berg flyttar in.

Min inflyttningsfest var rolig. Vi spelade Alias, Trivial, Singstar, Jag har aldrig, och yrade omkring. Och så var vi i fyllan, förstås. Eller på fyllan eller vad dom nu säger här. FRED PÅ JORDEN OLIMME HUMALASSA. Emely kallade Snorkfröken för "en snubbe med fotring" och det var bästa definitionen på henne någonsin. Samtidigt kände jag enorma behov av att rätta till min skånska kompis Muminkunskaper.

Bilder i ingen som helst ordning:








Jag fick inflyttningspresenter också. Blomster av Erika och Julia.


Och ett bildkollage med saker som är min humor och som jag gillar, av Emely och Sofie.
Där ser ni Mumintrollen och riskokaren.

Här Farbror Alfred-teet, en rosa häst och Snusmumriken.
Finns ytterligare en hel del på kollaget men jag väljer att inte publicera det här eftersom vissa saker rör lärare. Även om tanken är god och humoristisk och vi älskar dom så tänker jag på hur det hade varit om en elev hade publicerat lärar-jag i sin blogg.

Tack för en fin kväll. En mystisk.

12 februari 2009

Två år sedan idag.
Det var tveklöst en av mina lyckligaste stunder hittills i livet.

Det var penkkis. Slut på skolan. Ljuset i tunneln. Livet.
Jag har aldrig i mitt liv mått så apa som jag mådde under gymnasiet i staden Nervfel.
Jag hade med mig väskorna. Efter penkkis satte jag mig på bussen till Vasa. Där bodde jag från och med det. Det var liksom ingen jävla tvekan. Det var inte rätt för mig. Jag skulle bort.

Jag har varit i Nervfel kanske fem gånger sedan detta. En gång var tandläkare. Resterande typ pizza med Elli.

Men jag är inte bitter. Jag klarade det. Jag har det bra nu. Och jag kan skilja på idioter och inte idioter, jag kan hantera kaos och jag kan säga ifrån. Dessutom vet jag att Nero brände ner Rom. Medan det brann spelade han luta på sin balkong. Spännande människa.

dagens outfit, hihihihi!

Jag har ingen spegel här ännu. Alltså någon helfigurs. Så varje gång jag vill se hur mina kläder sitter måste jag använda webcamen. Såhär tänkte jag se ut ikväll, när det är inflyttningsfest här hos mig. Som om jag inte vore störande patriotisk nog så la jag märke till att min klänning är blå och vit. Som Finlands flagga. Passligt! Bara Koskenkorvan som fattas nu.



Den står i kylen och väntar. Snart kommer några av mina vänner hit och blandar bålen, sen kommer resten vid cirka 19, som är starttiden för Berg flyttar in-evenemanget på Facebook. Jag känner att det kommer bli väldigt roligt.

Nåjo, kippis!

mitt bo.

Nu börjar det bli lite ordning här i mitt nya hem. Om någon undrar så är det såhär jag bor.


Soffa. Den brukar jag hoppa i.... Högt.

Foton på saknade människor.

Hälsningar till Nedranvägen!

Här sover jag. Det är en säng. Och en stol som heter Stefan. Och Beatles vandrar över vägen på väggen.

Bokhylla. Med böcker. Och en liten skymt kök. Strunta i det. Det är litet och där finns en spis, ett kylskåp och en del disk.

Bokhylla. Med viktiga saker som sällskapsspel. Och gitarr. Samt tv.

Här! Här skriver jag, här tänker jag, här spelar jag Oxie, här håller jag (kon)takten och här betalar jag räkningar.

Med Ängland-kalendern, som håller koll på tiden och livet, ovanför mig. Alla som inte har sett Ängland ska se Ängland förresten. Hopi hopi till teatern! Det är bra för själen. Bättre än yoga och sån skit.

När jag skriver gör jag det med Muminpappan.

Om man har betydelse för min kreativa utveckling kan det hända att man fått en speciell plats på bokhyllan.

Och på andra hyllan står annat som är och var viktigt för mig.

Hemulen och Tooticki fick mitt förtroende och vaktar numera min litteratur.

Japp, det var det. Har inga mattor och gardiner ännu men jag stressar inte med sånt. Vad spelar det nu för roll. Dessutom har jag inflyttningfest imorgon och då får man spilla så mycket man vill utan att jag gråter över att jag måste boka tvättid för att min nya matta stinker Koskenkorva.

JÅ.

Har varit på dejt med min handledare gällande min uppsats.
Jag har aldrig känt mig så finsk.

Allt jag sa var "jå", "mm", "ja", "okej" och "hmm".
Jag vet inte vad som hände. Det var mycket jobbigt. Jag ställde knappt en enda fråga.

Och handledaren var så glad och sprallig att jag blev trött av bara det.

Nåja nu ska jag bli mig själv igen för nu ska jag träffa the talpedagog! Spännande!

åh, norrland.

Jag är förresten numera medlem i Norrlands nation här.
Finns några att välja på, men Norrlands kändes bäst eftersom det är närmast hem och norrlänningar har charm. Killen som registrerade mitt medlemskap pratade så vacker norrländska att jag nästan började längta hem.

kärleksvår.

Åh, vilken fin dag. Sol! Värme! Vår!

jeekla mytchi tokodi ångest.

Jag har i alla fall lärt mig hur man fotar i Photo Booth utan blixt. Ett halvår för sent men ändå.

slask makes me sad.

Inatt drömde jag att en av våra lärare hade en mini-giraff som blev sjuk, så vi fick gå hem tidigare.

Sen gick jag till skolan och vädret i den här stan är verkligen sinnes. Först är det värme på dagarna. Ofta regn (Sveriges tredje regnigaste stad). Snön smälter så det nästan inte är någon kvar. Nå, på kvällen blir det där jävla regnet snö. Och så snöar det hela nätterna. Och så blir det slask på morgonen när smältningsproceduren börjar om. Och så svär man när man vaknar på morgonen. Och så går man till skolan och blir dyngblöt om fötterna. Jag behöver ett par kara-gummistövlar. Helst mörkgröna. Med och skaften till knäna och såna där järnspännen på sidorna.

Jag vet inte ännu heller vad jag ska ha för frågeställning i min uppsats. Imorgon klockan 12 ska jag veta det och ha allting klart formulerat. Någonting om språket men VADÅ? Varför i helvete pratar dom finska i de lyckliga människornas paradis, Sverige? Usch så smutsigt.

Hehe.

Äääh, jag hinner med en avstickare till Emely! Jag vet att jag hinner! Hejtå!

orka förstöra vår vecka ööööh

den här veckan har vi en föreläsning som förstör hela sjudagarloppet. den infaller imorgon. den kom oväntat, som en bomb.

har nog tillräckligt med saker att göra. b-uppsats, möte med handledare, möte med talpedagog (nej, min kvicka tunga är fortfarande intakt, don't worry), mässa, inflyttningsfest, lite mer b-uppsats OCH SÅ VIDARE.

jag skriver (ska skriva) uppsats om populärmusik från vittula. det känns tryggt. det känns som jag har spelrum. som att jag kan använda mig om saker svenskar inte vet. ändå är jag så förvirrad.

åtminstone bjöd sofie mig och emely på soppa ikväll. den var god. sedan drack vi te. det hette farbror alfred. han var god. och varm... spännande.... med lite mjölk.
"MEN HUR ÖPPNAR JAG FARBROR ALFRED?! MMM.... HAN DOFTAR JU GOD!"

innan var jag och emely på stan och köpte hänglås till våra förråd. och så slank en beatles-plansch och en hästbild med hem. nu ska mina väggar fixas!

heeest.

på fredag har jag inflyttningsfest.
idag köpte jag djur att ha i drinkglasen.

30 djur och inte en enda häst.
otur!

kva je hitsche?

Igår frågade en svenne på krogen om jag var från Närpes.
Det är jag ju inte. Men jag är imponerad.

salongstext.

jag går på fest.
säger att jag inte ska stanna länge.
äter chips.
diggar musik.
pratar med människor.
upptäcker i smyg vilka som har charm.
går ut, fastän jag inte skulle stanna länge.

träffar många.
göteborgare och andra.
som ramlar över dallarn.
hoppsan hejsan.
vi åker en hiss som lååtär mytchi och är mörk.
vi kommer upp.
vi blir bjudna på alkohol, som om det inte vore nog.
man vet inga gränser fast man vet.
jag blir presenterad som "poet och diktare", jag vet inte åt vilket håll jag ska titta.
jag tittar in i ögonen. de är blåa.
vi skakar hand. fast handslag. inget slafs, såsom jag lärt mig.
någon tror att jag är norsk. jag låter norsk.
jag är ikke nåschk da?!
jag är finlandssvensk, perkele så orättvist!
att jag kan svenska.
vilken merit. jadå, ja.

vi åker ner med hissen som lååtär mytchi och är mörk.
jag träffar fler.
dansar och bjuds.
tar emot och bjuder.
fräckt, kanske, men aldrig som du. det är fel så fel så orätt.
det lämnar inte hjärnan.
jag låtsas digga, men beatles är bäst.
ibland blir livet en annan väg.
jag förstår inte allt.

jag köar ut med en som hatar min favoritpoet.
han lämnar mig.
kanske därför.

för att det känns.

jag är hemma efter 02:30 och jag äter köttbullar ur frysen och sväljer tabletter som ska hjälpa mitt hår och jag är ganska tunn. tunn och overklig. men ändå inte. tack. det här var en kväll.

vad bra att jag inte stannade här. 03:36 hejdå!

NYÅRSBILDER!

G som i glädje!

Kom in till mitt nya hem, kollade mina mejl. Hade fått ett. Tentaresultat delkurs 4. Ni minns den som jag stressade och skrek och härjade om när jag var hemma under julen.

Nå, Ida Berg betyg G, stod det. G som i Godkänd, Glädje, och Glasyrbulla.

Den var klart skriven och tog upp väsentligheter. Mycket märkligt noterat med tanke på att jag inte hade skrivit ett ord om Fröken Julie förrän i cafét på Viking Line med tre timmar till deadline, den sista delen blev nästan en halv sida för kort, och att hela jag i allmänhet var väldigt obalanserad.

Nåja, jag klagar icke! Nu kan jag fokusera på b-uppsatsen helhjärtat!
Nu ska jag äta köttbullar. Hej!

danska dallare

Jag, Bazooka, Carro, Jonathan och några till var i Danmark.
Oklart vad vi där gjorde.
Jag och Bazooka gick runt på en gata. Vi var osams, eller irriterade, för vi ville till olika ställen.
Plötsligt såg jag en dallare, vilka som bekant inte tillverkas längre, utanför en dörr. Exakt sån som min, fast blå. Jag blev överlycklig. Vi gick en bit till, och då såg vi en likadan igen, men lila denna gång. Jag blev överöverlycklig. Testade gå den lite. Den funkade fint.

Bazooka: Men di finns ju it nameir...?
Jag: Ja sido di ha väl glömd bort ti hör me danskan, jävla vasabåoar! No gar vi in å frågar vann di ha fått den här!

Jag vaknar. Taket är vitt och det surrar ur ventilerna. Jag har drömt. Jag är i min nya lägenhet. Det är torsdag.

att nej

jag bloggar inte för att jag har besök av pappa.
och innan det hade jag en väldans trevlig riskväll och kulturnatt och allt möjligt.

idag har vi varit till ikea och där får man nog nervfel med mindre.
imorgon får jag nycklarna till nya lägenheten och då ska jag vara ut härifrån.
mitt i allt detta ska jag komma på vad jag ska skriva för uppsats.

adjö adjö det lugnar sig snart.

en dag med sofie.

Idag har jag gått på stan med Sofie.
Vi har fyndat på Monki, nästan alla kläder var loppispris.
Vi har åkt hiss ner till Clas Ohlson. Man skulle trycka in en kod och då ringde det till affären. Tanten bara "Hej vill ni åka hiss till Clas Ohlson?" Vi bara: "Ja tack." Men ingenting hände. Dörren gick inte upp. Jag ringde igen, fick samma fråga. Jag bara: "Hisshelevti kåmbär it naa!" Eller: "Hissen kommer inte..." Hon bara: "Jag försöker igen!" Och då (BARA) kom den.

Vi har också gått in till lampaffären och jag frågade priset på den otroligt vackra lampan i min favoritfärg i fönstret, som jag spanat in i evigheter. Gissa priset eller. 3000 kronor. 300 euro. För lite plast och en glödlampa. Dit for den lampdrömmen. Sofie sa att man skulle kunna göra en likadan i slöjden. Det var sant. Nästan.

Avslutade med en fika i paradiset under jorden - Millas.

Bussen hem var ett sånt där nytt fanskap med hundra trappor vid ingångarna. De är branta och jag får inte upp dallarn själv. Jag hatar det. Förra veckan när jag var i stan med Ellen såg chauffören inte mig och stängde dörren när jag var på väg ner för trappan. Jag tappade balansen för jag fick dörren på mig. Han öppnade den 2 sekunder igen och under dessa hann jag ta mig ut. Men när jag ännu höll i bussen körde den iväg. Ellen hann hjälpa men jag hann också tänka något i stil med att det ju inte var såhär jag skulle dö.

Så ni förstår kanske varför vi idag satt och funderade på hur vi skulle göra när vi skulle gå av, i vilken ordning vi skulle gå och vem som skulle bära vad. Vi lät säkert som jätterädda amatörbussare. För en gullig kille i sätet snett framför oss sa: "Jag kan hjälpa er! Vad ska jag ta?" Jag pekade på dallarn och sa "Den här, om du vill." Det ville han. Tänk så snällt. Snälla människor skapar glada människor. Bra karusell.

IMORGON ÄR DET RISKVÄLL HÄR HOS MIG! NATTI NATTI!

borde jag?

Borde jag byta bloggportal till Ratata?

Ena dagen vill jag, andra inte.
Jag har skrivit så länge här och jag är så rädd att folk inte ska fatta att jag byter. Inte för att jag tror att så tomma människor läser, men.

Är Ratata bra eller skulle jag bara få i nerverna?

idalavida boktipsar

Knut Hamuns Svält är den bästa boken bland kurslitteraturen jag läst hittills. Alldeles lätt vinner den. Läste ut den på två kvällar. Mitt hjärta smalt genast för den lätt skumma stackaren till svältande men så goda huvudperson. Vill ni veta vad han heter? Nå läs då!



Tredje norrmannen jag gillar på kort tid nu. Först Erlend Loe, sen Jon Fosse och nu lille Knut. Som visserligen är död, men han var norrman. Det är något med det där landet. Jag lovar. Räcker det som argument för ett skrivarstipendium till oljans land?

Nånä, men läs boken. Sa jag.

höstlöv

jag vet inte riktigt
varför

men
allting är flera år och månader för sent

fast jag har aldrig haft koll på
tiden

tomhet
kan vara bra det kan ge plats

som behövs för omtanke och omtänkande jag vill inte göra
fel

ibland
fastnar man i tanken och det kan blockera en hel värld

med höstlöv på skorna suspekta frågeställningar brännande asfalt oväntade glädjerus värdefulla insikter märkvärdiga visioner och så liv

min mysse!

När jag satt vid terminalen i Åbo i söndags och väntade på att få gå på båten tog jag av mig mössan, satte den på stolen bredvid mig och tänkte att jag inte ska glömma den när jag går.

Men det gjorde jag ju, förstås. Jag är inte precis känd för mitt ordningssinne. När jag satt i cafét på båten och panikskrev tenten slog det mig. Började fundera på vad fan jag ska köpa för mössa nu, säljs det över huvud taget andra än de enligt mig så fula bad hair day-mössorna?

När jag kom i land i Stockholm och hade en timme att slå ihjäl på terminalen där gick jag halvt på skoj till Viking Lines infopunkt och frågade efter ett Åbonummer. Kvinnan ringde det, jag behövde inte göra annat än beskriva min huvudbonad. Som fanns kvar. Någon vänlig själ hade lämnat in den. I fredags låg den i min brevlåda.
Tack för det.

kokosmjölk

min hjärna har feber
min mage har spasmer
jag har hundra böcker att läsa.
känns bra att författarna lever nu åtminstone.

på tal om författare är det august strindbergs födelsedag idag. typ 500-årsdag eller så.
borde man hylla honom? slänga ut röda rummet?

p.s. enligt poeter.se är jag 21 år. fast jag inte ens är 20 och ett halvt ännu. deprimerande.

ellen propellen karusellen karamellen frikadellen

När jag skulle åka tillbaka till Sverige i söndags var pappa och jag redan sena till bussen då jag gjorde upptäckten att mina lägenhetsnycklar, vilka jag i början på julen lagt på ett bord i tamburen för att inte glömma dem, var borta.

Jag letade frenetiskt kring bordet, i alla lådor, i soffan, under borden. Inga nycklar. Min far ringde min syster som har två barn på sex och fem år och bad henne fråga dem om de har haft mina nycklar. Svaret hon fick var nekande. Jag bifogade en från barns perspektiv viktig detalj: min lila heffaklump fäst i nyckelknippan.

Då sa Ellen, 5, genast: "Såklart jag vet. I Idas skrivbord i andra lådan uppifrån".
Pappa gick upp och kollade, och där låg nycklarna. I andra lådan uppifrån.

Jag har sagt det förut men jag säger det igen - Ellen är mycket märklig för sin ålder. Ellen speciellen.

done is done. + the ark!

Nu har jag skickat in min sommarjobbansökan.
Nog har jag gjort en del i mitt liv ändå.
Lagerarbetare, telefonförsäljare, budbärare, radiopraktikant, språkresare. You name it!
Och så är jag ju så social! Så trevlig! Så levnadsglad! Så otroligt effektiv arbetskraft!

Hehe.

Vill det sig väl befinner jag mig i Danmark, Island eller Färöarna om 5 månader! Jännittävää!

Och förresten. Jag och Ellen ska på The Ark i Stockholm i mars! The Ark! Jännittävää!

20 januari

jag fyndade fem böcker för 65 kronor idag.
hela antikvariatets nedre våning var -50%.
jag tror det var för att de ska stänga dock, så det är ju inte så bra egentligen.

bokhandlaren gillade min lilla my-kasse.
undrade var jag hade köpt den.
silja line sa jag. silja line, silja line.

har ni åkt silja line? på vatten.
blått vatten som är brunt och kanske svart
och så är det is

och min hjärna är trött
jag har börjat läsa en diktsamling av marcus birro.
den är mycket vacker.
som texter kan vara ibland och glasspinnar och baskermänniskor
och lågstadiepartyn med chips.

ikväll har jag skrivit tre sidor arbetsansökan till nordjobb.
jag är antingen över- eller underambitiös ikväll var jag över.
men det är bra men det är dåligt att det saknas ett mellan.

imorgon bör jag bestämma vilket land jag helst önskar mig jobb i.
island eller damnark har jag frågat mig hela kvällen
men inte egentligen fått något svar för det är så jämt.

skulle ju vara trevligt med danmark
nära och bra
dricka lite öl, vara galen. LÅDSAS KUNNE SNÄKKE DÄÄÄNSK.
men när man en gång har chansen - varför inte island?
käka fisk, rida häst, intressant kultur.

nu ska jag läsa svält.
gubben i den är som jag när jag får infall.
skillnaden är att han gör sakerna.
jag tänker bara dom.

"benny e på datorn hela nätternaaaa"

För sex dagar sedan satt jag åter förväntansfull, som alltid i den salen, framför Stora Scenen och väntade på att Ängland skulle börja. Ängland som min kusin har skrivit. I Österbotten får man inte vara stolt men jag är det ändå, över henne. Med all rätt faktiskt, ha!

I början förstod jag egentligen ingenting vem som var vem. Jag ville genast förstå vem alla var för jag gillade på nåt märkligt sätt alla lika mycket och på samma gång. Och då blev det lite råddigt. Som betyder stökigt för er från Sverige. Även om det säkert var meningen att det skulle vara så, så som det blir när olika typer av människor ska fixa bröllop. Men det klarnade upp och jag älskade dem allihop. På sätt eller annat. Det var Österbotten i ett nötskal. Eller på en teaterscen.

Regissören verkar vara en nytänkandets man. Det var både bra och mindre bra. Ibland var det svårt att orka fatta när konversationerna pågick på sidorna om publiken, men det var också väldigt fint gjort på slutet. Att man skulle gå ut i aulan och beskåda brudparet var mest bara kaos men det är klart det är bra med nya saker. Man ska göra nya saker. Jag älskade när best mannen pratade med publiken. "Va vittu kommer han hit för?!" frågade Natu. "Ja veit it" sa jag lugnt och drömskt för jag såg att något bra var på gång.

Min syster tyckte att det var för lite skratt. Det tyckte inte jag. Man ska ju inte bara skratta heller. Vi gråter minst lika mycket som vi skrattar i Österbotten, hehe. Jag tyckte det var en fin balans.
För jag skrattade nog ändå mycket. Åt Pappan och åt Marjukka och åt Maggie och åt diverse absurda situationer där min kusins och min humor mötte varandra.

Jag råder er alla att uppsöka Wasa Teater, köpa en biljett till Ängland och få bekräftat att "Benny e på datorn hela nätternaaaa!"

nytt favoritord.

Textextern.

tove j.

Sofie och jag har spenderat dagen på biblioteket.
Plugga är så fult ord så jag har bestämt mig för att sluta använda det.
Men vi läste.
Hon kom med fin uppsatsidé åt mig.
Mumintrollen. Tove Jansson.
Ja tack. Ja tack. Ja.

Ska bara komma på en skruvad frågeställning.
Är det Mumin och skruvat så är det jag.
Och Ted och Kaj.
Fast kanske inte så skruvat.
Håller inte i en B-uppsats.

Imorgon ska jag till skolan. Det pirrar alltid i magen när det är ny kurs. Sen tappar man greppet och pirret blir grus. Men pirr pirr fniss fniss, ännu denna vecka åtminstone.

våra dagliga bilder giv oss idag och förlåt oss våra skulder

Började med ny kurs idag. Massa massa massa. Blir nog tuffast hittills.
Men intressant också. Inte enbart skönlitteratur utan en del faktabaserat också. Är annars inget faktabarn men nu har jag verkligen förläst mig på det skönlitterära.

Och så B-uppsats. It veit ja naa va ja ska skriv om ja, it veit ja he naa alls. Jag är så efterbliven. Baketvaari, hehe.

Jag och några till gick hem till Sofie, försedd med kopiator, för att kopiera lite papper.
I trapphuset fanns en märklig lapp. Emely skyndade sig att skriva dit världens bästa svar.


Till er med nedsatt syn (nä, det var jag som hade bråttom och fotade suddigt):
"Vill du träffa 30 tjejer - varje vecka?"
Emelys svar: "Kanske, hur så?"


Jag och Sofie gick och köpte en bok, pluggade lite och gick sedan på café. Sofie drack kaffe.



Jag drack te ur en gigantisk kopp.


Vi hade biljetter så vi fick gratis dryck.

huomenta gomorron

23:56 igår hade jag 4 minuter på mig att skicka in tenten och var långt ifrån klar - sidantalsmässigt.
fanns heller ingen tid till genomläsning så jag fick skicka in den som den var. alldeles åt skogen.
onödigt att jag gjorde det egentligen. pinsamt.

nåja, omtent it is.

sedan somnade jag sött i min hytt och vaknade av de sedvanliga hysteriskt rappa knackningarna på dörren och det sedvanliga hysteriskt rappa "huomenta gomorron."
god morgon är kanske den värsta fras jag känner till. finns inga goda morgnar.

vid terminalen i stockholm var hissen sönder. den hade på nåt sätt fastnat så att dörren inte gick fast. jag såg inga andra människor och inga andra möjligheter än att själv släpa ner dallarn för säkert 30 trappsteg. var för många steg för att jag skulle våga släppa ner den att ränna själv, vilket i vissa fall är en utmärkt lösning. var hundra på att jag skulle missa bussen. men det gjorde jag inte.

åt frukost och läste aftonbladet på ett café. kände mig otroligt vuxen.
gick till bussen. somnade direkt. sov ganska exakt hela vägen hit.

nu är jag här och det känns bra. plusgrader, asfalt, gräsfläckar.
imorgon ny kurs, nya människor.

otäcka saker som händer på film.

Inatt satt jag och pappa uppe och pratade ganska länge om allt möjligt. Det var gemytligt. Efter
02 beslöt vi oss för att gå och lägga oss. Innan jag la mig ner i sängen packade jag snabbt ihop mina saker i resväskan.

Jag släckte sänglampan och inväntade sömnen. Jag hörde ett obekant ljud, ungefär utanför min dörr. Så typiskt att det ska handla om ljud, för ingen tror ju på en när man säger att man har hört något, men jag ljuger inte. Av olika orsaker har jag blivit väldigt vass på att lystra till ljud om nätterna, och jag har hört en hel del, men aldrig något liknande. Å andra sidan har jag också lärt mig att inbillning, kråkor och hårda vindar ligger till grund för majoriteten av alla konstiga ljud. Så jag fortsatte att leta sömn.

Men ljudet hördes igen, tydligare denna gång. Ett ljud som var en slags blandning mellan en katt som fräser, ljudet som uppstår när man drar ett draperi åt sidan, och när man sprejar med en stor sprejflaska. När det sedan hördes en tredje gång blev jag lite förundrad.

Kort efter det tredje ljudet blinkade lamporna i mitt rum, som givetvis var släckta allihop, till för ett par sekunder.

Jag är annars ganska trygg i mig själv och blir rätt sällan rädd för saker. Men det finns en sak jag har en otrolig skräck för, och det är det övernaturliga. Jag har aldrig tidigare råkat ut för något, utan bara tänkt på hur hemskt det skulle vara, så nu sprang jag snabbt över till pappas sovrum och la mig i hans säng.

Jag förklarade vad som hänt. Vi låg länge och lyssnade efter ljudet, som inte återkom. Elektrikern i pappa gick upp för att kolla lamporna. Han kom tillbaka och sa att ingenting luktade bränt, men att sånt där inte heller kan hända, naturligt. Sedan gick han ner för att gå på toaletten. Då hörde jag ljudet igen, denna gång i pappas sovrum där jag befann mig.

Jag sa åt pappa att jag hörde det igen. Vi låg ytterligare en stund och lyssnade, men hörde inget. Till slut somnade vi.

Ni tror säkert alla att jag är sinnesrubbad. Men det hände alltihop. Och jag hoppas verkligen att det var någonting tillfälligt som inte förföljer mig till Sverige. Då flyttar jag nog hem igen. Och inte för att bo ensam.

HALVVÄGS.

Nu är jag klar med första delen av tentan! Det trodde jag inte imorse, inte i förmiddags och inte mitt på dagen. Aldrig trodde jag. Men så kom jag hem på eftermiddagen, intog lite koffein och poff, nu är jag klar med Madame Bovary!

KAN NI FYSTAA?!

Nu ska jag dricka te och imorgon ska jag stiga upp tidigt i hopp om att hinna skriva lite om Fröken Julie innan det är dags att bege mig till ST1-Vöro och bussen som möjliggör min återresa till Sverige.

hur man narrar i årvas.

Ellen, 5 år, lurade mig precis att de har sålt sin kanin Siri.

Jag: Höödo vann har ni Siri no fö tiin?
Ellen: Hahaha.
Jag: Va? Vann e Siri?
Ellen: Henne har vi sålt.
Jag: På riktit? He visst itt jag.

Det lät helt trovärdigt, och jag tänkte att eftersom de nyss flyttat till nytt ställe kanske det inte fanns nånstans att ha henne och så vidare.

Jag: Vem ha köpt hon?
Ellen: Enbär. Enbär ha köpt Siri.
Jag: Alltså nain jäär i Årvas?
Ellen: Mm.

Här började jag kanske bli lite dum. Man heter kanske inte Enbär häromkring. Men jag trodde ändå på det. Tills hon sa "He kanski bara e så att do itt siir on... Hon e tär ut i garagi."

Ellen-Ida: 1-0.

panikliv.

idag steg jag upp tidigt för att hinna skriva på tentan.
vad ringde, förutom alla rubbade signaler i hjärnan?
telefonen.

vad hamnade jag?
på blombud längs snöiga småvägar i monå. visste från tidigare att monå inte är den tacksammaste byn att hitta rätt i. fick nervsläpp, stannade på vägkanten (det kommer ändå inga bilar där, hehe) och ringde pappa som visste precis vart jag skulle.

nästa grej of the day var dagishämtning. sen bar det av mot stan. vad jag gjorde där kräver ett eget inlägg.

imorgon klockan 9 ska jag vakta barn.

tentan kommer dö. ska jag skriva den i viking lines hytt eller?!
har ingen tid. ingen ork. ingen ordning. saakeli saakeli saakeli.
hittar inga som helst spår av realismen i madame bovary för JAG HAR INGEN FOKUS.

en skopa uppgivenhet, 2 euro.

tentan ska vara inlämnad om tre dagar.
innan dess ska jag dessutom gå på teater, packa, planera och resa tillbaka till sverige.
jag har skrivit noll ord.

jag brukar alltid känna att jag har något att gå på.
denna gång är det blankt. jag förstår inte.
funderar på omtenta.
fast jag brukar ju inte ge mig.

och så är jag trött på 'jag har inte mått så bra'-ursäkter.
även om det stämmer.

det är jobbigt att vara rädd för sina egna andetag på natten.

faster ida

Linnéa är 5 år. Axel är 4. Jag är deras faster och jag är 20.

Axel: Vi ska ti dagklubben imåron!
Jag: Oj, va spännand!
Linnéa: Itt e no he na spännand, vi kännder jo allihåop.

Bra faster jag är.

tisdagsbus.

I måndags undrade Carro om vi skulle hitta på bus nästa dag. Alltså igår. Ja, sa jag såklart, trots att jag var medveten om att vår tenta samma dag skulle dimpa ner i min inkorg och att skrivdagarna på den skulle vara få. Jag kan inte hjälpa att jag är impulsiv och knäpp och sätter nöje före nytta i 25 fall av 20. Det brukar ordna sig i alla fall, har jag lärt mig.

Vi förfestade lite hos Jonathan, som sedan snällt skjutsade oss till Ollis. Först var det tråkigt. Desperata karlar och seg musik. Vi spelade Alias med två kostympojkar från Åbo som inte riktigt hade vanan inne. Jag och Carro vann.

Men sen råkade jag träffa Julia, som tidigare har bott i min nuvarande studiestad men som jag aldrig hann träffa. Hon var precis lika glad och snäll som hon verkat. Och så kom hennes syster plötsligt (som jag heller aldrig träffat) och kramade mig och sa att min blogg är världens bästa. Då blev jag glad i hjärtat. Det var det bästa någon sagt åt mig på en krog.

Vi hängde med dem i princip hela kvällen. Det fanns så mycket roligt, alltså teater och texter och tomater (okej kanske inte men allitteration är alltid bra), att prata om. Det allra bästa var när Julia berättade att Oravais inte fanns att välja som destination på Matkahuoltos hemsida sedan det blev 2011 och Vörå alltihop. Och så sa Carro nåt i stil med "men tå veit man jo it vann man ska stig åv... heitär e ST1-Vöro å Grill-Vöro tå?"

Gamla högstadie- och gymnasiemänniskor ville vara vänner helt plötsligt. Dansa med Carro och sitta i min famn. Som aldrig tidigare har pratat eller ens hälsat. Mind your own business, sa vi då, precis som den fulla killen sa åt mannen i narikkan när vi skulle gå.

När stället stängde gick jag och Carro tillsammans med ovannämnda fina flickor på pizza. Jag skrattade så mycket att jag inte orkade äta riktigt hela.

Vi kom hem samtidigt som postpeedin passerade huset. Postgubben, ploggubbarna och vi var vakna. Jag sov gott på soffan.

militärbädd.

I lördags när jag, Simon och Anders kom från krogen pratade vi om militären. Simon kom ut därifrån i fredags efter ett helt år med gevär och stora maskiner. Anders är till sättet ganska ordningsfull och ordentlig.

- Simon, sku dehäär ja ha bädda godkännas i militärn? frågade han och pekade på sin välbäddade säng.
- Neheee, sa Simon som om de vore världens självklaraste fall.

Jag anade viss besvikelse i Anders blick. Och kunde förstås inte låta bli att skratta. Sen frågade jag vad som var fel. Det var något med lakanet.

Undrar om mina bäddningar skulle godkännas, jag kan knappt vika en filt. Vek lakan med pappa kring jul, och han tyckte att jag borde gå 10 år i en hushållsskola.