Jag vaknar mitt i en dröm. En dröm om studier i Sverige och arga kompisar.
Därmed inleds min sista dag på mitt nästan halvårs långa sommarlov. Under vilket jag har flyttat två gånger, gått sönder, blivit hel, gått sönder blivit hel, blivit hel, gått sönder, festat, skrivit, kulturerat, skrattat, gråtit, varit i Paris, väntat, längtat och glömt.
Det är slut nu och imorgon inleder jag mina ettåriga studier vid FKF här i Vasa. Jag vet egentligen ingenting och känner ingen. Är heller inte speciellt redo för någon "hej jag heter... och jag tycker om att..."-presentation.
Däremot är jag förväntansfull och i min väska ligger en kalender jag köpte för 3 euro idag.
På tal om skolstarter var jag den enda i min psykologigrupp för två år sedan som inte kom ihåg fösta dagen på första klassen i lågstadiet. Alla andra kom ihåg vad dom hade för kläder, att deras mamma följde dom till dörren samt vad de sedan gjorde i klassrummet. För mig var och är det totalt blankt. Högstadiet är också väldigt svagt. Jag kommer ihåg att vi gick in i korridoren och jag såg några Jeppobor och tänkte att temdee ha ja gajji i simkurs mee. Min fars teori om saken är att vi i vår familj har haft en avslappnad attityd till saker som skolstart och så vidare.
Och nej jag är inte nervös nu heller men lite spännande ska det bli. Jag har väntat sedan jag gick på tvåan i gymnasiet och långsamt räknade dagarna i min kalender och knappt vågade hoppas att jag skulle komma så långt som hit.
Jag kramar långsamt farväl av en fin sommar och kryper under täcket med män som hatar kvinnor. Jag talar förstås om boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar