tror jag dör.

Imorse hade jag fysioterapi i vanlig ordning. Fortfarande salig över gårdagens magi. Satt i väntrummet och väntade på min tid. Min fysioterapeut kommer. Hon säger "Ida. Du får låna elektroderna."

Jag säger: .......... Va?
Hon säger: Ja.
Jag säger: Är det sant?
Hon säger: Ja. Två gånger i veckan här och tredje gången får du ta hem dom.
Jag säger: På riktigt?
Hon säger: Ja.

"Det var så roligt att se någon bli så entusiastisk som du."

Tre gånger i veckan ska jag alltså få ha dom på. Två av dom samtidigt som träning, för bästa effekt. Alltså jag kan inte hantera detta. Så glad är jag. Detta ska bli mitt livs sommar.

Jag vet att jag inte ska förhasta något men jag har redan ett mål. Att kunna bära ett glas med vätska utan att ta stöd och skvalpa över. Tror att det kan gå. För igår och idag har jag kunnat göra två saker jag inte kunnat tidigare.

1. Stanna utan stöd. Alltså utan att ta tag i väggar eller möbler. Stannar nu helt av egen balans.
2. Backa. Alltså gå bakåt. Med steg, inte tankeverksamhet. Det har varit svårt till och med när jag har Dallarn, men nu backar jag till och med ganska tryggt.

Säger inte detta något om vad dessa märkliga elektroder gör med balansen, så säg.

teknikens under.

Ni som vill läsa korta, roliga inlägg kan sluta läsa redan nu. Ni som däremot vill läsa om teknikens framfart och hur den kan hjälpa människor, ni kan fortsätta. 

Utgår helt kallt från att alla som läser detta vet att jag har en skada. Det vet ni mer än jag själv vet det, eftersom jag är en vanare användare om vi säger så. Ni som inte visste det vet det nu. Hej hej. 

Som jag skrev i inlägget under var jag och prövade en ny uppfinning idag. Och nu vill jag typ gråta glädjetårar. Det var så roligt. Det kopplades elektroder till mina spändaste muskler. Dessa pirrade på mig en stund medan jag låg och tyckte att allt var ganska absurt. Absurdaste denna vecka kunde jag lova redan då, trots måndag. Ström. Att ström skulle hjälpa. Sen sa folket "nu kan du stiga upp". 

Det gick ström mellan min hjärna och mina muskler som gjorde att hjärnan reagerade snabbare på musklerna eller något sånt. Det slappnade även av dom spända musklerna och gav styrka åt dom svaga.  Hjärnan "hjälpte upp" musklerna till en mer normal nivå. Typ. Eller strömmen hjälpte hjärnan. Eller jag VET INTE. 

Vad jag vet är att det hjälpte. Jävligt bra. För det första lyfte jag fötterna tio gånger bättre. Den ena i teamet sa att hade jag haft dessa elektroder vid mitt senaste ortopedbesök hade jag aldrig fått det gummiband jag nu har kring vristen som hjälper mig att lyfta. 

För det andra blev allting mycket lättare i rörelseväg. Jag kunde göra övningar jag aldrig har kunnat göra tidigare. Hoppade upp och ner på en häst (en låtsas) som om (nästan) ingenting hade hänt. Ingen hjälp. Jag kunde stiga upp från golvet med mycket mindre ansträngning än tidigare. Dom mätte mina rörelsevinklar och alla mått var avsevärt mycket bredare än tidigare. 

Ni vet när man sitter på sina hälar, med hälarna mot arslet? Det är en position jag i vanliga fall inte klarar av. Jag klarar en bit, men aldrig ända ner, och den biten gör ont. I somras gav jag mig fan på att jag skulle klara av att nudda i alla fall, och det klarade jag efter att ha tänjt en halvtimme om dagen i en månad. Idag med elektroderna satte jag mig ner direkt. Var frågan om kanske 5 centimeter mellan hälarna och min röv, och benen spände knappt emot. 

Mannen som hade hand om detta sa dessutom att dom resultat jag uppnådde idag är ingenting mot vad jag kommer att uppnå om jag kan börja använda dessa regelbundet. Hjärnan vänjer sig liksom vid att göra "rätt" och ju mer man tränar och upprepar desto mer fattar min ärta. 

Och så det där med att hjärnan kopplar till musklerna snabbare. Efter allt detta + arbetsintervju var jag hungrig som ett djur och gick och åt lunch. I kön tappade jag en lapp ur min plånbok. I vanliga fall fattar jag ju som alla andra att "ah, tappade egendom, måste plocka upp den", men innan min kropp har kommit till skott finns det en fördröjning på någon sekund. Idag plockade jag upp lappen innan jag själv förstod det. Det gick så snabbt. Jag var så mjuk i kroppen. 

Jag hålls såhär mjuk till imorgon, ungefär. För fortsatt effekt behövs mer elektroder. Det kan man fixa. Om man har 4000 euro. Det har jag inte, men jag vet att det är värt varje peng. Helt fantastiskt. Jag ska försöka få någon fond eller något för detta är det bästa jag upplevt. 

Vill krama människan som uppfann detta. 

huomenta gomorron.

Min första lediga vardag på evigheter. Har arbetsintervju senare idag, men min fysioterapeut ringde och sa att det hade blivit en ledig tid till att testa ett nytt påfund som heter elektroddräkt. Så det ska jag göra nu och sen skjutsar hon mig till intervjun. Fick så bråttom att jag var tvungen att äta frukost, blogga och fotografera mig själv samtidigt. Man är väl en trogen bloggare. 

carpe diem yolo mcdonalds.

Han: Du är ung ännu.
Jag: Men jag känner mig äldre än jag är.
Han: Du verkar äldre också.
Jag: Men inte typ 35 väl?
Han: Nej, men inte 22 heller. Men du är ung. Du ska leva livet, gå på McDonalds så ofta du kan.

Hejdå ska åka och köpa franska och cokis. Eller sola på min gräsplätt.

mvh arbetslös.

Drömde inatt att dom ringde från ett av jobben jag var på intervju hos.

Intervjuaren: Jag har ringt dina referenser!
Jag: ...... Jaha? Vad sa dom då?
Intervjuaren: Att du är glad, spontan och alltid har en anekdot att berätta från din vardag.

Jaha.

missä menee raja?

Han: Det är ju lite skillnad på våra yrken. Du kan ta med din poesi till en fest men jag kan inte stoppa ner ett elskåp i bakfickan.
Jag: Men vem fan tar med sig sin poesi på fest?
Han: ..... I och för sig.

sorti á la idalavida.

Slut på praktiken. Kommer att kännas konstigt. Har hållit till på samma ställe sen januari, i totalt 15 veckor. Och nu mitt i allt är det slut. Förstår inte. Vad jag däremot förstår är att jag aldrig kunde ha fått en bättre praktikplats. Är så mycket mer tacksam än vad jag någonsin kommer att kunna uttrycka i varken tal eller skrift. Gud i London vad mycket jag har lärt mig och vad omväxlande det har varit. 

Inte bara praktiken i sig har varit givande. Det har också varit otroligt nyttigt för mig som människa. Jag vill bara berätta, för alla ni som kallar mig lat och slarvig (hej, sys...) att jag inte har försovit mig en enda morgon på dessa femton veckor. Varje kväll har jag lyckats lägga mig i tid, och mina sömnproblem har jag löst med att ha TV på samtidigt som jag somnar för att kunna slappna av min tankegång. 

En gång har jag ätit lunch ute på stan. En. Alla andra dagar har jag haft dessa eviga matlådor. Jag har gått från att kunna tillreda två anständiga maträtter till sju. Om några veckor får jag besök och jag funderar faktiskt på att bjuda på makaronilåda. Tror det skulle fungera utan diverse förgiftningar.  

Jag ringer nu viktiga samtal utan att vara jätterädd. Och även mindre formella. För några dagar sedan bröt ett samtal med en vän. Jag ringde upp. Istället för att vara den som väntade på att bli uppringd. Låter kanske fånigt men jag är, eller har varit, livrädd för sådant. Även när det gäller vänner. "Jaa he bröit!" tycker, eller tyckte, jag alltid att var jobbigt att ringa och säga. Men det var ju för fan bara vad som faktiskt hände. Förklarade mina framsteg för min vän. "Ja grattis, jag är ju livsfarlig att ringa till." 

Praktiken har gett mig: Lärdom, erfarenhet, kunskap, mod, fokusfrånstötning, matlagningsskills, wake up-calls, livslära, dygnsrytm.  Och en Lilla My. 

Vi åt en bullalängd på kaffepausen och så fick jag denna. Finaste jag fått. "Det här paketet har ingenting med din nationalitet att göra. Eller lite." 

När jag gick hem såg sisuskålen ut sådär. "Lite sisu" bokstavligt talat. Jag trodde inte folk skulle gilla det.  Nu ska jag sova. Tack och hej.

loppu.

Imorgon är min sista dag på praktiken. Bara en fråga: Vad hände? Tid, du milde tid. 

 Ska lämna lite sisu i köket innan jag drar. Slog mig precis att jag kanske borde tagit med bullar istället, men vet ni vad? Jag KAN INTE baka och jag TÄNKER INTE gå till affären och köpa något som jag låtsas att jag bakat själv. Sisu blir bra. Man får ju inte skylla på praktikanten. Sisu får dom dessutom inte tag på lika enkelt som vrinsöta rulltårtor heller. Tack för mig.

om stockholm.

I Stockholm blev jag betjänad av en sovande pojkvasker, firade min fina vän Ellen, träffade min fina vän Ellinor, gick på bio, handlade på Systemet och fick visa legitimation för den finska kvinnan i kassan (hon blev jätteglad), gjorde en undersökning baserad på slumpmässiga människor jag mötte på gatan, åkte hutlöst mycket tunnelbana och pendeltåg av och an, hade fin diskussion men alkoholist på buss (ville skrika på folk som stirrade), skrattade åt Ellis roliga pappa, drack gräsvin, sov i en taxi, bevisade att Dallarn ÄR mannen i mitt liv (jag-salongsberusad sjukgymnast: 100-0), tittade på finska kanalen, köpte finsk sötlakrits, ha det så bra då, ha det så bra, ha det så bra, vi kanske ses. Och så vidare.

Hittade ett par partybrillor på Glitter. Köpte. Inte.

Jag och Karamelli. 

 Jag och Karamellen. 

Ett av många roliga svar jag lyckades samla ihop. 

fan.

Var just på arbetsintervju. Intervjun gick väl bra men än en gång (okej, andra gången) satte Dallarn käppar i hjulen. Vad dom inte begriper är ju att Dallarn själv har hjul. Extra hjul, utan käppar. Det försökte jag förklara och det försökte dom förstå. Försökte.

Han får stödja mig ikväll när jag tömmer vinflaskan i alla fall. Godnatt.

högtid.

Kan inte hantera. Trots att jag har folk runtom mig och saker att sysselsätta mig med är det lika förbannat ensamt och tomt varje år. Tur att det bara är 2 dagar denna gång. Det värsta är att jag alltid börjar ångesta i förväg inför nästa. Det vill säga midsommar. Den värsta efter julen. Och så vidare. Påsken är av någon anledning lättast att klara av.

att skriva.

jag visste att det var något jag hade glömt
och det var: skriva en vinnande novell innan april är slut

två dagar kvar och jag sitter här och skriker åt mig själv att man inte kan tvinga fram text, att det inte blir bra. och jag säger till mig själv fan vilken idiot du är du har ju det i dig. du kan tvinga och du kan spy och du kan låta komma för det spelar ingen roll om det är måndag eller lördag eller onsdag eller februari eller oktober eller april för det finns där och det ska ut. det ska ut fast det kanske inte vinner. men det är samma sak med jobb. söker man 20 kommer man kanske till en intervju. söker man 30 kommer man kanske till två, 35 eller 40 och en jävla massa tur så har man kanske ett jobb. man kommer ingenstans om man inte går framåt. eller rullar framåt om man inte kan gå. tänker framåt om man inte kan rulla. vill framåt. och mitt i allt ska man leva i nuet. jävla balansgång.

jag tänker alltid att det ska vara kul att skriva för att det är en hobby och sen när det inte känns kul så slutar jag och tänker att det här inte är mitt kall i livet. idiotiskt. ingenting är väl alltid kul. själva processen är väl sällan kul. men efteråt är det skönt. som när man städar. eller bygger en hylla. eller diskar. eller tar upp en fånig konflikt som har grott i hjärnbalkar sedan 2009. eller ringer en myndighet. eller ja. för att skriva kan vara lika tungt eller tyngre. mentalt. inatt skrev jag 5 rader, grät 10 minuter, skrev 5 till, grät 10 till. för att det måste ut. för att det äter upp mig annars. för att det sitter så djupt. för att det är så otroligt jävla orört att jag nästan blir arg.

och jag vet inte vad det är med mitt tålamod. jag pendlar mellan att ha omänskligt långt och omänskligt kort tålamod. när jag skriver har jag omänskligt kort. jag vill att alla ska läsa direkt. jag finner det meningslöst att skriva några sidor och trycka på "spara" och låta det bli kvar i datorn. vad ska datorn med det. jag vill att alla ska se. idiotiskt tänkt av mig.

ibland kan jag få idéer men sedan tänka "dom ska jag spara till bättre tillfälle, inte skriva ännu". vad väntar jag på egentligen? som att jag skulle bli publicerad, ens. verkligen inte med denna förhalande attityd.

mitt förhållande till mitt skrivande är inte speciellt hälsosamt. men vi kan inte göra slut heller. då dör vi. så länge man lever kan man göra något för litteraturen, eller vad det nu var jag läste i en pjäs på jobbet häromdagen.

en sanning till.

Jag: Ja meillä on ballonger... Siis ilmapalloja. Gud vilket bisarrt kalas.
Han: Hela dallarn är ju bisarr.

en dag.

Idag har jag ringt 3 viktiga samtal utan att vara rädd innan. 2 av dom var när folk var inom hörbart avstånd. I vanliga fall låser jag alltid in mig på toaletter eller allra helst i någon källare dit ingen hittar. Watch me make these small framstegs.

trailer till pjäsen jag sufflerade.

fäller färre hårstrån om jag borstar torrt.

Har bråttom. Praktiken närmar sig slutet, rapporten knappt skriven, arbetsgivare säger nej och jag säger jo, har tider till ortopeder, hästar, människor, måste omtenta grammatik för har bestämt att min examen ska ligga framför mina tår till jul, måste meddela fpa, måste ringa fpa, måste fråga fpa, måste sucka "fpaaaah", måste deklarera, vill ha ett socialt fungerande liv, vill följa med hockey-vm, vill hinna skriva, vill kunna skriva, framförallt.  

Men jag är glad. Trots att enda gångerna jag verkligen hinner tänka är i duschen. Där var jag just. I helgen efter att jag hade duschat hos Ellen och satte mig i hennes rum frågade hon "vill du ha en borste eller kam eller något?" 

hej från stockholm.

Hälsar på goda vänner, firar födelsedagar, dricker öl, tänker på livet,  gör en undersökning.  Hej.

2013.

Idag ska jag vara publikvärd för två föreställningar. Bland annat säga till barn i åldrarna 7-12 att stänga av sina telefoner. Känns som en uppmaning jag egentligen inte borde ge.

dallarns äventyr.

Gick till Statoil för att köpa olja åt Dallarn som fått gnisselattack. Har en cykelolja som jag brukar köpa som är effektiv och smidig. När jag kom dit och stod vid hyllan för all världens tillbehör och verktyg kunde jag bara konstatera att jag inte såg oljan någonstans.

Biträde: HÄJ! Vad letar du efter?
Jag: Jaa, en cykelolja.
Biträde: Den är nog slut. Jag har glömt att beställa in.
Jag: Aha. Jag behöver det till den här *klappar Dallarn kärleksfullt*
Biträde: Jaha, är den helt låst nu eller?
Jag: Nej, men den låter. Gnisslar som fan.
Biträde: Men det fixar jag.

Så gick han bakom disken och hämtade någon flaska som vi gick ut på gården och besprutade hjulen med. Sverige.

överraskar.

Pappa ringer på Skype. Jag hör hur mina tangenttryck ekar i samtalet.

Jag: Giss vem ja skriver åt.
Pappa (förväntar sig vanliga "en kompis" eller "ein i Stockholm"): Nä, ja kan it.
Jag: Pekka Heino.

Inte varje dag.

inte råd att köpa öl som andra ungdomar.

du är den som går runt propert klädd, har koll på klockan, koll på det perfekta livet.
hon är den som rusar runt i tankarna, knappt kan klockan, knappt kan livet.
du är den som bjuder på chanser.
du har dom i en burk.
en jävla plåtburk.
"CHANS"
står det på den och du har skrivit det själv med din prydliga handstil utan ett hack.

"varsågod, ta nu när ni har chansen"
och du tror du är rolig, igen.
skoja du, skoja bort hela ditt liv, hela vår tid.

hon tar en, för att hon tycker synd om dig.
hon hatar egentligen att tycka synd om.
men hon ser ju ändå att du försöker.
hon är ju inte blind.

jaha, en chans. till. den är obefintlig. knappt synbar. där står man och ser dum ut
för att du tror att det är julafton med presentutdelning i saamarin huhtikuu.

nästa morgon har allt gått åt helvete och han står där med en ny jävla plåtburk.
"URSÄKTER" och det har slintat lite på R:et. grät han? grät han när han skrev? hon hoppas.

 "ta nu, när ni kan. vi vet inte när vi kan nästa gång!"
barndomsmening. barndomsmening om mat. inte ursäkter.

hon tar en ändå för hon är ju inte blind men hon måste gräva långt ner i burken för den är nästan tom. den är mjuk, ursäkten. kanske möglig men hon äter och den smakar vidrigt.

kaffepaus.

Han: Har du hört om familjen som åt kläder?
Jag: Näe?
Han: Helgdagsrock åt far. Söndagskjol åt mor. Två par strumpor åt lillebror.
Jag: ........ VARFÖR går jag alltid på dina dåliga skämt?!

hemlighet.

Intervjuaren: Sätt betyg på dig själv hur bra du tyckte du utförde denna intervju, betyg 1-5.
Jag: Tja, jag tyckte det gick rätt bra. 4 kanske.
Han: Då sätter jag ett eget betyg på dig här. Så får vi se om du får reda på vilken siffra det står nån gång.

Jahapp. Livets gåtor.

lågstadiet.

Intervjuaren: Är du duktig på matte?
Jag: Nej. Nej tyvärr.
Han: Kan du multiplikationstabellen?
Jag: Ja :)
Han: Vad är sju gånger åtta?
Jag: ........ Feeeemti... gud jag kan inte, förlåt!
Han: Sju gånger sju?
Jag: Fyrtionio!!!
Han: Haha, bra. Och så en sjua på det.
Jag: Femtiosex. Yes!

fördom på fördom.

Arbetsintervju imorgon. Och här sitter jag i vanlig ordning och tänker att intervjuaren kommer att dissa mig med sina fördomar mot Dallarn. Men vem är det då som har fördomar egentligen?

Jag har ju inte en aning om vem människan är. Ingenting om vad den har varit om, dess värderingar eller ens favoritfrukt. Det är väl egentligen ingen omöjlighet alls att den gillar pastellfärgade gånghjälpmedel. Skräpning, Ida. Och lycka till.

fick upp en gammal repetition i huvudet.

Han: Känner ni hur det luktar bränd kork?
Vi: ..... Kork?
Han: Ja, det är jag som tänker.

finsk kork.

Var hos en ortoped idag. Han var jättefin. Imponerad av mina "finska inlägg i kork". Tydligen görs inte sånt hållbart i Svea. Vi har till och med sisu i skosulor.

Jag provade ut nya inlägg till skorna och fick gummiband som jag ska ha runt vristen kopplat i skorna som gör att fötterna lyfter bättre. Eller att jag lyfter dem bättre, snarare. Fattar inte hur det kan funka, men det gör det. Tidens gång.

Han: Så då har du lärt dig svenska här? Eller är du från västra....?
Min terapeut: Hon är finlandssvensk!!

Bra att någon håller koll.

dagens nyheter.

Pippi Långstrump har jobbat på teatern där jag har praktik.

LENKKIMAKKARA.

Sen jag började praktiken har jag börjat månadshandla. Varje gång jag får studiestöd planerar jag vilka maträtter jag ska tillreda under hela månaden och tar Dallarn i handen och går till affären. Sen är det gjort. Har fungerat förvånansvärt bra, förutom med mjölk som jag får så lov att hämta lite oftare.

Känns förbannat vuxet, men man sparar både pengar, tid och ork. Vilket jag ganska snabbt insåg att var bristvaror när jag övergick till strukturerade dagsscheman.

Att impulsköpen minskar är en annan positiv sak. Även om det idag skar i hjärtat. Jag skulle köpa pålägg och stod vid hyllan för korv när jag plötsligt såg en påse herkullinen lenkkimakkara från Atria. Trodde jag såg i synen först, och jag måste ha sett ganska chockad ut för mitt i allt frågade en karl som också köpte korv om jag behövde något från hyllan.

"Nej tack, jag bara tittar. Tittar på en god korv som inte brukar finnas här. En god korv som jag inte har råd att köpa just nu. Inte har råd att köpa för att jag studerar. Studerar så att jag någonsin ska kunna få ett jobb. Ett jobb så att jag någon gång utan att kalkylera desto mer ska ha råd med lenkkimakkara(a?) och juicer som inte är lågpris. Men som sagt, tack för att du erbjöd dig. Erbjöd dig att plocka ner en delikat korv österifrån. Tack."

är så klok.

Jag: Om jag inte får något jobb i sommar ska jag husera som fan och så ska jag skriva. Verkligen skriva alltså.
Han: En konstnär vaknar först när den svälter.

"no borrjar jag!"

Klippte mig. "No borrjar jag!" sa frisören och flinade pillemariskt medan jag såg otaliga centimeter slitet, nordiskt hår dala till golvet. Blev lik min mamma. På ett foto vi har hemma i bokhyllan där hon är fyra år. 

bli vän.

Hänger på biblioteket i stan.Fördriver tiden tills jag ska klippa håret mitt.  Fattar inte varför jag inte är här oftare. Här finns allt man behöver och lite till.  Det lär bli mitt andra hem i sommar. Sommaren som för övrigt upptar en stor del av min hjärnkapacitet just nu. Ska blogga om det nån dag. Kanske.

perspektiv.

"Ditt största handikapp är att du hejar på TPS i ishockey."

Fint tänkt. Tack ja kiitos.

muminpurkka.

Slut på mina favorittuggummin. Kan du skicka nya, Sauli?

18.30.

Jag: Det känns sådär bra nu. Sol. Växjö. Klockan är halv sju. Ja.
My: Jag känner mig glad nu.

här får du en chans till.

är lite rädd.
jätterädd.
rädd.
för att jag har tagit ett beslut.
i mitt eget liv.
mitt. eget. liv.

mitt. liv. som jag fick. som jag fick istället för dig.
som jag försöker leva för oss båda.
förlåt för att det inte riktigt går.
förlåt för att jag är en idiot.
förlåt för att jag inte gav det till dig.
förlåt för att jag redan då "skulle ha precis allt", som det skriks.
till och med ett liv.

din feghet är insmord i tuffa lögner om livet
tuffa som i coola, lögner säger du
tuffa som i tuffa som i svåra, sanningar säger jag

du säger precis hur det känns och jag
jag vågar bara tänka
tänka i versaler men tillika gemener,
"kanske det är nu jag ska SKÄRPA MIG"

varsågod, här får du en chans till, inslagen i mitt finaste papper och med största omsorg
till: dig.
från: mig.

du vet vad det innehåller och jag ser att du vet
du tar emot det men du vågar inte öppna
för du "kan inte"
för du "måste gå"
för du "är ett svin"

varsågod, här får jag en ursäkt av dig, från botten av ditt hjärta, sagd med en tår i ögat
till: du. just du.
från: jag.

jag vet vad det innebär och du ser att jag vet
jag tar emot men vågar inte erkänna
för jag "gjorde fel"
för jag "orkar inte"
för jag "är en jävla häst"

för vi blir såna, så fort.
det är inte vi som blir, det är dom som gör oss.

midnattssanning.

Han: Du tycker att det är konstigt att äta bullar.
Jag: Det har jag väl inte sagt. Nu hittar du på igen. Du borde egentligen bli författare för du har sinne både för detaljer, dramatik och modifiering.
Han: Men du tycker det är konstigare att jag äter bullar än att jag inte har en rover.

främja kreativiteten.

Jag: Sko do kona skick hiid na såndi plaströir som do har i arbeiti?
Pappa: Jåå, men va ska do me tem tili?
Jag: Nå ja veit it ho ja ska föklaar men... Bygg en flöjt.
Pappa: Jaha. Nåo kan ja skick.

Helt vanlig konversation.

kan jo eta åpp dem på pååsk tå.

Fick vampyrtänder på jobbet förra veckan. I present av någon som hade gjort något projekt. Fattade inte riktigt. Goda var dom. Eller okej, ätbara. Roligare att posera i. Medan jag tog detta foto stod en dansk och borrade och sågade bakom mig. Var lite rädd att han skulle se vad jag höll på med. Sen tänkte jag att skit samma. Han med sitt och jag med mitt. 

nästan som förr.

Denna termin läser jag, vid sidan om praktiken, en kurs om samer på distans via ett universitet högre upp i landet. 

Nyligen hade vi i uppgift att reflektera över en bok. Jag skrev: 

 Och min lärare svarade:

ville ju se.

Först Susanna Alakoski i höstas. Nu Jonas Gardell igår. Var här och föreläste/showade/pratade/diskuterade. Har inte sett en affisch, inte hört ett ord, inte känt ett dyft.

Är det något som denna stad suger på så är det marknadsföring. Skärpning hörni.

barn.

Jag har förresten fått en ny släkting. Han heter Rune. Så fint.

ja eller nej.

Har blivit erbjuden botoxbehandling. I läpparna.

Nå nej. I mina lårmuskler. Vill göra det. För att det är bra. Det slappnar av musklerna och tränar man bra under tiden kan det hållas avslappnat en längre tid. Men. Mutta. But. Bene. Aber.

1. Sjukhus är min absolut största skräck. Jag klarar inte av det längre. Behöver bara entra byggnaden 
för att få blodtrycksfall, yrsel, panik och hjärtklappning. Det här på grund av traumatiska händelser från tidigare som har fastnat i min dumma hjärna. Jag är inte rädd för nålar eller blod eller något sånt specifikt. Det är bara miljön. Stämningen. Allt. 

2. Jag genomgick denna behandling för 10 år sedan. Och jumalauta den smärtan. Jag har hög smärttröskel men där grät jag. Nålsticket var ingenting. Men injektionen i sig. Obeskrivligt obehaglig. Jag har både frågat Google och min terapeut, och båda hävdar att det inte gör mer ont än ett myggbett. Men jag undrar om dom menar nålen eller stunden när medlet når musklerna? 

Men ja. Känner jag mig själv rätt så kommer jag att göra det ändå. Vill någon komma med så att jag har någon jag kan skrika på och knipa sönder? 

en offentlig hemlighet.

"När min man sover smyger jag upp på vinden och räknar mina elefanter. Porslinselefanter. Jag har 208 stycken i kulörta, uppseendeväckande färger och räknar dom varje kväll. För att försäkra mig om att alla finns kvar, att dom mår bra och inte lider någon nöd. Och för att det ger mitt sinne en inre ro. Min favorit är röd. Han heter Esbjörn och jag stal honom på en basar i Indien.

Jag måste räkna dom när min man sover eller är borta för han är rädd för elefanter. Även porslins. Jag gav honom en porslinselefant (en spygrön som jag fick av en tandläkare när jag lagade ett hål) en gång i födelsedagspresent men han blev både rädd och arg och skrek att sådär kan jag ju inte hålla på, det är fan inte hållbart, och sen sprang han ut och försvann. Jag trodde han skulle komma tillbaka men det gjorde han inte så jag ringde polisen. Dom hittade honom i skogen i närheten. Han hade sagt att skogen är väl den enda elefantfria zonen i Sverige.

Han är inte medveten om min samling och jag vill heller inte att han ska vara det. Jag vill inte att han försvinner igen. Trots att jag älskar elefanterna mer än honom. I hemlighet."

en "hemlighet" som jag skrev förra veckan. i torsdags läste skådespelare upp den för publik. ingen visste vems hemlighet det var. förutom jag då. det är så häftigt att se opåverkade människors reaktioner. 

inlevelsen.

Var idag och såg på en barnpjäs som går här på teatern för tillfället. Den handlar om att det är bra att vara annorlunda och den var väldigt fin.

Skådespelare: Verkligheten blir ju annorlunda beroende på hur man känner sig. Om man är glad, ledsen, arg. Eller kär.
Barn i publiken, ca 7 år: JA! Som jag!

det var åtminstone likt.

Såg just Gunnars butiksbuss genom fönstret.

Sen kom jag på att jag är på praktik. I Växjö.

en första.

Tydligen fick jag en text publicerad i dagens Vasablad. Fattade det när jag kollade mejlen i morse och hade fått reaktioner från en okänd man som kände igen sig i det jag skrev.

Ja. Ni kan ju läsa. Eller strunta i det. På kultursidorna någonstans tror jag.

Mvh
Debutanten

P.S. Jag skulle bli glad om någon med band till mig (vänskaps eller blods eller annat) sparade tidningen så att jag antingen kan få den på posten eller läsa det när jag besöker finländska marker (är i nuläget osäker på när det sistnämnda sker).

kött och blåbär.

Sean Banan ska uppträda i Vörå i sommar. Sitter här och skrattar så jag gråter. Livet. Tror ni alls han förstår?

8 minuter jag vet inte vad.

Ikväll har jag gjort en video om saker som ville komma ut. Om svenskars kunskaper om finlandssvenskar. Och sånt. Tryck på play, lyssna och lär.



Farväl.

häst.

Den fagra hästen på bilden (till höger) berättade just att jag ska få rida! Om en månad, men ändå. Rida. Saknar det. Saknar hästar. Äntligen. Tror jag ska ta med en morot och stå där och mata som en idiot. Som back in the days.

the last skämt.

Jag läser tidning. Han står mitt emot mig och klipper med en sax i luften.

Jag: Jaha?
Han: Ja, jag spelar sax.
Jag: Alltså............

slutet.

"Vi kunde ju inte börja ge dig sånt där på premiären när hela ledningen var på plats, så du får den nu."

Tack fantastiska människor för bästa praktiktiden i mitt liv. Med ansvar växer man och det har jag gjort. Jag har lärt mig så mycket och börjat fatta nya saker som jag tidigare inte ens har varit kapabel att tänka på.

Jag har fått utlopp för min humor och inte behövt känna mig konstig. För det har vi varit allihop. KONSTiga.

Jag har haft en uppgift som har känts meningsfull och viktig. Viktigare än jag i början kunde ana.

Tack för allt ni har lärt mig. Tack för tålamodet, tillmötesgåendet, humorn, förståelsen, värmen, TEET, lyckan, sarkasmen, skämten, skratten. Tack för att jag inte en enda jävla gång har behövt förklara vad det innebär att vara finlandssvensk. Tack för öppenheten, skickligheten, begåvningen. Tack för förtroendet.

Och tack till cheferna, som på intervjun i november vågade sätta en helt oerfaren och ganska vilsen praktikant på en uppgift som denna. På frågan om detta var något jag kunde klara av svarade jag "Alltså jag har ju sett mycket teater, så jag fattar ju ändå en del". Helt ovetande om hur mycket det slutligen skulle kräva av mig. Ävenledes hur mycket det skulle ge. Tack.

Nu upphör min karriär som sufflör och jag övergår till administrativa uppgifter resten av praktiken. Hej.

fredag.

Fjärde turnéföreställningen. Tredje i vilken jag inte behövde ingripa. På rätt väg.

Alltid på vägen. I bilen. The bil. Som jag aldrig vill sluta kliva upp i. Vill aldrig sluta höra skämten. Verkligheten. Ironin. Livet. Artisteriet. Och jag får frågor. Om det har varit som jag trott, som jag förväntat. Nja säger jag. Mer precision.

Detta är tydligen ett ansvar få praktikanter förunnat och det förstår jag väl egentligen men jag vet ju inte vad jag ska svara så jag säger "ja" och sen slår vi av helljusen.

Till slut är alla utom jag avsläppta ur bilen och Han frågar om Han får bjuda på hamburgare och jag, den hungriga, fattiga, sällskapssjuka studenten säger "ja" och sen slår vi på helljusen.

Ja. Tack. Sista föreställningen för min del imorgon. Har alltid haft känsliga tårkanaler.

livet.

gå och se.

Har inte velat skriva så brett om vilken pjäs jag sufflerar. Mest för att jag har varit nervös över att någon jag känner (vem fasen det nu skulle vara) skulle läsa och sedan komma och titta medan jag tjänstgör. Men med tre föreställningar kvar kan jag ladda upp en bild.

Och här en fin recension, om ni vill ha lite mer bastant information än min lösryckta blogg.

sverige pussas och kramas.

Gruppkram inför gårdagens föreställning.

Hon: Vill du vara med?
Jag: Äh, kramas ni.
Han: Ja det är sånt man gör i Sverige. Finnjävlar håller inte på med sånt här trams!

Fast jag brukar vara med. När jag hinner. Saknar dock skriken. Finnjävelskriken. Peppen. Nu är det bara en lugn ring. "Jaha, nu är vi här. Nu ger vi dom."

Min impuls vill alltid lägga till ett "VAD DOM TÅÅÅÅL!"

Traryd idag. Farväl.

edwalls allan.

Bolmsö idag. En pittoresk ö mitt i ingenstans. Samma storlek som min hemby i invånarantal, ungefär. Har länge velat finna ett sånt ställe i Sverige för att kunna jämföra lite. Dom hade skola och affär.

I bilen på väg hem släpptes folk av längs vägen, och till slut var vi tre kvar, en i varje bänkrad. Jag i den mittersta. Jag satt i mina egna tankar när min selektiva hörsel plötsligt aktiverades och jag hörde personen i sätet bakom mig säga "May I present..."

Jag tittar lite frågande bak och min hjärna kommer i samma stund ihåg att den också, någonstans vid sidan om alla tankar, har noterat ett "Ladies and gentlemen!" strax innan detta, och även ett lite längre mummel innan dess.

Jag: Pratar du med dig själv?
Han: Ja, har ingen annan att prata med här bak.
Jag: Jaha. Vem tänkte du presentera?
Han: Allan Edwall.

Bra plan. Ursäkta att jag avbröt.

i mål.

Gjorde en tatuering igår. Nå nej, jag skojade. En av skådespelarna har en sån där i sin roll och igår passade vi på och busade till det lite, premiären till ära.

Efter applådtacken fattade ju inte jag, det dumhuvudet, att jag också skulle upp på scenen. Så jag bara satt där och så började alla ropa "IDAAA!" och kom springande med rosor och sylt. Det var absurt. Rom i sylten.

Efter föreställningen åt vi sjukt god buffé och drack billig rusdryck. Och det delades ut presenter. Lite som julafton.

 Jag fick en bil. Insider-skämt från pjäsen. Tycker den är ganska fin.

 Av chefen fick jag ett glasäpple. Har inte riktigt bestämt. Var jag ska ha det.

 Presentkort till Akademibokhandeln.

 Sylt i mängder.

Och en blomma som under transporten blev lite mörbultad. Men vi har haft en diskussion. Det är lugnt nu.

Jag är stolt över skådespelarna. Igår behövde jag bara hjälpa en gång. Från det att vi har suttit och druckit te i källaren och övat och övat och jag har tjatat och hittat på ramsor och vi har inte riktigt vetat om vi ska skratta eller ge upp, till felfri premiär 6 veckor senare. Trettioåtta tätskrivna sidor helt bisarrt skruvad text där varje ord betyder allt. Ja. Jag är stolt och glad över att ha fått vara med om denna utveckling. Nu drar vi på turné.

mitt livs första (och antagligen enda) premiärrosor.

GODNATT!

premiär.

HEJDÅ.

revolution.

Första dagen i turnébilen och jag har redan skrattat ihjäl mig två gånger.

På vägen dit fick jag ett viktigt samtal från Landstinget. Mitt i allt skriker personen bredvid mig "EMMABODA FOLKPAAAARK!" med en ironientusiasm sällan skådad. Självfallet börjar jag skratta i telefon. Kvinnan som ringde var förstående som tur. Jag tror till och med hon hörde skriket.

Ikväll när vi kom tillbaka fick jag skjuts hem till campus. Regissören klev ur bilen och ropade "STUDENTS! REVOLUTION TIME!!!"

Imorgon smäller det. Genrepet gick bra. En teaterstudent kom efter föreställningen fram till mig och frågade "Man saknar luckan, väl?".

Jag: Eeeh alltså jag är ingen etablerad sufflör, så har inte upplevt den.
Min hjärna: Hur gammal ser jag ut att vara?!

entusiasm.

insikt.

"Men det är ju någon som är ovan vid teater, som applåderar mitt i en scen!" 

Visdomsord från en regissör.

hjälp en emigrant.

Ni som regelbundet läser Vasabladet i pappersformat. Jag har en fråga till er.

Finns Tummen på pulsen fortfarande? Ni vet den där spalten där man kunde (kan?) skicka in texter om livet och allt möjligt.

jag förstår inte hur man kan vara i så många olika världar.

Inatt drömde jag att min kusin och jag hade slagit vad om att jag skulle orka cykla till hennes. Det är ungefär 30 kilometer. Jag cyklade dit. Drack en kopp te. Cyklade hem igen, men vilse. Sedan i diket fyllt med snö. Två samer råkade komma förbi. Dom drog upp mig med sina renar.

ny vecka.

femte publikgenomdraget. vet inte varför men jag var lite nervös. kanske för att chefen var i publiken. det gick dock bra. gjorde några helt vanliga räddningar och en snygg. som kompensation från förra veckan när vi vid ett tillfälle tappade bort oss allihop. även jag. FAST jag visste att jag skulle behövas för att det alltid är ett sånt ställe. då kände jag mig som en flytväst helt utan effekt.

publik varje dag denna vecka. sedan premiär. därefter turné. jag längtar. i smyg. och offentligt. på att få åka med alltså, inte att det ska sluta.

sverigefinländarnas dag.

två kvar.

Den ena: Vilken jätteutveckling du har gjort som sufflör.
Jag: Tycker du?
Den ena: Ja, tycker inte du det?
Den andra: Jo, det är ju det jag säger. Snart får hon sluta med det här.

Ett sanningsskämt. Två veckor kvar. Vill inte sluta. Inatt när jag inte kunde sova började jag rabbla pjäsen. Jag kan den. Nästan. Snart premiär. Blir kul. Vi ska elda apelsinskal på premiärfesten, har jag hört.

dallarn är en modebloggare, inte jag.

Rakastan sinua, jackjävel. En dag kanske det blir vi två.

kirkas luojan taivas.

I helgen hade jag besök av min bästa vän Ellen som ju har flyttat åt huvudstadshållet. På fredag åt vi tacos och tittade på frågesport och film. På lördag åt vi tacos och såg Håpas du trifs-pjäsen. "Du offrar en ledig dag, du" sa mina kollegor. Vad dom inte vet är att jag kunde offra varje lediga dag för att få se denna fantastiska, gripande föreställning.

Nästan ännu bättre nu. Lite mindre glöd kanske, men mera tydlighet.

"Den är så jävla finsk, annars är den bra" sa någon. Det kan man säga när man står utanför. I perfekt-, trygg-, snygg-, rik-, glad-Sverige. Men ibland är det inte så långt borta. Det kanske är svårt att förstå att det kan vara en verklighet. Att det jävla finska faktiskt finns. Nära. Härlig är jorden. Maa on niin kaunis.

"Det är en psalm"
"Det vet jag väl, jag är inte dum"
"Absolut inte, vill bara att du ska ha koll"

Allt jag håpas nu är att det blir bra när dom besöker Vasa. Hela denna uppsättning är värd så mycket bra.

hur ska det gå?

"det finns en fara med att aldrig hitta vägen, och det finns nåt vackert med att vandra den ändå."

tillbaka i snasket.

Den ena: Hur ska jag orka sju scener till?!
Den andra: Ja jag vet inte hur jag själv ska orka, hur ska jag då veta hur du ska orka?
Den ena: Vad ska jag ha för smak på teet? Vad är det här för något?
Jag: Ja det där kan du pröva, det är gott, smakar finsk förkylningsmedicin.

Den ena tillreder en kopp av ovannämnda te, häller i en skvätt mjölk och fortsätter:

Nej, det här gick inte, titta här! Det skar sig.
Den andra: Jävla Ida!
Jag: Förlåt, visste inte att han ville ha mjölk.
Den andra: Nu får han börja om, HUR ska han orka?
Jag: Ja, det är tungt. Förlåt.
Den andra: Men jag tog ingen mjölk i mitt.
Jag: Nej, visst är det gott?
Den andra: Ja, men det är ju som att dricka snask.

sverige.

Idag inledde en av pjäserna sin turné. När jag kom upp i köket hade ensemblen lämnat en lapp med ett tack följt av ett "Nu kör vi!"

Bredvid lappen fanns en skål Ahlgrens bilar. Åt några innan jag kopplade skämtet.

Kör. Bilar. Livet.

hur kan det gå ihop.

tänkte på
hur absurt det egentligen är
att överkonsumtion av dryck
hos vissa
och underkonsumtion av mat
hos vissa
kan ge en så snarlik effekt

helt sjukt.

mat och dryck. svart och vitt. hund och katt. finland och sverige. hjärter och spader.

ändå samma sak. i slutet.

spisen ska stå där den står.

På min praktikplats väljer man själv om man har med matlåda eller går till stan och äter på lunchen. Hittills har jag haft matlåda varje dag. Idag inget undantag.

Han: Har du mat med dig?
Jag: Jepp.
Han: Idag igen? Du är ju fan grym på att laga mat. Du blir ju gift om du fortsätter såhär.

Om han bara visste hur fel han hade.

asia on selvä.

Team Stinky spelar Alias.

Han: Det här har jag stannat i...
Slänger i samma sekund kortet i tron på att förklaringen inte var tillräcklig och att vi inte får poäng.
Jag: Utveckling.

Poäng. Kan gå till historien som ett av de finaste samarbetena av alla omgångar Alias jag spelat.

have you heard of the word puh.

det bästa i hela pjäsen jag sufflerar är följande replik: "PUH!"

skrattar så jag gråter varje gång. dels för att skådespelaren vet min åsikt och tittar på mig varje gång och dels för att det bara är så himla bisarrt. vem säger puh. nalle puh.

när jag tänker på PUH är det inte så jobbigt att klockan ringer saakelis tidigt om morgonen.

takes one to know one.

- Den människan är skum. Jag förstår inte varför alla såna dras till mig.
- Det är likadant för mig.
- Det kanske finns en anledning till varför just du och jag går här nu.

en miljard absurda sekunder.

 alias och öl. team stinky fuskade på finska. fast vi vet att man inte får.
"jag är bra på att förklara"
"det är ju för att jag gissar så bra" 

livet.

säger som winnerbäck: jag fattar ingenting. 

fredag!

nami nami.

Fick bestämma själv om jag for till praktiken idag för det var koreografi hela dagen. Jag gick. Det var tur, för vår ljudtekniker hade köpt fastlagsbullar åt hela produktionen. Tack.

vi två i ett nötskal.

Emely: Ååh, vilken söt katt!
Jag: Oh my god, kolla en naken man!

vad man gör på en busstation.

Han: Men vi tar väl sällskap till bussstationen?
Jag: Ja, det kan vi.
Han: Ja, jag ska ju ändå dit och åka buss!

Ta några varv runt busskurerna lite lugnt sådär.

motsats till tango.

idiotin bjuder upp till dans 

och dum som jag är tackar jag ja 

trots att jag är "smartast av alla vänsterhänta" du känner 

frågar hur många du känner, tre? två? 

sju, säger du

jaha, säger jag 

skål. 

jag ser att vi ljuger allihop 

om varandra, kors och tvärs

som ett ohållbart parti schack i mörker  

jag gråter för att allting är på riktigt

gråter för att allting är viktigt 

och inte för att det här bara var "en fas i livet"

vill inte klamra mig fast i tillfälligheter 

vill inte tro på millisekunderna av sanning i falskhetens monolog 

vill inte vara den där som bara står där 

dansar tango med alla tills dom bevisat motsatsen 

vad är ens motsatsen till tango? 

yoga? 

det är frost på gatan och det enda jag vill

är att ni ska växa 

växa upp 

växa ifrån 

växa ikapp 

går fint med idiotin 

vi buggar nu 

lite i otakt men vad fan.

fynd.

För fem kronor utökade jag samlingen med min absoluta favoritförfattares böcker ytterligare.  Mitt livsmål är att ha alla i min bokhylla. Och sedan i min grav.

sauna och sisu.

En mamma och hennes ungefär fyraåriga dotter kommer in simhallens bastu. Dottern börjar direkt klaga på att det är för varmt. Mamman: "Du är halvfinne, du måste klara det här!"

slut på vecka 1.

Idag hade vi personalmöte. Vi funderade på vad som hade varit positivt och det bästa som hänt denna vecka. Det borde alla arbetsplatser göra. Så surkartar skulle få lite perspektiv.

Mitt i allt sa chefen "Ida är här! Kan du bara stiga upp och berätta lite...". Sen minns jag inte mer. Alltihop är blurr och jag var tvungen att fråga mina kompanjoner vad jag faktiskt sa efteråt, för jag minns ingenting. Bara att jag satte mig ner igen. Men det var bra att det kom oväntat, hade jag vetat av det där hade jag gjort en höna av en fjäder och sjukanmält mig.

Jag träffade även en dramaturg som jag läste lite pjäser med, sen repetitioner och till slut kom koreografen. Där var jag ganska sysslolös men det var roligt att titta på.

Nu: HELG! Lev väl, vila, njut och allt det där. Adjö.

rep.

idag var vi en man mindre. jag läste den frånvarandes repliker. när vi var klara fick jag höra:

 "att läsa manus med dig är som att vara med i mumintrollen."

kaffepaus.

Han: Vilken sort vill du ha på teet?
Jag: Det här tror jag, hallon.
Han: Det där är fan inte te, det där är SNASK!

hårda bud från dag 1.

Han: Har du sufflerat förut?
Jag: Nej.
Han: Åh helvete!
Jag: :)
Han: Du får inte bli förbannad på mig om jag skäller på dig!

Första dagen praktik. Det är något så oemotståndligt med teatermänniskor.

januarihelg.

fredag: en sista fest med vårt fagra oslagbara gäng innan många av oss flyttar härifrån. äpple + blåbär = nja. jag + livet = ja. jag + ovisshet = nej. jag + flippade människor = ja. jag + dallarns järnstång efter midnatt = nej. det dröjer innan det är vi alla igen, om nånsin, och det gör ont.

lördag: isglass och clementiner. läser oroligt. det är så bra och så på riktigt. någon gång vill jag också våga. våga skriva precis exakt så som det var. inte vara rädd för att såra. för det är redan gjort, egentligen. gråter och kan inte sova, stiger upp igen. skriver att susanna alakoski är en fantastisk kvinna. det piper överallt och jag förstår vad det betyder.

yoghurt.

Äter yoghurt och tänker på hur gott det är.

Men jag har väldigt svårt att uttala den sverigesvenska versionen av ordet. Jag säger jogorrt. Här säger man jååågutth. Det är så långt och svårt att uttala så att det låter normalt. Men det gör ju inte jogorrt heller, om man slänger in det mitt i en finlandsstandardsvensk mening. Ack denna hybriditet.

Hur säger man egentligen?

praktik.

Övade repliker med en av skådespelarna. I början var det svårt att veta hur jag skulle agera när det blev tyst. "Söks det i minnet eller söks det efter hjälp? Hur många ord ska jag ge? Hur exakt ska jag vara med att märka fel? Ordföljd? Synonymer?" Hjärnan gick på högvarv.

Men efter ett tag hittade vi varandra och det gick bra. Det var kul men krävde koncentration. Vilket bara är bra för mig att öva på.

När jag var klar var det kväll och tomt på stället. Jag gick ut genom min genväg, men smög lite för att jag var osäker på om jag gick rätt. Rätt som det var satt han som spelar Sami i världens bästa pjäs på en bänk och jammade gitarr för sig själv.

Hej, sa jag.
Hej, sa han.
Haha, tänkte jag.
Jag måste säga hur bra han är, tänkte jag.
Men han musicerar så bra, tänkte jag.
Jag hinner, tänkte jag.

olkaa hyvä ja odottakaa.

Goddag.

Idag har det snöat helt utan gränser. Och jag har spenderat en andel av min livstid i onödig telefonkö. Två. För när jag äntligen kom fram till första fick jag förstås inte betjäning på svenska. Hänvisades slutligen till ett helt annat ställe som inte ens svarade.

Resten av dagen har jag studerat. Har tent imorgon. Språkhistoria. Hvet egentligen inte mycket. Efter det ska jag till min praktik. Börjar inte på riktigt förrän på måndag men ska dit och hjälpa till. That's what friends and praktikanter are for. Ska bli roligt. Sen ska jag och Ellen ut på bus. Blir en bra dag. Efter tenten alltså.

natt igen.

jag skrattar så jag gråter och gråter så jag skrattar
det har jag gjort i alla år

"är du den som känner mest av er alla?"

frågar han och biter 1985-blicken i mina förvirrade ögon
och jag viker undan men svarar

får någon slags tillåtelse
att släppa ut vatten ur min kropp

ingenting vi säger är sant
men allt stämmer

trött på naivitet och total oförmåga att stå fast vid en åsikt
slår jag en nerv i bordskanten och svär högt på finska
och förlorar
alla chanser att bli tagen på allvar
vilket jävla allvar

jag:
hahaha
du:
skratta du, men den här gången kommer jag
jag:
kom du, men den här gången skrattar jag

stressar i snöstorm
får fråga om vädret
råkar svara fel
säger
mulet och plusgrader
går sedan i snö
någon sa att livet var lätt
jag gör en ofantligt hård snöboll

sover. skrattar. känner. orkar. kanske. inte. prestera.

oddsen.

Var på en fest igår. Träffade en ny människa. Av någon anledning började vi prata om Bamse, och jag berättade att jag var med på Bamses födelsedagssida när jag fyllde 2 år.

Denna människa visade sig vara person med Bamsetidningar sen en lång tid tillbaka i sin ägo. Idag hittade han tidningen jag var med i. Och scannade in sidan åt mig.

Alltså livet ibland. Vad är oddsen egentligen, att jag från tassemarken i Finland ska stöta på en serienörd på en fest i Växjö som har kvar en Bamsetidning från 1992? Varför gick vi på samma fest? Och varför kom vi in på världens starkaste björn?

lördag.

Moment 500439 i kategorin "absurt".

Livet.

svammel om byn.

Idag hade vi föreläsning om ortnamn. Det var intressant.

När jag kom hem klurade jag ut betydelsen av min hembys namn. Pesonens enkla byggnad. Med enkla byggnad menas en byggnad med ett rum, en bod eller ett härbärge.

Det här har jag bara tänkt ut själv. Jag har inga som helst belägg. Men min far har lärt mig att dom första som bosatte sig i byn hette Pesonen. Och eftersom förleden i ortnamn ofta grundas på människonamn och jag inte kan hitta någon annan betydelse för Pen tar jag mig friheten att koppla samman Pesonen med Pen.

Sedan tänker jag att -sala är ett efterled på samma sätt som i Uppsala, till exempel, men att påverkningen av finnarna (jag kan då inte tro att byn i alla tider har varit enbart svensktalande) med sitt fonetiska språk har gjort att vi uttalar sala som det stavas istället för svenskarnas sala med långt a-ljud. Och sala betyder enkel byggnad.

Är det inte ganska logiskt att dom som bosatte sig i början bosatte sig enkelt?

Jag vet inte. Hejdå hälsningar amatörspråknörden.

du skulle ta hennes plats som legend.

I morse när jag gick till tentamen lyssnade jag på radio. Björn Skifs Michelangelo började spela. Och någonstans där slog det mig. All denna banala meningslöshet. Vad spelar det för roll om jag klarar denna tenta idag, i vår, nästa år eller 2018?

Michelangelo finns kvar.

Björn Skifs vill ha femton svar, han vill ha besök, han vill ha en målning. Jag vill ha hundra studiepoäng, saker (som jag egentligen inte behöver), mat, massa tid, kontroll.

Där går jag på frostigt grus, övermättad på grammatiktermer. Där sjunger Björn Skifs något ganska fånigt som han kanske kom på i fyllan. Där kör någon runt på flakmoped och plockar skräp. Där gråter någon som blivit dumpad. Där ligger någon på dödsbädden med en enda önskan.

Hur hamnade vi här? Och vad spelar allting för roll egentligen?