sverige sverige älskade land.

Jag vill mest av allt just nu bli antagen till att studera litteraturvetenskap någonstans i Sverige. Helst Uppsala men det är inte hela världen, Stockholm, Malmö, vad som helst, förutom Umeå. För att ens ha någon chans till det här måste man förstås skicka in sina betyg. Åh vad mycket dom är att hänga i julgranen, mina betyg.
Åtminstone förr vägde finska betyg tungt i Sverige, men nu har de tydligen ändrat på det, så nu är de typ lika tunga som svenska. Dessutom, nytt för i år, ingår matematik i behörighetskraven. Ja. Du läste rätt. Matematik. För helvete. Jag vill för en gångs skull studera, äntligen. Och så måste man ha matematik. Djävulen är med mig, jag är säker.

Jag skrev (förstås) inte matte i studenten. Men jag har alla obligatoriska kurser på mitt avgångsbetyg. A som i Avlagd står det på alla utom tre, för på dom står det 5.
Jag har intyg över min dyskalkyli. Frågan är nu om jag ska skicka med det, eller bara låta dom tro att det är helt normalt att det står A på matematik i finska studenters betyg? A kanske står för Asbra?
Intyget är nästan tre år gammalt, det står att jag är 16 år, smart, förstaklassist i gymnasiet och andra dylika detaljer som inte längre är sanna. Borde jag skaffa ett nytt? Går det? Var?
Eller det kanske inte alls hjälper, kanske man måste ha avlagt det i studentexamen? Eller de kanske inte tar in personer med dyskalkyli alls, vad skulle dom med sådana till?
Eller kanske dom ändå fattar att litteraturvetenskap och matematik har lika mycket gemensamt som Puuhamaa och Afghanistan?

Ja studentbetyget. För att komma in till det jag helst vill måste man, förutom matte, ha modersmål, samhällslära och historia.
Modersmål och samhällslära finns på mitt studentbetyg. Men med mycket sämre resultat än på avgångsbetyget. Historia finns inte på studentbetyget, men på avgångsbetyget och siffrorna i ämnet är högst av alla ämnen.
Jag hoppas verkligen att de ser på mitt avgångsbetyg. Det gör dom väl? Eller bara på studentbetyget? I så fall vill jag riva sönder det. Nu.
Men Sverige har ju inte ens studentbetyg på samma sätt som vi? Och det måste ju vara rättvist? Betyder det att de kollar mest på avgångsbetyget?
Snälla någon, gör att det är så.

Och någon som vet mer får gärna hjälpa till
innan jag spricker.
Jag viiiiiiill till Sverige.

plötsligt ställda frågor.

Hej idalavida!
Hejhej.

Vad roligt att du skriver nu igen!
Tycker du? Tack! Vad glad jag blir!

Jag också. Vad gjorde du klockan 12:15 idag?
Åt ärtsoppa. Det var gott. Du då?

Nä jag satt bara hemma och tråkade. Gör du aldrig det eller?
Jo. Men jag försöker att inte ta fram de allra tråkigaste ögonblicken i bloggen. Vem vill läsa dom?

Jag! Jag! Skriv!
Nä. Tyst nu.

Okej. Bara lite till. Vad har du gjort ikväll?
Varit på teater. Min kusin har skrivit en pjäs som provspelades ikväll. Den var rolig, jag kom dit med inställningen att den skulle var läskig. Så var inte fallet. Den var annorlunda också. Var det nåt mer?

Vad tyckte du var roligast?
Att pigan kanske skulle skickas till Nykarleby. Som om det vore sämsta stället. Det är det också. Det var det som var roligt. Sen att vi kanske har hört om Topelius. Det kanske vi har, jo.

Hehe. Låter som nåt jag borde se. Vad ska du göra nu?
Ja det tycker jag allt. Premiären äger rum på tisdag vid Vasaallén. Nu ska jag borsta tänderna och läsa bok.

Okej. Låter skönt. Själv ska jag gå upp i rök. Ha det bra!
Ojdå, låter spännande på nåt sätt. Ha det bra själv, låt inte röken förstöra dina lungor. Godnatt.

fina elvria.

Elvira lämnade oss igår. Världens bästa, sötaste, klokaste och finaste hund. Nästan 13 år gammal. Med andra ord tog åldern henne. Medelåldern för hennes ras är 8-10 år. Hon var så klok så hon förstod hur man lever lite längre. Men på senaste tiden har hon varit trött och till slut orkade hon inte ens stiga upp för att äta, knappt lyfta upp huvudet. Så igår kom veterinären och lät henne somna in. Nu behöver hon åtminstone inte lida.

Jag kommer ihåg när vi hämtade henne. Jag var sju år. Det var jättelång väg dit. Uppfödaren berättade att hon åt allt. Det var nästan sant också. Speciellt bananer. Jag kommer ihåg den sista banan jag gav till henne. Vi delade den, hon och jag. Jag kommer ihåg hur liten hon var när jag satt i rullstol, hur glad hon alltid har varit och fattat att hon inte får springa på mig. Gångerna hon har tröstat mig och varit min enda trygghet uppe på vinden i förra huset. Hur hon alltid, nu på slutet, kämpade sig upp till mitt rum genast hon hörde att jag spelade gitarr.

Kanske skaffar jag hund igen. Men aldrig får jag tag i en så fin som Elvira. Det fanns en. Jag fick känna henne i 12 år. Tack.

vad har hänt?

Jag känner inte riktigt igen mig själv.
Vi fortsatte planera tidningen idag.

Läraren: Ni får ta itu med valfri uppgift.
Jag: Neeej. Ja vila ju laga om valar!
Läraren: ... Alltså humornivån i den här klassen e nog otroligt...
Joel: Hög!

Sedan förliknade han den med en cirkel, när det blir lågt blir det så lågt att det blir högt igen. Eller något i den stilen. Förstod inte, men man förstår inte allt han säger.
Vi såg på Kara-tv och skrattade. Det är mycket roligare när man ser tillsammans med någon som inte vet exakt vad som komma skall. Konstigt nog blir frassfällan bara roligare och roligare. Ja, som sagt; jag känner inte riktigt igen mig. Men jag tror inte att man alltid ska göra det.

Mitt hår doftar hårinpackning. Mitt älskade Sport håller på att gå i konkurs. Haiti är sönder. Och här sitter jag. Och slutar inte undra varför Veronica Maggios Nöjd inte finns på Spotify.

perspektiv.

Inatt kunde jag inte sova alls. Huvudet nästan sprängdes av alla tankar. Rätt dåliga och förvirrade. Till lika känns det lite som när man är kär. Magen pirrar och jag fnissar, trots att kandidaterna är noll till antalet. Alltså mer noll än nånsin. Inte ens 0.5. Märkligt.
Efter ungefär tre timmar sömn steg jag upp och gick till skolan, där jag blev fotad som en galen vetenskapsman. Vet inte om jag vill se bilderna. På drama var jag en gammal Hjördis som härjade med småpojkar som pallade mina äpplen. Arga roller är dom jag har lättast att gå in i. Vet inte vad det sen betyder. Dolda aggressioner kanske. Dolda.

Efter maten gick jag till FPA för att undra vad som riktigt pågår. Tydligen var det bara ett studieintyg som fattades, och mina pengar utlovades till på onsdag.
Vet ni vem som var där? Robin Hood. Vet ni vad han sa? Hej. Vet ni vad jag sa? Hej.

Ikväll hade jag tid till en läkare för att få ytterligare ett läkarintyg till bilbeskattningsprocessen. Han skrev ett, den lilla rädda mannen. Men han sa också att det knappast hjälper. Dels eftersom jag har två ben i behåll och dels för att mina pågående studier inte anses som yrkesinriktade. Kyss röven, vad spelar det för roll vad jag sysslar med? Jag behöver bilen. Om det hade någon som helst betydelse för hela grejen hade jag helhjärtat och gärna förklarat hur mycket mer den där skolan har lärt mig än något yrkesinriktat (skit).
Nå det är inte det här som är värst. Det var en sak till han sa också. Nämligen att om jag påbörjar yrkesinriktade studier eller jobb i Finland får jag bort skatten. Jag sa att jag ska till Sverige. Varför, frågade han. För att jag vill ha perspektiv på saker, sa jag. Dels för att det är sant, dels för att frågan lutade mot det dummare och hans svenska var ganska usel. Han sa att då får jag inte bort någon skatt.

Att sådant här ska begränsa vad jag gör med mitt liv är bara idiotiskt. Trots att jag inte direkt lider av det lever jag begränsat nog redan. Kommer jag in till Sverige sticker jag dit ändå. Puss.

lev för oss båda.

Fick svälja hårt för att lyckas hålla tårarna borta när jag gick ut från magasinet vid Wasa Teater idag eftermiddag. Mina kompanjoner kommenterade och diskuterade men allt jag kunde säga var mm och joo de första minuterna.
Kornelias hjärta var fint, så fint. Kritisera kan man alltid men jag är inte den som klagar på bra saker och ingen har heller bett mig om det.
Texten var bra, temat var annorlunda, flickorna var duktiga.
Jag upplever antagligen hela grejen annorlunda eftersom jag har upplevt liknande. Pjäsen fick mig att fundera på allting igen.

Varför överlevde jag och inte Elin? Vad gör jag här? Vad hade Elin gjort om hon hade levt? Varför fick vi inte överleva båda? Det kanske hade funnits en som inte hade tyckt att jag var konstig. Det kanske hade varit hon. Vi hade kunnat göra saker. Prata. Skratta. Leka med min kylskåpspoesi. Krama varann. Hon hade kunnat trösta mig när allt var åt helvete. Om det nu nån gång hade varit det om hon hade levt. Eller dog hon för att det var meningen? Hade hon varit för sjuk? Tänker nånsin min pappa och mina syskon på henne eller är det bara jag?
Skuldkänslorna i pjäsen kände jag också delvis igen men kanske på ett annat sätt. Alla mina utbrott och depressioner. Borde jag ha slopat dom och istället varit tacksam för livet?
Nåväl, hon kanske inte gav mig ett hjärtahalsband men hon gav mig ett liv. Och jag ska leva för oss båda. Tio poäng och tack till fröknarna Åman och Mangs för en fin och berörande pjäs.

Nu ska jag på bio med den av mina systrar som finns med mig rent fysiskt. Hej.

berit och helge, del ett.

Jag övar inför högskoleprovet och eftersom svåra ord är enda delen där jag har någon slags chans så sätter jag vikten på dom. Bara för att jag gör det här glömmer jag säkert bort att anmäla mig eller något annat skit. I vilket fall som helst. Ord är bra att kunna. Här följer nu första delen av en historia jag skrev i okänt antal delar, med svåra ord jag lärt eller ska lära mig. Varsågoda.

Berit och Helge hade varit kära varandra i 30 år. Och var det fortfarande. Åtminstone enligt Berit. Det var hon som dikterade. Sa Helge emot kunde det gå illa. Berit kunde vara riktigt nedrig stundvis. Eftersom Helge var mjälkig och inte speciellt granntyckt var det nu som det var. Visst var hon ändå så illustrativ och mogul, hans fina Berit.

De förgapade sig för 30 år sedan vid läkarcentralen. Helge hade under en längre tid lidit av smärtor i såväl armar som ben och var därför tvungen att uppsöka läkare. Karensen var lång och han visste inte hur han skulle fördriva tiden. Han tog fram sin parlör och läste några ord. En oförmedlad röst hördes bakom honom. "Vilket språk är det?"
Redan på den tiden var han lite valhänt och tappade boken i golvet.
"Pettersson?" hörde han då och en gracil, ung läkare stod i dörren och inväntade honom.
"... Det får du utröna, det är jag som är Pettersson så jag måste gå. Vi ses."

Hon bjöd honom på kaffe efteråt. När de stora kåsorna var urdruckna gick de hem till henne. Visst var hon lite prålig och skroderande av sig, fröken Almqvist, som hon hette då, men det var något med henne som han inte kunde låta bli att älska.

Med detta tackar bloggare Berg för sig och uppmanar vänligt alla att titta in igen för att ta del av den intressanta fortsättningen.

en och trettoifem.

nu sitter vi här. och vi kan inte dela ölen.
varför kan vi inte dela ölen?
vad hände med ölen vi skulle dela?
ja alltså. dela, du får halva, jag får halva.
va? svara då? är det förståndet du har problem med?
nä.
nähä. svara då. var är ölen? jävla svikare.
nä.
nähä. hämta ölen då.
nä.
är det allt du kan säga?
nä.
förbannade idiot. du förstår ju inte det här.
nä.
det är alltså förståndet som är ditt problem.
nä.

han blir argare. stiger upp och slår till mig. men jag har lärt mig hur man blundar och hur man tänker
så att det inte gör ont.
man tänker att det snart över. att det inte händer. för det borde inte hända.
när jag inte gråter eller visar smärta
går han iväg.
arg. jättearg. kanske argast. satan. fan. helvete.
aldrig fina ord. aldrig fjäril, speciell, improvisation eller sjusovare.
bara fan och annat fult.
men han går.
och jag springer bort.
och tänker på
vad som hade kunnat hända med ölen.

Med en euro och trettiofem cent i plånboken är det här allt jag kan göra.
FPA kräver återigen intyg och skit. Intyg som jag inte ens är säker på att går att fixa. En sådan tur att jag råkade logga in på e-tjänsten och se det. Brev är något man tydligen inte kan skicka längre? Idioter.

bara en slags titel.

Hur jag än försöker kan jag inte sluta ha roligt åt hästen jag såg i förrgår. Det kunde nog inte bli mycket mer likt min humor. Igår kväll var jag tvungen att skriva ner händelsen i min bok för att få ut det ur huvudet och få tag i sömnen.
Jag önskar att någon hade varit med mig så jag hade haft någon att skratta med. Svårt att förklara hur roligt det faktiskt såg ut, nämligen. Å andra sidan hade väl personen till sist sagt att sluta skratta det var inte sådär roligt det var ju bara en häst.
Och eftersom min humor är speciell men när det slår rätt är det riktigt kul blir jag kanske ledsen om jag inte får skratta klart. Slutsats: vad bra att jag gick ut ensam i tisdags.

Det där var ju inte vad jag egentligen skulle berätta, nej.
Jag skulle berätta att fredagen imorgon inte kunde komma mer lämpligt. Att jag saknar mitt halvblonda hår jättemycket. Att torsdagar är jobbiga men bra. Ja, att det helt enkelt inte finns så mycket att berätta.

Jo igår när jag skulle sova kom jag på att jag egentligen inte vet nånting om det här språket. Vad är subjekt? Predikat? Objekt? Vad är huvudsats och vad sjutton är en bisats? Modala och temporala hjälpverb... öh va?
Man måste tydligen inte veta så mycket eftersom jag har klarat mig hela livet. Men med tanke på att jag ämnar studera litteraturvetenskap kanske det vore bra att fatta lite. En stor, fet, gymnasiebok kallad Språkets Värld samlar damm i ett skåp hemma i Pensala. Kanske återses vi en dag, Språkets Värld och jag.

häst på stan.

Igårkväll när jag gick på stan kom en gubbe gående med en stor, väldigt stor, hund på håll. Trodde jag.
Han kom närmare och det var en häst han hade med sig. En häst mitt i stan. Alltså. En liten häst men ändå en häst. Jag blev skraj men sedan såg jag att den var gullig. Synen var av absurdaste slag och jag kunde inte hålla leendet borta. Hade det varit en stor, vanlig hade det inte varit lika kul. Nu kan jag inte låta bli att undra varifrån de kom och vart de skulle. Jag har ridit sen jag var ungefär tre eller fyra tills jag var tolv eller tretton. Då började jag tycka att hästar var fula och farliga. Detta troligen för att jag var mer eller mindre tvingad till det och det fungerade som en form av terapi för fröken jag. Men ändå. Nu ångrar jag mig. Åh vad söt den var.

Nu är jag i datasalen och har gitarrlektion om en minut. Joel lyssnar på Beach Boys utan att dela med sig. Flickor fnissar. Jag går iväg.

hjärnan.

Det är lektion i Story. Vi planerar en tidning.
Idén om en fototävling har föreslagits.

Jag: Jaa åså kan vi ge han som vinner en metersticko... ja alltså, ni veit, en tumstock!
Joel: Varifrån fick du hedee Ida?
Jag: Ja veit it, he va he fösta som kom åpp i hjäänon så ja sa e.
Läraren: Du har en intressant hjärna.

måndag måndag måndag.

Nya dramaläraren var en kvinnlig sådan.
Jag lovade nästan att i sällskap av två eller tre andra skriva en pjäs till våren. Att skriva i samspel med andra är kanske inte min starkaste egenskap men det ska nog gå bra.

Vi ritade av varandra. Gick runt i cirklar och alla skulle rita något på någon. Det här är jag:

Pupiller är något jag saknar men vackert så.

Vid maten råkade jag ta en konstig smörkniv ur knivbyttan istället för en vanlig. Det här märkte jag först vid bordet och då sa Jossan att jag får önska mig en sång. Som när man fick mandeln i gröten i lågstadiet. Jag önskade Coldplay och fick Viva La Vida.
Jossan höll takten genom att slå på tallriken så hårt att folk nästan trodde att hon hade nåt viktigt ärende. Tack för fin sång, Sannah och Jossan.


En kille i min klass frågade plötsligt mig om jag tror att människan kommer från apan. Ja, eller åtminstone mer än från Gud, var mitt svar.
(Han vet det redan men gjorde det bara för att jag vet inte för vad.)

Då kom nån ramsa om att man inte har hittat alla ben och skelett och nånting.
Nähä, men nånting har man ju i alla fall med säkerhet hittat.
Sen kommer utläggningar om att människan bara kan utvecklas till det sämre.
Jag: Såklart inte.
Han: Jo, människorna är kanske starkare idag för att de äter så mycket vitamin.
Jag: ...
Han: Så du tror att människan plötsligt kan födas med sex fingrar?
Jag: Var ligger logiken i detta? Det borde redan har hänt ett par gånger i historien. Vad som helst kan ju tydligen hända. Jag blir inte förvånad.
Han: Jag tycker nog den där evolutionsteorin är ganska ihålig.

Tänk om jag tycker likadant om hans teorier?
Men jag säger det inte för jag respekterar att han tror och han får tro vad han vill och jag tycker det är intressant.
Jag tar inte på något sätt illa upp eller så. Däremot börjar jag bli lite trött på tjatet.

Efter skolan såg jag Robin Hood och jag gjorde det. Sa hej Robin Hood. Fina mössan vågade jag inte kommentera men det var ju det här med ett steg i taget.
Hämtade biljetter till Kornelias Hjärta på söndag. Ska bli intressant.
Ikväll är jag halvt bortbjuden på glass.

jag har tänkt.

jag har tänkt på
att det är fem dagar till fredag.
på fredag får jag pengar. tills dess har jag tre euro att leva på.
jag har tänkt på att det kunde vara noll.

jag har tänkt på att jag inte är bra på något.
eventuellt på att spela alias. oj vilken grej.
men tack mamma för att du köpte spelet åt mig för elva jular sedan.
det känns ändå som att jag inte är bra nog.

jag har tänkt på att tiden går och alla förändras och undrat varför.
och vem är nästa nya människa jag träffar och vad är dennes historia?

jag har tänkt på att vi får se vår nya dramalärare imorgon.
och drömt en mardröm. om julshowen, vi hade en föreställning och ingen kunde nånting. allt gick fel. jag kom inte ens ihåg att jag hade varit på scenen efteråt. så trött och borta var jag. vi fick en utskällning av anna och därför slutade hon.
mardröm alltså.

jag har tänkt på vad jag har för fel när jag fryser konstant, hela min kropp kliar och jag har huvudvärk.

det har jag gjort idag. dessutom fick jag en gurka levererad till dörren.

istället för en drink.

släpp mig,
du måste falla,
alla faller vi.
hur menar du?
du har en bulle i munnen och det är svårt att höra vad du säger.
håll käften. vi faller alla en dag,
du måste våga släppa.
jag vet inte vad du menar.
du vet ju inget.
inte du heller.
håll käften.
tänk om ingen vet något.
tänk om ingen vet inget.
inget vet ingen.
hur ska vi veta nånting.
hur ska vi veta vad som är rätt och fel.
varför är det lättare att göra fel än att göra rätt.
hur ska vi veta hur många taxibilar det finns
och varför vissa blindtarmar spricker.
det kanske bor en skomakare ovanför eller mitt emot dig,
fastän det är ett utdöende yrke.
hellre det än en våldtäktsman.
hur blir man sådan?
hur ska vi veta.
släpp mig, våga.
jag hör inte vad du säger.
håll käften. släpp.
utan att veta.

en grabb med gitarr.

Jag hackade purjolök. Då spelade radion Säg aldrig nej till en grabb med gitarr. "Nä ja hadd it tänkt göra he heldär, hihihihehehe" var vad jag tänkte samtidigt som jag försökte uppmana min klass att lyssna vilken bra låt. Fast egentligen var den kanske inte så bra. Men första gången var den fin, på en fredag dessutom.

Istället för att ta del av den lyxiga fredagsmaten stack jag idag iväg med Sofia och Lina. Vi gick på stan, åt mjuk glass (nej, inte mjukglass, mjuk glass, nästan grädde) kollade Wallander och pratade om konstiga saker och vanliga saker och andra saker.

Vad gör jag då sen ensam en fredagskväll som denna?
Lär mig lite Beatles på gitarr. Äter choklad. Myser.
Nu önskar du allt att du var här.
Jag kommer på att jag har glömt att skriva CV.
Du vill inte längre vara här.

jag målar!

Hör och häpna. Jag. Målar. En. Tavla. På. Bildkonst.

Damen hade nog vilat upp sig under julen för idag var hon nästan snäll. Vi blandade till och med färger utan att gräla. Jag hade frågor om sommarjobb, spöken, grafiker, immunitet, gips och hästskor.
Uppgiften var att utgående från en låttext eller dylikt måla en tavla. Eftersom hon inte har en aning om vad som rör sig i mitt huvud kände jag mig ovanligt fri till att göra vad jag ville. Lite tänkte jag väl på Dylan. Den går i mina favoritfärger. Det känns bra.

Sen har jag hoppat runt och varit glad, hämtat mitt riktiga körkort och gått runt och frågat sommarjobb. Det här betyder att imorgon har jag tre viktiga samtal att ringa. Hej jag heter Ida och jag är lite konstig. Tack och hej.

Ps. Angående sommarjobb, om någon vet något i stan eller ganska nära stan, säg till! Jag vill och tänker nämligen inte flytta hem över sommaren. Ds.

skola och heath ledger.

Har jag varit borta från skolan för länge när jag börjar fundera på om jag kommer ihåg vad mina klasskamrater har för skolväskor? Jag kom ihåg alla utom Joels. Och imorgon börjar skolan igen. Det är torsdag imorgon och torsdag morgon innebär alltid bildkonst. Jag har seriöst inte varit där på över en månad. Ska jag plötsligt nu komma, jo hejhej? Nä. Usch.
Vi ska få en ny dramalärare också. Anna har varit jättebra. Ändå är jag nog lite nyfiken! Jag drömde vem det var inatt. Minns inte mer än så dock.

Sådär annars måste Heath Ledger vara världens snyggaste människa.
Jag är ledsen över att han är död.
1. jag kan aldrig få honom, han kan aldrig bli min.
2. det kommer inga fler filmer med honom.

Det enda jag kan göra är dregla över bilder och filmer. Aaah.

en liten resa.

Bazooka hämtade oss efter två igårnatt. Jag kunde nästan inte sova alls. Natu satt baki och hörde på sin mp3. Jag funderade mest på livet. Halvvägs fick vädret nåt fel och det började komma is på framrutan helt utan orsak. Jag var säker på att det var en förbannelse men snart kunde man se varje bil vika in vid närmaste busshållplats och skrapa rutorna. Bazooka sa att han aldrig tidigare hade upplevt detta. "Itt ja heldär" sa jag och tänkte, tyst för mig själv, vilken tur att jag inte kör.
I Helsingfors stängde Natu av sin mp3 och berättade att hennes kusiner ber bordsbön, " gud som haver...nånting, tack för maten". Hon sa det snabbt och utan inlevelse. Det blev senare uppskrivet i mitt block.

På båten blev hon åksjuk, jag sov timmarna två på en soffa i caféet.
Framme i Tallinn hoppade vi in i en taxi. Natu talade ryska med chauffören. Hon är nog lyckligt lottad som fullständigt behärskar det där häftiga språket, språket med en framtid i dessutom. Det tror jag dock inte hon är desto medvetnare om, hon bara pratar. Och för mig är det roligt att höra på. Taxin körde oss till Baltikums största körcentrum och där sprang vi runt. Det var ganska billigt och bra.
Vi gick också till gamla stan. Alla matställen var fulla. Till sist fick vi plats. Satt och värmde oss på kaffe och kakao länge. Det var så kallt att ni kan inte tro. Av denna orsak köpte vi också varsin varm mössa. Alla gick runt med såna så vi föll dels också lite för grupptrycket. Estnisk glass har en konstig bismak. Hade vi stannat längre hade jag velat utforska själva staden mera, åka såndär buss och sånt, men nu var det bara fråga om några timmar så snart tog vi en taxi tillbaka till båten.

"De e ingen skillnad om de e en dålig båt nu när vi far, de får fast vara katter och hundar på den, men då vi far tibaka, då ska de vittu vara en bra båt" sa Natu i Helsingfors på morgonen. Gissa om hon fick spasmer när allt stängde strax innan tolv när vi kom fram. Vi hade hytt fram till klockan sex imorse. Det enda vi egentligen kunde göra var att sova. Oj vad arg hon var. Men nånstans inom sig förstod hon ändå att sömn var vad vi båda två behövde mest av allt, och somnade.

Taxi tog oss rautatieasemalle och vi hoppade på tåget till Uleåborg. "Int kan vi fa på dehä, de far ju ti Oulu."
"Jo men vi byter ju i Seinäjoki."
"Aj jo."
...
"Ida vi e int på rätt tåg."
"Jooo."
"E du HELT säker?"
"Jaaa."
Konduktören kommer.
"Opiskelija Vaasaan."
"Mistä?"
"Helsingistä."
"Ja mulla on samaa."

Se, vi var rätt.

Dock böt vi tåg i Seinäjoki och det tänkte gå lite illa. Redan från början hade vi inte mycket tid på oss att byta, nu var tåget från Helsingfors dessutom försenat.
Tåget gick från spår två och för att komma dit ska man först en trappa ner, sedan en upp igen. Natu trappade, jag tog hiss. Första hissen hade en lapp på sig där det stod att den var stängd. "Du skulle bara våga", tänkte jag och tryckte. Den öppnade och jag slapp ner. Så skulle jag upp igen. Nästa hiss var beklädd med en likadan stängd-lapp. Jag tryckte. Inget hände. Igen. Nä. Men kom igen. Nej.
Trapporna var många och branta. Ingen chans att jag hann upp om jag skulle bära dallarn själv. Jag ringde Natu som skrek och var stressad. Jag fick ner henne. Hon bar den och skrek att hon hatar den och skulle kunna hacka den. Jag kunde bara skratta. Vi hann.
Det här är mina estniska fynd:

Notera speciellt t-paitan med Muminpappan som plockar Whiskey.

Nu är jag alltså hemma. Jag for till banken och växlade tillbaka estpengar och samtidigt växlade jag något åt Bazooka. På samma gång som vi for tog jag ett brev som skulle postas till FPA. Fast det är lite äckligt det där med att slicka fast kuvert så brukar jag ändå göra det, man dör inte. Denna gång funkade det inte. Jag vet inte varför. Tejp hade jag inte heller. Jag tänkte att kanske Bazooka har hemma eller nåt. Vi möttes utanför mitt hus och jag frågade "har do na tejp?" "Jo" svarade han. Fortfarande tänkte jag att han menade där hemma.
Sen säger han "jäär har do tejp". Han hade det i fickan. Bara sådär. Som om det är den naturligaste sak i världen att ha i fickan. Kanske borde man börja ha. Praktiskt.

estlandet.

Om typ tolv minuter åker vi till Tallinn!

I min väska finns ett anteckningsblock och en penna. Ska skriva upp vad Natu säger.
I min väska finns mina partyglasögon och klänning.
I min väska finns kameran.
I min väska finns bokningsnummer, pass och lite pengar.
Förståndet åh, förståndet. Också det. I min väska finns.

Vi hörs!

vår fina idé.

vi fick den på nyår. carro och jag. titta nu.



det är ju nästan som det här:



hihi