haar it do nain friiar.

I dagarna har jag blivit lite förvirrad när jag har tänkt. Har tänkt på det senaste året i mitt liv. Vad mycket som har hänt och hur jag har börjat resonera annorlunda.

Mest märkligt är att jag inte känner suget av att gå ut på krogen längre. Det kan vara roligt i rätt sällskap, men dessa skrikiga studentpubar med småpojkar som vet vad dom vill men bara för kvällen. Nej. Jag säger nej. Jag orkar inte. Inte mer. Det tar så mycket energi för mig som är så känslig och vill så mycket på riktigt. 

Men vidare är detta första gången på länge som jag inte är intresserad av någon eller ens känner något behov av att vara det. Sedan i somras har jag knappt tänkt tanken. I julas när jag var hos min kusin frågade hon "Finns it e na trevliga karar tidee på universiteti?", och det slog mig att jag vet ju faktiskt inte. För en gångs skull vet jag inte. Har inte kollat. Har inte brytt mig. Har inte velat. 

För det här är också första gången som jag på riktigt känner att jag själv är en helt trevlig kvinna. Jag är inte bara trygg i mig själv, utan även med mig själv. Förr har jag alltid känt att jag "måste" hitta någon. För att jag har känt mig ensam och haft någon behov av att bli sedd. För att alla andra har någon. För att man SKA ha någon. Men det måste jag inte. Inte nu. 

Det enda som känns lite skrämmande är när jag avstår krogkvällar för att jag inte vill. Som någon pensionär. Tänk om denna period håller i sig för alltid? Dör jag singel då? 

Nå, okej.