BONJOUR CAVA.

När jag kom till Wien var jag lite skeptisk i början. Jag möttes av ett virrvarr av sovsäckar, liggunderlag, täcken, förvirrade människor,  klibbig värme och framförallt: ett gäng fransmän på cirka 10 pers vars engelskakunskaper inte var dom bästa.

Den som kunde sämst kunde inte ett ord, sen varierade resten mellan att kunna några ord, att förstå men inte kunna tala, att kunna några ord men inte förstå, att kunna mer än arrogansen tillät att visa och så vidare. Några var etniskt sett fransmän medan resten var från Algeriet men uppvuxna i Frankrike.

En av dessa från Algeriet var väldigt hjälpsam mot mig (och alla andra) från första början. Jag, som är uppfostrad med och van vid att klara mig själv, upplevde detta som lite störande och försökte vänligt visa att det går bra.

Detta till trots slutade han aldrig riktigt. "Help? Me help you, good?" frågade han hela tiden. Men sen när han började se att jag faktiskt klarade mig och jag började förstå att det är omöjligt för en utomstående att veta hur mycket hjälp jag behöver blev vi vänner.

Jag ska heller inte sticka under stol med att jag var lite fördomsfull. Jag tänkte att "dem e jo sådee". Tänkte att han ville flörta och framstå som en gentleman för den sakens skull.

Men ju längre tiden gick började jag också förstå att det var hans sätt att kommunicera. När han köpte Snickers till mig och hämtade öl åt mig i källaren och bar Dallarn uppför trapporna. Det var inte bara hjälp, det var hans språk. Han var den som alltid följde med mig i hissarna, som frågade "can I?" innan han satte sig på Dallarn, som istället för att gå i första klungan med coola och stressade människor gick bakom mig och masserade mina axlar på vägen hem. Han var den första som bjöd upp mig till dans, den första som inte trodde att jag inte kunde dansa. På lördagsnätterna när jag var berusad av Wienvin skjutsade han mig på Dallarn och när jag sa "Thank you, I can walk now" sa han "PRINCESS PRINCESS NO WALK"

I fredags när det var dags att säga farväl grät jag. Han sa till mig "Don't cry, you strong." Han pekade på min arm och sa "Here, not so strong", sen pekade han på mitt huvud och sa "Here, very strong. I know it."

Jag vet inte varför men på något sätt var detta ett av mina starkaste människomöten på länge.