pjäspanik.

Jag hatar mina dåliga idéer.
De är sämst.
Fan.
Jag skriver om folk som talar med sina nallebjörnar. Åo jeee va bra. Hur i helvete skulle det bli en pjäs? Åååååååååååå.

Aldrig har jag tyckt att det har varit så enkelt att skriva noveller eller andra berättelser som nu.
Det är en jävla skillnad. Större än jag fattade.
Jag får inget att stämma. Jag får inte rådda. Det måste hända nåt häftigt. Det ska finnas dialoger.
X: Hej.
Y: Hej.
X: Vad gör du?
Y: Hatar dig.
X: Jaha. Vad är det här för bananer?
Y: Vi har disco. Du är inte bjuden. Satans äppeltjuv.
X: Jag hatar dig också. Bananapa.

Jo hej hej.

Jag försökte göra Albert och Alfons till något också men nääää.
Jag fattar inte. Man har bara en scen. Det skrämmer mig. När jag skriver noveller kan jag plötsligt vara i Tanzania och det spelar ingen roll. Jag kan leka att jag är där. Hej hej nu e ja i Afrika. Men på en scen är det inte bara att vara i Afrika. Varför inte det.

Jag har en vecka exakt på mig. Och panik. Min kommer att vara sämst. Helt sämst.
Alla kommer att undra hur har du tänkt här.
Och det är det som är det svåra. Jag vet aldrig hur jag tänker.