när vi festade som fransmän.

Serne anlände till min enkla boning. Det var nu vi var franska.

Vi fick världens idé och gjorde en sida för "EN PÅSA ME FISKA. HE E BLANDAD FISK!" på Facebook. Hela grejen härstammar från Pleppos fyndhörnan, och självaste upphovsmakaren blev fan nummer ett, bortsett från mig. Vi gjorde high five och firade med vin. Franskt så.
.

Simon kom också. Med två björnar i fickan och en hel del roliga funderingar i huvudet.

Kylskåpspoesi är bäst.

Serne sa "Ida kan int du spela naating på gitaaarn?"
Så det gjorde jag.
Sedan hade vi allsång och sjöng Knockin' On Heaven's Door.
Ifall allsångsledaren inte hade blandat ihop verser hade gått bättre.

Vi kom till Ollis och Harri var där. Hans namn var roligt att säga på franska, fast vi kanske trodde att vi var mer franska än vi faktiskt var.


Nu följer ett antal roliga franska bilder på Serne och mig.


Mot slutet av kvällen såg vi Che Guevara. Tänk att han lever och tänk att han till på köpet vistas i Vasa. Se nu bara. Det är ju han.

Det var en mycket rolig, men underlig, kväll. Idag botade vi bakfyllan med pizza och sen for Serne hem med buss.
Nästa gång är vi tyskar.

den gudomliga komedin eller öh inte riktigt

Jag har tydligen skapat en komedi.
Sa en dramaturg jag lärt känna i vinter.
En dramaturg som leder dramalabbet.

Jag blev inte ens sågad.
Utan folk skrattade och gillade.
Jag hade tydligen tagit i beaktande något med relationer karaktärerna emellan, samt mål och problem i pjäsen, som man ska tänka på men som jag inte ägnat en tanke.
Den var skruvad, härlig, och hade fin humor.
Sa dom. Inte vet jag. Kanske.

Tills nästa gång bör jag rensa dialogerna, fanns tydligen några överflödiga ord här och där.
Också måste jag hitta på ett slut. Flickan får inte dö. Den var för rolig för sånt. Sedan måste jag ändra en aning på flickan, fundera på om fågeln symboliserar något och slutligen namnge min komedi. Försöka duger.

Så många sömnlösa nätter det här har fött, så många dagar med stressmyror i huvudet, och sådan positiv kritik det slutligen fick, är jag nu värd en cider eller två med min kompis Serne som oftast håller till i Karis. Ikväll är vår nationalitet fransk. Oui! Ha en trevlig kväll!

en marsfredag i staden vasa.

Efter att ha avnjutit den himmelskt utsökta mat min klass och Bibbi tillredde idag studsade Ida runt och var nervös. Jag slog mig lugnt ner vid en dator och kollade om jag möjligtvis hade fått internetbrev från Växjö. Icke. Det bästa med att mejla svenskar är förresten att man aldrig behöver vara rädd för att ställa dumma frågor.
När klockan blev Avfärd traskade jag, Joel och Ida iväg till bilskolan. Joel och jag beskådade Vasa fastspända i baksätet i bilskolans bil. Ida var den som körde. Det var spännande. Varje gång jag framifrån hörde "åså tar vi ti vänster", "kom ihåg döda vinkeln", "va sku du göra här?" kände jag hur verkligt skönt det är att ha det där överstökat.

Efter åkturen gick vi till en av stadens musikaffärer där jag äntligen handlade ett capo till gitarren. Joel prövade gitarrer och Ida ville köpa varje sångbok hon såg.
Vi gick mot torget, men på väg dit såg Joel att ett lopptorg bjöd på kaffe och försvann in dit.
Vi flickebarn gick till torget och Ida blev hämtad av sin mor.
Jag gick hem och spelade gitarr.

Klockan 18 mötte jag upp syster. Hon stillade delar av sitt shoppingbegär. Sedan bar det av till Kyrkoesplanaden på tebjudning. Värdinnan var en aning trött och intog ibland lugnande. Men hon var en bra värdinna. Ändå på något vis så mänsklig.
Hon hette Gustava och hon drömde.
Kanske.

Det där med tebjudning är nog en rätt genialisk idé. Man är liksom med i pjäsen fast man är publik. Sedan sitter vi plötsligt i rummet vi aldrig fick se. Knasigt, men klokt.
På tal om pjäser har jag dramalabb imorgon klockan 10.Jag kommer att vara piggast i rummet. Idéerna kommer att flöda. Som alltid på förmiddagar.

jag har förstått norska.

Jag får såna otroliga smärtor i korsryggen när jag ska släpa dallarn efter mig i den här snön. jag kan liksom inte gå som vanligt utan jag måste hålla upp den någon centimeter eller kanske millimeter för att det ska gå att ta sig fram. Det gör ont.
Jag gick i alla fall till skolan. Så gick någon förbi mig. En dam som talade norska. Det var häftigt. Hon sa att det ser jättetungt ut att gå med den där i snön, fast på norska. Jag bara sa "jaa" för det tog en stund att fatta. Sen gick det upp för mig, jag måste ju säga något mer, visa att jag har förstått. Jag är ju inte finsk. Så jag sa något i stil med att det är tungt, men det går. Väldigt bra sagt, jag vet. Då sa hon "tänk att den rullar!"
Jo, tänk. Det är inte varje dag jag konverserar med norrmän. Eller kvinnor.

Nu funderar jag bara på det här med musik. Vad otroligt fint allt var förr. Nu är det bara Lady Gaga och annan fjant-pop. Jag menar inte att "fjant-pop" är något dåligt, jag lyssnar själv på sånt ibland. Men så kommer vi att minnas det här. Visst finns det bra musik idag också, men det känns lite som att det spårar ur.
Fast det är väl så med allt. Och det är väl så det ska göra?

ett brev till snön.

Hej snö,
du kan ge upp nu. Det är ingen vits att du håller på och provocerar såhär. Är du dummare än vi trott? Idiot. Den här tiden ifjol var du nästan borta. Stick tillbaka dit. Tänk nu lite på vilka problem du skapar. För trafikanter, hemlösa, ja, en större del. Du göra allas fötter våta och kalla. Humören förstör du också. Stämningen. Allt. Mina genvägar blockerar du så att jag kommer fem minuter för sent till skolan. Allra minst plågar du våren. Han vill ju fram nu, vi vet det alla, har sett det redan några dagar i år. Så sluta spela ditt värdelösa vinterspel och släpp ut våren ur dina kalla skrymslen.

mvh
Ida Berg,
Vasa.

Snart ska jag iväg till skolan på 60-talskonsert.
Största delen av den bästa musiken kommer från 60-talet.
Så mina förväntningar är höga.

the dwarf.

Förresten så mötte jag dvärgen från Narnia i morse när jag gick till skolan.
Han skuttade inte. Han gick helt som vanligt. Han var liten.
Det är så häftigt att det finns människor. Som man möter. Om det då är Narnia-dvärgar, trubadurer, golvläggare eller städerskor.
Man ser dom.
Och oftast glömmer man bort dom.

i tveksamhetens tid.

Anmälningarna till skolorna i landet i väst har öppnat och jag är inte längre lika säker på mina val. Därför mottas nu alla råd och tips med hjärtligaste tacksamhet.
Uppsala har fått en konkurrent som heter Växjö. Ja, faktiskt.

I Växjö finns Linnéuniversitetet, Sveriges nyaste universitet, som föddes vid detta års början.
Utbildningen heter Språk, kultur och kommunikation, inriktning litteraturvetenskap. Den är tydligen inte uppbyggd som ett "vanligt" program där man följs ut under hela studietiden, utan man väljer istället utbildningsväg enligt intresse och framtidsvision. Där antar jag att språk, kultur och kommunikation är det samma men sedan skiljer det beroende på vad man inriktat sig på. Inte vet jag, men det verkar så.
Nå, nu till det som fick mig allra mest i extas, kursutbudet. För om man läser litteraturvetenskap läser man väl kurser i ämnet, right?
Nu väljer jag bara några som föll mig i smaken, det finns oskojat ett trettiotal, men bland annat Att skriva för scenen; dramaturgi, Astrid Lindgrens författarskap, Att skriva och läsa kritik, Film & litteratur, Harry Potter och hans världar, Att skriva barn- och ungdomslitteratur, Kreativt skrivande. Och det där är som sagt var bara några.
Jag fastnade också för att man i slutet av utbildningen ska profilera sig i kreativt skrivande.

Så, nu jämför vi de där kurserna med det som jag eventuellt skulle läsa i Uppsala; Litteraturvetenskap A omfattar antikens litteratur, Bibeln, medeltiden och sedan modern tid. B-kursen innehåller äldre litteratur, kommunikation om litteratur, uppsatskurs. Och C-kursen är text och teori, samt uppsats.

Vem segrar?
Växjö, ja.
Sedan är det ju så att Uppsala säkert har en hel del annat än det där att erbjuda också, när man väl studerar. Men väljer jag retorik eller språk och kultur? Båda, men hellre språk och kultur. Samtidigt är jag medveten om att jag någon gång i mitt liv borde ta död på min skräck för att tala inför publik. För det går. Men det kanske går i Växjö också? Det verkar vara mera inriktat på skrivande och kreativitet än Uppsala.

Men är det då förnuftigt att ränna iväg till Småland? Om jag inte trivs? Tänk om stan är inte så bra? Då är jag fast där. Med människor som talar konstigt. Å andra sidan tror jag en lite mindre stad kan vara bra. Familjärt och tryggt och så vidare. Men det är ändå långt borta.
Jag är också osäker på det där med att man inte följs åt i grupp, ska jag liksom inte ha klasskompisar?

Det är också platsgaranti till stället, det betyder att om jag söker dit kommer jag troligtvis in. Är det för att skolan är ny eller för att den suger? Tänk om typ bara jag söker in. Inga människor och jag. I Småland.

Säg nu snälla vad ni tror och tycker. Det hjälper. Puss.

illustration.

Story har övergått till att vara ett av mina favoritämnen.
Tisdagar är alltid story.
Jag skriver och undrar saker om maskrosland och söndriga staket
men jag är den jag är och där jag är. Vi gör en tidning och noveller har tidigare efterfrågats.
Jag gav en av mina och sa läs om du vill, hata den om du vill, publicera den om du vill.

Läraren gillade den så mycket att hon ville ha illustrationer till den. Knas!
Så nu ska Jenny rita en bild eller två. Den känns konstigt. Mina karaktärer kommer troligen att se ut på ett helt annat sätt än jag har tänkt. Men det är också spännande. Och lite glädjande, förstås.

om fina människor.

Johan säger:
oj
vad du är snäll
Ida säger:
är du ironisk?
haha
Johan säger:
neej. du ÄR snäll
Ida säger:
puss
det är du också
Johan säger:
puss

Ibland gör min Sverigevän Johan mina dagar.
Då diskuterar vi skillnader länderna emellan också.

Johan säger:
haha
varför har inte ni snus?
Ida säger:
för att europeiska unionen har problem i huvudet
Johan säger:
haha
ah, nu kom jag ihåg att du var blyg när vi sågs
Ida säger:
nääääää
haha
ja okej i början
förlåt då
men inte sen
Johan säger:
haha
sött
ska äta lite
Ida säger:
vadå? korv med bröd?
Johan säger:
jag åt korv
haha
hur visste du det?
Ida säger:
för att
det är
SVENSKT
Johan säger:
we love it!

En annan fin människa i mitt liv är Jossan från min skola. Idag kom hon hit och talade om människor och något som vi kanske kan kalla snudd på beteendestörning. Vi stod på balkongen och hon trodde att min skrivbok var ett fotoalbum. Hon är bra.

ett förlåt.

Nu for den iväg.
Pjäsen.
Det är inte ens en pjäs.
Det är det sämsta jag någonsin har skrivit.
Peter kommer att få damp och andra fel när han läser.
Och det är mitt fel.
Förlåt.

Nu ska jag läsa ett färdigt manus.
Storyn är bättre än i min.
Men på det språkliga planet segrar jag.
Det handlar om katter.
En utan svans och en med okattligt lång svans och två bråkstakar och lantisen jag och en flickkisse och en akademiker och en hund och ett par möss.
Jo, visst är det Pelle svanslös.

waild world.

En dag efter en kväll kan man vara
glad, trött, besviken på vän, ångerfull, nöjd, slö, tacksam och konstig.
Jag är samtliga saker.

Vi var på Waild och där är medelåldern högre än på exempelvis Ollis. Och så stod vi vid ett bord. Så ibland satt jag på dallarn. Då ramlade nåt fyllo över den och då stod jag igen. Alla barnen dansade utom Ida för hon fick lida. Nånej.
På toaletten för invalider fanns en helfigursspegel. Det var bra. Det är dessutom ett fint ord.

Min födelsedagssyster beskyllde stup i kvarten mig för att vara full. Jag som knappt drack. Jag är glad att hon kom med. Och jag är glad att hon bor nära nu. Jag har ännu inte riktigt fattat att vi kan göra saker när vi vill. Jag skulle vilja veta hur det är att ha en syster som mig. Hur känns det?

Förresten, när jag stod utanför och väntade på taxilasten i början av kvällen kom en afrikan cyklande förbi. Han började tala med mig. "Hey!" sa han.
Hej hej, sa jag.
"Are you with someone? Who are you with?" undrade han.
"My man" svarade jag. Jag gjorde det vant. Fick det att låta som att jag varje lördag går till Waild med my man.
"Your man?"
"Yeaah."
"Oh."
Han fortsatte cykelfärden.
Jag målade i huvudet upp bilden av my man som vackert väntade på mig där inne. Färgerna flöt ihop och konturerna var oskarpa. Borde inte ha använt vattenfärg.

Nu ska jag läsa Per Nilsson tills jag dör. Eller tills syster ringer. Om hon ringer.

om ni vill ge en present.

Inatt drömde jag att jag köpte många muminpåskägg. Så idag när jag handlade bröd och cider kunde jag inte hålla mig från att lägga ett i korgen, det är ju ändå lördag.
Och vet ni vad? Det var inte plastfigurer i som i drömmen, utan mjuka nyckelringar! Tänk!
Åh, jag är kär! Jag fick Snorkfröken.

Så, älskade läsare, om ni någon gång vill ge mig en present, för att... för att... Ja, jag vet inte. Men om ni någon gång skulle få för er det så vill jag ha ett muminpåskägg! Såna där blåa!

Jag är helt i extas. Först nästa helg får jag köpa ett nytt. För jag har hört om något som kallas disciplin.

Min syster fyller år idag. Puss och grattis!
Om några timmar torde en hel taxilast från vår hemby invadera staden jag älskar. Jag tänkte hänga på.
Jag älskar också att man hör när bilar kör på gården för att stenar hörs under däcken. Isen är död.
Igår frågade Joel om jag är lycklig.
Jag blev förvånad när jag hörde mig själv svara ja efter bara någon sekunds betänketid.
Jag har aldrig förut svarat det och varit säker.
Den döende isen är en bidragande faktor,
jag lovar.

i köket.

Roliga saker i fredagskök:

1. Jag: Hörrö, Löfgren, kan ja lägg dehär på nu?
Bibbi: Löfgren hör ingenting, hon har blivit döv. Dövfia kan do kall me no.
Paus.
Kanski do kan lägg e, it veit ja, ja veit it, it veit ja.

2. Joel som penslar degen som ska bli bullar: "Heje e som ti mål ladon i Kara-tv"

3. Bibbi: itt ere naa ti var mommo, he e bara meir arbeit me he. He ska ni itt vaar!

4. Manuela klottar choklad på förklädet, ungefär i höjd med brösten.
Bibbi: Säg åt Simon an ska slick åpp e.

Bibbi gillar förresten inte min piercing (eller hon säger att den är fin men hon är rädd för piercingar i allmänhet, typ?), så hon "tittar på mina vackra ögon istället". Vad svarar man på sånt? Tack eller jaha? Tur att jag sa båda, fast i omvänd ordning.

häxan och lejonet och lejonet och häxan och narnia.

Jag är nyss hemkommen från en pjäs jag inte gillade alls egentligen. Jag började betvivla att sådant ens kunde hända. Alltid fastnar jag nog för något. Som jag tjatar om. Men inte riktigt idag. Eller skådespelarna var duktiga och så vidare*, men storyn? Njä. Jag gillar inte sånt som man inte kan relatera till i verkligheten. Sagoland av det där slaget finns inte. Då får jag svårt. Inte för att jag har svårigheter med fantasin utan för att det alltid har varit så.
Dessutom var den lång. Lite utdragen kanske. Och en aning barnslig.
Men nu ska jag inte såga sönder nånting i onödan här. Mina fyra euron var den nog värd!
* Vet någon vem som spelade den där "dvärgen" som var med drottningen? Kära värld en sådan spänstig karl. Jag har aldrig sett liknande.
Alla tjejer i skolan (utom jag för jag är kär i willehard nånej nu skojade jag) verkade bli kära i faunen i pjäsen. Då kunde jag imponera med att veta vad faunen heter, och sedan lite lågmält inflika att det är lite av hans förtjänst att jag bor här där jag bor idag.
"Näää ere sant? Får ja hans nummer!" skrek Ida.
Jag har inte fauners nummer i mitt register.
Hon hänger läpp.
Mina dras uppåt.
För hon är så knasig.

Nu orkar jag inte sova och det är dumt för jag behöver det.
Men jag får alltid kickar av teater.

oh how tired.

Min kusin ringde och sa Yo what's up?
Jag undrade om hon blivit amerikansk. Men hennes äldsta son har blivit tretton och jag antar att det är då det är som häftigast att säga så. Jag blev bjuden till Vörå på tacokväll för att han fyllde år.
Det var gott och roligt. Och igår.

Idag är femtio procent av min klass sjuka. Andra hälften sitter här och väntar på försenad multimedialärare. Var är han? Ida säger att han har försovit sig. Det tror jag inte.
Jag är jättetrött. Inatt sov jag bra men åtta ynka timmar täcker inte tre nätters förlorad sömn.
Ida spelar djurspel på Facebook och talar till djuren med auktoritet i rösten. Joel chattar med främlingar på engelska och undrar vad ord betyder. Jag svarar efter förmåga. Det är vad som händer. Jag undrar varför jag drömmer att jag skriver revyer. Knäppt. För någon natt sen hade jag vunnit en resa till valfri plats ifall jag hade skrivit en. Ack sådan beslutsångest jag hade. Canada eller USA?
Ikväll ska vi på Narnia. Jag vet inte vad man kan eller ska förvänta sig. Men jag ser fram emot det.

stora stenar föll, om än ljudlöst, från mitt hjärta.

Kara-tv-intervjun sammanställd till text, check!
Min lärare sa att min självkritik är obefogad när hon läste det.
Så jag gick hem och tänkte äh, kom fantasin så går vi, det blir aldrig som vi tänker först ändå,
och se;
Pjäsen till dramalabbet, check!
Jag är lättad, så lättad.
Fyra scener (en lång, tre löjliga korta) åstadkom jag. Fyra ganska dåliga visserligen, när jag tänker efter har den nog ingen egentlig mening alls och är rätt fånig. Men nu har jag ju dessutom tre dagar på mig att ändra och fylla på om jag känner för. Huvudsaken är att jag har fått något gjort.

Jag trodde på allvar att jag inte skulle få skrivet ett piss.
Kom på glass!

smart drag.

Tänk att jag i fredags spenderade en hel kväll, fem timmar, i lokaler som nästan enbart säljer sprit. Ändå lyckades jag inte gå fram och beställa en riktigt redig sup brännvin som helt känslokallt hade dödat mina halsbakterier.
Nu vaknar jag istället varje morgon med en hals som svider som eld och en näsa som inte går att andas genom. Duktig flicka.


Ps. Det bästa med att skolan har börjat igen är nog att nu får man MAT. Ordentlig MAT. Ds.
Ps2. Det är bara tolv veckor kvar i skolan, dessutom har vi påsklov och praktik under dessa veckor. Det smärtar i mitt hjärta vid tanken. Oj vad jag ska äta nu de ungefärliga tio veckor som återstår. Ds2.

orkar inte.

Orkar inte riktigt med skola igen imorgon.
Den är nog kul men Pelle Svanslös känns lite trögt.
Och så ska jag ha på mig en kavaj som sticks och är hemsk.
Replikerna har jag heller inte övat. Jag är så omotiverad att jag skäms.

Och på bandspel tjatas det om morgonsamling numero dos.
Som om det vore en barnlek för alla bra sådär.

Och 07:30? Älä nyt.

Vad jag är negativ plötsligt.
Om man inte vill vara det ska man besöka Häxjesus Myspace och lyssna på deras låt Bästa Bästisar. Den är fantastisk.
Alla dit nu! Du också! ja, ja, ja!

pjäspanik.

Jag hatar mina dåliga idéer.
De är sämst.
Fan.
Jag skriver om folk som talar med sina nallebjörnar. Åo jeee va bra. Hur i helvete skulle det bli en pjäs? Åååååååååååå.

Aldrig har jag tyckt att det har varit så enkelt att skriva noveller eller andra berättelser som nu.
Det är en jävla skillnad. Större än jag fattade.
Jag får inget att stämma. Jag får inte rådda. Det måste hända nåt häftigt. Det ska finnas dialoger.
X: Hej.
Y: Hej.
X: Vad gör du?
Y: Hatar dig.
X: Jaha. Vad är det här för bananer?
Y: Vi har disco. Du är inte bjuden. Satans äppeltjuv.
X: Jag hatar dig också. Bananapa.

Jo hej hej.

Jag försökte göra Albert och Alfons till något också men nääää.
Jag fattar inte. Man har bara en scen. Det skrämmer mig. När jag skriver noveller kan jag plötsligt vara i Tanzania och det spelar ingen roll. Jag kan leka att jag är där. Hej hej nu e ja i Afrika. Men på en scen är det inte bara att vara i Afrika. Varför inte det.

Jag har en vecka exakt på mig. Och panik. Min kommer att vara sämst. Helt sämst.
Alla kommer att undra hur har du tänkt här.
Och det är det som är det svåra. Jag vet aldrig hur jag tänker.

hipp hurra för erlend idag.

I våras gick jag runt på Akademiska bokhandeln i Nacka. Jag hade valt tre böcker och jag fick ta en till på köpet. Plötsligt höll jag bara i en liten pocket med ett sånt där bräde man spikar träpinnar igenom när man är liten på pärmen. Jag läste baksidan och tänkte dehäär e jo na såndee ja sko kona skriv.
Så jag tog den. Naiv. Super. av Erlend Loe var min egen.

Idag är han min absoluta favoritförfattare. På fem veckor har jag nu läst fem av hans romaner. Jag kommer för tillfället inte åt fler, de finns inte på biblioteket och ekonomin tillåter inte bokköp just nu. Men jag älskar honom. Han skriver personligt, han skriver kort, han skriver enkelt och han skriver framför allt roligt. Han är en begåvad man har jag konstaterat medan jag har skrattat och inspirerats.

Han kunde komma och hålla en liten kurs för mig tycker jag. Det vore kul. Han skriver ofta om folk som pratar svenska. Och finnar. Och om hur Norge är berikat av författare, och i raden av alla nämner han sig själv i tredje person och jag älskar det igen. Han skriver om det mesta. Jag kunde bjuda på något jävla finskt.
Kom kom lille norrman.
Min relation till min älskling är nämligen inte jättebra just nu.

att va?

Min granne ringde på dörren.
På dörren ringde min granne.
En gång. Hårt, kraftigt, strängt. Argt, kanske.
Jag varken orkade eller vågade öppna.
Frågor:
Vad har jag nu gjort?
Får man inte komma hem från krogen?
Nykter dessutom?
Va?

Fattar icke.
Jag och Carro bytte några ord i trapphuset.
Men tyst. Vi skrek inte.
Inne skrev jag blogg och lyssnade på musik.
Men lågt. Lägre än jag brukar.

Sedan sov jag.
Den som sover syndar icke.

Säg mig vad det här nu är.
Det är ett år sedan inflyttningsfesten. Har det något med det att göra? Nånej nej.
Vad vill hon?

Nu ska jag dra iväg till Oravais för att mata min systers katter och kanin medan hon med familj är i Ruka och skidar och sådana saker. Bazooka ville ha mat så han följer med så ska vi se om vi mån tro kan hitta något på vägen.

varje gång är inte bäst.

kvällen sög ganska stort.
jag är hemma klockan halv tre.
nykter. nästan.
det kom inte en enda människa till ollis. nästan.
bara en dam i läderdräkt som dansade fult till det mesta hon hörde.
så vi stack till glada tunnan
där en finne blev kär i mig och en i carro
jag skrattade så min rygg nästan gick av åt en docka som satt på soffan.
finnarna skulle med trots ha med oss baariin.
vi sa att ruotsalaiset måste sova klockan två.
har jag facebook? jååå.

just nu säger ida

jag ska aldrig mer:
äta socker
gå ut klockan 22.00
vänta förgäves på människor som inte dyker upp
vara för positiv

jag ska göra i kubik:
sova!
spela gitarr!
skriva
äta morötter
vanliga finska orangea morötter

why oh why?

Varför är alla unga män som begåvats med talanger på teatraliska eller i övrigt konstnärliga planet så satans snygga att jag nästan dör?
Nä, det är inget jag bara säger nu. Jag har studerat det länge. Och det stämmer.
Varför är alla dessa upptagna? Kunde de bara inte ha sett mig först? Var var jag?

Det är något med håret. Ja det är sant. Det är håret. I 9 fall av 10. Håret. Mmmmmmmmmm.
Hur många med konstnärlig snygghet och hår är på Ollis ikväll? Noll, säger jag. För de är hemma och myser och leker charader eller skriver texter eller identifierar rädsla eller lycka eller skriver låtar eller spelar gitarr eller dricker rött eller kammar håret eller läser manus.
20 euro på noll?

jaaaah.

Nä. Jag har na feil. Singellivet är nog bra.
Men allt jag tidigare skrivit är sant.

Hälsningar Ida som ska dammsuga i pyjamas OCH har tjugo grader celsius på sin balkong.

hej alla glada.

Hoppas ingen såg mig idag när jag gasade mest vad jag gasat hittills i mitt liv. Jag hade inget annat val. Jag skulle till en stad med vilken min relation inte är den bästa, där jag gått sex år i skola och hatat allt, och min bil var omringad av snö. Jag kom loss.
Jag åt pizza med min Stockholmsvän Elli. Pizzorna är allt jag saknar med staden. Det var en trevlig stund. Efteråt körde jag hem Elli. Eller inte hem till Stockholm men hem till torpet som egentligen inte var hennes hem denna gång heller. Men det brukar vara det. Vägen var hal, hemsk och spårig. Jag tänkte att nu kanske vi dör. Ett snabbt ögonblick hann jag tänka på vad som spelades i radion. Rammstein. Vill man dö till tonerna av Rammstein? Helst inte. Jag bytte kanal. Till finsk radioreklam. Jag vet inte om Rammstein eller finsk radioreklam känns bättre för en stockholmare. Men, det finns oftast ett men, har ni märkt? Vi överlevde! Tur!

Jag körde tillbaka till stan. Hämtade upp Natu och så körde vi till bion och såg Snabba cash.
Den var okej. Lite svår kanske. Jag vet inte. Men biopriserna är lägre in i veckorna så jag ångrar inte det jag gjort.
Sedan körde vi runt på stan, som traditionen påbjuder när vi har lov från skolorna. Hon är nog rolig. Hon visste inte hur hon skulle kunna vara sin "pojkvän" i England trogen ifall hon festade. Jag sa att om hon är kär på riktigt så går det nog automatiskt.
Hon sa: "Nå vittu hu tror du min hjärna tänker när ja e full?"
Märkte ni! Hon var inne på samma spår som jag var igår, med att hjärnan tänker och inte vi! Det tyckte jag var kul. Oskyldigt och kul.

Jag kom hem och var glad. Bara glad åt allt. Vet inte. Det är bara så ibland och ikväll och ibland och ja sa jag att det var så ikväll också?

Ska jag berätta vad jag drömde inatt?
Mannen som leder dramalabbet har hela natten berättat för mig, att jag ska ta det lugnt, lugnt, bara lugnt. Han vet att jag kan. Det är bara en scen, bara en scen, en scen. Hundra gånger sa han det. När jag vaknade funderade jag på vad det betydde.
Så jag kollade pappret vi fick. Där står att man kan också delta med en scen. En scen en scen en scen. Det ska jag väl klara.

Imorgon händer olika roliga saker. Jag ska besöka Alko och Prisma. Carro kommer. Jag har en miljard roliga saker att berätta. Vi far till Ollis. Far man ti Ollis? Jåå, jåå.

knappar.

Varje kväll jag inte kan sova börjar min hjärna allt som oftast, vare sig jag vill eller inte, leka ordlekar. Den leker så vilt att det för det mesta gör det omöjligare att somna. Jag vet inte om jag tycker att det är hela världen.

Knapp.


Knappare.


Knappast.


Sånt där började den helt olovandes rådda om i söndags. Jaja tänkte jag. Eller var det hjärnan som tänkte? Jag blir osäker. Vi säger ju jämt att vi tänker, men det är ju hjärnan? Är vi hjärnan? Är hjärnan vi?

Nu ska jag på allvar försöka skriva en pjäs. Jag har sjutton dagar på mig. Jag har haft fler. Teorin vi gick igenom förra gången vilseleder mig. Jag är fortfarande inget teorins barn. Så jag tänker skita i den lite smått sådär. Hej med er.

ett grönt land.

Idag kände jag mig jättetråkig. Så jag impulsringde teatern och undrade att finns det nu månne en plats till det där gröna landet ikväll. Och det fanns.

Den var nog fin. Och rolig. Scenografin fin.
Ibland tyckte jag att publiken skrattade på konstiga ställen. Och så undrade jag hur mycket de själva skulle skratta om de vore i en sån där situation. Fast det är ju jag, jag som alltid lever mig in i varje film och pjäs jag ser till en grad som kanske inte riktigt är hälsosam. Dessutom var nog hela Borgar en sådan som var svår att låta bli att skratta åt, och det var väl meningen.
Hans monologer, eller om det nu kanske då var dialoger på ett djupare plan, hade jag för låg intelligenskvot för att uppfatta fullt, däremot. Eller jag fattade men det kändes konstigt.
Skådespelarna får 8 välgräddade pannkakor med sylt. Namm namm.Vad gör jag med resterande två? Äter upp? Näää. Men jag känner att jag inte är tillräckligt påläst gällande skådespeleri för att kunna kritisera mer. Och 10 kan man ju inte ge bort bara sådär?

Sen ogillar jag starkt människor i publiken som inte kan vara tysta.
"Ojjj skåd no! Va rååååolit! Va dukti!"
Ja oj. Vi ser nog. Alla har vi mer eller mindre uppsökt platsen av samma orsak - vi vill se på teater. Jo.

andra mars tvåtusentio.

Min telefon pep strax innan 07. Jag fattade inget annat än att någon vars namn började på M hade skickat meddelande.
M var min bror Magnus och han har fått sitt tredje barn i morse. En son.
Jag blev så glad och ivrig att jag inte kunde sova igen på en halv timme.
Mitt femte syskonbarn är fött.
Jag är glad och stolt.
Bara det slutar snöa ska jag köpa present.

I slutet av januari förklarade min brorsdotter Linnéa stolt att nu behöver hon bara byta blad en gång till i sin kalender så kommer syskonet. Det råkade nu bli två men jag betvivlar att hon är en ledsnare storasyster för den sakens skull.

Alla mina brorsbarn är födda inom tre första dagarna på dess födelsemånader.
Dottern dag ett, sönerna dag två och tre. Bra gjort.

mina sverigetroll är nästan österbottentroll.

Både Edward och Ellen pratar nu nästan mer dialekt än rikssvenska. Det är konstigt och ovant. Lite som hej hallå va ha ni fått fö feil.
Men dom har ju bara flyttat. Och lika söta är dom fortfarande. Edwards gula leksaksbilar är nu goola och han skjooter med sina pistoler. Toosen Kootar, ungefär. Det är inte alltid så lätt att byta språk antar jag.

Allt gick bra förutom när Ellen skvätte vatten i sin soppa, tyckte att det var äckligt och vägrade därmed äta. Jag försökte förklara att soppa är typ vatten. Sen kom jag på hur jättepedagogiskt det var. Fast vad gör nu jag som är pedagogiskt egentligen. Tar roliga bilder, maybe?


mina gullegrisar (gullefisar) eller gulllepluttar (gullepruttar). vår humor är bra, yes.

när katten är borta dansar råttan på bordet...

Ellen: kan itt vi ta en bild till så ja får si stirrig ut.
Ja, man kan ju inte påstå att hon misslyckades.

gissa hur många minuter vi skrattade åt denna bild.

hej välförtjänta brons.

När jag vaknade klockan 05 i morse visste jag att snart får vi brons. Jag bara kände det.
Jag var lugn trots att det i ett skede stod 3-1 till Slovakien. Jag bara kände att det var vår match. Och det var det. Mina lejon spelade fint så fint och vann med 5-3 och fick bronset. Det var dom värda. Mest glad är jag för Koivu, Selännes och Lehtinens skull.
Usch vilken tråkig blogg det här måste vara för alla er som inte bryr er ett skit om hockey. Men jag slutar nu. Jo nu. För nu är jag nöjd.

Något annat har jag inte gjort idag. Läst bok och handlat blåbärssoppa. Hatat snön.
Jag har sportlov och imorgon ska jag passa mina systerbarn. De brukar vara en smula underhållande. Hoppas bara att de inte vill leka ute. Jag kommer att hata snön imorgon också. I all evighet kommer jag att hata snön. Hoppas de vill läsa böcker och skriva bokstäver. Eller bilda orkester.

mapp med minnen.

Jag kollade igenom min "mapp" (det är en plasficka fet och fullproppad som få) med saker jag har velat spara under mina år. Flygbiljetter, andra biljetter, kvitton (ja. eeeeeeeeeeee plats för skratt) och annat krams. Mest för att jag vill minnas. Där finns saker som har betytt något för mig.

Jag hittade bland annat:

- Ett kärleksbrev jag fick i Belgien sommaren 2006. Jag tänkte att det var nog det enda kärleksbrev jag fått och kommer att få.
- Det sista födelsedagskort jag hann få innan mamma dog. Det var Nalle Puh och på engelska. Hon ville att jag skulle lära mig. Jag minns att hon hade köpt det i England.
- Fyra biljetter från teaterföreställningen Onödiga Människor. Jag började skratta lite.
- Födelsedagskort av mommo. Jag började gråta.
- Biljett från den där föreställningen vid Stadsteatern som vi var på med Virtanen. Varför var vi det?
- Massor med autografer av Kometfabriken. Barndomens oskyldiga lekar.
- Urklipp med Ted & Kaj från alla tidningar i världen. Nästan.
- Födelsedagskortet jag fick av Ann-Luise med Robin Hood på. Jag log.

Och hundra miljoner andra saker. Snart spricker fickan. Då får jag skaffa ny.

För er som undrar så har Berit och Helge inte dött. De är bara iväg på semester. Behövde lite paus. Kommer snart hem.

förlusten.

Jaja. Vi fick ett tröstmål. 6-1.
Imorgon torde vi få brons. Och det är bra.

USA är mitt egentliga favoritland nummer ett.
Men inte i hockey. Det finns inget jag älskar som mina lejon.

Nu ska jag fråga mina vackra vänner på andra sidan jorden;
are you happy now?

Sedan krypa ner under Mumintäcket med Erlend Loe, mmmmmmmm.

sex.

Så satt jag här. Förväntansfull med chokladen och hallonsaften.
Glad och nöjd. Hade en fin match att se fram emot.

Bara någon minut in i matchen klåpar målvakten och sedan spelar alla värdelöst.
Helt värdelöst. Amerika bara pang pang pang boom.
Sex mål. Sex. Mål.

Ställningen är alltså 6-0 till Amerikat efter första perioden. Och jag sitter här. Inte lika förväntansfull. Men jag försöker tänka, att tidsmässigt är det möjligt att göra sju stycken mål på fyrtio stycken minuter. Jag försöker också tänka, att allt kan vända, och allt kan hända. USA kanske tror att de redan har vunnit. Och så får mina lejonmän ett eller två mål. Då blir amerikanerna stressade, skriker fuck och tacklar. Och utvisas. Och pang pang pang boom vi krigar tillbaka.
Och så säger Toni:
Ja måst no ta en öl till...ha no bara tagi en.

Jag skrattar och tycker det låter som en bra lösning.

Äh. Jag vet inget. Men jag tänker komma ihåg denna match oberoende.
Och hur som helst har vi ju chans till brons imorgon.
Men ja sko it vila ni sko ge åpp gollapåjkaaaaar.

jag har en kompis som myntar vackra ord.

Ida yttrade ett nytt ord idag igen.
Hon är genialisk på det planet.

Jag är inte invalid, inte handikappad, utan gångsförsvagad.

Jag har inte hört bättre ord. Tack Ida.

välkommen till min hjärna! sätt dig så kokar jag kaffe.

Vi skulle börja med animationer med lerfigurer på bildkonst.
Joel och jag fick genast en idé.
Då säger hon, ja hon, alltså hon, ni vet nog vem, att
DET GÅR INTE TILL SÅ, EN IDÉ KOMMER INTE FRAM SÅDÄR FORT.
DET FUNKAR INTE SÅ. NI MÅSTE TÄNKA. DEN FÖRSTA IDÉN ÄR INTE ALLTID DEN BÄSTA.
nee, det har vi inte sagt?
NÄÄ MEN NI HADE EN IDÉ NÄR NI HADE TÄNKT EN MINUT.

Ja alltså. Jag är ju jag och sa till sist efter massa liknande ramsor:
flytt in i min hjääno så får do sii ho snabbt mina idéer kommer.

Hon sa inget mer.
Imorgon gör vi kanske något åt saken.
Det kan ju inte hålla på såhär.

JAAAAAA

05:00 steg jag upp efter inte så många timmars sömn.
Exakt två timmar senare kunde jag dansa min första segerdans, 1-0 till vårt land, vårt land.
Jag fick också äta upp alla gånger jag klagat på att Jalonen tog med Niskala istället för Jokinen.
Ytterligare nån minut senare kunde Filppula, via en av mina två älsklingar Koivu, den yngre av dom, sätta in 2-0 i ett tjeckiskt mål som gapade tomt.


Nu far jag iväg (på bildkonst) och analyserar matchen samt kommande match(er?) med Joel.
Glada vi till skolan gå!

Yeaaaaaaaaaaah.

onsdagar har blivit sällskapsdagen.

Förra veckans onsdag gick jag och Sandra på stan, spelade spel hos mig och besökte henne.
Idag gick vi på stan, färgade mitt hår och spelade spel med Mischa.
Nästa onsdag ska vi besöka piercingsstudion för hon ska piercas och jag ska byta smycket som ska göras inom två veckor.
Onsdagar är nog bra. Idag köpte jag en söt klänning/tunika och kan inte vänta på våren.

Bäst jag sover nu. Klockan ringer 05:00. Finland-Tjeckien.
I värsta fall kan jag tvingas lämna bort bildkonsten imorgon bitti...

pensalataxen!

När jag körde bil idag hörde jag på X3M och najs eller bajs. Plötsligt skickade någon som kallade sig Pensalataxen in ett meddelande. Och då sa Anne "Näää! (Det var ett oj-vad-häftigt och ett oj-vad-gulligt-näää, inget negativt) En tax som bor i Pensala!"
Kjell sa: "Jo, och som har skickat in hit till studion."
Sen analyserade dom meddelandet en stund och kom fram till att det var lite fel svarat av en tax.

Ja jag fick så roligt att det var en utmaning att behärska körningen. Dagens bästa, lätt!

Jag undrar lite vem avsändaren var.

trafikstopp och stopptrafik.

Något har inte gått speciellt bra idag.
Men det gör inget.
Det har varit en dag ändå. Tisdag.

Lunchen var kållåda. Melon simmade i salladen. Efterrätten var den där vita krämen jag gillar minst av alla. Jag åt ändå. Så att jag skulle orka sammanfatta en intervju till en text.
Jag körde Ida till bilskolan i samband med att jag själv skulle till Brändö.
När jag kom hem igen hade trafiken nåt fel. I huvudet tror jag. Jag skulle svänga över vägen till min gård. Det var enormt lång bilkö i mötande riktning, bestående av bland annat tre väldigt stora lastbilar. De var från ett annat land. Gigantiska. En av dem placerade mitt framför ingången till gården och vid sidan om mig. Ja den var ju så stor så bilar bakom mig inte rymdes förbi, också för att det stod bilar parkerade på andra sidan om mig.
Jag gjorde det jag tyckte var det bästa jag kunde göra. Slopade mina blinkers och körde runt några gator ett varv för att släppa fram de bakomvarande. Det var ju inte precis så att jag hade bråttom hem.
Det var stockning på Strandgatan också. Ja. Jag vet inte. Men man kom inte fram på ett tag. När jag sedan återkom till samma plats som tidigare står lastbilarna ännu kvar. Ja. Jag vet inte. Så jag tog ett varv till. Och då kom jag hem. Jag vet inte men det kan kallas rusning.

Ikväll har jag besökt Finlands första allmänna bibliotek.
Och så har jag känt på hur det känns att förstöra fotografiet med hela skolan på. Det var sinnessjukt fult. Jag blundar och skrattar. Men i den där skolan spelar det ingen roll alls. Det hade knappast spelat nån roll fast jag hade gått runt och blundat och skrattat hela tiden. Fast det kanske jag gör.

När Ida såg mina ensamma foton utbrast hon: oj va du liknar din gudmor!
Jag frågade: ho veit do att on e he?
Hon säger: ja hörd att nain sa e tå vi va på teater.

Hej Österbotten.

olympiska spelens hysteri.

Efter att Sverige fått sitt andra mål sprang jag till skolan. Rektorn säger att vi inte ska ha foto i klassrummet utan på ett annat ställe som är dåligt för det är långt borta och många trappor. Jag frågar om vi inte får se ishockey. Nej, först när Finland är i final får vi se ishockey.
Nåväl, Joel och och jag går dit. Jag förklarar rivaliteten Finland och Sverige emellan åt vår rumänska lärare. Samt hur viktigt det bara är. Snäll som han är lovar han de som vill att gå till skolan och se tredje perioden.

- men om rektorn säger nåt, undrar jag. (Fast på engelska)
- äh, säg att ni jobbar i två grupper och ni är grupp nummer två som väntar på er tur.

Så jag och klassens karar gick iväg. Finland förlorade 3-0. När det är slut kommer rektorn. Han ser på mig. Jag ser på honom. Han säger strängt: "Foto i NT1!"
"Jaa." säger jag.
Han spänner ögon jag aldrig tidigare beskådat å hans sida i mig. "NU!"
"Jaaa vi e på väg."

Han tror säkert jag är en olydig idiot som över huvud taget inte hade tagit del av foto-lektionen och inte bryr mig.
Nä, det är ju inte så.

systerspenderad snöig söndag.

systersöndagen snart slut.
söt systerdotter shoppade skor.
syster sökte slalomjacka.
snön slutar sällan.

spelade sedan sällskapsspel. segrade. skrattade.
sjunker smörgåslös sänkyyn.

jo jag fuskade. på sista ordet. perkele!
det där kommer att gnaga sönder min hjärna så till den grad att jag inte kan sova.
men jag måste måste måste sova. för mitt alarm tjutar 06:45 imorgon.
för 07:00 spelar mina tappra lejonmän mot tre kronor. inte ens fem kronor. jag har inte hört fattigare.

imorgon anländer mitt retroaktiva handikappbidrag. det betyder att jag ska köpa bröd, muminsängkläder och heath ledger-boken. och kanske 3 pocketböcker för 10 euro. jag är kär i böcker.

ps. i onsdags var sandra här. jag smällde av misstag toalettdörren i dörren innan ytterdörren, som jag nästan alltid gör. jag säger åt sandra: hedee gör ja nästan varenda daa, fast ja ha båodd jär ett halvår.
sandra säger: nå noo ha du bodd länger än ett halvår...

aj jo, nästa måndag har jag bott här ett helt år. 12 månader. 365 dagar. åhå.

lördagmys.

Jag ligger på soffan hos Bazooka. Varsin dator är i användning och vi mumsar Dumle som jag köpte för flaskpanten. Vi drar Dumle-skämt på msn och jag kan känna hur sociala vi är.
Han har bjudit på bröd och nu lyssnar vi på Tina Turner.
Det är nog bra att jag har honom.

Idag var jag på dramalabb. Tillsammans med en Fanny som var en snäll Fanny skrev jag en pjäs om en tjej som blev lurad in i ett hus med fyllhundar och en vanlig hund. Den hade rabies och hette Bosse. En dam undrade om vi kände varandra från tidigare för hon tyckte vi jobbade så bra tillsammans. Kände varandra gjorde vi inte men det hände flera gånger under skrivprocessen att vi sa samma saker på samma gång. Så det gick ganska smärtfritt och fort.
Dock var det där bara en övning och till nästa gång ska jag ha skrivit en egen pjäs. Jag vet inte hur jag ska klara det.

Just det. Det här är vad min pappa sa om min piercing:

Va fan ha do laga? ska ja klös taan e?

Han är så cool.

ett varmt tack,

tack kära panikångest för att du lyckas förvandla mig till den sämsta människan och framför allt sämsta dottern på jorden. tack för att du skriker min hals sjuk och slänger mig kall i snödrivor. tack för att du besöker mig ibland. tack tack tack vad det gläder.
tack för att du inte gillar varma duschar.

efter revyn (som var bra!) for allt iväg
och jag är medveten om att felet är mitt
och att jag inte var en bra människa.

jag ska sova
i ett hus jag spytt galla över
fast det är ett mysig hus
med mysigaste pappan som finns.

men jag undrar var den där hunden är?!

släktskap och pizzor.

Jag bakar ut pizzadeg. Men sista plåten blir bara fel. Jag behöver hjälp. Jag ropar på köksan Bibbi. "Bubblan kan do koma hiid?" Hon kommer, men säger också att man inte får kalla henne så och att hon inte gillar det (allting på skoj såklart, ni skulle bara veta vilken underbar personlighet hon besitter).
Fredagar innebär hos mig allt som oftast en hel del överlopps energi som ofta tar uttryck i teatraliska uppvisningar. Idag var inget undantag. Jag låtsas bli ledsen och ta åt mig varje ord. På skoj fortfarande alltså. Men hon tror tydligen att jag är fullt allvarlig, för det blir hon själv, och ber om ursäkt och omfamnar mig. Jag skiner upp och frågar om jag är sådär bra på att spela.
"Do e väl släkt me Bertell" säger hon då.

Måhända, men det där var mest på tur. Pizzan var god.

Om en och en halv timme härjar min pappa.
Jag lyssnar på och fnyser.

en revy för ett år sen och en imorgon.

Jag har möblerat om i lägenheten. Ensam. Allt går med karatag! Kände mig faktiskt ganska stark. Så nu kan jag se på roligheter varje kväll innan jag somnar, utan att behöva stiga upp. Nu kan vi spela sällskapsspel kring bordet och inte på golvet och få sjuka ben. Nu känns allt lite större.

Imorgon är dagen jag fruktar och som jag ser framemot.
Imorgon är dagen när min pappa förmodligen upptäcker min piercing
och förmodligen drar en ramsa om hur barnslig jag är, att jag inte förstår bättre och att jag mer eller mindre har förstört mig, och mitt liv.
Och jag förmodligen bubblar och vill inte längre fråga om vi kan spela lite Beatles tillsammans på våra gitarrer.

Imorgon är också dagen när revyn 10 kilometer söder om mitt hemhem ska beskådas av mig och delar av min familj. Jag älskar att gå på revy och teater. Det är bland det bästa jag vet. Jag väljer alltid mina kläder med stor omsorg såna dagar. Hoppar runt och nästan spränger av förväntan. Och jag kommer nästan alltid ihåg mina kläder. Och hur allt var, var jag satt, vem som var där och vad jag gjorde. Det är ganska sinnes.
Ifjol var dagen innan studentskrivningar. Jag bar Polen-armbandet och halkade när vi gick ut. Och Bosse kom med bilen och stannade så att vi skulle hinna gå förbi. Och så hjälpte jag en okänd kärring mitt emot mig med någon ordlek i programbladet. Eller namnlek var det.
När jag kom hem satte jag min telefon på laddning.

Efter morgondagens skola ska jag dansa runt och pröva kläder. Sedan köra hemhem och bemöta arg fader.
Sedan förhoppningsvis skratta. Sedan köra tillbaka till det som är mitt hem. För klockan 12 på lördag börjar dramalabbet. Wohoo.

äntligen/vihdoin/finally.

Mina tröjor blev klara idag. Men de måste ännu strykas, hemma i Pensala på fredag. En hemlighet, som inte nu lägre är en hemlighet, är att jag inte kan stryka. Jag är så ohuslig man bara kan bli. Jag tror jag borde fötts till man. Pappa är arg redan på att jag inte kan stryka, ännu argare blir han väl när han ser min läpp. Få se om mina tröjor alls blir strukna.

När jag kom hem låg ett brev från anstalten innanför dörren. Jag utgår från att ni alla vet vilken anstalt jag talar om. Brevet var tjockt och jag visste vad det skulle innehålla. Ett stort NEJ och en massa besvärsblanketter och kuvert. Jag svor ett fult svärord på finska och böjde det i alla former jag lärt mig medan jag rev upp brevet.
Årets hittills största förvåning sköljde över mig när jag såg att jag har beviljats handikappbidrag.
Skam den som ger sig, sa jag högt för mig själv. Och kände att av alla gånger jag i mitt liv yttrat uttrycket var denna gång den mest passande. 5 gånger har jag skickat in ansökan. 4 gånger har jag fått avslag. Jag är faktiskt glad.

Sen tog jag en pizza och gick på stan med min gymnasiekompis Sandra som jag inte träffat ordentligt sedan augusti.

Imorgon är det penkkis
och vi ska få
karameller på stan
och alla treor
ska skrika
abi abi abi
och jag ska förstå
deras glädje.

idag tycker jag

att om man själv är totalt oförmögen att avläsa notpapper och musiktermer i övrigt ska man inte fnysa åt att andra har problem med tempot i en snabb låt. Inte för att jag tar illa upp, men ja, jag tycker man kan fnysa först när man själv hade kunnat prestera bättre. Om ens då.

Jag vandrade iväg så långt att jag till slut inte visste var jag var. Det var roligt.
Sen svängde jag om. Och gick tillbaka. Det var skönt. Hade jag varit kapabel att skriva medan jag går hade jag producerat en och en halv novell.
Att jag inte kan är smått orättvist. Samma sak gäller när jag ska dricka. Jag kan inte dricka när jag går. Därför skulle jag vilja lösa problemet med en hatt man kan hälla vätska i, och sedan sugrör ner från den. Det vore något. För mig. Och oss alla.
Sen kan jag inte heller hålla killar i handen på stan. Ska sanningen fram? Okej. Sanningen: jag tycker det är skönt.
Jag tycker det finns tillräckligt med tid för sådant inomhus.

Jajaja. Sovmorgon imorgon. Trevligt så.

va on e gäälin.

Kära läsare,
det här gör mig inte på något sätt till en sämre människa. Jag är fortfarande samma snälla lilla Idaflick. Jag är ingen sämre kompis, lillasyster, flickvän, kusin, svägerska eller dotter.
Jag har bara gjort något jag velat göra i ett och ett halvt år. Och eftersom jag närmar mig tjugo bast ville jag göra det nu, medan jag har någon "nytta" av den.
Jag tycker om er och uppskattar mina läsare lika mycket och det här ändrar inte på något.
"Va jåora on byri me tokodee?" visst är det ungefär vad du tänker, Magnus?
Ja, jag har ju alltid velat och vill fortfarande testa det mesta, och som sagt har jag velat det här länge. Man har bara ett liv, och jag vill få ut så mycket som möjligt och inte dö tråkig. Dessutom är det nog fint, om du bara vänjer dig. (Ju bättre du är på att acceptera det här desto lägre pris kan diskuteras vid försäljning av fyrhjuling...)


Det lila vid sidan är bläck som ritades dit innan tresekundersmärtan skedde. Det är i skrivande stund bortduschat och alltså inget att oja sig för.

Och älskade syskon, för husfridens skull, berätta inget åt pappa. Jag gör det, vid behov, själv på fredag. Tack.

ett år.

I fredags var det ett år sedan jag slutade gymnasiet.
Ett år under vilket jag har mått otroligt mycket bättre, trots vissa återfall av panik, ångest och helvete. Men det har minskat och det har varit ett skönt år.
Jag har flyttat, älskat, hatat, ångrat, skrattat, dansat, frågat, kramat, glömt, solat, druckit, pussat, nekat, funderat, skrivit, hoppats, längtat, lärt och drömt.

Idag är det alla hjärtans dag och ett år sedan jag, min söta pappa, min söta Madde och Margita (borde här också stå min söta...?) såg Björn Gustafsson och André Wickström i Lappfjärd. Det var nog en av de bästa sakerna på hela 2009. Inte visste jag, när jag satt där på tredje raden och torkade tårar orsakade av skratt, att jag ett år senare skulle sitta här, lyssnandes på Rolling Stones, i den här lägenheten, med det här håret och de här funderingarna. Inte visste jag att det skulle vara såhär. Inte visste jag att jag skulle fika på Waynes med någon jag ännu inte kände då.
Man vet ju ingenting. Det är roligt. Få se vad som händer imorgon!

Pappas sms var dagens höjdpunkt; Ha det bra min flicka! H. Papp.
Oj va fin.

världshistoriens tråkigaste lördag? ja, kanske.

hon såg konstig ut
när hon sa vem hon var
som om hon inte visste riktigt själv.
snart visste vi alla vem hon var.
klockan på väggen stod still
tills hon sa att vi får gå.
alla sprang och
ingen ville ha mer.
tiden sprang och
vi fick mer.
någon skrek att
vi måste vara som Tegnér.

jag tänkte på honom
och skrev
jag vet inte hur man tänker då
men mina skriverier
var inte längre för korta
alla fel var borta
jag blandade inte längre ihop tidsformer
och de röda sträcken
ersattes med röda hjärtan.

jag föll för den om än fanatiska
vetskapen om litteratur
och ritade hjärtan.
och fick hjärtan tillbaka.
och mina texter var bäst.

idag är vi gifta.
vi gifter oss i cuba.
det bara blev.
jag frågar om hon ville gifta sej.
hon säger ja och nickade frenetiskt.
jag visste inte vad frenetiskt betyder.
men det gör att hon tyckte att texten är bra. braare. braast.
den makalösaste text hon läsit.

vi bråkar. men aldrig om samma saker som då.
utan om vem som ska diska. och diskas.
och en hel del annat.
men mina texter är bra.
och vi är tjära.
usch vad klibbigt?

idag och igår gick hand i hand. idag släppte taget men allt hänger ändå ihop.

Igår kväll ringde Ida i min klass. Hon var fast vid ABC. Jag hämtade henne. Hon sa att min bil är fin. Och frågade om hon måste vara rädd när jag kör. Jag sa att det är helt upp till henne. Egentligen skulle hon till skolan och sedan därifrån till Tenniscenter med några andra. På Vasaesplanaden ångrade hon sig och ville hem till mig och sjunga Singstar.
Jag tyckte inte det klingade helt fel och så satt vi här och jag tror det lät bra. Plötsligt säger hon att hon har lite gotta i väskan och drar upp en påse chips. Vad tänker jag? Ja, nu är det nästan slut på veckan, nu är det dags för torsdagsmys.
Klockan nio körde jag henne till skolan för hon skulle se en tv-serie. Jag skulle duscha.

Idag gjorde vi tortilla i köket. Och fyra efterrätter. Ja, fyra. Bara för att snåla er lite, och för att locka er som inte vet vad ni vill göra med era liv till rätta stället; 1. Kokosbollar. 2. Kinuskikaka. 3. Kladdkaka. 4. Morotskaka.
Det här, men också det ljuvliga vädret med solen och ljuset, gjorde att jag tog till apostlahästarna istället för bilen och traskade iväg till gympan. Tomas undrade varför jag inte tog med en doggy-bag åt honom från skolan och så växte nog mina armmuskler med typ 2 kilo. Måste ha gjort.

Ikväll skriver jag. Den där boken var nog ett bra köp.
Men samtidigt undrar jag också
vad jag gjorde fel?

päärynäpäivä.

Enda sedan jag vaknade i morse har jag känt ett behov av att rita ett päron. Ja. Ett päron.
Så nu har jag ritat ett päron.


Päronet kom först. Sen blev det lite kväll. Och bananmånen lyser. Äppelstjärnorna är inte många. Men dom är.

Idag anlände också min bok som jag beställde. Skriv om och om igen, heter den och är fylld med roliga skrivövningar. 142 sidor.
Så jag skrev. Medan jag lyssnade på Håkan Hellström och tömde det sista ur Coca-Cola-flaskan.

en lek i en blogg. blogglek.

Madde min vän gav mig en utmaning. Och jag säger inte nej, utan antar den, så läs och njut.

Så här gör man:
1. Kopiera awarden på er blogg!
2. Länka till personen som gett dig awarden!
3. Berätta 7 intressanta fakta om dig själv!
4. Välj 7 andra bloggare som du vill ge awarden till!
5. Länka till deras bloggar!
6. Lägg en kommentar i deras blogg att du har gett dem denna award!

Sju "intressanta" fakta:

Nummer 1: Jag pratade nästan flytande när jag var ett år. Nio månader gammal (ung?) satt jag ute på verandan och sa "Jag är rädd". Idag kan jag inte låta bli att undra för vad.

Nummer 2: Jag älskar att åka buss. Speciellt om det tar länge. Fem timmar. Det är så skönt att bara få sitta och titta ut, tänka, vila sig och veta att man inte behöver stiga upp på länge.

Nummer 3: Att lita på andra människor finner jag svårt, därmed har jag också svårt att öppna mig när det kommer till jobbiga saker. Istället tenderar jag att låta dessa gro inom mig och skylla allt det dåliga på mig själv. Det är inte bra och det vet jag men det bara blir.

Nummer 4: Om någon jag tycker om ger mig en komplimang eller bara säger hej på stan blir jag jätteglad och kan leva på det i en vecka. Jag blir glad för lite.

Nummer 5: Sjukhus och ambulanser är en av mina största fobier. Genast jag går in dit får jag tungt att andas, bli vinglig och hela jag skakar obehärskat. Jag klarar helt enkelt inte av det längre.

Nummer 6: En vinflaska, en filt, en gitarr, 1-3 fina människor, penna och papper, kanske Alias och en sol och en park. Och jag är lycklig

Nummer 7: Lärde mig läsa när jag var 4 och skrev min första saga när jag var 5 år. Den handlade om en hund. När jag var 6 publicerades en i Vasabladet och när jag var 7 läste jag böcker av Torey Hayden. Jag har alltid varit lite konstig.

Följande personer är utmanade:
Carro
Jossan
Johanna E
Elli
Och ja, Ann-Luise, din blogg på Söderströms var så kul att jag undrar om du inte tycker att det här vore ett bra början på Din Nya Blogg?

ett instrument rikare.

En tisdagsmorgon kan nog inte bli bättre än att vi spelar Beatles Can't Buy Me Love på bandspel! Hej och hå vad roligt det var! Och plötsligt får Robban idéer och tar fram en kazoo och spelar. Jag skrattade så jag vek mig dubbelt men jag slutade inte spela. Blev så inspirerad så att jag efter skolan gick och köpte en. Kazoo alltså. Manuela var också med och hon köpte också en.
Sen tog vi en fika på Waynes. När huvudvärken slog till som värst skulle jag gå hem. Men på ett konstigt sätt står jag snart i Suomalainen Kirjakauppa och nästan tappar andan. Åt boken Manuela står och läser. Det är en bok om Heath Ledger. Jag stammade fram hur snygg han är. Eller var. Sedan togs denna bild

1 mars är boken min. Ni kan också notera hur han tittar på mig, den fina mannen.

I övrigt har jag tappat bort nyckeln till min skola och det gör inte att huvudvärken avtar precis.

ajopeli!

Jag gick till Citymarket för att inhandla en blomtidning åt min syster.
På väg dit kommer plötsligt en man bakifrån och säger "Jaha! Rosvot ei oo bla bla bla tää ajopeli. Se on saanut olla rauhassa!"
Nej, rosvot eivät ovat vieneet (?!) mitt körspel.

Men han är en gullig man. Ler och frågar "muistatko kun juttelimme siellä?"
Kyllä minä musitan. I höstas i Rewell Center. En vecka efter att mitt ajopeli hade återvänt.

Nu fick jag svar på min "ansökan" till dramalabbet. Men det står bara Hej. Ska clownen i mig tolka det som ett ja?

ett brev.

Hej Peter!
Jag sitter och äter
köttsås med potäter.
Jag har aldrig tidigare skrivit drama men jag är inte helt lama. Och så vill jag dig få krama. Bara du har med dig dina lodjur som är tama.
Ta också med dina tofflor, så kan jag bjuda på våfflor.
Låter jag inte som en poet, stor och fet. Lite som en get.
Anta mig till dramalabbet, så skall du få höra det största flabbet.

Vi har psykologi, mina vänner och jag. Hejdå.

söndag. varför heter det söndag?

Idag har solen haft en bra dag och snö har ramlat från tak.
Jag har tänkt fall mer och försvinn helst.
Stan har varit fin och nästan alla var ute.
Blåmögelost och vindruvor har flyttat in i mitt kylskåp.
En intervju har blivit klar. En är ännu ogjord.
Jag har så många Pleppo-frågor att det blir svårt.
Smokie har pinsamt nog plötsligt kommit ur mina högtalare
och jag har lett och tänkt på gymnasieettan.
Jag har dansat runt i lägenheten och skakat och frusit
och tvättat kläder och mött grannen två gånger.
Att jag inte äger ett svart halsband till morgondagens fotografering har också konstaterats.

Och så har jag tänkt.
Tänkt på att man kan tänka vad som helst. Det finns ju ingen gräns. Det är både wow och usch. Men vad är det som gör att vi inte säger allt vi tänker? Vad får oss att förstå vad som går och inte går? Hur blir vi som vi blir? Vad händer när vi tänker?

Till exempel förra veckan när jag gick hem från skolan stod en man och skyfflade snöklimpar över till andra sidan vägen. Dom var många och stora och jag avundades inte hans uppgift.
Så kommer jag förbi, och han väntar artigt med att slänga över klimparna tills jag passerat. Vad har fått honom att förstå att han inte ska slänga dom på mig? Hur vet han att man inte gör så? Och vad är det som plötsligt skulle kunna få honom att flippa och slänga så många klimpar han bara hann på mig?
Samma sak när man kör bil och släpper över fotgängare vid övergångsställen. Och hundra andra saker.
Snart måste jag åter besöka filosofi/psykologi-hyllan vid biblioteket. Fast det finns inga böcker som ger svar. Å andra sidan är det skönt att för en gångs skull inte bli tillrättavisad med alla teorier och tankar.

Det här var en söndag. Och den återkommer ej.

olivers.

Det var maskerad på Ollis. Tävling i vem som var fulast klädd. Det visste förstås inte vi.
De flesta var utklädda och inne i tävlingen, med andra ord tråkiga och noll minuter tid till att prata med oss, men så småningom hittade vi några roliga.

En man med skorv runt ögonen. Jag fick hans halsduk för att jag "var så fin". Han sa tio gånger åt mig att jag måste tvätta upp den för den har varit med om så mycket. Dock glömde jag den kvar vid Ollis och nu får den antagligen se ännu mer. Vid närmare eftertanke är jag 98 % säker på att mannen var den samma som i våras stötte på mig konstant utan pauser en hel kväll. Det var tungt.

RG-lines personal bestående av bland andra Harry Potter och gamla damen (eller vad var det?). Jag vaktade gamla damens väska medan hon dansade. Harry Potter bröt på finska. Här är jag och dom
Dexter hörde också till RG-lines personal och var den sötaste av dom. Tips på hur man får kontakt med söta människor vid Ollis:
Sätt dig vid ett tomt eller ganska tomt bord med gardin mitt emot personen i fråga.
Avvakta tills personen inte talar med någon annan eller på annat sätt är upptagen. När kusten är klar, dra gardinet till sidan! Le sedan sött.
Noterar människan det på första gången, dra igen! Le sött igen.
Till slut förstår den att det är fråga om försök till kontakt och beger sig troligen till bordet du sitter vid.
Så gjorde vi och så fick vi tag i Dexter. Han sa att Sovjetunionen startade Kubakrisen 1962 och på frågan varför RG-båtarna jämt stannar svarade han att det inte var hans fel. Det förstod vi, givetvis.



Sofie var glad och gav mig hundra kramar och sa att nästa gång jag är jättefull ska jag ringa henne för det vill hon se. Vi dubbelkollade att jag hade hennes nummer.

Ein jepobåo dök plötsligt bara upp. Jag sa:
- Ja siir att do ha spela i orkestern men ja kombär it på vem do e.
och därmed har jag använt en av de ovanligaste öppningreplikerna nånsin.
Han frågar om jag också har spelat i orkestern. Nej, säger jag, men mina syskon har.
Han frågar Jasså, va heitär do tå?
Jag säger Giss, för sådant gillar jag.
Han säger Berg.
Jag säger rätt gissat.
Han säger att jag är Magnus lillasyster, och Annas.
Ja, säger jag.
Du liknar, säger han.
Jag frågar vem?
Båda, ni ler likadant och har likadana ögon, säger han.
Jaha, säger jag och ler lite till.

Han trummade med min bror i orkestern och gick dagklubben med min syster. '
Han frågade vad jag skulle studera så jag sa litteraturvetenskap.
Han skrattar och jag frågar åt vad.
Ska do skriv en båok tå do e fäädi? frågar han.
Jag tänker på att jag aldrig har skrattat åt det.
Så jag provar.
Och det känns helt okej.
Sedan säger jag
ja.
Han säger att det är bra
och att man ska göra det man vill göra.
Jag säger
ja.

Farzan sa att det var länge sen han sett mig. Jag höll med och sa att det kanske var senast i högstadiets matsal. Nej, han hade sett mig sedan dess, men det var länge sen.


Här har ni Carro och jag.
Nästa gång vi far är det inte maskerad.

soppa.

Jag trodde först att det var ett skämt. Ett skämt att vi skulle laga soppa i köket idag. Soppa är väl ingen fredagsmat...?
Sen kom jag på hur otroligt bortskämd jag blivit i matväg under mina fem månader i skolan. Och att det inte alls är något fel på soppa. Så jag gjorde en grönsakssoppa och köksan och rektorn dansade vals i köket.

Jag läste om dramalabbet vid Wasa Teater. Det låter intressant. Men som vanligt vet jag inte om det är en grej för mig. Jag vill, men jag tror inte det.
Vad tror ni?

Nu ska jag hoppa i Edgar och hämta Carro från bussen. Sen ska vi festa för fem. Ha det bra!

hur det är just nu.

bor: i en mysig stad i en mysig lägenhet nära dig.
borde: bli en bättre människa.
brädspel: betapet.
converse: blev aldrig något för mig.
dricker: för mycket coca-cola.
dåliga vanor: finns ett par. dom är gifta.
film: i'm not there. och jag kan inte sluta älska what's eating gilbert grape.
framtida studier: litteraturvetenskap förhoppningsvis.
fritid: javisst.
färg: rosa.
färg som dominerar min garderob: JAG ÄR SPRÄCKLIG.
född: för tidigt.
hatar: när folk inte håller vad dom lovar/ljuger, stress och när allt man kämpat för bara faller sönder.
humor: sannerligen.
humör: torsdagig.
hårfärg: rosa.
gillar: gitarrer (och folk som behärskar dom), musik, att skriva, att gå på teater, att flippa, att få bra idéer, att chilla, koti-pizza, fina sommarkvällar/nätter, fester i parker och fina fester i övrigt, driva med människor (på ett bra sätt), skoja, träffa fina människor, trolla med ord och annat jätteroligt.
gillar inte: grönsaksbiff, bönor, finlands vinter, morgon och möss.
grupp jag har flest skivor med: the rasmus.
goda vanor: lite snäll är jag väl åtminstone varje dag.
gör i allmänhet: tänker över saker jag ser, gör och upplever. och drömmer.
intressen: spela gitarr, skriva, lyssna på musik och pleppo och fika.
jeans: ja hur svårt ska det vara att sälja fina nu för tiden?!
kaffe: finns det saft?
konserter 2005: jag var 15 år och gick inte på konsert.
konserter att se fram emot: jag önskar att dylan kom igen.
konst: är bra.
länder jag har varit i: sverige, norge, spanien, belgien, tjeckien, polen, usa, frankrike och estland.
längd: 155 cm över havet.
längtar efter: betydelse.
läser: allt jag kommer över men jonas gardell, erlend loe och nick hornby är mina gullegrisar.
merit: klassens sopsorterare i nian 2006...?
musik: bob dylan, the beatles, håkan hellström och foo fighters är några favoriter.
musik just nu: paul simon-me and julio down by the schoolyard.
personlighet: jag tror att jag är lite konstig men snäll.
planer för nästa vecka: klippa ut bokstäver och trycka tröjor.
planer för de nästkommande åren: kanske pröva på sveariket.
politik: finns det poesi?
pryl: gitarren.
radio: är roligt.
senast lästa bok: erlend loes blåst.
skriver: om konstiga saker som besöker mitt huvud.
smeknamn: ada.
smink: inte just nu.
spel: alias.
sport: ishockey.
stjärntecken: en jungfru.
studerar: allt möjligt och omöjligt vid en rolig skola.
stör mig på: sena bussar.
säger ofta nuförtiden: najs och janå he.
talar: för snabbt och för mycket.
te: om det bjuds.
tid sen jag såg min naturliga hårfärg: hösten 2004.
tidsfördriv: är en bra låt.
tv: en liten.
tycker: att det mesta är konstigt när man tänker efter.
tycker synd om: finns ett par. dom är gifta. nånej.
vad jag tar med mig om mitt hem börjar brinna: gitarren och kameran.
vill ha: sovmorgon.
ursprung: kimo och pensala.
ålder: oväsentligt.
äter: bibbis mat.

min bästis dallarn och jag.

Tänkte på att inget har hänt idag. Det skulle jag inte ha tänkt.
För jag går ut, och plötsligt känner jag att det inte går att ta stöd från dallarns vänstra handtag.

"What the fuck? Åj nää.. vann e skruvan? Nej jyst he, dehär ha jo händ förr..."

Återigen har en grej rostat sönder och ramlat.
Jag vankar hem och hoppas att det håller ända in. Det gör det. Jag sms:ar Bazookas flickvän och undrar om han är vaken. Det är han inte.
Pappa är på orkesterövning fram till sent.
Ingen har varken skruvar eller svets.

Så nu vet jag inte riktigt. Hur jag ska ta mig till skolan imorgon och om jag ska fråga någon på skolan om det kan fixas eller om jag måste bege mig till yrkesskolan igen.
Men jag är ändå lugn för den är inte stulen.

en bild med hår.

Allt jag åstadkommer vad gäller papper-och-penna-metoden är ett papper som gapar tomt och jag gapar tillbaka och tänker att om sju dagar är det tisdag igen.

Mitt hår ser numera ut såhär


för er som undrar.
Det tror jag att ni gör.
Säger hon och fnissar fånigt.

förnyad förvirring.

jag vet inte vad som händer
men allt bara far
och jag känner bara att jag inte kan
och är trött och orkeslös när jag tänker på att 07:30 gäller
fyra dagar till.

måste bli bättre på gitarr och bättre på att ta itu med allt
bättre på att städa och vara snäll och gullig och vara glad.
vi får inte glömma allting som har hänt och hålla på som på cirkus
cirkus är inte bra. sa dom.
jag sa att cirkus var bäst.
fy.

jag ska i alla fall vara murre från skogstible i teatern och det gläder mig
för jag är nog lite för hård för gräddnosen ändå.
och mycket hellre murre än den där tönten jag tänkte bli först.
åtminstone kan jag säga till. ibland. och det är bra. ibland. för då får man vara murre.

om fyra dagar eller nästan tre får jag träffa carro och då smäller det.
jag hittar hela tiden bilder som bara hon och jag kan skratta år och då skrattar jag och tänker på henne.
januari har varit en vit månad, inget jag strävat efter, det bara blev. och knappast något fel med det.
men på fredag!
ska jag glömma allt jag inte kan
och kunna
och fråga människor saker
hur mycket snö dom tror det finns
och om dom har hattar hemma
till exempel.