Jippo eller inte jippo?

Pappa: ska do ha na studentfest, undrar Anna å Sofie å he undrar jag.
Jag: å jag.

Jag vill inte ha studentfest. Jag vill inte att okända människor kommer hit och ger mig en skål och förklarar att det är viktigt att jag fortsätter studera nu. Gärna juridik eller lärare. Eller kanske läkare vore nåt? Medicin? "Jag ska ta mellanår, har du fått kaffe?"
Det orsakar stress för både far och mig men jag tänker mest på far och allt städande och diskande, även om det i släktet finns hjälpredor tillräckligt, men jag tänker på hur många människor jag känner och sedan kommer ytterligare sådana som känner min far för att inte tala om de som kände min mor. Det känns så överskattat med bjudning för att jag har gått ut en skola som mera liknade ett dårhus än en skola.

Och så kommer vi till dimmissionen, där vi så vackert skall tåga in i bokstavsordning, anständigt klädda och fina som om de vore viktigaste dagen i våra liv. Sedan ska vi sitta där raka i ryggen och lyssna på vilken otrolig glädje det har varit för rektorn och alla andra att få lära känna oss. Efter en timme sådant är det något om studentexamens sigill och så ska vi vandra upp på scenen, skaka hand, kramas, fotograferas. Inget av den där proceduren kommer jag att klara av. Jag kan inte sluta tänka på Sverige, där det är en väldigt festlig och glad dag, med ballonger, serpentiner och skumpa, de springer alla samtidigt ut ur skolan och skriker och stojar och slänger sina mössor. Här känns det mera som militären.

Förstås kommer rektorn att ringa snart och undra hur det skall ordnas men jag vet inte om jag vill att det skall ordnas. Så traditionell och konservativ som skolan är bör den få hålla fast vid det vanliga intågandet. Det känns inte som om jag skulle vara speciellt saknad heller, även om rektorn kommer att förklara att det skulle jag visst och bli hyperaktiv som få när jag säger det, men ändå. Jag har aldrig känt nån större samhörighet med min klass, egentligen har det aldrig ens känts som en klass. De få jag har känt samhörighet med kommer jag oavsett att fortsätta hålla kontakt med, och om någon annan kommer på att den där Ida var nog väldigt trevlig trots allt, så har Numeropalvelu mitt nummer.

Pappa säger att det är mitt eget val och att jag ska undanbeda (är det ett ord? nej det tror jag inte. Ni förstår ändå) mig i tidningen, men saken är ju den att folk har väldigt svårt att förstå, och kommer i alla fall. Jag frågade om vi inte kan åka bort och pappa sa jo. Jag tror han menade ungefär Vasa eller Sverige men jag kollar i alla fall på Paris-resor nu. Det är inte så dyrt. Måste prata med honom. Reser jag bort går allt bättre, då har jag en orsak att inte ställa till med jippo och få betyg i handen framför halva mitt kära Nykarleby, men stannar jag hemma har jag bara ångest och känner mig lat. Ja. Talk to the father.

Igår när jag träffade Sofia och Lina pratade de om frisyrer till studenten, och Lina sa "jå men he blir så konstit tå man ska ha mösso"
Jag: ska ni ha mösso på studentin? ... jaaa!

Jag tänkte på en mössa som en vintermössa men tofs eller något sånt.
Ungefär sådär föberedd är jag.