stora stenar föll, om än ljudlöst, från mitt hjärta.

Kara-tv-intervjun sammanställd till text, check!
Min lärare sa att min självkritik är obefogad när hon läste det.
Så jag gick hem och tänkte äh, kom fantasin så går vi, det blir aldrig som vi tänker först ändå,
och se;
Pjäsen till dramalabbet, check!
Jag är lättad, så lättad.
Fyra scener (en lång, tre löjliga korta) åstadkom jag. Fyra ganska dåliga visserligen, när jag tänker efter har den nog ingen egentlig mening alls och är rätt fånig. Men nu har jag ju dessutom tre dagar på mig att ändra och fylla på om jag känner för. Huvudsaken är att jag har fått något gjort.

Jag trodde på allvar att jag inte skulle få skrivet ett piss.
Kom på glass!