kan inte spy. vill sova. ska sova. snart.

fånga fågeln, idiot!

Jag hade glömt bort hur roligt Mumin egentligen är. Mumin visar allt har övertagit min hjärna i några år och jag har glömt bort hur rikitga Mumin var. Nu har jag uppfriskat mitt minne med Mumin som blåser såpbubblor, letar heta källor samt matar fåglar. Undrar om det inte är ännu roligare nu än vad det var för 15 år sedan.

Mumin: hördu stinky...
Stinky: jag hör ingenting!
Mumin: vet du vad en varm källa är?
Stinky: int e den kall!


.

råckpärri

Carro och Jonathan kom hit och blandade drinkar. I flaskor. Som vi sedan lindade in i tröjor. Tröjorna satte vi i väskor som vi tog med oss till Rockperry. Jonathan var snäll chaufför och en minut efter att Sunrise Avenue hade börjat var vi framme. Jag hörde alltså allt och såg lite mer än halva spelningen. Fint i varje fall. Genast efteråt satte vi oss och väntade på Disco Ensemble. Jag kan inte säga så mycket mer än tre ord. Se Dom Live.

Musikaliskt mättade gick vi utanför området där vi träffade Jon och Ludde. Ludde hade en vätska som smakade tjära. Sen såg jag Kurt Cobain. Han lever! Han kunde bara finska men jag sa "höödo jag å vill ha en bild me de, kom!", och han förstod och poserade vackert bredvid mig.
Massa andra fina människor var också där. Jag sålde mitt armband åt Maddes pojkvän som ville in på området. Peter trodde helt seriöst att Jonathan bodde i London. Han hade hört det.
Joel och Carro skidade ikapp till Hirvlax. Tävlingens pris var en Turbonegro-biljett. Joel vann.

Vi åkte buss till stan. På McDonalds var det lika svårt för oss alla att gå på wc. En flicka stod och sminkade och klagade på att hon inte ser bra ut fast hon har mycket smink. Du e fin jaja sa vi då. Och att hon hade långt hår. Det visade sig dock vara hårförlängning.
Vi åkte tillbaka med några Pensalabor och vi började sjunga vår busschaufför-visan men vi visste inte riktigt om vi kunde hela. Vår busschaufför pratade ändå bara i telefon. Jag som ett tag trodde att han och jag konverserade. Ojsan.

Lördagen spenderades med Jon och Ludde. Guitar Hero och sånt hos Raoul. Tillbaka till Rockperry där vi träffade fina människor igen. Sen blev vi trötta och tog bussen till Jons bil där vi åt chips. Sedan skiljdes vi åt med redan klockan 10 nästa morgon ville de komma hit för att ha någonstans att vara tills klockan 12. Jag öppnade dörren och sov vidare. Hoppsan. Fin helg. Godnatt.

batman utan robin

Hemhemma sover jag i en obekväm säng med en madrass som bara faller i golvet. Klockan sex vaknar jag. För det gör solen också. Borstar tänderna med en äcklig tandkräm som funnits sedan 70-talet gjort på örter som min tandläkare gav mig. En liten parentes bara hur tänker dom, tandläkarna alltså, när man ligger där med käften full av slangar och instrument och dom pratar om åskväder och fina tänder och framtida studier. Man kan ju liksom inte svara.
Hemhemma dammsuger min syster upp oändligt med flugor. Det tycker hon är roligt. Det kommer fula märken om man smättar på traditionellt vis. Död som död.
Hemhemma promenerar vi och möter en bil med bokstavskombinationen BAT på nummerbrickan. "Vem e hedee? Batman?". Jag skrattade ihjäl mig men uppstod och är i skrivandets stund faktiskt helt återställd. Även om oväntade skrattattacker ibland uppstår i de mest olämpliga situationer.
Hemhemma firar vi femåring med lejontårtor och ikväll firar vi hundraåringen Pensala Uf med jag vet inte ännu vad.

simple twist of fate

Idag slängde jag bort en kyckling som var äcklig. Jag gjorde det inte för att jag skulle vara bortskämd och inte klara av att äta den utan för att jag hade en orsak. 5 minuter hette den. 5 minuter senare var jag ute på gården och ytterligare några minuter senare var jag inpackad i min systers bil, i framsätet under min dallare. Den rymdes inte i bakluckan för där var alla Sverigebors väskor och annan packning, samt min gitarr. Inte heller i baksätet för där fanns min syster och hennes två barn, plus deras kanin i sin bur. Min väska fick med nöd och näppe rum på en stackars 3-årings fötter. Sedan körde vi iväg. Men, vem körde, undrar du nu. Bilen körde sig själv. Det är ju ändå 2009, vad trodde du? Okej, körde gjorde min systers sambo och barnens far. Det var en inklämd resa men hem kom vi. Till Pensala alltså.
Skrubbarna (som vi har väntat på sedan mars) har äntligen kommit och nu har jag arbete för flera dagar. Fast jag kan inget och det borde jag kunna för jag är snart 19 år. Det var jag inte det minsta medveten om. Nej det har bara hållit mig vaken de senaste nätterna i brist på annat. Jag tog till Dylan och råkade somna. Blev väckt. Satt. Sitter här.
Glasstårtan var dagens plus.

chaos, clocks, watermelons

Jag såg bästa filmen på länge idag. Den heter I'm not there och handlar om rockpoeten (förlåt för dåligt ordval, egentligen är han obeskrivlig) Bob Dylan. Gillar du Dylan - se filmen genast. Gillar du inte Dylan - skyll dig själv.
Att Heath Ledger medverkade gjorde inte filmen sämre. Jag blev förtjust i mannen redan förra fredagen när jag såg Brokeback Mountain. Nu är jag fast. Så fast att det egentligen enda jag behövde göra för dagen, tvätta kläder, glömdes bort. Det ersattes med framtidsångest och annat onödigt som ändå ordar sig. Tanken på en paus slog mig. Hårt.

calleth you, cometh i

Jag kommer hem klockan halv 4 och undrar hur man tar någonting seriöst. Jag tänker bara att jag är galen och knäpp och nyfiken såväl i positiv som negativ mening och tror på något vis att allt ska ordna sig. Jag ritar serieteckingar om en kompis som får besök av en björn i sin lägenhet. Han tycker att det är skit. Det tycker inte jag. Portvakten vid Ollis och min engångschaufför hem säger sov gott så snällt och jag svarar detsamma lika snällt. Jag äter makaroner så käkarna ilar. Det är ett år sedan jag åkte till Amerika. Vet inte riktigt varför jag kom hem. Glad sommar.

Midsommar.

Nu är det midsommar. Eller imorgon. Eller någon dag. Tiden är ju bara ett påhitt men i alla fall. Jag tjuvstartar firandet och far på grillfest till Sunnanvik av alla ställen om någon timme. Det är kanske allt jag gör denna midsommar. Hör och häpna när jag säger att jag tycker att det är överskattat. Det tycker jag ofta. Hoppas du läser min blogg ändå. Nästan alla karlar jag försöker prata med dessa dagar svarar med ett "tyst". Jag vet inte om det beror på att jag pratar för mycket eller om jag säger så fina saker att de inte vet vad de ska svara. Jag tror på det senaste. Alla behöver en dos av mig. Det fina med Gyllene Tider är att de har en låt för varenda humör jag är på. Och mina humör kan vara konstiga. Jag skriver lösryckt. Det får man göra på midsommar. 2009 speciellt. Idag kom mina och Carros pins. Inte illa alls. Jag måste pudra näsan. Mina gäster kommer om några minuter. Jag skojar bara jag pudrar inte min näsa. Jag har aldrig pudrat min näsa. Jag kommer aldrig att pudra min näsa. Jag lurades!

Finn ett fel.

När du har gjort det kan du glädjas åt att skolan jag ville in till också ville ha mig. Ge mig därefter gärna midsommartips. Helst mysiga sådana. Tack.

sommarens början

har varit blandad, bra och busig. Jag har hälsat på allas vår vän Mona Lisa, sett utsikten över Paris från 300 meters höjd eller något vi kallar Eiffeltornet, köpt roliga saker, träffat Rosa Pantern och dessutom gjort honom glad genom att röra hans svans. Jag har fått bra besök, bra sms och bra allting och hunnit tänka hur roligt allting är just nu. Det har jag inte hunnit på flera år. Jag har gått lite sönder mitt i allting men jag kan inte sluta skratta. Jag har firat min student och korkat champagne på balkongen. Jag har varit med Carro och vi har inlett vårt kreativa skapande som har pausat i flera år. Jag skrattar ännu. Gör du? Bra. Det är sommar.

rebus

Nu far jag!

the mondays

allt går sönder sprickorna blir längre och fler och vi tänker det spelar ingen roll när spelade något senast någon roll. ändå räknar vi och tänker snart tappar vi allt. det är bara tankar och ingenting spelar någon roll. snart är tankarna verklighet och allting är tappat. klockan aldrig spelade något senast en roll. då fanns ingenting. klockan alltid blir allting helt. lova.

fil är gott. sol är bra. bättre än fil faktiskt.

Alors comme ça vous allez à Paris?

Oui! Figure-toi!

Jag ska alltså till Paris? Ja! Kan du tänka dig?
Det kan du knappast. Tänk lite till. Så? Tänkte väl det. Doué! Vi åker nästa fredag och jag missar min studentdimmission och kafferepet hemma hos mig. Nu tänker du en del "pas possible!" eller "C´est marrant!" En del tycker du det ska bli roligt för oss eller så tänker du nej det där är helt orimligt sådär kan man inte göra samtidigt som du långsamt börjar ångra att du inte själv åkte.

Se så mycket franska jag redan kan. Uttalet är en helt annan sak.

yeah

Till allas kännedom meddelas att jag nu är 100 procent student. Nu har även studentexamensnämnden älskat och godkänt mina kråkfötter och funderingar baserade på för lite sömn och vårkänslor.
Det känns bra. Det känns skönt. Och förstås fortfarande en aning bortkastat. Tre år i Nykarleby i en skola som antagligen har den sämsta atmosfären i svenskfinland och det enda jag har lärt mig är ungefär att en tsunami förstörde Knossos, Nero var galen och brände ner Rom och satt på sin balkong och spelade luta medan han såg staden brinna (han kanske hade syfilis, det vet man inte riktigt), doppar man en sedel i etanol och tänder på den brinner den inte upp, och, det viktigaste, att uthärda kaos. Men jag är inte bitter. Studenten är säkert jättebra att ha. Nu börjar mitt nya liv. Eller Den Nya Delen, kanske.
Det här firar vi med Ahlgrens bilar och The Eagles.

ball of confusion

Saker jag blandar på:
Jyväskylä och Seinäjoki
Kontroversiell och Konservativ
Tranbär och Hjortron
Piteå och Luleå
Soup och Soap
Samuli Edelmann och Aki Sirkesalo
Kungen och Silvia. HEHE. Vilken rolig slutpoäng.
De övriga seriösa är i alla fall störande. Vad skall det bli av mig? Det var en retorisk fråga eftersom jag höjde på ögonbrynen när jag högt ställde den för mig själv så jag behöver inte 10 kommentarer om skribent journalist president eller dagdrivare. Även om kommentarer uppskattas i övrigt.

Sådär annars ska jag enligt Facebook få barn 20 januari 2012. Det är väl relativt realistiskt, ja, bara jag hittar en man som använder sin hjärna till förnuftiga tankar och inte har tummen mitt i handen, så långt är jag med. Men Facebook säger också att barnet skall heta Niko eller Nenna. Nej det skall det inte säger jag då. Tur att det bara är Facebook som bara är en fiktiv lek i rymden. Här kommer istället några namn som faktiskt är fina och som jag faktiskt kan tänka mig att ge mitt barn:
Ludwig
Wilgot
Liam
Alfons
Milton
Får jag någon gång en flicka kan jag bara få en, för det finns bara ett namn. det är Wera. Oj vad mycket ni fick ut av detta, allihop.

thank god it's friday

Beslutet är fattat - jag skippar studentfesten, dimmissionen, jag skippar allt. Istället är en resa med far, syster och broder nummer två i åldersordningen nära. Det, om något, är något jag aldrig hade trott att skulle hända och något jag ser mycket hellre än studenter och kafferep. I min familj är vi nämligen inte speciellt familjära och därför vore det extra spännande att för en gångs skull göra något "stort" tillsammans. Ännu är ingenting bestämt men det funderas på och det är ett framsteg.

I tisdags utövade jag min roll som Faster Ida och tog hand om mina brorsbarn medan föräldrarna tog hand om deras får. Vi gjorde något som såväl jag som barnen gillar - läste sagor. Den ena handlade om Emilia som blev sjuk och skulle till doktorn och jag läste "Pappa lugnade Emilia och strök henne på ryggen.", och Linnéa frågade genast "me ett strykjään elär?". Det var så gulligt så jag ska aldrig glömma det. Puss.

Imorgon åker jag hem för att jag ska med pappa på konsert och för att det är morsdag på söndag. Min första morsdag utan att ha någon att fira, så att säga. Jag vill vara hemma ändå. Har ingen aning om vad vi ska göra. Jag tänker komma ihåg mommo. Hur hon helt och fullt accepterade och höll med angående mina klagomål på skolmaten, trots att hon själv inte ens fick skolmat. Hur hon föstod mig de dagar jag ringde henne och sa att jag är hemma för att jag inte orkade till skolan. Det gjorde inget, jag var ju duktig ändå. Hur jag kunde förklara för henne hur jobbiga mina vänner var och hur knäppa mina lärare var och åter igen få förståelse, trots en åldersskillnad på 68 år. Hur hon positivt bekantade sig med all min nya elektronik utan att tycka att det var speciellt märkärdigt, när hon var i min ålder eller lite yngre åkte hon på klassresa och köpte en apelsin utan att veta vad det var. Hur hon uppskattade min förmåga att härma andra människor, uppskattade det jag gjorde och mig precis som jag var. Hur hon var världens bästa mommo. I dessa tider kan jag inte heller glömma när hon sa åt mig att jag hade "hovo på räätt ända" när jag sa att studentfest är överskattat.

Jippo eller inte jippo?

Pappa: ska do ha na studentfest, undrar Anna å Sofie å he undrar jag.
Jag: å jag.

Jag vill inte ha studentfest. Jag vill inte att okända människor kommer hit och ger mig en skål och förklarar att det är viktigt att jag fortsätter studera nu. Gärna juridik eller lärare. Eller kanske läkare vore nåt? Medicin? "Jag ska ta mellanår, har du fått kaffe?"
Det orsakar stress för både far och mig men jag tänker mest på far och allt städande och diskande, även om det i släktet finns hjälpredor tillräckligt, men jag tänker på hur många människor jag känner och sedan kommer ytterligare sådana som känner min far för att inte tala om de som kände min mor. Det känns så överskattat med bjudning för att jag har gått ut en skola som mera liknade ett dårhus än en skola.

Och så kommer vi till dimmissionen, där vi så vackert skall tåga in i bokstavsordning, anständigt klädda och fina som om de vore viktigaste dagen i våra liv. Sedan ska vi sitta där raka i ryggen och lyssna på vilken otrolig glädje det har varit för rektorn och alla andra att få lära känna oss. Efter en timme sådant är det något om studentexamens sigill och så ska vi vandra upp på scenen, skaka hand, kramas, fotograferas. Inget av den där proceduren kommer jag att klara av. Jag kan inte sluta tänka på Sverige, där det är en väldigt festlig och glad dag, med ballonger, serpentiner och skumpa, de springer alla samtidigt ut ur skolan och skriker och stojar och slänger sina mössor. Här känns det mera som militären.

Förstås kommer rektorn att ringa snart och undra hur det skall ordnas men jag vet inte om jag vill att det skall ordnas. Så traditionell och konservativ som skolan är bör den få hålla fast vid det vanliga intågandet. Det känns inte som om jag skulle vara speciellt saknad heller, även om rektorn kommer att förklara att det skulle jag visst och bli hyperaktiv som få när jag säger det, men ändå. Jag har aldrig känt nån större samhörighet med min klass, egentligen har det aldrig ens känts som en klass. De få jag har känt samhörighet med kommer jag oavsett att fortsätta hålla kontakt med, och om någon annan kommer på att den där Ida var nog väldigt trevlig trots allt, så har Numeropalvelu mitt nummer.

Pappa säger att det är mitt eget val och att jag ska undanbeda (är det ett ord? nej det tror jag inte. Ni förstår ändå) mig i tidningen, men saken är ju den att folk har väldigt svårt att förstå, och kommer i alla fall. Jag frågade om vi inte kan åka bort och pappa sa jo. Jag tror han menade ungefär Vasa eller Sverige men jag kollar i alla fall på Paris-resor nu. Det är inte så dyrt. Måste prata med honom. Reser jag bort går allt bättre, då har jag en orsak att inte ställa till med jippo och få betyg i handen framför halva mitt kära Nykarleby, men stannar jag hemma har jag bara ångest och känner mig lat. Ja. Talk to the father.

Igår när jag träffade Sofia och Lina pratade de om frisyrer till studenten, och Lina sa "jå men he blir så konstit tå man ska ha mösso"
Jag: ska ni ha mösso på studentin? ... jaaa!

Jag tänkte på en mössa som en vintermössa men tofs eller något sånt.
Ungefär sådär föberedd är jag.

Söndagsrim

på söndagar har ida ofta tråkigt
så för att undvika att det blir bråkigt
skriver hon rim
om små fiskstim
idag har hon ätit i en park
det var bättre än bark
imorgon kommer sofia och lina
som är fina
vi ska ha kul
och hoppas på att solen är gul
jag har fått pengar
som jag kan sänka åt drängar
om dom vill ha
annars kan dom dra
jag glömde nästan fiskstimmet
som jag utlovade i rimmet
antalet är sex
alla gillar spex
två rymmer
det orsakar bekymmer
två blir kära och flyttar bort
vägen var inte särskilt kort
nu finns två kvar
som lever lyckliga i alla sina dar

Jag är varken full eller hög. Klockan är bara 02:18 och jag lever mina smått kreativa stunder på dygnet. Det där var dock mest ett tidsfördriv.

Hyvää vappua och allt det där

Saker man kan göra i Stockholm:
- köpa två par älsklingsskor till nästan ett finlandspris
- köpa 8 böcker
- träffa en internetkompis
- steka plättar med syster och bror
- bli kallad bajskorv
- skaffa en ack så efterlängtad hatt
- se "i taket lyser stjärnorna" på bio
- fynda på Ikea
- bli ännu mera sugen på framtida studier i Sverige
(så skynda dit!)
















Saker man kan göra när man kommer hem:
- upptäcka att en gitarrsträng har gått sönder
- bli orolig, ringa far och få ett helt sansat "nåo kan ti jära he nåo" och känna att det är bra att ha honom
- beundra en på båten inhandlad Stinky-mugg
- köpa ny gitarrsträng av en vindögd dam

Saker man kan göra på Valborg (i Vasa):
- träffa roliga människor i parker
- få höra att man är magisk, "he e it na skillna ho mytchi do dricker Ida, do dånar fan it åv!"
- gå till stadshuset på fest/konstutställning ála Björn Wargh, djuriskt så
- tala tyska med en tysk och bli förstådd
- bli lugn efter en tydligen obefogad oro





Saker man kan göra på första maj:
- äta glass
- få besök som fixar min gitarr
- plötsligt vara på väg på fest till Oravais, the place for party...
- lyssna på LP och gamla inspelade kasetter från 1995 tills det piper i öronen

Idag kan man vakna upp på en soffa, äta mat på ABC, köra tillbaka till Vasa, gå till en ny park, träffa lite nya människor, nästan skrata ihjäl sig åt nummerupplysningssamtal när man behöver nummer till pizzerior, och, när solen gått ner, titta på ishockey. Välkommen vår vår. Allitteration!

Nu lyssnar jag på The Eagles och kan inte svälja. En del har jag svininfluensan eller så borde jag bara ta det lite lungt några dagar nu. Förresten blir allt lite bättre om ni byter ut "man" till "Ida" i de enformiga listorna där uppe. Idag fördes också förslaget om t-skjortor som det står "Ida Berg" på, och sedan ett "Che Guevara-porträtt" av mig fram. Vad sägs?