HÅPS

Jag och Simon gick till King's för att lyssna på några killar från skolan som har ett band. I ett skede kom en pojke och satte sig i soffan med oss och undrade vems rollator det var. Det var min. "Håps!" var hans reaktion, med andra ord bästa reaktionen någonsin. Varför har jag då en rollator? För att jag är för tidigt född. "Voi herregud!" Jag skrattade nästan ihjäl mig.

Efter bandet skulle vi till Ollis med Carro och Jontta. Trodde jag. Men så blev det inte. Dom var på Rosso. Så vi gick dit istället och tänkte att vi far ut någon annan gång. Jag kom på att jag inte ätit på länge och beställde lite mat. Sedan ringde min telefon. Jag blev glad för det händer inte så ofta. Det var Joel. Det gjorde mig ännu gladare. Han ville ha mig till Ollis. Jag var gladast.
Simon följde med. Vi satt och diskuterade livets stora grejer hela kvällen. Det är alltid kul. Jag träffade Sofie. Och var fortfarande gladast.
Efter tre gick jag och Simon hemåt. Jag erbjöd honom stöd av dallarn.

Inatt har jag inte sovit så mycket och i morse läste jag ut Kaj Korkea-ahos bok Se till mig som liten är. LÄS DEN! Den var så gripande och annorlunda och bra. Hundra poäng till Kaj och hans begåvning.
Nu måste jag försöka sova för imorgon ska jag till halkbanan. Halkbananen. En banan att halka på. Med en bil. Åh nej.