DENMAARK.

Har varit i Köpenhamn med min vän My i helgen. Idag på tåget hem sa hon att hon inte har varit med om så många märkliga saker på en resa förr. Jag kontrade med att fråga varför hon tror att jag är en kär användare av orden "absurt" och "bisarrt".

I fredags när vi kom fram började det med att konduktören på tåget hade kastat Dallarn i ett hörn, så han hade blivit skadad och kunde inte vecklas ut som vanligt. Vi försökte länge "skruva", förgäves på perrongen. "Vi får nog fråga någon dansk om hjälp" sa jag, men i samma stund som jag hörde hur tomt det lät la jag ner Dallarn på marken och slog allt vad jag orkade och han var sig själv igen. Vem behöver en dansk. Vem.

Vi letade upp vårt hostel och installerade oss. Gick ut för att utforska staden. Äta. MAAAD. Jag blev nästan överkörd av en cyklist. Vi visste inte att det var en cykelbana det var frågan om, så vi gick över. Plötsligt hinner jag se en kvinna komma cyklande (hårt) i ögonvrån. Nästa jag minns är ljudet från hennes bromsande fordon och hennes danska, panikartade skrik. Herregud. Jag var turist, förlåt. Vi hittade en jättefin Muminbutik och jag var jätteglad.

Sen skulle vi åka en såndär turistbuss ni vet, som kör runt i staden och så sitter man på taket och tittar sig omkring som aldrig förr. Damen på turistbyrån där man köpte biljetter var tyvärr lite sur, och gav oss fel information. Det resulterade i att vi först spenderade två timmar på att gå fel, för att sedan kunna konstatera att vi ändå missat alltihop. 

Lite halvsura gick vi istället till Ströget, där vi av en slump upptäckte att man kunde få liknande upplevelser fast i cykelvagnar. Haffade den chaufför som såg mest bortkommen ut och bad honom cykla oss till Sjöjungfrun tur-retur för 200 danska kronor. Han gjorde det, fast han jämrade sig över att det var lite långt. Och jag upplevde hela äventyret så absurt att det enda jag kunde göra var gråta av skratt.

Där satt vi, på en cykel i Köpenhammn. Jag inklämd under Dallarn. Folks reaktioner. Allt. Jag har inte haft så roligt på länge. Det var verkligen speciellt, och roligare perspektiv än buss. Den där lite märkliga chauffören var dessutom snäll och körde oss lite olika omvägar här och där. När vi körde sa My "Jag undrar vad jag skulle ha gjort hemma i Växjö nu, säkert suttit och haft ångest över något" och jag kunde inte annat än instämma medan jag tänkte på hur saker bara blir ibland. 

På morgnarna åt vi jättegod frukost. Frulle asså.

 Jag såg så bekymrad och finländsk ut alltid. Det var jag inte. Eller ja, åtminstone inte bekymrad.

På lördag steg vi upp tidigt och utnyttjade våra inköpta bussbiljetter som misslyckades kvällen innan. Det var intressant och fint. Sedan gick vi på Tivoli, och jag vet inte vad jag ska säga annat än att jag älskar karuseller så fantastiskt mycket. Vi åkte jättehöga slänggungor som gav en otroligt fin utsikt över staden och en alldeles lagom fin känsla av livsspänning. Samma sak med fritt fall. Där ifrågasatte vi faktiskt vår överlevnad på toppen, men väl nere igen kunde vi inte sluta skratta. När det började regna satt vi kvar i en karusell fyra varv (tack Dallarn) för att vi inte orkade kliva av och efter tredje började jag känna livets banalitet. Man bara snurrar runt. Egentligen. I karuseller eller ej.

 Efter Tivoli gick vi och drack danskt öl för att bli av med våra mynt. Buddha bar. Vi gick in bara för namnet. När vi kom tillbaka till hostellet hörde jag att två killar i soffan pratade finska, så jag började prata med dom. Vi spelade kort och dom drack tysk vodka. Efter ett tag gick jag och My och la oss, i vår sovsal. Strax efter det kom den ena av finnarna upp, och det visade sig att dom hade sängarna bredvid våra. Oddsen. Han hämtade (mer) vodka och önskade oss good night. 

Jag lade mig för att lyssna på musik och läsa innan jag somnade, och en kvart senare ryckte jag till av att någon lyste på mig med en telefon och skrek "Vaaaasa!". Skonsamt för övriga gäster i sovsalen.  Samma kille skulle hämta attiraljer igen. Och jag visste inte vad jag skulle svara på ett sånt skrik så jag sa "jåå" och han bara lyste med sin mobil och jag såg att hans klocka var 00.08 och jag tänkte att det kanske var en dröm.

Det var det nog inte och idag har vi bara ätit och strosat runt lite planlöst innan vi tog tåget hem igen. På vårt hostel spelade personalen förresten Metallica om kvällarna. Och Lisa Ekdahl. Tvära kast. Fredagsrock.