hoppsan.

Syskonen Berg är fyra stycken.
Den äldste sitter vid köksbordet och diskuterar försäkringar.
Tvåan är i Chile på vinprovning.
Trean färgar kanske håret eller skrattar åt barn.
Den yngste kör in i en snödriva och kommer inte loss.
Den yngste är jag.

Ja, enda sedan bilskolan har jag gjort felet att köra lite väl hårt innan svängning. Men det var väldigt halt. Bromsarna tog inte ett skit. Så då var jag där då. Fast i snön. Svor lite. Tog fram telefonen. Då kommer killar. Frågar om jag behöver hjälp. Det skedde mitt emot lokaaln så det tog inte många sekunder innan en handfull småpojkar stod där. Väntade säkert på att få springa hem till mamma och berätta vilken jävla chaufför hon är, den där Ida. Kanske hon inte riktigt kan köra? Hon kan ju inte gå?

Min granne som är i min egna ålder samt några andra lite äldre hjälpte mig och drog upp mig med traktor. Och nu är jag tillbaka i min lägenhet igen. Jag blev inte rädd. Jag blev inte ledsen. Jag blev en erfarenhet rikare. Edgar är hel, jag är hel, jag hade kunnat hamna ända ner i diket men nej, inte idag.

Min lägenhet doftar frisörsalong och mitt hår är rosa.

united states of whatever.

Från och med nu har jag bestämt att jag ska sätta undan lite pengar i månaden i försök att möjliggöra en resa till Amerika igen sommaren 2011.
Det här beror förstås på hur mycket anstalten för folkpension krånglar, om jag får sommarjobb, vad jag tar mig till i höst samt en del andra faktorer. Men jag ska åtminstone försöka.
Det slog mig igår att jag snart är 30 år. Typ. Och innan det ska här ännu göras mycket galet.

Inte mycket mer än så. Eller jo, en dålig faster är jag. Det slog mig igår (många saker gjorde det igår, och hårt) att jag inte träffat mina brorsbarn på långt över en månad. Tänk om de glömmer att jag finns. Jag glömmer i varje fall inte dem. Och imorgon kanske jag och Edgar tar en tur norrut, om jag hinner (och törs, tänk om det blir förfärligt) efter hårfärgningen.
Edgar är sen min bil och inget annat.

berit och helge, del två.

Några år efter mötet vid läkaren och kaffedejten var Helge odisputabel. Berit var Kvinnan och han ville gifta sig. Med henne, givetvis. Han flanerade runt i byn flera dagar och fick ingen ro, han var rädd att Berit skulle betacka sig men tog till slut mod till sig och frågade.
Och hon sa ja, tänka sig. Affektion fyllde upp Helges kropp, och han underfägnade sin fru vid ett bistro i närheten. Ja i närheten av vadå? Deras hem. Eftersom frun var en bemedlad dam hade hon råd att köpa många hem. Femtio minst. Hade hon sagt. Helge drog öronen åt sig när han hörde det men tänkte att det säkert stämde, med tanke på vilka lukrativa affärer hon sysslade med på sidan om.
Nåja, bröllopet ägde rum och Helge var livrädd att han skulle snubbla när de stegade in i den något stiliserade kyrka som Berit hade lyckats boka, trots lite mackel.
Ingen ramlade och efter vigseln var det samling för en myriad filantroper hemma hos dem. Berit föreläste i seismologi, vitter som hon ansågs, medan Helge fann detta ytterst marginellt.
Men det var ett fint bröllop, tänker han och tror att alla andra tänker likadant.

tavlor, magneter och toyota.

Steg upp i tid för att hinna ringa socialskötaren. Jag ljuger inte när jag säger att jag kopplades vidare till minst fyra olika tanter. Den sista av dessa visste att det är till en helt annan stad jag ska ringa. Tio poäng min "hemstad", tio poäng.
I andra staden visste de lite mer men inte tillräckligt. Det tar ännu till efter 10 februari innan något vet mer. Det hela gäller min fysioterapi.

Det här resulterade i en liten försening till bildkonsten så det gjorde egentligen inte så mycket. Min tavla blev klar och den ser ut såhär:


När vi ändå är inne på den konstnärliga sidan av mig kan jag passa på att visa magneterna jag gjorde på hobby för nån vecka sen.


Och när vi nu ändå är inne på bildvisning kan jag visa vad jag inte kunde låta bli att köpa idag.

Det var kärlek vid första ögonkastet.

Slutligen, om ni tittar på dagens Vasabladets första sida riktigt, riktigt, noga kan ni se mig. Det här säger jag förstås inte för att jag skulle vara egocentrerad utan för att jag tyckte att det var ganska humoristiskt. Mest glad är jag nog för min kusin.

onsdag.

Det är onsdag och blåser omänskligt (oväderligt?) hårt.
Jag går till skolan och skrattar åt rektorn.
Vi går alla på vernissage och jag tar karameller och läser på väggen att folk svälter.
Sväljer istället för att spotta ut.
Jag ritar tröjtryck. Äter soppa.
Har gitarrlektion. Gör ett oväntat låtval.
Går hem och förfryser.
Vill pierca läppen och vill testa på hårfärgen i skåpet och vill ha fredag och vill ha och vill ha.
Tar med mig en herreman och far till biblioteket.
Lånar många böcker.
Måste ringa hyresvärd och socialskötare.
Hatar formella samtal.
Hejdå onsdag.

come together.

Blev glad i morse när Robban kom in med Beatles-låtar som vi skulle spela. Come Together bland andra. Ingen annan än jag hade hört den förut så ingen visste desto mer. Inte jag heller för den delen, fast jag har spelat den några gånger i min ensamhet.
Då började vi då.
Sången är rätt krånglig, så våra sångerskor hann inte med alls. Trumkompet är inte det långsammaste heller. Där rök Joel. Jenny hör inte Simon på bas och därmed tystnar pianot. Jag hör inte hellre basen och tappar bort mig med gitarren. Allting tysnar. Som en maskin, en sak i taget. Det var roligt. Och visst började det gå bättre. Men jag föredrar fortfarande det här


Jo och idag blev jag allergisk. Mot ananas.
Och nu är Evert, August och Cornelis mina.

älsklingsdag.

Vi ska spela upp Pelle Svanslös för dagisbarn i mars. Jag vill vara Maja Gräddnos. Jag kanske inte får vara Maja Gräddnos. Jag kanske måste vara en frass istället. Men sen är grejen att frassen ska delta i kulstötning och löpning. Sådant är jag ju bra på. Blä blä blä. Blä.
Blä.

Jag tycker inte om måndagar. Men jag tycker om måndagar för att man är så trött så allt blir så roligt. Vi fick ett mindre anfall på psykologi idag igen, mina vänner och jag.
Det kom tårar på mina anteckningar så de suddades ut.

Jag har inte gjort något åt våra intervjuer.
Jag har inte kommit på vad jag vill trycka på alla mina tröjor.
Jag kommer inte ihåg vilken dator jag sparade trycken på.
Jag har inte inte inte inte.

fina fredag skriven på skön söndag.

jag har aldrig förut bott i en lägenhet mitt i stan i januari. det är så fint, slog det mig i fredags när jag kom hem. januarisol är fint. och hela lägenheten är min. jag kan sova. jag kan äta. jag kan sjunga, äta apelsiner, rita, skratta, vad jag vill. för jag är i min lägenhet och det är januari. jag kan gå ut också om jag vill. på fem minuter är jag vid torget. där kan man se på människor. i januari.

annat roligt som hände i fredags:
vi gjorde mat i köket som vanligt. vår köksa är världens bästa och hon heter bibbi. eller bibbslan kallar jag henne. bubblan ibland. namn som börjar på b är roliga att leka med. hur som helst. hon sa på skoj åt oss att hon är hopplös. då säger ida, på fullaste allvar, att "alla e vi hopplös naingang i liivi bibbi". sant så. och ännu en sak;
varje fredag sedan vi började skolan i höstas har ida frågat minst två gånger per dag av bibbi om hon är galen. ingen speciell orsak, ida är bara en sådan som plötsligt kan fråga sånt. i fredags frågade hon såklart det igen. då säger bibbi, på ren och vacker vörådialekt:
jaa ja je he men tå e je meeföött så ja kan it jär naa ååt e.

undrar om ida frågar igen nästa vecka.

kanske ändå det bästa som hände i fredags:
jag satt vid datorn och ugglade. klockan var någon minut före midnatt. plötsligt pep min mobil till och jag fick meddelande. avsändaren var pappa. texten löd "Har du hört att du får bilskatten tillbaka?" nej, det hade jag inte hört. hurra! mest glad är jag för pappas skull, så som han har kämpat med detta. han borde få halva skatten i lön, min tappre far.

under veckan som kommer ska jag nästan bara leva på apelsin och vindruvor. och jag ska gå, inte ta bilen, till fysioterapin. usch vad mycket skit jag har ätit i helgen. men ajajaj vad gott popcorn är!

gråt.

Jag började undra.
Vad händer när man gråter egentligen?
Plötsligt känns det bara fel och dåligt och så kommer vatten ur ögonen. Va? Vad är det som gör att det gör det? Och vad är det som gör att vi inte går runt med tårar i ögonen jämt och ständigt? Typ nånting går sönder och släpper ut dom när vi blir ledsna eller vad? Jag bara undrar. Jag förstår så lite, när jag tänker efter.

Det här fick mig inte att gråta. Utan att skratta. Och spela. Har för mig att han missar A-moll i början och han kanske inte alltid sjunger jättebra men oj vad skön han verkar.

sverige sverige älskade land.

Jag vill mest av allt just nu bli antagen till att studera litteraturvetenskap någonstans i Sverige. Helst Uppsala men det är inte hela världen, Stockholm, Malmö, vad som helst, förutom Umeå. För att ens ha någon chans till det här måste man förstås skicka in sina betyg. Åh vad mycket dom är att hänga i julgranen, mina betyg.
Åtminstone förr vägde finska betyg tungt i Sverige, men nu har de tydligen ändrat på det, så nu är de typ lika tunga som svenska. Dessutom, nytt för i år, ingår matematik i behörighetskraven. Ja. Du läste rätt. Matematik. För helvete. Jag vill för en gångs skull studera, äntligen. Och så måste man ha matematik. Djävulen är med mig, jag är säker.

Jag skrev (förstås) inte matte i studenten. Men jag har alla obligatoriska kurser på mitt avgångsbetyg. A som i Avlagd står det på alla utom tre, för på dom står det 5.
Jag har intyg över min dyskalkyli. Frågan är nu om jag ska skicka med det, eller bara låta dom tro att det är helt normalt att det står A på matematik i finska studenters betyg? A kanske står för Asbra?
Intyget är nästan tre år gammalt, det står att jag är 16 år, smart, förstaklassist i gymnasiet och andra dylika detaljer som inte längre är sanna. Borde jag skaffa ett nytt? Går det? Var?
Eller det kanske inte alls hjälper, kanske man måste ha avlagt det i studentexamen? Eller de kanske inte tar in personer med dyskalkyli alls, vad skulle dom med sådana till?
Eller kanske dom ändå fattar att litteraturvetenskap och matematik har lika mycket gemensamt som Puuhamaa och Afghanistan?

Ja studentbetyget. För att komma in till det jag helst vill måste man, förutom matte, ha modersmål, samhällslära och historia.
Modersmål och samhällslära finns på mitt studentbetyg. Men med mycket sämre resultat än på avgångsbetyget. Historia finns inte på studentbetyget, men på avgångsbetyget och siffrorna i ämnet är högst av alla ämnen.
Jag hoppas verkligen att de ser på mitt avgångsbetyg. Det gör dom väl? Eller bara på studentbetyget? I så fall vill jag riva sönder det. Nu.
Men Sverige har ju inte ens studentbetyg på samma sätt som vi? Och det måste ju vara rättvist? Betyder det att de kollar mest på avgångsbetyget?
Snälla någon, gör att det är så.

Och någon som vet mer får gärna hjälpa till
innan jag spricker.
Jag viiiiiiill till Sverige.

plötsligt ställda frågor.

Hej idalavida!
Hejhej.

Vad roligt att du skriver nu igen!
Tycker du? Tack! Vad glad jag blir!

Jag också. Vad gjorde du klockan 12:15 idag?
Åt ärtsoppa. Det var gott. Du då?

Nä jag satt bara hemma och tråkade. Gör du aldrig det eller?
Jo. Men jag försöker att inte ta fram de allra tråkigaste ögonblicken i bloggen. Vem vill läsa dom?

Jag! Jag! Skriv!
Nä. Tyst nu.

Okej. Bara lite till. Vad har du gjort ikväll?
Varit på teater. Min kusin har skrivit en pjäs som provspelades ikväll. Den var rolig, jag kom dit med inställningen att den skulle var läskig. Så var inte fallet. Den var annorlunda också. Var det nåt mer?

Vad tyckte du var roligast?
Att pigan kanske skulle skickas till Nykarleby. Som om det vore sämsta stället. Det är det också. Det var det som var roligt. Sen att vi kanske har hört om Topelius. Det kanske vi har, jo.

Hehe. Låter som nåt jag borde se. Vad ska du göra nu?
Ja det tycker jag allt. Premiären äger rum på tisdag vid Vasaallén. Nu ska jag borsta tänderna och läsa bok.

Okej. Låter skönt. Själv ska jag gå upp i rök. Ha det bra!
Ojdå, låter spännande på nåt sätt. Ha det bra själv, låt inte röken förstöra dina lungor. Godnatt.

fina elvria.

Elvira lämnade oss igår. Världens bästa, sötaste, klokaste och finaste hund. Nästan 13 år gammal. Med andra ord tog åldern henne. Medelåldern för hennes ras är 8-10 år. Hon var så klok så hon förstod hur man lever lite längre. Men på senaste tiden har hon varit trött och till slut orkade hon inte ens stiga upp för att äta, knappt lyfta upp huvudet. Så igår kom veterinären och lät henne somna in. Nu behöver hon åtminstone inte lida.

Jag kommer ihåg när vi hämtade henne. Jag var sju år. Det var jättelång väg dit. Uppfödaren berättade att hon åt allt. Det var nästan sant också. Speciellt bananer. Jag kommer ihåg den sista banan jag gav till henne. Vi delade den, hon och jag. Jag kommer ihåg hur liten hon var när jag satt i rullstol, hur glad hon alltid har varit och fattat att hon inte får springa på mig. Gångerna hon har tröstat mig och varit min enda trygghet uppe på vinden i förra huset. Hur hon alltid, nu på slutet, kämpade sig upp till mitt rum genast hon hörde att jag spelade gitarr.

Kanske skaffar jag hund igen. Men aldrig får jag tag i en så fin som Elvira. Det fanns en. Jag fick känna henne i 12 år. Tack.

vad har hänt?

Jag känner inte riktigt igen mig själv.
Vi fortsatte planera tidningen idag.

Läraren: Ni får ta itu med valfri uppgift.
Jag: Neeej. Ja vila ju laga om valar!
Läraren: ... Alltså humornivån i den här klassen e nog otroligt...
Joel: Hög!

Sedan förliknade han den med en cirkel, när det blir lågt blir det så lågt att det blir högt igen. Eller något i den stilen. Förstod inte, men man förstår inte allt han säger.
Vi såg på Kara-tv och skrattade. Det är mycket roligare när man ser tillsammans med någon som inte vet exakt vad som komma skall. Konstigt nog blir frassfällan bara roligare och roligare. Ja, som sagt; jag känner inte riktigt igen mig. Men jag tror inte att man alltid ska göra det.

Mitt hår doftar hårinpackning. Mitt älskade Sport håller på att gå i konkurs. Haiti är sönder. Och här sitter jag. Och slutar inte undra varför Veronica Maggios Nöjd inte finns på Spotify.

perspektiv.

Inatt kunde jag inte sova alls. Huvudet nästan sprängdes av alla tankar. Rätt dåliga och förvirrade. Till lika känns det lite som när man är kär. Magen pirrar och jag fnissar, trots att kandidaterna är noll till antalet. Alltså mer noll än nånsin. Inte ens 0.5. Märkligt.
Efter ungefär tre timmar sömn steg jag upp och gick till skolan, där jag blev fotad som en galen vetenskapsman. Vet inte om jag vill se bilderna. På drama var jag en gammal Hjördis som härjade med småpojkar som pallade mina äpplen. Arga roller är dom jag har lättast att gå in i. Vet inte vad det sen betyder. Dolda aggressioner kanske. Dolda.

Efter maten gick jag till FPA för att undra vad som riktigt pågår. Tydligen var det bara ett studieintyg som fattades, och mina pengar utlovades till på onsdag.
Vet ni vem som var där? Robin Hood. Vet ni vad han sa? Hej. Vet ni vad jag sa? Hej.

Ikväll hade jag tid till en läkare för att få ytterligare ett läkarintyg till bilbeskattningsprocessen. Han skrev ett, den lilla rädda mannen. Men han sa också att det knappast hjälper. Dels eftersom jag har två ben i behåll och dels för att mina pågående studier inte anses som yrkesinriktade. Kyss röven, vad spelar det för roll vad jag sysslar med? Jag behöver bilen. Om det hade någon som helst betydelse för hela grejen hade jag helhjärtat och gärna förklarat hur mycket mer den där skolan har lärt mig än något yrkesinriktat (skit).
Nå det är inte det här som är värst. Det var en sak till han sa också. Nämligen att om jag påbörjar yrkesinriktade studier eller jobb i Finland får jag bort skatten. Jag sa att jag ska till Sverige. Varför, frågade han. För att jag vill ha perspektiv på saker, sa jag. Dels för att det är sant, dels för att frågan lutade mot det dummare och hans svenska var ganska usel. Han sa att då får jag inte bort någon skatt.

Att sådant här ska begränsa vad jag gör med mitt liv är bara idiotiskt. Trots att jag inte direkt lider av det lever jag begränsat nog redan. Kommer jag in till Sverige sticker jag dit ändå. Puss.

lev för oss båda.

Fick svälja hårt för att lyckas hålla tårarna borta när jag gick ut från magasinet vid Wasa Teater idag eftermiddag. Mina kompanjoner kommenterade och diskuterade men allt jag kunde säga var mm och joo de första minuterna.
Kornelias hjärta var fint, så fint. Kritisera kan man alltid men jag är inte den som klagar på bra saker och ingen har heller bett mig om det.
Texten var bra, temat var annorlunda, flickorna var duktiga.
Jag upplever antagligen hela grejen annorlunda eftersom jag har upplevt liknande. Pjäsen fick mig att fundera på allting igen.

Varför överlevde jag och inte Elin? Vad gör jag här? Vad hade Elin gjort om hon hade levt? Varför fick vi inte överleva båda? Det kanske hade funnits en som inte hade tyckt att jag var konstig. Det kanske hade varit hon. Vi hade kunnat göra saker. Prata. Skratta. Leka med min kylskåpspoesi. Krama varann. Hon hade kunnat trösta mig när allt var åt helvete. Om det nu nån gång hade varit det om hon hade levt. Eller dog hon för att det var meningen? Hade hon varit för sjuk? Tänker nånsin min pappa och mina syskon på henne eller är det bara jag?
Skuldkänslorna i pjäsen kände jag också delvis igen men kanske på ett annat sätt. Alla mina utbrott och depressioner. Borde jag ha slopat dom och istället varit tacksam för livet?
Nåväl, hon kanske inte gav mig ett hjärtahalsband men hon gav mig ett liv. Och jag ska leva för oss båda. Tio poäng och tack till fröknarna Åman och Mangs för en fin och berörande pjäs.

Nu ska jag på bio med den av mina systrar som finns med mig rent fysiskt. Hej.

berit och helge, del ett.

Jag övar inför högskoleprovet och eftersom svåra ord är enda delen där jag har någon slags chans så sätter jag vikten på dom. Bara för att jag gör det här glömmer jag säkert bort att anmäla mig eller något annat skit. I vilket fall som helst. Ord är bra att kunna. Här följer nu första delen av en historia jag skrev i okänt antal delar, med svåra ord jag lärt eller ska lära mig. Varsågoda.

Berit och Helge hade varit kära varandra i 30 år. Och var det fortfarande. Åtminstone enligt Berit. Det var hon som dikterade. Sa Helge emot kunde det gå illa. Berit kunde vara riktigt nedrig stundvis. Eftersom Helge var mjälkig och inte speciellt granntyckt var det nu som det var. Visst var hon ändå så illustrativ och mogul, hans fina Berit.

De förgapade sig för 30 år sedan vid läkarcentralen. Helge hade under en längre tid lidit av smärtor i såväl armar som ben och var därför tvungen att uppsöka läkare. Karensen var lång och han visste inte hur han skulle fördriva tiden. Han tog fram sin parlör och läste några ord. En oförmedlad röst hördes bakom honom. "Vilket språk är det?"
Redan på den tiden var han lite valhänt och tappade boken i golvet.
"Pettersson?" hörde han då och en gracil, ung läkare stod i dörren och inväntade honom.
"... Det får du utröna, det är jag som är Pettersson så jag måste gå. Vi ses."

Hon bjöd honom på kaffe efteråt. När de stora kåsorna var urdruckna gick de hem till henne. Visst var hon lite prålig och skroderande av sig, fröken Almqvist, som hon hette då, men det var något med henne som han inte kunde låta bli att älska.

Med detta tackar bloggare Berg för sig och uppmanar vänligt alla att titta in igen för att ta del av den intressanta fortsättningen.

en och trettoifem.

nu sitter vi här. och vi kan inte dela ölen.
varför kan vi inte dela ölen?
vad hände med ölen vi skulle dela?
ja alltså. dela, du får halva, jag får halva.
va? svara då? är det förståndet du har problem med?
nä.
nähä. svara då. var är ölen? jävla svikare.
nä.
nähä. hämta ölen då.
nä.
är det allt du kan säga?
nä.
förbannade idiot. du förstår ju inte det här.
nä.
det är alltså förståndet som är ditt problem.
nä.

han blir argare. stiger upp och slår till mig. men jag har lärt mig hur man blundar och hur man tänker
så att det inte gör ont.
man tänker att det snart över. att det inte händer. för det borde inte hända.
när jag inte gråter eller visar smärta
går han iväg.
arg. jättearg. kanske argast. satan. fan. helvete.
aldrig fina ord. aldrig fjäril, speciell, improvisation eller sjusovare.
bara fan och annat fult.
men han går.
och jag springer bort.
och tänker på
vad som hade kunnat hända med ölen.

Med en euro och trettiofem cent i plånboken är det här allt jag kan göra.
FPA kräver återigen intyg och skit. Intyg som jag inte ens är säker på att går att fixa. En sådan tur att jag råkade logga in på e-tjänsten och se det. Brev är något man tydligen inte kan skicka längre? Idioter.

bara en slags titel.

Hur jag än försöker kan jag inte sluta ha roligt åt hästen jag såg i förrgår. Det kunde nog inte bli mycket mer likt min humor. Igår kväll var jag tvungen att skriva ner händelsen i min bok för att få ut det ur huvudet och få tag i sömnen.
Jag önskar att någon hade varit med mig så jag hade haft någon att skratta med. Svårt att förklara hur roligt det faktiskt såg ut, nämligen. Å andra sidan hade väl personen till sist sagt att sluta skratta det var inte sådär roligt det var ju bara en häst.
Och eftersom min humor är speciell men när det slår rätt är det riktigt kul blir jag kanske ledsen om jag inte får skratta klart. Slutsats: vad bra att jag gick ut ensam i tisdags.

Det där var ju inte vad jag egentligen skulle berätta, nej.
Jag skulle berätta att fredagen imorgon inte kunde komma mer lämpligt. Att jag saknar mitt halvblonda hår jättemycket. Att torsdagar är jobbiga men bra. Ja, att det helt enkelt inte finns så mycket att berätta.

Jo igår när jag skulle sova kom jag på att jag egentligen inte vet nånting om det här språket. Vad är subjekt? Predikat? Objekt? Vad är huvudsats och vad sjutton är en bisats? Modala och temporala hjälpverb... öh va?
Man måste tydligen inte veta så mycket eftersom jag har klarat mig hela livet. Men med tanke på att jag ämnar studera litteraturvetenskap kanske det vore bra att fatta lite. En stor, fet, gymnasiebok kallad Språkets Värld samlar damm i ett skåp hemma i Pensala. Kanske återses vi en dag, Språkets Värld och jag.

häst på stan.

Igårkväll när jag gick på stan kom en gubbe gående med en stor, väldigt stor, hund på håll. Trodde jag.
Han kom närmare och det var en häst han hade med sig. En häst mitt i stan. Alltså. En liten häst men ändå en häst. Jag blev skraj men sedan såg jag att den var gullig. Synen var av absurdaste slag och jag kunde inte hålla leendet borta. Hade det varit en stor, vanlig hade det inte varit lika kul. Nu kan jag inte låta bli att undra varifrån de kom och vart de skulle. Jag har ridit sen jag var ungefär tre eller fyra tills jag var tolv eller tretton. Då började jag tycka att hästar var fula och farliga. Detta troligen för att jag var mer eller mindre tvingad till det och det fungerade som en form av terapi för fröken jag. Men ändå. Nu ångrar jag mig. Åh vad söt den var.

Nu är jag i datasalen och har gitarrlektion om en minut. Joel lyssnar på Beach Boys utan att dela med sig. Flickor fnissar. Jag går iväg.

hjärnan.

Det är lektion i Story. Vi planerar en tidning.
Idén om en fototävling har föreslagits.

Jag: Jaa åså kan vi ge han som vinner en metersticko... ja alltså, ni veit, en tumstock!
Joel: Varifrån fick du hedee Ida?
Jag: Ja veit it, he va he fösta som kom åpp i hjäänon så ja sa e.
Läraren: Du har en intressant hjärna.