en fredag.

Jag: Det kanske finns ett handtag på toapappret så jag kan hänga det på Dallarn. 
Sofie: Jo det finns! SKITBRA, bokstavligt talat! 

en fördel en nackdel en kroppsdel en världsdel.

En fördel med att bo på internat är att om man behöver åka in till akuten så gör man även det kollektivt. Förra veckan gasade hela min bil full med människor iväg. Det var dock ingen blindtarmsinflammation som tur var.

En annan fördel med att bo på internat är att det mitt i allt kan knacka på dörren och så står det någon där som säger "kom och spela kort" och så går man lydigt efter och när man kommer ut inser man att det blandas kafferom och flädervin så man vänder om och hämtar en vinflaska och så har man ett trevligt samkväm med konstiga men fina människor.

En nackdel med att bo på internat är att det ligger i skogen. Just detta gör i alla fall det. Och även om man kan ta promenader i den så är det så är det soffpotatisvarning på hela stället. Tack gode gud att det finns gym på min sjukgymnastik.

En bra grej med livet i allmänhet är att jag är en av dom tre elever som har en bil. Betyder att igår när alla behövde krapulapizza blev jag bjuden på min eftersom jag körde och hämtade 12 pizzor.

En jävligt häftig grej är att Markus Krunegård har gått här. HÄR. Börjar nästan gråta när jag tänker på det. Han har ätit mat och bildat band i samma matsal där jag dagligen hänger. Ska fan skriva mina första romanrader där. Fast dom är redan skrivna dock. Kanske jag kan sudda ut och skriva igen. Eller skriva två.

produktiv poet.

Varje tisdag har vi skrivdag. Då har vi ingen undervisning utan förväntas skriva på egen hand. Eller på eget papper eller egen dator. Idag producerade jag nästan bara detta.

min roll på internatet.

"Du kommer och går som du vill, du är vår lilla katt."

ja vem.

Igår när jag satt i väntrummet och väntade på min sjukgymnast kom även en finsk man i rullstol dit och väntade på sin. När hon kom förklarade hon att hon var vikarie eftersom hans ordinarie var föräldraledig.

Hon: Du har ju inte träffat henne på ett tag så du kanske inte minns att hon hade ganska stor mage?
Han: Vem pryyr sej?

jämförelserna.

Igår träffade jag en vän som jag kommit i kontakt med via frågesport. Vi hade aldrig träffats förut för att vi bott i olika städer. Vi har faktiskt ursprung i ungefär samma, men sedan hamnat i Sverige på olika ställen. Och nu är vi åter i samma, så vi passade på att dricka kaffe (eller te) och språkbada mig.

Hon: Onko Kiirunassa lentokentä?
Jag: On. Se on tosi pieni mutta kyllä on.
Hon: No en mä nyt tiedä jos se Vaasan lentokenttä on niin helkkarin iso. Se on pienempi kuin tää kahvila hallooo.

(Finns det flygplats i Kiruna? Jo, det är väldigt litet men det finns. Nå inte vet jag om den i Vasa är så jäkla stor heller, det är ju mindre än detta café hallå)

att vi hamnade här.

jag har en klasskompis som är så jävla bra på att härma finlandssvenska och allt jag säger. jag har en som är ett jävla geni och när den människan blir utgiven ska jag komma ihåg att vi gick i samma klass. jag har en som alltid ger mig jättefin och nyttig respons och jag känner aldrig att jag kan ge detsamma tillbaka. jag har en som skriver den bästa poesin trots att modersmålet inte ens är svenska.

idag har vi haft skrivdag vilket är den enda dagen jag egentligen hinner andas litegrann. jag har skrivit 3 sidor men jag har egentligen ingen aning om vad jag håller på med. hade inte tänkt ha det under detta året heller. nu hoppas jag bara att snön aldrig kommer hit. det har redan snöat i lappland dit jag ska om en månad. satan.

bengan.

Pentti har stått i min bil sedan i somras men jag ska inte ta bort honom än. Han är nämligen ett perfekt samtalsämne när man skjutsar svenskar. "Vad är det här?" frågar dom, och jag svarar "Det är Bengt, kan man säga". Sen kan man fortsätta diskutera det tills man är framme vid slutdestinationen. 

favoriter.

Mitt  rum är 12 kvadratmeter men känns mycket större. Mitt rum har en brun dörr där jag egentligen skulle hänga upp mitt namn men det blev en bild av lilla My istället, tyckte det var ungefär samma sak. Mina favoriter i rummet är följande:

 Min Strindbergbild som jag pyntat till lite.

Mitt bord med ljus där alla burkar av plåt får agera kylskåp för poesin.

Mina finlandssvenskar som lever sina beryktade lyxliv i överflöd med champagne. Det enda jag saknar är internet. Faktiskt.

skogsfår.

Gick en promenad i skogen och fann likasinnade.

jo men det var ju så det var.

Jag: Han frågade om du ska hälsa på mig så jag sa "jo". Sen frågade han om jag längtar och jag sa "jo".
Samen: Du har börjat låta norrländsk.

lauantaimakkara.

Igår var det fest i ett av husen. Jag hittade en halvfinne som jag pratade finska med och jag förklarade att jag egentligen kan mest svenska men i romruset var det nog inget hon märkte av. Vi har nu en deal att vi ska öva finska med varandra framöver. Jag tycker det är så vackert att dom bara finns, fast det inte syns eller märks förrän man trycker på rätt punkt eller ställer rätt fråga. För mig var hon en svenska i konstklassen tills jag såg en hand flyga framför mitt synfält till tonerna av ett "minä puhun suomea!".  Nu är hon plötsligt inte längre bara det för mig.

Sen gick jag hem och sov. Vaknade 7 och kunde inte somna om. Tog bussen till stan klockan 8. Vem gör det en lördag. Men det var skönt. Fast jag missade tydligen husets våffelfrukost. Alla hade stått utanför min dörr och knackat och trott att jag sov och försökt väcka mig. Och så var jag i stan. Gick på loppis men hittade endast en muminmamma likadan som den jag redan äger så jag köpte inte. Satt på café och läste en bok. Och nu ska jag skriva en text som jag ska lämna in till skolan på måndag. Det ska handla om det jag skrev om i början fast i annat sammanhang och om andra människor. Om gemenskapen i utanförskapen.

där jag är nu.

Idag la jag på radion för första gången på länge. En nyhetsjingel var det första jag hörde och min hjärna förstod först inte. "VAFÖR e hedi ljudi så bekant??"

Sen kom jag på att jag har ju faktiskt jobbat med det där ljudet hela sommaren. Det där ljudet betydde nästan alltid andningspaus. Jag har inte riktigt hunnit smälta allt som har hänt och allt jag har gjort i sommar. Det är så mycket på kort tid.

Det som i våras skulle bli en tid av arbetssökande och ovisshet blev plötsligt genom ett högst oväntat telefonsamtal en tid av drömjobb, kreativitet och 04-morgnar. Det som skulle fortsätta i en ständig ensamhet bland märkliga människor som inte förstår blev plötsligt ett förhållande med en trespråkig jägare från Sveriges nordligaste bebodda plats. Det som skulle bli dagar, antagligen månader, kanske år, kvar i studiestaden som skulle förvandlas till arbetssökarstaden, blev historia. Det ena uteslöt det andra och plötsligt följde jag mina drömmar (vet i och för sig inte när jag inte skulle ha gjort det hittills) och hamnade i Uppsala.

Och det var egentligen det jag skulle skriva om i detta inlägg. Det är så bra här. Jag trodde att två saker här skulle vara jobbiga. För det första att bo i små rum tätt inpå andra människor, för det andra att bo "långt" (20 km) utanför centrum. Men nej.

Det känns som att bo i egen lägenhet. Rummen är så åtskilda och med tjocka väggar och dörrar och allting så man störs inte det minsta. Det är som en lägenhet, med skillnaden att om man får tråkigt kan man gå ut i allrummet och spela spel med någon (skitbra) samt på fredagar laga gemensam middag (bäst).

Och centrum. Vad skulle jag dit och göra när jag har allt här. Här får jag mat 3 gånger om dagen och kaffe + bulle/frukt/smörgås (nej jag vägar säga fika) 2. Här har jag 79 andra människor och 20 får jag kan vara social med. Här har vi allt vi behöver på veckorna. Man hinner inte ens tänka på något annat än det som händer här. Man vaknar, äter frukost, går i skolan, äter, går i skolan, äter (ja, jag har hittat ett långt promenadstråk), tittar på Idol, film, spelar spel eller hittar på annan aktivitet, sover.

Jag är dock tacksam över att jag tog med mig bilen hit. För den är bra att ha på helgerna när man behöver handla egen mat eller kanske vill utforska staden (eller andra städer). Nu hinner jag inte skriva mer för nu ska jag gå till matsalen. Det är så god mat där. Jag tog en vila efter skolan igår, missade alarmet och således även middagen. Det var sista gången. Hejdå.

forget about the lav.

Samen och jag pratar om renar i hans bekantskap.

Samen: Då får du mata dom.
Jag: JA. Vad äter dom? Lava?

Lava. Ibland undrar jag om jag på riktigt är dum i huvudet.

bröllopi.

Var på min fina brors fina bröllop för en vecka sedan. Kulturkrocksbröllop. Finska och svenska, finlanssvenskar och finnar. Det var roligt och på många sätt rörande och vackert. Bra arrangerat, fantastisk mat, intressanta människor, naati skryyft.  

Så gulliga näbbar så jag nästan vill gråta. Titta på dom. Behöver inte skaffa egna barn när jag redan har sådär fina syskonbarn. 

Har hela livet sagt att jag inte vill gifta mig. Efter detta bröllop har jag ändrat mig. Fan vad jag ska gifta mig. Med den här lappen då, såklart. Ni är bjudna allihop. 

Under middagen höll min kusin ett tal. Det avslutade hon med att säga att den goda svampsåsen var en hälsning från min brors, och min och mina andra syskons, avlinda mor som var bra svamp. Vi började gråta allihop, förstås. Det gick från glädje till gråt på en millisekund och min finländska familj blev, givetvis, obekväm. Inga negativa känslor, aldrig i livet på en fest. Inte ska vi prata om det där som har varit. Va sko he va naa no.

För mig var det samtidigt som det var jobbigt det finaste som kunde hända.  I efterhand kan jag även tycka att det var lite komiskt. Jag undrar vad finnarna tänkte när alla finlandssvenskar mitt i allt började gråta. Dom kan inte ha förstått mycket av vad som hände där och då. Som jag sa, kulturkrockspröllop. Ett välgjort sådant.

annorlunda inte fel.

En dag i Finland bakade jag och min brorsdotter kakor. Först gjorde vi hallon- och körsbärsvulkaner, dom blev helt bra. Sen skulle vi göra något som hette chokladsnittar men det blev bara en enda sörja av smeten (se bild). 

Jag: Oj dehär vart nåo feil he. 

Hon: It vart e feil, he vart bara liiti annorlunda.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon behåller sitt totalt fördomsfria och öppna sinne genom hela livet. 

för avancerat.

Rösten i pappas GPS: Uttala namnet på en ort!
Pappa: Nee, it byri ja me na toko!

hallå hallå.

Jobbet är slut, tiden i Växjö är över, jag har lämnat flyttlasset i Uppsala men sitter för tillfället i ett annat -sala, nämligen min hemby. Här ska jag vara till slutet av veckan när min bror gifter sig i en annan del av Finlandet, därifrån jag sedan åker direkt till Uppsala och börjar min nya skola.

Det här betyder bara en sak och det är att nu, för nu kan jag, ska jag börja blogga som vanligt igen. Oavsett vad svaret blir på kommande fråga. Men jag tänker ändå ställa den - är det NÅGON som fortfarande läser?

Automatiskt höll jag som avslutning på att skriva hälsingar från radiokanalen jag jobbade på. Kan inte leva i det förgångna ständigt. Hälsningar jag.

i kautokeino i världen.

Samen: Du är snyggast i Kautokeino. Eller nej, i världen menar jag.

Bra räddat.

aktiverar mig i augusti.

Ja hallå.

Jag är lite tyst för tillfället. Men jag mår bra och jag jobbar för fullt. Det går bättre och bättre, och roligt är det. Det är även orsaken till tystnaden här. Måste nämligen vara neutral och fastän det knappast är någon fara så vill jag inte ta onödiga risker med mitt tyckande hit och dit. Även om jag aldrig har bloggat eller kommer att blogga om politik till exempel. I augusti ska jag återvända till normal bloggtakt igen.

Hur som helst så går det bra och varje dag är verkligen en ny dag. Ni kan fortfarande, om intresse finns, lyssna via hemsidan som jag länkade i förrförra inlägget. Jag sänder varje torsdag, fredag och varannan onsdag. Går så himla fort att jag hela tiden glömmer att jag bara har fyra veckor kvar. På jobbet, i Växjö, på campus, i lägenheten. Håh.

Ja hejdå.

han kan del II.

"Allt blir bättre om man tänker lite annorlunda."

premiären.

Sov väldigt lite inatt. Samtidigt som jag visste att det, i slutändan, inte fanns så mycket att vara nervös över så var jag ändå nervös. Hade fyra olika alarm, det första på 04.10. Vaknade och åt paj som samen bakade igår. Hoppade på cykeln och peedade iväg. Konstig men härlig känsla att peeda igen på första gången på ungefär 10 år. 

Sen när jag kom fram hann jag typ inte tänka på att vara nervös. Eller lite, men inte i närheten av så nervös som jag var tidigare. Det gick bra och för att vara första sändningen är jag nöjd. Det var inte perfekt, men det blir det väl sällan första gången. Det var till exempel jättejättesvårt att veta hur mycket plats jag skulle eller fick ta, hur mycket tid jag hade, vad som var tillräckligt eller för lite.

Här kan ni iallafall lyssna.
                               

han kan.

Samen kommer innanför dörren.

Han: Här förresten, här får du en grej. *Ger mig ett kvitto*
Jag: Va, vad är det här? Vad har du köpt?! Spotify....? Har du köpt Spotify till mig?!
Han: Ja, du gillar ju inte blommor och sånt!

Han känner mig. Bästa substitutet jag någonsin fått.  

dygnet.

Hyvää iltaa arvoisat matkastujat. Här sitter jag och dricker limsa (importerad från Kilpisjärvi) med min kompis. 

Kom just hem från cykelturen från helvetet. Tanken är att jag ska cykla till jobbet om morgnarna (för det går inga bussar så tidigt) och när jag äntligen lyckades lösa det så var det såklart fel modell/storlek. Provade ut en förra veckan som passade fint, och idag fick jag ändå en annan. Saudan. Ska lösa det först, innan jag klagar mer.

Min andra kollega, som jag delar på veckorna med, har börjat jobba nu. Hon, jag och vår klippa programledaren lunchade idag efter att dom hade slutat. Blev både mer och mindre nervös av det. Och nu är klockan 21 så jag måste sova. Borde ha sovit minst en, helst två, timmar redan. Imorgon kommer en semestrande same hit. Måste städa. Men det hinner jag ju om morgnarna, nu för tiden.

midsommar och annat.

Efter en knapp vecka i norr körde jag och samen bil ner till Växjö. Det tog satans länge, men hade väl samtidigt sin charm någonstans. Örnsköldsvik-Växjö körde han i ett sträck, under vår andra resdag. När vi kom hem delade jag ut pris till årets hjälte: Samen.

Följande två dagar hade jag inskolning på jobbet. Det var massor att ta in (HUR ska jag komma ihåg att inte göra reklam för eller ens nämna företag eller kedjor som jag gör dagligen??) men väldigt roligt. Just nu är jag så himla nervös och pirrig och samtidigt så himla glad, förväntansfull och nöjd. Hur ska det egentligen gå när det väl smäller (vilket det snart gör)?

Sedan kom midsommaren och för första gången på ungefär 10 år var den ångestfri, smärtfri och faktiskt riktigt rolig och mysig. Vi var hos mig, samen och jag, våra vänner Jennifer och Victor, Emely och Elin. Vi åt mat, spelade spel och drack drycker (bland annat Muminchampagne importerad från Kilpisjärvi). När vi tog denna bild i solskenet var det lite absurt att tänka på att det samtidigt snöade hemma hos samen.


                             

Vi spelade kubb, vilket var många år sedan sist för min del. Det gick bra ibland och dåligt ibland. Som livet. Emely sa vid ett skede något om "pinnjäveln" och jag hörde automatiskt "finnjäveln" och lystrade. Ser ni han på andra sidan gräset som står och tittar på? Han gjorde det jättelänge och blev glad när vi blev glada. Jag tror han ville vara med.

                                           

Ja här är vi nu då. Jag älskar att analysera oddsen för att vi träffade på varandra. För dom är så låga. Visserligen inte lägre än för många andra, men ändå.

                                 

Nu har han åkt hem för ett tag och jag njuter av mina sista sommarlovsdagar. Nu måste jag börja hitta en dygnsrytm som passar jobbet. Jag börjar 05.30. Varje morgon.

någon jävla yaris.

Jag: Hui, tänk att bo i en bil.
Samen: Mm, fy fan. Vissa gör det.
Jag: Ibland måste man kanske.
Samen: Jo.
Jag: Det är kanske det jag måste göra efter Uppsala om jag inte får jobb, bo i min Yaris.
Samen: Nå då kommer du nog till min lägenhet i så fall. Inte fan tänker jag låta dig bo i någon jävla Yaris bara så du vet.

reison.

Okej. Nu är jag tillbaka efter en vecka uppe i nordligaste norr. Jag skrev ju tidigare om internet, och att mina fördomar sa att det inte fanns. Men det var faktiskt lite sant. Därför hann jag inte heller riktigt blogga. Eller ja, det fanns oftast internet, men större delen av tiden var vi antingen på Finlands vägar (där man var tvungen att köra för att komma till svärisarna trots att dom bor i Sverige alltså va), i skogen (så isolerat att det inte fanns täckning) eller på Norges vägar (på nöjestripp).  

Nåja, hur som helst. Det var så sinnessjukt fint, exakt alltihop. Som en dröm jag haft i flera år. Naturen, mentaliteten, språken, allt. Det här är i bilen på väg från flygplatsen 01.30. 

Sen kom vi fram till önskad destination, Karesuando. Tog ett varv genom byn. "Ska vi åka till Finland en sväng?" frågade samen sedan, och 30 sekunder senare var vi där.

En dag fick jag guidening på ett museum (med väldigt mycket samiska inslag) av samens två kusinbarn som var 3 och 5. Jag tänkte att jag inte skulle hinna se något men där hade jag fel. Har sällan träffat så lugna och pedagogiska barn tidigare. Dom visste dessutom mer om fiske och naturen än jag. "Ida, det här ska man faktiskt använda när man pimplar!" sa dom och pekade på verktyg jag aldrig tidigare sett. Jag vet ju inte om det är sant men det verkade logiskt och eftersom dom var smarta så ser jag ingen anledning att tro att dom inte hade rätt.

En annan dag åkte vi till (eller egentligen förbi) Kilpisjärvi och då fick jag denna vackra mugg. Av min karl. Alltså jag blev så glad. Kan nästan inte sluta titta på den. 

Detsamma gäller dessa skapelser. Alltså HUR kan ett DJUR bli så fint?! Frågade samen om han skulle få ha renar och det skulle han om han vill men han "har inte det minsta intresse för det". Fan då. Tur att han i alla fall stannar bilen så jag får ta foton. 

Fin natur i Norge. 

Glada människor i Norge. Åkte dit och kollade på ishavet, åt glass och körde tillbaka ungefär. 

Samt att jag hittade choklad som skrek mitt namn. 

Samens barndomshem är alltså den nordligaste bebodda platsen i landet. För att komma dit gick man över en bro, som gick över älven som utgjorde gränsen mellan Finland och Sverige. Man lämnade bilen i Finland, gick över bron och kom till hemmet i Sverige. Tyckte det var så fint på så många sätt.

Om ni har sett reklamen på tv4 där Marabou åker upp till norr med en bod fylld med choklad kan jag härmed meddela att här är boden. Det var dit dom åkte, till samens barndomsgård. Min pappa tycker det där är så roligt. "FICK dom choklad?! Hände det på riktigt?" frågar han varje gång vi pratar. "Meillä om kellari täynnä suklaata ja sä OSTAT suklaata?!" sa mamman när samen hade köpt en chokladplatta i Finland.

 Så här fint var det cirka hela tiden. Vi åkte längs en skogsväg som egentligen inte var ämnad för bilar och vi åkte tills den tog slut. Det enda som fanns längs den var små stugor där renskötare bodde säsongsvis. Så tyst och lugnt och vackert. Och nordligt. Det var skönt att vara där. Nu är jag redo att jobba resten av sommaren.

uppåt.

Min vän My är här och har varit hela helgen. Vi har som vanligt haft det trevligt. Tittat på tv-serier, lagat och ätit mat, vandrat på stan. Idag skulle hon klippa sig så jag tänkte att nu. Nu ska jag ta och följa med och göra det som jag har tänkt på så länge men inte riktigt vågat. Klippa rak pannlugg. Så nu är det gjort. 

Nu är jag redo för äventyr i norr. Åker till Stockholm imorgon på förmiddagen och flyger därifrån till Luleå under aftonen. Där hämtar min same mig I MIDNATTSSOLEN. Ska räkna renarna längs vägen, för det är ju en bra jävla bit. Åtminstone för en som inte är van med avstånd längre än maximalt 100 kilometer. Som jag.

Ska också åka upp till landets nordligaste befolkning. Det är alltså bland andra mina så kallade svärisar (nä har inte ingått äktenskap men ni förstår). Svärsamer. Det här är absurt men samtidigt är det ju vad jag har drömt om. Och mer än så.

Tar ju med telefonen så ska blogga så gott det går (mina fördomar säger "inget internet hahahah" men jag VET ju egentligen att det inte är så) under tiden. Visa bilder. För jag tänker att det ska vara så HIMLA VACKERT där. Funderar på att köra någon typ av "vart är jag på väg?"-lek på min instagram men får se. Vi hööösch.

byggare berg.

Idag sålde jag min bokhylla. Sen byggde jag en ny. Det var inte så svårt men blev inte heller så rakt.

ingen weekend i paris.

Jag: Vi fyller ju år typ samtidigt. Vad önskar du dig i 30-årspresent? Jag har aldrig köpt en sån i hela mitt liv.
Samen: Att jag får skjuta en älg på min födelsedag.
Jag: ..... Jaha. Jag är inte säker på att jag kan ge dig det, tyvärr.

bra svårt roligt konstigt.

tror jag håller på och lär mig att skriva även om sånt som är bra. jag vet inte om det är bra eller dåligt. jag får aldrig släppa på det hemliga, vad jag än gör. hur som helst så lämnade jag inatt in min sista uppgift på universitetsnivå någonsin, eller i alla fall på några år. när jag flyttade hit för fyra år sedan förstod jag nog inte ens vad det innebar att flytta hit. fyra år senare har jag blivit bekväm av mig och målar upp skräckbilder av att flytta inom landet, jag som flyttar vart som helst.

nu är jag hur som helst på väg och det känns bra. han säger att jag ska tacka ja för det här har jag ju drömt om. ja men jag har drömt om dig också säger jag och då säger han att ja vad bra för nu har jag båda. det svåraste för mig är att fatta att det finns någon som ringer, inte för att vara arg på mig, inte för att berätta något hemskt eller tråkigt, inte för att behöva min hjälp, utan för att prata med mig om ingenting men ändå allt. att det finns någon som reser likt nils holgersson genom hela sverige utan tjat om pengar tid eller ork för att komma till mig. hur ska jag hantera det? jag ska tydligen bara vara jag. okej okej okej.

nu när jag har sommarlov i en månad ska jag läsa böcker jag aldrig läst förr trots att dom har legat i hyllan i åratal. sen ska jag, litteraturvetaren, avgöra om dom är bra eller ej. bra = flyttlåda uppsala, dålig = soporna eller röda korset. samma sak gäller min garderob. det enda jag aldrig släpper är mina muminsaker. det är det enda säger jag nu. hör ni hur jag säger det. va.

så ordnade sig det här också.

Jag säger bara en sak: Livet. Vet ni vad som har hänt? Jag har fått sommarjobb. På radion. På Det Här Landets Radio. Alltså Sveriges.

Förra sommaren sökte jag totalt kring 30-40 sommarjobb. Jag var orolig som ett svin och fick slutligen inte ett enda. Det ordnade sig ändå. Den här sommaren (våren) har jag bara hunnit söka 3 stycken. Jag har inte riktigt vetat hur mitt liv ska bli eftersom jag är klar med skolan osv, det har varit svårt att veta om jag ska satsa på sommaren eller hösten, tiden eller livet.

Jag har bara släppt det mesta, fokuserat på att andas och tänkt att allting ordnar sig. Och så för två veckor sedan fick jag ett samtal från radion. Och det jobbet hade jag inte ens sökt. Dom hade fått tips om mig, att jag skulle lämpa mig för det jobbet. Så jag åkte på intervju och det gick bra. Jag gick vidare till inspelning som jag hade förra veckan där jag bland annat pratade om finlandismer.

Och idag ringde dom igen och meddelade att jag fått jobbet. Efter midsommar börjar jag och håller på fram till veckan innan jag flyttar till Uppsala. Helt perfekt. Så nu kan ni lyssna på mig i P4 i sommar. Är det något jag ska lära mina eventuella avkommor så är det att aldrig stressa upp sig för något (eller någon) här i livet. 

nästan.

Samen: Jag måste köpa en cykel.
Jag: Ja gör det. En peed.
Samen: Peed?
Jag: Ja. Cykel på österbottniska.
Samen: Haha. Du måste lära mig fler sånadär ord.
Jag: Vet du vad man gör om man peedar i diitchi?
Samen: Vad sa du, peedar med Avicii?!

lev som en gris dö som en hund.

När jag kom till Stockholm i lördags började jag med att komma till en tunnelbanestation som hade varken hiss eller vanliga trappor. Endast tre stycken hemska rulltrappor. Min stora skräck. Jag såg att den ena av dom stod stilla medan två rullade. Stod och funderade på vad i helvete jag skulle göra. Gå tillbaka? Jag måste ju upp för där, utanför tunnelbanespärrarna, står min bästa vän och väntar. 

Tog upp telefonen för att ringa henne när plötsligt två unga karlar kom och frågade om jag behövde hjälp. Ja det behövde jag ju. Men hur? Jag var skräckslagen av det som rullade framför mig. Det slutade med att jag tog den ena karlen i handen och sakta vandrade upp för den stillastående rulltrappan (vid varje steg tänkte jag "nu börjar den rulla och jag dör"), medan den andra bar Dallarn. Tänk vad snälla människor det finns. 

Nåväl, varför jag berättade detta var för att jag tror att det var nödvändigt med en fördröjning just då. Varje sekund av obehag uppför trappan var sist och slutligen helt okej, för jag kom upp precis i samma sekund som jag såg Markus Krunegård gå in på Pressbyrån. 

Utan hämningar och som om jag aldrig sett en rulltrappa sprang jag efter. Om möjligt var han ännu gosigare i verkliga livet. Den mannen, den mannen. Den drömmen. Trodde jag såg i syne först och förstod ingenting, men när hjärnan fattade att det var han, då var jag inne på Pressbyrån fortare än jag själv förstod. 

livet på räls.

Sitter på tåget mot Stockholm. Låtsas att jag beskådar naturen och filosoferar över livet, som jag alltid tänker att jag ska göra på tåg men aldrig gör på grund av bland annat internet. 

"Sä matkustat koko ajan" sa min finska vän. På sistone har det blivit några gånger. Denna gång ska jag hälsa på min bästa vän Ellen, som äntligen har kommit hem från Estland. Vi har inte setts på nästan ett år. Förstå hur mycket jag har längtat.

Jag ska även träffa min vän och kompanjon Elli. Vi ska planera och producera text och material till bloggen. Vad gäller den har det förresten hänt en rolig och spännande grej. Återkommer om det. Men kan säga att det tydligen blir ytterligare en resa till huvudstaden ganska snart på grund av detta. Matkustan koko ajan var det ja.

beskeden.

Visste inte riktigt i vilket land jag skulle rösta i EU-valet. Tänkte först Finlands, ville först Finland, impulsade först Finland. Men så råkade jag, i misstag utan att riktigt förstå, fylla i någon lapp och nu har jag fått detta på posten:

Jag ska rösta i Sverige, tydligen, mvh låtsassvenskan. Förstår ingenting. Som om det spelar någon större roll, vet exakt lika lite i bägge länder.

Igår ringde förresten min telefon. Är så sällan det sker så jag blev glad. När jag såg riktnumret blev jag ännu gladare. Sen svarade jag. Det var Uppsala. Och Uppsala sa att jag är antagen till skrivarlinjen. Känns bra. Har ej bestämt mig till hundra ännu men väl till nittioåtta. Jag tror allt att det är dags. 

lite om livet.

Har haft besök från norr i en vecka. Han skrattade åt mina knivar när han skulle laga mat. "Du lagar inte så mycket mat va". Vi åkte till en jaktaffär. Där förstod jag ingenting men det fanns en jättefin hund där. När vi kom hem sa jag "hunden var ju snäll och trevlig" ungefär som att den bjöd oss på kaffe.

Har lärt mig tre samiska ord men minns i skrivande stund inte ett enda av dom. Ännu fler finska ord. Dom minns jag bättre. En kompis sa "du har drömt om finnar och samer, nu har du båda".

En kväll grillade vi hos Jennifer och Victor med Emely och Lauriina. Det var en av vårens finaste kvällar. Jag älskar när det blir så. God mat, bra stämning, roliga människor, ingen jävla panik.

Efter maten frågade Victor om vi alla skulle ta i hand och "be en efterbön" och jag skrattade i minst 3 minuter. Efterbön. Sen gick vi in och spelade spel. Grillpojkarna klickade så bra så värden till sist gick in i skafferiet och kom ut med 4 olika flaskor sprit.

Alla ställde om sina klockor enligt den som visade minst så vi skulle kunna stanna så länge som möjligt. Slutade med att jag och samen salongsberusade kutade till bussen på 2 minuter. Jag med oknutna skor och utan jacka, han med all min packning och mina kläder. Han hann hoppa över staketet och be bussen invänta mig.

kiitos avusta.

Trodde jag skulle behöva ringa hyresbolaget för att få lampan i hallen fixad. Jag hade fel, det räckte med en redig same. 

råd från far.

Jag: Ja e mest bara nervös fö va ja ska laga fö mat, itt kan ja jo naa.
Pappa: Haha, do ska ha han ti laga!

karlstad.

I Karlstad var det fint. Jag är så glad att jag har fått en kvinnlig kompis tack vare internet och att vi har kommit varandra så nära på så kort tid. Tänk om Tove Jansson hade vetat att hennes trollskapelser skulle sammanföra en värmlänning och en österbottning bara sådär. 

Jag gillar inte att åka tåg i detta land för att dom allra flesta är trånga och höga. Försenade och dyra också, men det är faktiskt bagateller i jämförelse. Jag gillar känslan av att åka tåg i övrigt, men jag hatar att aldrig veta om jag hinner ta mig i och ur innan tåget börjar åka iväg. Om jag kan ta mig fram till min plats utan att behöva lämna Dallarn obemannad i annan vagn. Men tåget jag åkte med från Göteborg till Karlstad var så sjukt bra och rymligt och enkelt att ta sig i och ur. Fler sådana tåg i Sverige thank you.

På lördag fyllde Anni och hade Muminkalas. Muminkalas, verkligen. ALLT var Mumin och det var så roligt. 

På kvällen gick vi ut. Stället påminde om Ollis och det var så länge sen jag hade varit ute så jag kom inte riktigt ihåg hur det var. Förfesten hos Anni var rolig för det var massa värmlänningar med charmiga dialekter där, och jag fick lite hemkänslor. Dels för att dialekten var så genuin och självklar för alla. Men också för att alla kände alla, på något sätt. "Bor du ihop med honom? Men är det inte hans bror som var ihop med hon som var på den festen? Visa en bild? Ja honom har jag sett!" Har glömt bort såntdär efter 4 år i studentstadsdel. 

Ölen på bilden fick jag var en pojke som inte alls förstod varför jag kunde svenska. Jag blev stressad och försökte rita Norden + Ryssland på en fiktiv karta på bordet. Den ointresserade frassen orkade inte. Inte jag heller.

Inte förrän nu har jag förstått att "brassa" betyder steka i Sverige. Österbottningen i mig ville in dit och hitta på förstklassiga hyss för brinnkära livet. 

 

På söndag var det varmt och fint och vi gick ut till en park och satte oss i solen hela dagen och skrattade åt lördagen. Igår kom jag hem. Bra helg.

tässä ja nyt.

Saker jag är nu:

glad
förväntansfull
hungrig
trött
kär
nöjd
halt
pissnödig

Allt i olika grader. Det är så mycket som kommer att bli så bra, och så mycket som är så ovisst. Och här är jag mitt i det. Försöker ta vara på sista tiden i denna stad. Eller åtminstone denna lägenhet. Jag har haft det så himla bra när jag tänker tillbaka. Tänk vad mycket man gör.

På sistone har jag mest bara skrivit ansökningar till skolor och jobb och halvdana uppgifter till distanskurserna för att fortfarande kunna betala min hyra. Igår när jag gick till affärn så gick jag och tänkte på min finska vän och så mitt i allt kom hon cyklande emot mig. Hon är så bra och rolig. För andra slumpmässigt utvalda händelser ur min gårdag, tryck 5 eller dröj kvar.

Nu ska jag hoppa på tåget till Karlstad för att fira min vän Anni som fyller år i helgen. Vi hörs, för nu ska jag banne mig börja skriva mer konsekvent igen.

livet.

Jävlar vad länge sen allting har känts så bra som det gör nu. Var bara det. Hejdå. 

svensk eller finne.

Jag och min vän Elli har startat en blogg ihop! Om identitet, språk, Finland, Sverige, Koskenkorva och Mellanmjölk. Bland annat.

Här kan ni läsa. 

firarsvängen.

I fredags åkte Jennifer och jag till Älmhult. Vi fyndade muminmuggar, gick på Ikea och åt kinamat. Firade att jag äntligen klarat tenten samt att våren är här. Det var en bra dag.

Igår gjorde jag ingenting. Det känns absolut inte värt att ta någon stress över dom extrakurser jag läser nu längre. Jag ska såklart läsa klart dom, men jag känner mig så himla fri och lättad. Till och med när jag andas känns det. 

ÄNTLIGEN.

JAG KLARADE TENTEN!!!! Jag önskar att jag hade vetat tidigare att jag hade rätt att byta examinator. Men, vad som inte dödar härdar och allting känns SÅ FÖRBANNAT BRA nu. Nu kan jag ta ut examen och åka vart jag vill och göra vad jag vill.  Ändå är det Uppland och Lappland som fortfarande lockar mest.

Kom livet, tänk att vi inte längre sitter fast i 7,5 högskolepoäng om afrikaner. NU SKA JAG ELDA UPP VARJE BOK OCH PAPPER FRÅN DENNA KURS SOM HAR HÄNGT ÖVER MIG SEDAN 2011.

bagarn.

Bakade kladdkaka. Tänk det. Ett tydligt tecken på att jag saknar utmaning, jag ställer mig frivilligt i köket. Kanske det finns hopp även för mig.

För att vara första försöket blev den helt god. Godare än den ser ut. Så att säga. Vad ska jag baka näst? Nån som har nåt enkelt och gott tips? Att tänka på: jag har väldigt liten ugn och endast dom simplaste av simpla former och dylikt.

ventilationen.

Nu har jag skrivit tenten. Gick och la mig vid 23 igår. Somnade relativt tidigt. Vaknade vid 5 av en kråka. Tänkte gå upp och läsa men prioriterade sömn. Kanske bra. Steg upp halv 8. Åt frukost. Voi satan vad jag åt frukost. Tänkte att jag är bäst i världen på postkolonial litteratur (ha-ha). Gick iväg till salen.

Det är så sinnessjukt irriterande att jag har fastnat på denna kurs. En kurs i litteratur. Inte en kurs i matte, fysik, kemi eller biologi. Jag har gjort så mycket svårare saker i mitt liv, utan att ens reflektera över det. Jag kan ju jag. I skolan har jag gjort så mycket svårare. C-uppsatsen, metodkursen och retoriken var svårare än denna kurs. Studentskrivningarna i gymnasiet var svårare än denna kurs. Och ändå. Lik förbannat.

Så fick jag min tent. Mina papper. Försökte greppa det som vad det var; bokstäver som bildar ord som bildar frågor. Och så skrev jag. Voi satan vad jag skrev. Allt jag för stunden kom på skrev jag. Även sånt som jag var osäker på om det hörde just till den frågan. Allt jag någonsin kom på att jag hade läst skrev jag. 10 sidor text och min arm krampade. Och till sist började även min hjärna krampa. Och tiden gick ut.

Och jag gick ut. Hade skrivit på alla frågor och allt jag kunde. Just då. Såklart började jag hitta fel när jag tänkte efter. Voi satan vad jag började hitta fel. Men positivt nu var att jag förstod alla frågor, jag visste åtminstone ganska bra vad jag skulle svara, och jag svarade.

Om det räcker vet jag inte. Men jag får ont i magen och hjärnan när jag tänker på att det kanske inte gör det.

till en same från en österbottning.

Jag: Gonatt snygglapp.
Han: Jag är ju lite blyg, kanske skygglapp.
Jag: Haha, inte så blyg.
Han: Nää. Ehkä en.
Jag: Sov nu pjasalapp.

vann e do no tå.

Jag är inte tillräckligt nere eller förvirrad för att skriva poesi.
Jag är inte tillräckligt social för att ha min anekdoter att dra.

För att jag mest bara är hemma.
Hemma som väl egentligen aldrig har varit min rätta plats.

Det är skönt att komma hem.
Men för att komma hem måste man ju ha varit någonstans.

Hänger framför mina distanskurser HEMMA varje dag.
Höjdpunkten är när vi har danska och jag får logga in och räkna till 100 inför mina klasskompisar som jag ser i rutor.

Ja, det är skönt att ha tid med sig själv, det är något jag alltid har värderat högt i mitt liv.
Men inte såhär mycket, juma to the lauta.

En del kompisar är kvar här och det är jag glad över, men många har flyttat.
Jag har snart gått igenom varje tänkbar kurs på detta lärosäte.

Inte ens du och dina fantastiska förmågor att få mig att känna mig som en riktig jävla människa är saatavissa just nu.
Jag saknar till och med dina lögner täckta i finsk självdistans.

Fast jag gör ju fortfarande saker, lever och så.
Har varit i Stockholm och nästa helg skriver jag tent.

Ville skriva lite om varför min fokus är lite frånvarande just nu, men den kommer tillbaka
Det är skönt att göra något så länge att man faktiskt, till slut, känner sig färdig.

slutspelsstaden.

Idag klockan 16.00. Min kompis Hampus som flyttat till Norge skriver till mig.

Hampus: Ska du gå på matchen?
Jag: Nej.
Hampus: Varför inte?
Jag: Har inte råd.
Hampus: Skulle du hinna till arenan på en timme?
Jag: Jo.
Hampus: Gå på matchen, jag betalar.
Jag: Men Hampe. Det är för mycket.
Hampus: Nej, någon av oss måste vara där. Jag är i Norge och kan inte. Du kan.

Fina fina vän.

Så idag har jag alltså gått på första slutspelsmatchen för i år. För någonsin, för den delen. Har inte varit slutspel för Lakers förut. Sjuk stämning i arenan. Dessutom vinst med 4-0. Hela hallen var orange eftersom det delades ut t-paitor till alla. Fint det. På bussen hem träffade jag en gubbe född i Vasklot. Godnatt livet.

önskar mig.

Från reinokauppa.fi. The kauppa of my life.

lite permission va.

Igår satt jag på en bänk i stan och väntade på mina vänner. Såg en bekant karl komma gående på håll. Den bekanta karlen var den person jag saknar allra mest från min praktik. Som alltid var snäll, alltid rolig, alltid där. Alltid min kompis.

Jag: HEEJ!
Han: HAR DOM SLÄPPT UT DIG NU IGEN?!

idealdagen.

Idag har varit en såndär bra dag som jag tänker att livet är när jag tänker att livet är som det ska vara.

Jag vaknade, åt frukost och tog bussen till elektroderna. Busschauffören trevlig. Tränade i en och en halvtimme. Sprang till bussen. Varmt ute, lite sol, lite vår.

Uträttade ett ärende i stan. Hade sedan flera timmar att slå ihjäl innan jag skulle träffa mina vänner på restaurang, men ville inte åka hem. Ville titta på människor, flanera, andas. Så det gjorde jag. Fy fasen vad det är fint här på våren.

Köpte en glass som jag åt medan jag läste en bok om Tove Jansson i två timmar. Gick runt i affärer och tittade förnöjt. Affärer jag sällan går till. Vidgade vyer.  Och plötsligt stod han där. Min idol. Tomi Kallio. Växjös värdefulla ishockeyspelare, Finlands snyggaste man och kanske Nordens ödmjukaste. Vad vet jag, känner ej alla. Han betyder i alla fall mycket för mig och jag har ofta tänkt att oj om jag skulle få träffa på honom på stan.

Jag svamlade något berömmande på hastig finska och han tackade och vi skiljdes åt. Kom på när jag gått ut från affären att jag helt glömde att säga HEI MÄ HALUAISN OTTAA KUVAN SUN KANSSA. Glömde att jag ägde en telefon, glömde allting. Blev så paff. Nu vet jag i alla fall vad jag ska säga om det sker igen.

Flanerade ytterligare ett tag innan jag mötte mina vänner, som jag åt mat med. Sedan gick vi på gratisbio. Saving Mr. Banks. Så mycket i en enda film.

Gick hem. Åh herregud vad detta är mitt hem.

samma och inte.

Fick veta att min mamma:

1. Skrattade åt (extrema) människor.

Ja, som jag.

2. Hade sina principer och stod för sina åsikter.

Ja, som jag.

3. Ofta satt hemma och läste på tenter.

...... Okej. Inte som jag.