mysterious ways

Det var höst och kallt. Jag gick till skolan och Pål-Peters järnrör slog mig på benen, gav mig stryk. Jag ville nästan gråta så mycket jag saknade dallarn, Rosa. Ibland snurrade inte ens hjulen på Pål-Peter och det tog länge att ta sig fram. Gick tungt.
Jag kom fram till skolan. Mitt under bandspelet ringde en okänd nummer mig och jag bad klassen att tystna och sluta spela så att jag kunde svara, eftersom jag tänkte att någon hade sett min annons i Vasabladet och hittat dallarn. Istället var det från tidningen de ringde. Damen i andra änden undrade om jag kunde tänka mig att ställa upp i ett reportage angående försvinnandet. Jag funderade en stund och beslöt mig sedan för att svara jakande.
Klockan 13 var de på plats hos mig, reportern, fotografen och hans praktikant. Praktikanten ville filma intervjun. Jag sa att kanske hon kan filma något annat. Det kunde hon.
De ställde många frågor och jag svarade efter bästa förmåga då, nu efteråt känns det som att jag svarade fel eller bristfälligt ibland, men så är det alltid. Jag poserade på gården med Pål-Peter och jag kände mig stor och malplacerad.
Klockan 15 for jag på fysioterapi. Bazooka körde dit mig eftersom det hade tagit två timmar att gå två kilometer med mitt substitut. När vi kom tillbaka öppnade Bazooka dörren till huset där jag bor och jag tyckte mig höra något som liknade "tidee e an ju" men tänkte att jag hörde fel. Jag hörde det igen. Svarade med ett nonchalant nej. "Jo!"
"nee, do ljuger jo"
"nej sii!"
Och där stod den. Dallarn. Finare än någonsin. Oj vad glad jag blev. Men förvånad. Förstod inget. Ingen hade ringt, ingen lapp eller så fanns på dallarn. Jag gick in till lägenheten och förväntade mig någon typ av (hat)brev innanför dörren. Inte det heller. Jag ringde Vasabladet som tydligen fortfarande ville göra reportaget eftersom det blev en sådan solskenshistoria.
En stund senare kom en ny fotograf till mig och jag fick posera med dallarn. Det kändes bekvämt.
Nästa dag tog jag upp nästan två hela sidor av Vasabladet, en av dessa två sidor var första sidan. Det kändes konstigt. Och kanske lite uppblåst. Samtidigt som det inte är varje dag det händer.
Samma dag ringde jag polisen och sa att den var hittad. Det hade de redan sett i tidningen. Det var inte polisen som hade fört tillbaka den. Jag vet fortfarande inget annat än att det måste vara någon som känner mig som ligger bakom detta.

Ja, sådär gick det till när dallarn kom tillbaka en tisdag i oktober. Om någon undrade.