BONJOUR CAVA.

När jag kom till Wien var jag lite skeptisk i början. Jag möttes av ett virrvarr av sovsäckar, liggunderlag, täcken, förvirrade människor,  klibbig värme och framförallt: ett gäng fransmän på cirka 10 pers vars engelskakunskaper inte var dom bästa.

Den som kunde sämst kunde inte ett ord, sen varierade resten mellan att kunna några ord, att förstå men inte kunna tala, att kunna några ord men inte förstå, att kunna mer än arrogansen tillät att visa och så vidare. Några var etniskt sett fransmän medan resten var från Algeriet men uppvuxna i Frankrike.

En av dessa från Algeriet var väldigt hjälpsam mot mig (och alla andra) från första början. Jag, som är uppfostrad med och van vid att klara mig själv, upplevde detta som lite störande och försökte vänligt visa att det går bra.

Detta till trots slutade han aldrig riktigt. "Help? Me help you, good?" frågade han hela tiden. Men sen när han började se att jag faktiskt klarade mig och jag började förstå att det är omöjligt för en utomstående att veta hur mycket hjälp jag behöver blev vi vänner.

Jag ska heller inte sticka under stol med att jag var lite fördomsfull. Jag tänkte att "dem e jo sådee". Tänkte att han ville flörta och framstå som en gentleman för den sakens skull.

Men ju längre tiden gick började jag också förstå att det var hans sätt att kommunicera. När han köpte Snickers till mig och hämtade öl åt mig i källaren och bar Dallarn uppför trapporna. Det var inte bara hjälp, det var hans språk. Han var den som alltid följde med mig i hissarna, som frågade "can I?" innan han satte sig på Dallarn, som istället för att gå i första klungan med coola och stressade människor gick bakom mig och masserade mina axlar på vägen hem. Han var den första som bjöd upp mig till dans, den första som inte trodde att jag inte kunde dansa. På lördagsnätterna när jag var berusad av Wienvin skjutsade han mig på Dallarn och när jag sa "Thank you, I can walk now" sa han "PRINCESS PRINCESS NO WALK"

I fredags när det var dags att säga farväl grät jag. Han sa till mig "Don't cry, you strong." Han pekade på min arm och sa "Here, not so strong", sen pekade han på mitt huvud och sa "Here, very strong. I know it."

Jag vet inte varför men på något sätt var detta ett av mina starkaste människomöten på länge.

japp.

Vad tycks om mitt nya hår?

Skojade bara det är elektrodsladdarna. Inte för att jag trodde att ni inte skulle fatta det men ändå.

Jag får behålla dom tillsvidare! Det första min kompis från företaget sa när jag kom in var "Vad lång du blivit, du står så rakt!"

Sen fick jag tala för mig i en timme ungefär. I mitten av september ska jag träffa hjälpmedelsrådet och göra samma sak igen. Gärna för mig. Tills dess får jag elektroda med dessa bäst jag vill. Tack livet. Och företaget framförallt.  Love you.

kanske min sista dag med elektroder.

Jag är tillbaka från Wien och min tid som volontär är över (för denna gång). Det var roligt, lärorikt och utvecklande. Jag ska skriva mer när jag är mer fokuserad. Men nu ska jag berätta lite om elektroderna. Igen.

Jag hade med dom till Wien, men jag tränade i ett jättelitet rum som var trångt och jag kunde inte ha dom på ryggen för att dom trillade av, för att det var 35 grader och så vidare. Dessutom var det fullt program och jag hann inte ha dom tre gånger i veckan som jag egentligen borde. Men jag gjorde så gott jag kunde.

Idag var jag lite nervös. Med anledning av ovan nämnda. För idag träffade jag min(a) terapeut(er) och vi mätte rörlighet och styrka, som en utvärdering av dessa tre månader av användning. Jag var rädd att mina tre österrikiska veckor skulle ge sämre resultat och att det skulle påverka morgondagen (när jag ska träffa företagets personal) negativt.

Men nä. Det mesta hade ökat från 15 till 30. Grader.  Jag är alltså dubbelt så mycket mjukare nu. Efter tre månader med elektroder. Fötterna hade ökat från 10 till 15 tror jag. Så inte lika mycket, men ändå något.

Om detta är resultatet av tre månader, vill jag gärna se resultatet efter ytterligare tre. Imorgon ska jag träffa uppfinnaren, uppfinnarens betjänter, min terapeut och hjälpmedelscentralsmänniskor. Jag har skrivit ett långt brev. Och jag ska tjata. Jag kan inte förstå vad problemet är. Det är helt uppenbart att det hjälper mig, ett HJÄLPMEDEL alltså. Hjälpmedelscentralen hallå hallå. Koppla mig till en elektrod eller två.

Övar nu upp min charm som hjälpmedel för imorgon.

Skulle det dock vara så att jag måste lämna dom så vill jag härmed säga farväl och tacka för en fantastisk tid tillsammans.

sista veckan.

En vecka kvar. Vill inte tänka på avfärdsdagen. Det enda otrevliga är att det härjar tjuvar här  där vi sover på nätterna. Folk har blivit av med pengar,  telefon och kamera.  Det som skrämmer mig mest är att ledarna fullständigt utesluter att tjuvarna är volontärdeltagare. Vi känner inte varandra,  inte egentligen. Människan är inte alltid god osv. Somnade 3 inatt pga vaktade min väska. Uh.

Nåväl,  föreställning på torsdag och jag ser så framemot det. När vi gör sorti ska vi skapa en melodi som vi fyller i i tur och ordning,  alla med ett eget ljud. Jag ska ringa med dallarns mustaschklocka och det kommer att bli så himla bra. 

salsa por favor.

Wien är fint. Vi är 30 personer från  överallt i världen. Först tänkte jag hur ska detta gå men nu känns vi som en familj fast alla inte ens kan engelska. En dag i veckan målar vi väggar i en park,  resten övar vi teater. Vissa mer på allvar än andra. Eller vissa bättre på att koncentrera sig än andra. Finns ett förråd med choklad och 30 kilo pasta.  Idag gick jag på stan med en mexikan. Vi gick inte vilse fast vi var säkra på att det skulle ske. Nu sitter jag i en källare och tittar på när andra dansar salsa. Imorgon är vi lediga och det ska bli skönt. Mina "närmaste" vänner ska åka till Budapest men vi fick ledigt för att andas inför repetitionerna som börjar på torsdag och jag vet att åker jag till Ungern så andas inte jag. Ska sova och köpa ett halsband.

österrike.

Om jag i våras, när jag oroade mig för sommaren, hade kunnat tro att allt skulle bli så bra och händelserikt som det sist och slutligen blev så hade jag nog inte oroat mig en sekund. Men det är väl ofrånkomligt. Man vet aldrig vad som händer, och därför är allt lite ovisst och alltid oroar man sig lite. Fast man inte borde.

För knappt två veckor sedan fick jag ett erbjudande om att åka till Wien som volontär. Och nu ska jag göra det. I tre veckor. Jobba med ett teaterprojekt. Tillsammans med 14 andra ungdomar. Allt jag vet är att jag är den enda från Skandinavien (ja, jag räknar Finland till Skandinavien) och jag är lite fundersam över hur mitt tålamod, och framförallt min samarbetsförmåga, ska hantera detta.

Men det ska bli roligt och jag är så glad och tänk om jag hade vetat detta osv osv osv.

Ska försöka blogga så ofta jag kan. Annars kommer bildbomben om tre veckor denna tid. Lev väl, och don't worry!

föödon.

Igår sa jag farväl till alla belgare och alla svenskar och alla djur på det där lägret, trots att det slutar på söndag. För idag måste jag tvätta, packa, fixa papper, betala räkningar och allt sådant.

Idag ringer en av ledarna och säger att om jag blir hungrig kan jag ringa, för dom grillar klockan 19. 

Jag: Okej jag ska se hur långt jag hinner med allt.
Min hjärna: HÖRDE JAG GRATIS MAT

dålig täckning.

En av killarna från Belgien sitter i rullstol. En av killarna från Sverige har pojkvän. Ikväll var jag i grupp med dessa två för att diskutera EU. För att vi har fått pengar från dom för detta utbyte måste vi engagera oss lite, tror jag.

Det tog inte många minuter innan vi insåg att vi ändå bara kom in på sidospår. Svenska killen skickade ett SMS till sin pojkvän, och belgaren sa "Say hello to him from me"

Svensken: We are sending messages.
Belgaren: Yeah, I thought so because I can't see him here.
Svensken: .... Should I call him so you can say hello?
Belgaren: Well, I think we just said that Europe is a pretty free place, so it's all up to you.

Belgaren kan inte använda sina händer, så svensken ringde upp med högtalare.

Svensken: Hej, I have a guy over here who wants to say hello to you!
Belgaren: HEY!
Telefonen: Pip, pip, pip...
Belgaren: Oh, I'm sorry, I didn't mean to break your relationship!

inte så lätt.

lite pinsamt att vi har haft belgienbesök i snart en vecka nu, och vissa av organisatörerna i svenska gruppen tror att belgarna pratar "belgiska".

med vänlig hälsning,

kvinnan som inte bryter på finska.

så mycket bättre.

Diskuterar eventuella förhållandematerial med finsk vän.

Hon: Ei se ollut sit hyvä tyyppi ehkä.
Jag: Ei... Luultavasti löydän joskus joku parempi.
Hon: JOO! Så mycket bättre.

bra träning för att inte skratta.

Belgarna är här (inte hos mig, men inom stadens gränser) och det är trevligt. Vi (inte jag, jag sover hemma för att jag måste packa till annat, förklarar snarast) bor på en lägergård vid sjön och det är jättefint och när jag sitter där vid vattnet tänker jag att ja. Ja, ja.

Idag hade vi drama med en tysk och jag skrattade ihjäl mig några gånger. I en övning delades vi in i grupper på 3, där 1 skulle stå för rösten, 1 för ansiktsuttrycket och 1 för gesterna. Man fick sedan en lapp där det stod vilken situation man befann sig i och vad man skulle spela upp. Den som spelade gesterna ställde sig bakom den som hade hand om ansiktsuttrycket och viftade med armarna vid sidan om.

Jag blev ansiktet i vår grupp och vi skulle spela upp en taxichaufför som berättade för sin kund vad han hade ätit till frukost. Höll på att dö varje gång jag såg min medspelares händer styra en fiktiv ratt under min haka. Ännu värre när han ibland sänkte höger hand för att växla upp eller ner. Jag minns inte ens vad den där chauffören åt. Något med Tabasco.

Sedan spelade jag en kvinna med svår astma som fick tillsägelse av polisen att inte väsnas. Fast jag ju inte väsnades, bara andades. Av denna tillsägelse blev jag givetvis upprörd och fick därav ännu svårare att andas. Fick ta hjälp av ett sugrör innan jag till slut fick en bot. Jävla samhälle.

Nu måste jag sova. Har tusen saker att fixa och trettio ställen att vara på. Godnatt.

en notering.

På sistone har nästan alla nya människor jag träffat här i Sverige reagerat på samma sätt när jag berättat att jag är finlandssvensk. "Ja, jag har hört att det finns nåt parti som vill ha bort svenskan". Men likväl vet dom inte vad finlandssvenskar är, när jag sedan frågar det. Vi är nog tornedalingar eller sverigefinnar. Men på något sätt går det mindre trögt nu. Går snabbare fram. Kopplar lättare.

 Kanske, kanske. Kanske snart. Inget ont som inte för med sig något gott.

inne svalare än någonstans.

30 grader celsius, anders celsius vem var väl det, jag äter jordgubbar som inte är frysta utan typ nyss plockade (icke av mig). jag tänker på när vi var på klassresa och kokkolalaiset lärde mig att man säger "haluan mansikkaa" när vi hade köpt tjeckiska jordgubbar i en plastpåse, varför blev vi sugna på det?

jag var aderton år eller hade jag ens fyllt det jo det kanske jag hade nej det hade jag förresten inte, det var vår. jag var arg för att jag inte fick åka till tyskland. idag är jag inte längre arg för att jag istället åkte till polen och tjeckien. det var vi som åkte  dit. vi som var lite sådär. vi som var lite sådär bakom men ändå så jävla långt framför. övriga berusade sig i tyskland. jag var så ofta arg på den där tiden. jag är fortfarande ofta arg, men jag har så mycket känslor alltid så det blir bara en blandning av allt. och idag kan jag hantera, lite. men då var jag så rädd. förstod inte vad jag skulle göra med någonting, visste nog inte vad jag kunde då. jag bodde på skullan och det var nog inte mycket jag vågade göra där, fast jag egentligen hade det bra. men det där egentligen blev så fel i misstag, ingenting är väl någons fel. det var en tid.

imorgon börjar internationella veckan med belgare och hela köret och jag vet ingenting egentligen, när vet jag det. tänker ofta att jag nog borde sluta glida runt. bromsa lite, bromsa för att hålla still. men nja då försvinner ju jag. och det vore väl lite beklagligt, det är ju jag som lever mitt liv. kontroll är aldrig något jag haft på rak arm. inte raka armar heller för den delen.

kommer aldrig att förstå livet ändå.

Lever sista såndär härlig sommarhelg som jag hade planerat att göra hela årstiden. Nu verkar denna bli den sista sådan som jag planerat på en stund. Livet, att du aldrig lär vad du menar. Märkliga människor, bra musik, sovdags med sol. Stekhett. Jag är så innerligt glad att jag för en gångs skull lyssnade på mig själv. Vad jag ville. Varför jag ville vad jag ville. Finns vissa som man inte kan bli osams med. Det är bra. Jag ska skriva mer när jag förstår mer. Nu ska jag åka till K-järn och köpa en krok.

att man vänjer sig så snabbt.

Har varit i Finland en vecka. Är nu åter i Småland. Mina planer för ikväll var att sitta ute sent och läsa en bok. Ja, i vilket ljus. Fick gå in innan 22 för att jag inte såg steevrin.

Åh midnattssol hur jag saknar dig.

det man inte vet.

Jag: He blir sådee tå man pratar som tär heim.
Han: Du kan inte prata "heim" med mig, då fattar jag ingenting.
Jag: Men he ha ja jåort i 20 minuter no å do ha fatta allt, ha it do märkt he?
Han: ...

tio små finpojkar.

1. erlend loe
2. lars winnerbäck
3. snusmumriken
4. markus krunegård
5. fredrik lindstöm
6. gustaf skarsgård
7. skitarg-barnet
8. karlsson på taket
9. august strindberg
10. dallarn

bara mjölk hela tiden.

årstider är tider på ett år och år är tider av liv och liv är någon slags tillvaro i någon slags värld och egentligen förstår jag ingenting men jag hänger med för att jag ändå någonstans tycker att det är ganska kul nu är det sommar och jag går runt sjön varje kväll efter att det blivit mörkt och du och hon och han och dom där har lagt sig och somnat ibland

ibland stannar jag upp och tittar på naturen och tänker på att jag för en gångs skull har gjort rätt val i livet eller den här typen av tillvaro. jag tänker på alternativet, drar in frisk luft i min missbildade näsa och så skrattar jag lite åt mig själv och min oroliga och samtidigt så oanfäktade själ och så går jag vidare

(är alltid tranor vid sjön brukar inte dom komma på hösten?)

vidare tills jag jag kommer hem. ja, det här är hem det är klart att detta är hem vad skulle det annars vara. man kan ha fler om man vill och det vill jag och det har jag och jag kan inte på något sätt förklara hur det ena är bättre än det andra, för det är det inte men jag trivs ändå så förbannat bra här och nu just nu och jag vill inte ändra på det

det stod en flicka på gatan för någon vecka sedan och jag sa till henne att hon hade fina skor, det var renar och lokalpatriotiska texter på dom, och hon blev glad och jag kände mig glad för att ha gjort henne glad och glad för att för ett år sedan hade jag knappast sagt något

något har hänt och det är väl klart som fan egentligen för saker händer ju hela tiden det kan vi inte undgå och du ringer och säger "svenskan kommer ju inte att dö i dina trakter" och det är väl ditt sätt att visa uppskattning för du vet när mina hermot menee, du vet mina punkter och på sätt och vis är det väl en märklig men fin mening 02:47 i juli tvåtusentretton

tretton gånger fem skiter jag i vad det blir för jag vet inte vad jag ska med den kunskapen till när jag ändå vet en massa annat som jag själv sätter stopp för jävla jag, dricker ju bara mjölk hela tiden.

fika you.

Han: När hon ringer så brukar jag säga två ord. Det första börjar på F och det andra börjar på You.
Jag: Jaha.
Han: Ja, fyra bokstäver.
Jag: Ja.
Han: Du får gärna fylla i, F och fyra bokstäver.
Jag: Haha, vad är detta för korsordslek mitt i natten? Fuck.
Han: Nej! Fika! Fika you.

hej.

jakten på filen.

idag köpte jag lenkkimakkara och till det vill jag ha fil så jag köpte fil också och det hade jag aldrig gjort i sverige förr och det var lite konstigt för det var en hel djungel med olika paket i olika storlekar och med olika SMAKER (va) och olika konsistenser (öh) så jag tog till slut en "natuell filbunke" med valios märke och gick och betalade. hoppas det blev rätt.

dagens nöje.

"det är inte på riktigt", ursäkta men det är precis vad det är.

Ikväll har jag och Emely tittat på Lost. Jag tittar sällan på film/serier men när jag gör det gör jag det på riktigt. Ni som känner mig vet säkert hur ohälsosamt mycket jag lever mig in i vad jag ser.

Klockan 00.30 inatt var vi klara för dagen, och Emely följde mig ner för hon skulle slänga skräp. Vi tryckte ner hissen och lite halvt uppskrämd från serien noterade jag att det tog lång tid innan hissen kom, men tänkte inte mer på det.

När den väl kom och dörrarna öppnades stod en kvinna där. En äldre, med grått, lite stripigt hår, förvirrad hållning, trötta ögon och en papperspåse i handen. Sådär som från en film. Sådär som den där karaktären man inte riktigt vet. Eller man vet men man vet verkligen inte vad.

Medan jag kände mitt hjärta i min hals såg jag Emely hoppa till i ögonvrån, samtidigt som jag utförde liknande ryckningar själv. I sekunder som kändes som märklig evighet stod vi där. Och kvinnan sa "OJ! Var jag inte nere än?!" och sen åkte vi ner en våning med henne och jag var egentligen rädd men det märktes inte.

Elektroder, jag tackar eder åter för att jag kunde springa hem i den takt jag sedan gjorde.

den människan.

och än en gång har jag lagt detta förbannade pussel
tusen bitar tid, tusen bitar euro, tusen bitar energi
och inte finns det någon ram, ens
13 x 15
2 centimeter tacksamhet, 5 centimeter glädje
8 centimeter uppskattning, 7 centimeter hejvadkul
märker ni? nej, det gör ni inte men det stämmer inte

det fattas en bit och den har försvunnit  för länge sedan.
det fattas en bit och den skall knappast komma tillbaka.
det fattas en bit och vi har slarvat bort den allihop.
det fattas en bit och den heter den som gapar efter mycket.
det fattas en bit och den som hittar den.
ja herregud, den människan.

på gränsen.

Drömde inatt att det fanns en ny uppfinning. En korg som man skulle sitta i och så kunde man linda in sig i olika tyg, "instagram-filter", beroende på hur man ville se omvärlden just då. Jag flög runt med den där i Pensala, inlindad i fjärilsmönster, och tyckte det var jätteroligt. Pappa var orolig och ringde polisen.

Jag kom flygande vid radhusen när jag plötsligt såg polisbilen på Ribackan. I panik flög jag till min vän Madde som sympatiskt gav mig husrum för natten, trots att vi båda skulle jobba tidigt nästa dag. Sen vaknade jag.

älä mee.

dom sa att såna som du bara fanns på film 

och att det inte var på riktigt 

ingenting att vara rädd för 

som någraåring tror man på allt 

på allt dom säger och allt dom gör 

för dom är förebilder 

och dom är efterljud 

förstod att såna som du fanns på film 

för att såna som du fanns på riktigt 

såna som du var underlag 

underhållningsunderlaget  

du fanns på riktigt
insåg jag

i filmen om livet 

livet om filmen 

det är kanske inte på riktigt 

men det är vad vi tror 

och du är verkligen ingenting att vara rädd för 

men om  

nytt på min vägg.

kåokasi hennas.

Skulle koka ägg. Misslyckades. Misslyckades fullkomligt. Med att koka ägg. Koka ägg, kom igen. Hur svårt får det vara. 

meidän piti muuttaa maailmaa.

På Spotify har jag en spellista med enbart finska låtar som jag lyssnar på ibland för att höra lite. När min finska vän var här i helgen spelade vi den i bakgrunden, medan vi pratade om livet (vilket var svårt, herregud det är ju inte direkt lätt ens på svenska).

Mitt i allt kom en låt med Anssi Kela som jag har lagt till nån gång i förvirringen. Mitt i en mening utbrister min vän jättedömande "MIKÄ TÄÄLLÄ NYT SOITTAA?!"

Intet fel på Anssi. Och nu ska jag sluta tjata om finska saker. Ska bara gå till skolan och få en redovisning ur världen först.

niitä on aika paljon.

Lärde mig två nya finska ord i helgen. Juoppo och sytkäri. Alkis och tändare. Poligubb å flintto. Helt hur man vill.

glad midsommar.

Önskar jag och min danska mustaschmugg.

som gudmor lär jag henne allt jag kan.

grillaus ja dricka.

Ett tag, rättare sagt ganska länge, hade jag ångest över denna högtid. Som alla andra högtider. Jag trodde fram tills igår att jag skulle bli helt ensam här på campus och hade planerat hur jag skulle gråta hål i mina skrivböcker. Nåja. Kanske inte riktigt, men ungefär.

Men så vände allting. Planer ändrades och tillkom. Så imorgon ska jag grilla med min finska väninna. "Grillaus jajajaaa dricka" sa hon när jag frågade om hon hade något toivomus. Lät inte dåligt tyckte jag, så vi gick och handlade. Första gången jag handlade på finska. Makkara. Liha. Maissi. Pernuat. Gick ganska bra. Gick hela tiden och tänkte på att om man skulle ha fått gå och handla med finnar på finskalektionerna i skolan istället för att sitta och böja verb i  häften kanske man skulle ha lärt sig något.

Sedan vet jag inte riktigt vad som händer resten av helgen men det är ju så livet är. Hoppas det blir absurt. Ikväll har jag storstädat med min nya älskling (dammsugaren) och nu kyler jag ner denna hundragradiga boning med en öl. Som tilltugg har jag min fot, bara för att jag kan. Tack, elektroderna.

den såg så rofylld ut när den körde ner för rampen.

Det bästa som finns är att upptäcka att mina syskonbarn utvecklar sinnen för humor. För tre veckor sedan var jag i Finland jättesnabbt över helgen och firade min far. Jag åkte sedan ner till Åbo med mina systerbarn och deras pappa.

När vi satt i bilen i kö till båten såg vi hur en silverfärgad Toyota Yaris körde av. Exakt en sådan bil har min pappa.

"Där kom moffa från Finland!" sa min snart nioåriga systerson, som vilket lugnt konstaterande som helst. Sen skrattade vi åt det. Edward 9 och jag 22.

DENMAARK.

Har varit i Köpenhamn med min vän My i helgen. Idag på tåget hem sa hon att hon inte har varit med om så många märkliga saker på en resa förr. Jag kontrade med att fråga varför hon tror att jag är en kär användare av orden "absurt" och "bisarrt".

I fredags när vi kom fram började det med att konduktören på tåget hade kastat Dallarn i ett hörn, så han hade blivit skadad och kunde inte vecklas ut som vanligt. Vi försökte länge "skruva", förgäves på perrongen. "Vi får nog fråga någon dansk om hjälp" sa jag, men i samma stund som jag hörde hur tomt det lät la jag ner Dallarn på marken och slog allt vad jag orkade och han var sig själv igen. Vem behöver en dansk. Vem.

Vi letade upp vårt hostel och installerade oss. Gick ut för att utforska staden. Äta. MAAAD. Jag blev nästan överkörd av en cyklist. Vi visste inte att det var en cykelbana det var frågan om, så vi gick över. Plötsligt hinner jag se en kvinna komma cyklande (hårt) i ögonvrån. Nästa jag minns är ljudet från hennes bromsande fordon och hennes danska, panikartade skrik. Herregud. Jag var turist, förlåt. Vi hittade en jättefin Muminbutik och jag var jätteglad.

Sen skulle vi åka en såndär turistbuss ni vet, som kör runt i staden och så sitter man på taket och tittar sig omkring som aldrig förr. Damen på turistbyrån där man köpte biljetter var tyvärr lite sur, och gav oss fel information. Det resulterade i att vi först spenderade två timmar på att gå fel, för att sedan kunna konstatera att vi ändå missat alltihop. 

Lite halvsura gick vi istället till Ströget, där vi av en slump upptäckte att man kunde få liknande upplevelser fast i cykelvagnar. Haffade den chaufför som såg mest bortkommen ut och bad honom cykla oss till Sjöjungfrun tur-retur för 200 danska kronor. Han gjorde det, fast han jämrade sig över att det var lite långt. Och jag upplevde hela äventyret så absurt att det enda jag kunde göra var gråta av skratt.

Där satt vi, på en cykel i Köpenhammn. Jag inklämd under Dallarn. Folks reaktioner. Allt. Jag har inte haft så roligt på länge. Det var verkligen speciellt, och roligare perspektiv än buss. Den där lite märkliga chauffören var dessutom snäll och körde oss lite olika omvägar här och där. När vi körde sa My "Jag undrar vad jag skulle ha gjort hemma i Växjö nu, säkert suttit och haft ångest över något" och jag kunde inte annat än instämma medan jag tänkte på hur saker bara blir ibland. 

På morgnarna åt vi jättegod frukost. Frulle asså.

 Jag såg så bekymrad och finländsk ut alltid. Det var jag inte. Eller ja, åtminstone inte bekymrad.

På lördag steg vi upp tidigt och utnyttjade våra inköpta bussbiljetter som misslyckades kvällen innan. Det var intressant och fint. Sedan gick vi på Tivoli, och jag vet inte vad jag ska säga annat än att jag älskar karuseller så fantastiskt mycket. Vi åkte jättehöga slänggungor som gav en otroligt fin utsikt över staden och en alldeles lagom fin känsla av livsspänning. Samma sak med fritt fall. Där ifrågasatte vi faktiskt vår överlevnad på toppen, men väl nere igen kunde vi inte sluta skratta. När det började regna satt vi kvar i en karusell fyra varv (tack Dallarn) för att vi inte orkade kliva av och efter tredje började jag känna livets banalitet. Man bara snurrar runt. Egentligen. I karuseller eller ej.

 Efter Tivoli gick vi och drack danskt öl för att bli av med våra mynt. Buddha bar. Vi gick in bara för namnet. När vi kom tillbaka till hostellet hörde jag att två killar i soffan pratade finska, så jag började prata med dom. Vi spelade kort och dom drack tysk vodka. Efter ett tag gick jag och My och la oss, i vår sovsal. Strax efter det kom den ena av finnarna upp, och det visade sig att dom hade sängarna bredvid våra. Oddsen. Han hämtade (mer) vodka och önskade oss good night. 

Jag lade mig för att lyssna på musik och läsa innan jag somnade, och en kvart senare ryckte jag till av att någon lyste på mig med en telefon och skrek "Vaaaasa!". Skonsamt för övriga gäster i sovsalen.  Samma kille skulle hämta attiraljer igen. Och jag visste inte vad jag skulle svara på ett sånt skrik så jag sa "jåå" och han bara lyste med sin mobil och jag såg att hans klocka var 00.08 och jag tänkte att det kanske var en dröm.

Det var det nog inte och idag har vi bara ätit och strosat runt lite planlöst innan vi tog tåget hem igen. På vårt hostel spelade personalen förresten Metallica om kvällarna. Och Lisa Ekdahl. Tvära kast. Fredagsrock.

torsdag.

Idag har jag hängt med David. Vi köpte billig tvål och åt onyttig mat. Och jag köpte en ny dammsugare. Alltså ursäkta men ibland är jag för dumt envis för mitt eget bästa. Fattar inte varför jag inte har köpt denna tidigare. Testkörde den snabbt genom lägenheten just och den är hundra gånger bättre än den jag hade. 300 spänn. Ingenting.

Orkade inte åka till Ekorosk (vad heter det ens här?) så jag ställde ut den gamla i trapphuset. Varsågoda. En helt okej städmanick för mindre utrymmen, men verkligen inte 29 kvadratmeter. Nu ska jag träffa min finska kompisinna. Värmer upp hjärnan med Teräsbetoni. Verkligen tufft.

var för arg, förargad.

i morse blev jag förbannad och sårad och ledsen fast jag egentligen inte borde
jag borde inte ta åt mig
inte vara den där svampen
inte den där färgpaletten med känslor istället för färger

men jag är det och vad ska jag göra åt det, så istället för att slå sönder porslin gick jag till simhallen
simmade fyra kilometer på två och en halv timme i ilska
och det känns i magmusklerna nu, känner jag

jag känner hela tiden
och jag borde lära mig
att livet är som en himmel med moln som flyger, ibland iväg
och jag måste nog skriva noveller i början
annars funkar inte det här
man måste ju liksom förstå vad man läser
säger jag

jag ljög för att slippa hånskratten
och jag förstörde en hel dag

det finns ju inga gränser.

kesella duger inte.

Igår gjorde jag bärkvarg. Det blev så gott att jag nu överväger att investera i en elvisp så att jag kan laga det (och apelsinris, dom enda efterrätterna jag kan) fler gånger utan att få armkramp. Dock kvarstår frågan om det är värt det med tanke på att jag ställer mig och vispar max 5 gånger per år.

kaffepanna.

sommarlov.

Idag, på Sveriges nationaldag, fick jag sommarlov! I tisdags skrev jag sista salstenten (som gick åt skogen) och idag skrev jag klart hemtenten i samekursen (som gick bättre).  Jag är jätteglad för detta är mitt första sommarlov på fyra år. Ikväll har jag städat lägenheten och plockat undan alla skolpapper och -böcker som har legat framme som stressmoment i evigheter. Jag har storhandlat och kånkat mat för en hel familj. NU ska jag andas. 

Totalt har jag sökt 20 sommarjobb (27 om man räknar med dem som jag, av skäl jag inte visste då, ändå inte skulle ha kunnat tacka ja till) men inte kommit längre än till intervjuer. Och visst känns det lite surt på ett vis, men samtidigt har jag gjort vad jag har kunnat, så vad kan jag göra mer?

Jag har haft mycket ångest inför detta och legat sömnlös många nätter för att jag har funderat på hur det ska gå.  Och fortfarande skriker österbottningen i mig, och säkert många med den, att jag inte får säga det här men nu säger jag det ändå: Det ska bli skönt med sommarlov och det är precis vad jag behöver just nu. 

Det här handlar om mitt liv, mina beslut och tankar. Inte om ett landskaps jantelagsöverflöd och hur jag ska framstå i deras ögon. Kanske i sommar ska jag börja förstå det. 

Andra saker jag ska göra i sommar:

Skriva. När jag säger det till folk skrattar dom. Men skratta på. Jag ska skriva minst en sida per dag. Minst. Ingen skillnad var, när eller hur. Men skriva. Jag utför knappast några stordåd men det är en hobby till vilken jag har ett märkligt förhållande, och nu ska jag ge den tiden jag skyller på att jag aldrig har.

Sitta i min solstol om kvällarna och dricka lågprisvin. Inte omöjligt att det kombineras med punkten ovan. 

Åka till Köpenhamn med My. Två dagar ska vi härja där. Njuta av vår vänskap som avståndsmässigt splittras till hösten när hon flyttar.

Simma. Ja.

Vara med på ett utbyte med en grupp människor från Belgien. Åtta belgare kommer till Växjö i slutet av juli.

Plugga.  I slutet av augusti har jag en tent som jag måste klara för att få examen, och det är min sista chans (om jag ska ta examen inom den tid jag tänkt). Det kräver en jäkla massa läsande och jag och mina koncentrationssvårigheter klarar inte riktigt det. Men nu ska vi ta det lugnt och försiktigt med en bok i veckan.

Öva på att gå med en öl utan att spilla. Och andra vigulanta övningar såsom backa, stanna utan stöd, sitta som en indier på yoga och gå (snabbt) runt sjön utan att flåsa. 

Träna med elektroder 3 gånger i veckan. 2 gånger på stället där dom hör hemma, 1 gång här hemma hos mig. 

Åka till Stockhom. För att se Lars Winnerbäck, Kent och Robyn med min fina vän Ellinor. 

Antagligen åka till hemlandet. Någon gång när det passar.

Ha Lost-maraton med Emely. En av dom få serier jag faktiskt gillar. 

Åka till Dalarna. Kanske. Om jag vågar. Hälsa på släkt som jag sällan eller aldrig har träffat. 

Och säkert en del annat som jag inte har planerat ännu. I sommar ska jag bara vara. Se vad som händer. Ta chanser, risker, möjligheter. Känna livets film. 

sommar.

Väntar på bussen i shorts och elektroder. Känns absurt.

mustaschlippis, kippis.

rimmar i rapporten.

Snart är den klar.

valmöjligheter.

nu är det natt igen och jag har glömt hur skönt det är
glömt hur jag får ro, hur jag vaknar, hur jag ser
för jag har sovit på nätterna på sistone
som vanligt folk
som vettigt folk
som FOLK
"va som folk i svärji no tå"
sa min yngsta storebror som sin sista mening innan jag flyttade hit
och jag får väl ursäkta men jag ÄR inte som folk
jag försöker men det stretar emot och går fel
och jag mår dåligt av att försöka passa in i någon mall
som inte ens finns
jag måste få leva fel för att kunna leva rätt
hur länge löns det att kämpa emot

människor som frågar
vad jag ska jobba med
lite sådär hånfullt med en "du är redan borträknad"-ton
för att jag inte utbildar mig specifikt till
POLIS eller LÄRARE eller ADVOKAT
tänk om dom inte heller blir det, fast dom utbildar sig till det
så det riktigt står i deras pannor med en fet tusch
tänk om det inte blir någon KARRIÄR

tänk, då bjuder jag på kaffe med mjölk, socker ELLER både och.
valintamahdollisuudet.

måste ständigt påminna mig.

elektrikerdottern har kopplat.

Hemmapremiär för elektroderna. Låter som ett fotbollslag. Har lyckats koppla dom rätt (TROR JAG) och nu kör jag "vila 10 minuter så kroppen vänjer sig" innan jag ska börja träna. Få se hur detta går. 

har haft hela våren på mig.

Trött som ett as, glad som en idiot.

Satt uppe och skrev på rapporten till alldeles för sent. Blev mer eller mindre klar. Med ett utkast i alla fall.

"Du skriver ledigt och intresseväckande men jag skulle vilja se någon mer fackbok om minne, teater eller tal."

Ja fast både minne och tal är ju skådespelarnas grej, inte sufflösens. Jumalauta. Tänkte blanda in lite koncentration men kom in på mindfullness och bara kände hur fel allting blev.

 Nu vet jag vad jag ska göra i helgen i alla fall. Leta teaterlitteratur, hänga med världens bästa vän som kommer hit från Stockholm, anordna en sista fest. Vet ni hur det känns när tre år av vänskap bara splittras. Vet ni. Vårfest ska vi ha. Som i lågstadiet.

Nu ska jag in till stan och köpa en boll. Farväl.

mittveckan.

och?

ja.

all denna hets.

Såg en lista med tips på hur man blir smal. Nummer 2: "Ät mat med fel hand." 

Ursäkta men vart fan är världen på väg om man ska behöva sitta och äta mat med fel hand. De flesta som följer listor av denna typ hade inte ens behövt göra det, dessutom.

Äter choklad med rätt hand när jag vill. 

sköldpaddan.

Imorse ringde min telefon. Det var ett okänt nummer men jag svarade.

Jag: Ja hallå?
Andra änden: God morgon Kilpikonna!

Inte varje morgon man blir kallad kilpikonna i Sverige. Var ett erbjudande om en teatergrej på fredag men tyvärr kan jag inte gå because I am a serious elektrodkvinna right now och det krockade.

Fick elektroder idag igen (och 3 gånger i veckan hela sommaren från och med NU) och det är så skönt efteråt. Backade ut ur köket bara för att jag kunde just. Praise the lord jag är så glad. Hejdå.

blablabla.

Försöker skriva klart mitt utkast till praktikrapporten. Kul att jag kommer ihåg vad jag menar med "tid och rum blablabla". Minns inte vilken bok jag tänkt referera till. Smart.

mysigt mitt i match.

Även om resultatet i gårdagens match mot Sverige inte blev vad jag och min vänskap hoppades på hade vi ändå ganska roligt.

Kommentator: Det är avblåst, och Sverige har ledningen med 1-0.
Jag: No mmmm.
Hon: Nojaaaaa meillä on väärä selostaja.

Kommentator: Kan Sverige kontra?!
Jag: Ei.
Hon: Ei.

Kommentator: Och det är ju mysigt.
Vi: HAHAHA "mysigt".
Jag: Mietikää jos Mertaranta sanois semmosta.
Hon: Joo, ei. Ei. Ei. Ei se koskaan tapahtuu.

Nu ska jag titta på bronsmatchen (och finalen, heja Schweiz!) och sen ska jag sluta tjata om ishockey för denna gång. Hejdå.

aina ei mee nallekarkit tasan.

Efter förlusten. Jag och min finska vän svär, undrar vad som hände men är helt nöjda med att det inte blev 1-6. En telefon plingar till.

Hon: Isä lähetti nyt viestin.
Jag: Mitä se kirjoitti?
Hon: Satans sjutton.

drömsemi.

Finland-Sverige.

När jag och min finska vän funderade på om vi skulle se matchen ute på någon bar eller hemma hos någon av oss skrev jag i mitt sms "mulla ei oo väliä, pääasia on että saan nähdä ottelun."

Min svenskspråkiga telefon föreslog att jag skulle skriva "näsdukar" istället för "nähdä". Klok telefon, för det lär jag behöva. Oavsett resultat.

jag och min självdisciplin.

blir trött.

"Hon spelar frisbeegolf hahahaha vem fan spelar frisebeegolf?"
"Han lyssnar på japansk pop hahahaha vem fan lyssnar på japansk pop?"
"Hon gillar blomkål hahahaha vem fan gillar blomkål?"
"Han vill bli botaniker hahahaha vem fan vill bli botaniker?"

När jag kom hem från skolan back in the days och hävde ur mig liknande saker åt pappa sa han alltid "Ja he e väl bra" eller "Itt ere na feil me he" eller "Itt e he naa ti skratt åt". Dock tog det några år innan jag insåg hur rätt han hade.

Är det något jag ska lära mina eventuella barn så är det precis det. Vi är och ska vara olika och det är tur. Är säker på att världen vore ännu mer åt helvete om alla var poeter, elektriker, plåtslagare och lärare. Sluta döma, börja berömma. Nu.

ja men bilder.

Igår en mycket trevlig avskedsfest för allas vår vän Hampus som ska flytta till Norge.

Höjdpunkten - hunden! 

 Dom tre vise männen. 

 "Du ser ut som Lilla My i profil, ni har samma näsa!" 

 Min nästan norrländska vän som behövs på alla fester, och hennes vän. 

 Hunden (som inte åt upp min mat). 

Hampus har jag känt största delen av tiden jag bott här i Växjö och han är en rolig och fin man. Bra på fester, bra på hockey, bra. Det blir tomt utan honom i stan.

 "Då kan ju du gifta dig med henne Hampus, hon kan flytta med dig till Norge." sa Tobbe lite surt om en gammal lärare. 

 "Jag är finne egentligen tror jag." 

Jag och Sofie som nuförtiden håller till i Skåne men som åker tåg hit till exempel när det är grillfest

party.

Ska nu på grillfest med flera från vårt förlorade gäng. Har inte festat sen februari tror jag. Är taggad (kolla bara jackan) men lite rädd att en hund ska äta upp min mat. Skulle köpa cola med mitt namn på men den flaskan var för högt upp så jag tog min tvillingsysters namn istället.  "Dela en coke med Elin." Will do.

nära och bra.

Igår gick jag till baren ensam för att kolla hockey. Ingen av mina vänner kunde följa med (förutom på slutet) och jag missar inte en ishockeymatch bara sådär.

Eftersom det var fredag och Finland-Ryssland köpte jag en öl. Kändes lite forever alone till en början att sitta där med öl för mig själv en fredagskväll men sen blev jag van. En full grabb som var på svensexa kom och pratade med mig.

Han: Känner du någon här eller?
Jag: Nä, är bara här och kollar hockeyn.
Han: Fan vad coolt. Hoppas Finland vinner!
Jag: Ja det gör jag också.
Han: Finland är bättre, det är ju nära och bra! 

Det bästa var att han fick som han ville. Eller vi fick som vi ville. 3-2. Bra match. Bra, bra. Nära och bra.

ur en gammal dagbok.

"Alla är hoppare eller rockare. Jag vill inte ha någon stil, jag vill vara mig själv."

Jag, 12 år.

såolståol.

Idag var jag på kaffe med min finska vän. Ibland är allt lättare än man tror.

Jag: Mä ostin eilen semmonen... Mikä se nyt on... Tuoli joka voi ottaa mukaan auringossa.
Hon: Joo, aurinkotuoli.

Aj jo.

bästa tiden på året.

Ishockey-VM.

Ikväll Finland-USA.

haar it do nain friiar.

I dagarna har jag blivit lite förvirrad när jag har tänkt. Har tänkt på det senaste året i mitt liv. Vad mycket som har hänt och hur jag har börjat resonera annorlunda.

Mest märkligt är att jag inte känner suget av att gå ut på krogen längre. Det kan vara roligt i rätt sällskap, men dessa skrikiga studentpubar med småpojkar som vet vad dom vill men bara för kvällen. Nej. Jag säger nej. Jag orkar inte. Inte mer. Det tar så mycket energi för mig som är så känslig och vill så mycket på riktigt. 

Men vidare är detta första gången på länge som jag inte är intresserad av någon eller ens känner något behov av att vara det. Sedan i somras har jag knappt tänkt tanken. I julas när jag var hos min kusin frågade hon "Finns it e na trevliga karar tidee på universiteti?", och det slog mig att jag vet ju faktiskt inte. För en gångs skull vet jag inte. Har inte kollat. Har inte brytt mig. Har inte velat. 

För det här är också första gången som jag på riktigt känner att jag själv är en helt trevlig kvinna. Jag är inte bara trygg i mig själv, utan även med mig själv. Förr har jag alltid känt att jag "måste" hitta någon. För att jag har känt mig ensam och haft någon behov av att bli sedd. För att alla andra har någon. För att man SKA ha någon. Men det måste jag inte. Inte nu. 

Det enda som känns lite skrämmande är när jag avstår krogkvällar för att jag inte vill. Som någon pensionär. Tänk om denna period håller i sig för alltid? Dör jag singel då? 

Nå, okej.