Två år sedan idag.
Det var tveklöst en av mina lyckligaste stunder hittills i livet.
Det var penkkis. Slut på skolan. Ljuset i tunneln. Livet.
Jag har aldrig i mitt liv mått så apa som jag mådde under gymnasiet i staden Nervfel.
Jag hade med mig väskorna. Efter penkkis satte jag mig på bussen till Vasa. Där bodde jag från och med det. Det var liksom ingen jävla tvekan. Det var inte rätt för mig. Jag skulle bort.
Jag har varit i Nervfel kanske fem gånger sedan detta. En gång var tandläkare. Resterande typ pizza med Elli.
Men jag är inte bitter. Jag klarade det. Jag har det bra nu. Och jag kan skilja på idioter och inte idioter, jag kan hantera kaos och jag kan säga ifrån. Dessutom vet jag att Nero brände ner Rom. Medan det brann spelade han luta på sin balkong. Spännande människa.
kul! Tack :)
SvaraRadera