en lek i en blogg. blogglek.

Madde min vän gav mig en utmaning. Och jag säger inte nej, utan antar den, så läs och njut.

Så här gör man:
1. Kopiera awarden på er blogg!
2. Länka till personen som gett dig awarden!
3. Berätta 7 intressanta fakta om dig själv!
4. Välj 7 andra bloggare som du vill ge awarden till!
5. Länka till deras bloggar!
6. Lägg en kommentar i deras blogg att du har gett dem denna award!

Sju "intressanta" fakta:

Nummer 1: Jag pratade nästan flytande när jag var ett år. Nio månader gammal (ung?) satt jag ute på verandan och sa "Jag är rädd". Idag kan jag inte låta bli att undra för vad.

Nummer 2: Jag älskar att åka buss. Speciellt om det tar länge. Fem timmar. Det är så skönt att bara få sitta och titta ut, tänka, vila sig och veta att man inte behöver stiga upp på länge.

Nummer 3: Att lita på andra människor finner jag svårt, därmed har jag också svårt att öppna mig när det kommer till jobbiga saker. Istället tenderar jag att låta dessa gro inom mig och skylla allt det dåliga på mig själv. Det är inte bra och det vet jag men det bara blir.

Nummer 4: Om någon jag tycker om ger mig en komplimang eller bara säger hej på stan blir jag jätteglad och kan leva på det i en vecka. Jag blir glad för lite.

Nummer 5: Sjukhus och ambulanser är en av mina största fobier. Genast jag går in dit får jag tungt att andas, bli vinglig och hela jag skakar obehärskat. Jag klarar helt enkelt inte av det längre.

Nummer 6: En vinflaska, en filt, en gitarr, 1-3 fina människor, penna och papper, kanske Alias och en sol och en park. Och jag är lycklig

Nummer 7: Lärde mig läsa när jag var 4 och skrev min första saga när jag var 5 år. Den handlade om en hund. När jag var 6 publicerades en i Vasabladet och när jag var 7 läste jag böcker av Torey Hayden. Jag har alltid varit lite konstig.

Följande personer är utmanade:
Carro
Jossan
Johanna E
Elli
Och ja, Ann-Luise, din blogg på Söderströms var så kul att jag undrar om du inte tycker att det här vore ett bra början på Din Nya Blogg?

ett instrument rikare.

En tisdagsmorgon kan nog inte bli bättre än att vi spelar Beatles Can't Buy Me Love på bandspel! Hej och hå vad roligt det var! Och plötsligt får Robban idéer och tar fram en kazoo och spelar. Jag skrattade så jag vek mig dubbelt men jag slutade inte spela. Blev så inspirerad så att jag efter skolan gick och köpte en. Kazoo alltså. Manuela var också med och hon köpte också en.
Sen tog vi en fika på Waynes. När huvudvärken slog till som värst skulle jag gå hem. Men på ett konstigt sätt står jag snart i Suomalainen Kirjakauppa och nästan tappar andan. Åt boken Manuela står och läser. Det är en bok om Heath Ledger. Jag stammade fram hur snygg han är. Eller var. Sedan togs denna bild

1 mars är boken min. Ni kan också notera hur han tittar på mig, den fina mannen.

I övrigt har jag tappat bort nyckeln till min skola och det gör inte att huvudvärken avtar precis.

ajopeli!

Jag gick till Citymarket för att inhandla en blomtidning åt min syster.
På väg dit kommer plötsligt en man bakifrån och säger "Jaha! Rosvot ei oo bla bla bla tää ajopeli. Se on saanut olla rauhassa!"
Nej, rosvot eivät ovat vieneet (?!) mitt körspel.

Men han är en gullig man. Ler och frågar "muistatko kun juttelimme siellä?"
Kyllä minä musitan. I höstas i Rewell Center. En vecka efter att mitt ajopeli hade återvänt.

Nu fick jag svar på min "ansökan" till dramalabbet. Men det står bara Hej. Ska clownen i mig tolka det som ett ja?

ett brev.

Hej Peter!
Jag sitter och äter
köttsås med potäter.
Jag har aldrig tidigare skrivit drama men jag är inte helt lama. Och så vill jag dig få krama. Bara du har med dig dina lodjur som är tama.
Ta också med dina tofflor, så kan jag bjuda på våfflor.
Låter jag inte som en poet, stor och fet. Lite som en get.
Anta mig till dramalabbet, så skall du få höra det största flabbet.

Vi har psykologi, mina vänner och jag. Hejdå.

söndag. varför heter det söndag?

Idag har solen haft en bra dag och snö har ramlat från tak.
Jag har tänkt fall mer och försvinn helst.
Stan har varit fin och nästan alla var ute.
Blåmögelost och vindruvor har flyttat in i mitt kylskåp.
En intervju har blivit klar. En är ännu ogjord.
Jag har så många Pleppo-frågor att det blir svårt.
Smokie har pinsamt nog plötsligt kommit ur mina högtalare
och jag har lett och tänkt på gymnasieettan.
Jag har dansat runt i lägenheten och skakat och frusit
och tvättat kläder och mött grannen två gånger.
Att jag inte äger ett svart halsband till morgondagens fotografering har också konstaterats.

Och så har jag tänkt.
Tänkt på att man kan tänka vad som helst. Det finns ju ingen gräns. Det är både wow och usch. Men vad är det som gör att vi inte säger allt vi tänker? Vad får oss att förstå vad som går och inte går? Hur blir vi som vi blir? Vad händer när vi tänker?

Till exempel förra veckan när jag gick hem från skolan stod en man och skyfflade snöklimpar över till andra sidan vägen. Dom var många och stora och jag avundades inte hans uppgift.
Så kommer jag förbi, och han väntar artigt med att slänga över klimparna tills jag passerat. Vad har fått honom att förstå att han inte ska slänga dom på mig? Hur vet han att man inte gör så? Och vad är det som plötsligt skulle kunna få honom att flippa och slänga så många klimpar han bara hann på mig?
Samma sak när man kör bil och släpper över fotgängare vid övergångsställen. Och hundra andra saker.
Snart måste jag åter besöka filosofi/psykologi-hyllan vid biblioteket. Fast det finns inga böcker som ger svar. Å andra sidan är det skönt att för en gångs skull inte bli tillrättavisad med alla teorier och tankar.

Det här var en söndag. Och den återkommer ej.

olivers.

Det var maskerad på Ollis. Tävling i vem som var fulast klädd. Det visste förstås inte vi.
De flesta var utklädda och inne i tävlingen, med andra ord tråkiga och noll minuter tid till att prata med oss, men så småningom hittade vi några roliga.

En man med skorv runt ögonen. Jag fick hans halsduk för att jag "var så fin". Han sa tio gånger åt mig att jag måste tvätta upp den för den har varit med om så mycket. Dock glömde jag den kvar vid Ollis och nu får den antagligen se ännu mer. Vid närmare eftertanke är jag 98 % säker på att mannen var den samma som i våras stötte på mig konstant utan pauser en hel kväll. Det var tungt.

RG-lines personal bestående av bland andra Harry Potter och gamla damen (eller vad var det?). Jag vaktade gamla damens väska medan hon dansade. Harry Potter bröt på finska. Här är jag och dom
Dexter hörde också till RG-lines personal och var den sötaste av dom. Tips på hur man får kontakt med söta människor vid Ollis:
Sätt dig vid ett tomt eller ganska tomt bord med gardin mitt emot personen i fråga.
Avvakta tills personen inte talar med någon annan eller på annat sätt är upptagen. När kusten är klar, dra gardinet till sidan! Le sedan sött.
Noterar människan det på första gången, dra igen! Le sött igen.
Till slut förstår den att det är fråga om försök till kontakt och beger sig troligen till bordet du sitter vid.
Så gjorde vi och så fick vi tag i Dexter. Han sa att Sovjetunionen startade Kubakrisen 1962 och på frågan varför RG-båtarna jämt stannar svarade han att det inte var hans fel. Det förstod vi, givetvis.



Sofie var glad och gav mig hundra kramar och sa att nästa gång jag är jättefull ska jag ringa henne för det vill hon se. Vi dubbelkollade att jag hade hennes nummer.

Ein jepobåo dök plötsligt bara upp. Jag sa:
- Ja siir att do ha spela i orkestern men ja kombär it på vem do e.
och därmed har jag använt en av de ovanligaste öppningreplikerna nånsin.
Han frågar om jag också har spelat i orkestern. Nej, säger jag, men mina syskon har.
Han frågar Jasså, va heitär do tå?
Jag säger Giss, för sådant gillar jag.
Han säger Berg.
Jag säger rätt gissat.
Han säger att jag är Magnus lillasyster, och Annas.
Ja, säger jag.
Du liknar, säger han.
Jag frågar vem?
Båda, ni ler likadant och har likadana ögon, säger han.
Jaha, säger jag och ler lite till.

Han trummade med min bror i orkestern och gick dagklubben med min syster. '
Han frågade vad jag skulle studera så jag sa litteraturvetenskap.
Han skrattar och jag frågar åt vad.
Ska do skriv en båok tå do e fäädi? frågar han.
Jag tänker på att jag aldrig har skrattat åt det.
Så jag provar.
Och det känns helt okej.
Sedan säger jag
ja.
Han säger att det är bra
och att man ska göra det man vill göra.
Jag säger
ja.

Farzan sa att det var länge sen han sett mig. Jag höll med och sa att det kanske var senast i högstadiets matsal. Nej, han hade sett mig sedan dess, men det var länge sen.


Här har ni Carro och jag.
Nästa gång vi far är det inte maskerad.

soppa.

Jag trodde först att det var ett skämt. Ett skämt att vi skulle laga soppa i köket idag. Soppa är väl ingen fredagsmat...?
Sen kom jag på hur otroligt bortskämd jag blivit i matväg under mina fem månader i skolan. Och att det inte alls är något fel på soppa. Så jag gjorde en grönsakssoppa och köksan och rektorn dansade vals i köket.

Jag läste om dramalabbet vid Wasa Teater. Det låter intressant. Men som vanligt vet jag inte om det är en grej för mig. Jag vill, men jag tror inte det.
Vad tror ni?

Nu ska jag hoppa i Edgar och hämta Carro från bussen. Sen ska vi festa för fem. Ha det bra!

hur det är just nu.

bor: i en mysig stad i en mysig lägenhet nära dig.
borde: bli en bättre människa.
brädspel: betapet.
converse: blev aldrig något för mig.
dricker: för mycket coca-cola.
dåliga vanor: finns ett par. dom är gifta.
film: i'm not there. och jag kan inte sluta älska what's eating gilbert grape.
framtida studier: litteraturvetenskap förhoppningsvis.
fritid: javisst.
färg: rosa.
färg som dominerar min garderob: JAG ÄR SPRÄCKLIG.
född: för tidigt.
hatar: när folk inte håller vad dom lovar/ljuger, stress och när allt man kämpat för bara faller sönder.
humor: sannerligen.
humör: torsdagig.
hårfärg: rosa.
gillar: gitarrer (och folk som behärskar dom), musik, att skriva, att gå på teater, att flippa, att få bra idéer, att chilla, koti-pizza, fina sommarkvällar/nätter, fester i parker och fina fester i övrigt, driva med människor (på ett bra sätt), skoja, träffa fina människor, trolla med ord och annat jätteroligt.
gillar inte: grönsaksbiff, bönor, finlands vinter, morgon och möss.
grupp jag har flest skivor med: the rasmus.
goda vanor: lite snäll är jag väl åtminstone varje dag.
gör i allmänhet: tänker över saker jag ser, gör och upplever. och drömmer.
intressen: spela gitarr, skriva, lyssna på musik och pleppo och fika.
jeans: ja hur svårt ska det vara att sälja fina nu för tiden?!
kaffe: finns det saft?
konserter 2005: jag var 15 år och gick inte på konsert.
konserter att se fram emot: jag önskar att dylan kom igen.
konst: är bra.
länder jag har varit i: sverige, norge, spanien, belgien, tjeckien, polen, usa, frankrike och estland.
längd: 155 cm över havet.
längtar efter: betydelse.
läser: allt jag kommer över men jonas gardell, erlend loe och nick hornby är mina gullegrisar.
merit: klassens sopsorterare i nian 2006...?
musik: bob dylan, the beatles, håkan hellström och foo fighters är några favoriter.
musik just nu: paul simon-me and julio down by the schoolyard.
personlighet: jag tror att jag är lite konstig men snäll.
planer för nästa vecka: klippa ut bokstäver och trycka tröjor.
planer för de nästkommande åren: kanske pröva på sveariket.
politik: finns det poesi?
pryl: gitarren.
radio: är roligt.
senast lästa bok: erlend loes blåst.
skriver: om konstiga saker som besöker mitt huvud.
smeknamn: ada.
smink: inte just nu.
spel: alias.
sport: ishockey.
stjärntecken: en jungfru.
studerar: allt möjligt och omöjligt vid en rolig skola.
stör mig på: sena bussar.
säger ofta nuförtiden: najs och janå he.
talar: för snabbt och för mycket.
te: om det bjuds.
tid sen jag såg min naturliga hårfärg: hösten 2004.
tidsfördriv: är en bra låt.
tv: en liten.
tycker: att det mesta är konstigt när man tänker efter.
tycker synd om: finns ett par. dom är gifta. nånej.
vad jag tar med mig om mitt hem börjar brinna: gitarren och kameran.
vill ha: sovmorgon.
ursprung: kimo och pensala.
ålder: oväsentligt.
äter: bibbis mat.

min bästis dallarn och jag.

Tänkte på att inget har hänt idag. Det skulle jag inte ha tänkt.
För jag går ut, och plötsligt känner jag att det inte går att ta stöd från dallarns vänstra handtag.

"What the fuck? Åj nää.. vann e skruvan? Nej jyst he, dehär ha jo händ förr..."

Återigen har en grej rostat sönder och ramlat.
Jag vankar hem och hoppas att det håller ända in. Det gör det. Jag sms:ar Bazookas flickvän och undrar om han är vaken. Det är han inte.
Pappa är på orkesterövning fram till sent.
Ingen har varken skruvar eller svets.

Så nu vet jag inte riktigt. Hur jag ska ta mig till skolan imorgon och om jag ska fråga någon på skolan om det kan fixas eller om jag måste bege mig till yrkesskolan igen.
Men jag är ändå lugn för den är inte stulen.

en bild med hår.

Allt jag åstadkommer vad gäller papper-och-penna-metoden är ett papper som gapar tomt och jag gapar tillbaka och tänker att om sju dagar är det tisdag igen.

Mitt hår ser numera ut såhär


för er som undrar.
Det tror jag att ni gör.
Säger hon och fnissar fånigt.

förnyad förvirring.

jag vet inte vad som händer
men allt bara far
och jag känner bara att jag inte kan
och är trött och orkeslös när jag tänker på att 07:30 gäller
fyra dagar till.

måste bli bättre på gitarr och bättre på att ta itu med allt
bättre på att städa och vara snäll och gullig och vara glad.
vi får inte glömma allting som har hänt och hålla på som på cirkus
cirkus är inte bra. sa dom.
jag sa att cirkus var bäst.
fy.

jag ska i alla fall vara murre från skogstible i teatern och det gläder mig
för jag är nog lite för hård för gräddnosen ändå.
och mycket hellre murre än den där tönten jag tänkte bli först.
åtminstone kan jag säga till. ibland. och det är bra. ibland. för då får man vara murre.

om fyra dagar eller nästan tre får jag träffa carro och då smäller det.
jag hittar hela tiden bilder som bara hon och jag kan skratta år och då skrattar jag och tänker på henne.
januari har varit en vit månad, inget jag strävat efter, det bara blev. och knappast något fel med det.
men på fredag!
ska jag glömma allt jag inte kan
och kunna
och fråga människor saker
hur mycket snö dom tror det finns
och om dom har hattar hemma
till exempel.

hoppsan.

Syskonen Berg är fyra stycken.
Den äldste sitter vid köksbordet och diskuterar försäkringar.
Tvåan är i Chile på vinprovning.
Trean färgar kanske håret eller skrattar åt barn.
Den yngste kör in i en snödriva och kommer inte loss.
Den yngste är jag.

Ja, enda sedan bilskolan har jag gjort felet att köra lite väl hårt innan svängning. Men det var väldigt halt. Bromsarna tog inte ett skit. Så då var jag där då. Fast i snön. Svor lite. Tog fram telefonen. Då kommer killar. Frågar om jag behöver hjälp. Det skedde mitt emot lokaaln så det tog inte många sekunder innan en handfull småpojkar stod där. Väntade säkert på att få springa hem till mamma och berätta vilken jävla chaufför hon är, den där Ida. Kanske hon inte riktigt kan köra? Hon kan ju inte gå?

Min granne som är i min egna ålder samt några andra lite äldre hjälpte mig och drog upp mig med traktor. Och nu är jag tillbaka i min lägenhet igen. Jag blev inte rädd. Jag blev inte ledsen. Jag blev en erfarenhet rikare. Edgar är hel, jag är hel, jag hade kunnat hamna ända ner i diket men nej, inte idag.

Min lägenhet doftar frisörsalong och mitt hår är rosa.

united states of whatever.

Från och med nu har jag bestämt att jag ska sätta undan lite pengar i månaden i försök att möjliggöra en resa till Amerika igen sommaren 2011.
Det här beror förstås på hur mycket anstalten för folkpension krånglar, om jag får sommarjobb, vad jag tar mig till i höst samt en del andra faktorer. Men jag ska åtminstone försöka.
Det slog mig igår att jag snart är 30 år. Typ. Och innan det ska här ännu göras mycket galet.

Inte mycket mer än så. Eller jo, en dålig faster är jag. Det slog mig igår (många saker gjorde det igår, och hårt) att jag inte träffat mina brorsbarn på långt över en månad. Tänk om de glömmer att jag finns. Jag glömmer i varje fall inte dem. Och imorgon kanske jag och Edgar tar en tur norrut, om jag hinner (och törs, tänk om det blir förfärligt) efter hårfärgningen.
Edgar är sen min bil och inget annat.

berit och helge, del två.

Några år efter mötet vid läkaren och kaffedejten var Helge odisputabel. Berit var Kvinnan och han ville gifta sig. Med henne, givetvis. Han flanerade runt i byn flera dagar och fick ingen ro, han var rädd att Berit skulle betacka sig men tog till slut mod till sig och frågade.
Och hon sa ja, tänka sig. Affektion fyllde upp Helges kropp, och han underfägnade sin fru vid ett bistro i närheten. Ja i närheten av vadå? Deras hem. Eftersom frun var en bemedlad dam hade hon råd att köpa många hem. Femtio minst. Hade hon sagt. Helge drog öronen åt sig när han hörde det men tänkte att det säkert stämde, med tanke på vilka lukrativa affärer hon sysslade med på sidan om.
Nåja, bröllopet ägde rum och Helge var livrädd att han skulle snubbla när de stegade in i den något stiliserade kyrka som Berit hade lyckats boka, trots lite mackel.
Ingen ramlade och efter vigseln var det samling för en myriad filantroper hemma hos dem. Berit föreläste i seismologi, vitter som hon ansågs, medan Helge fann detta ytterst marginellt.
Men det var ett fint bröllop, tänker han och tror att alla andra tänker likadant.

tavlor, magneter och toyota.

Steg upp i tid för att hinna ringa socialskötaren. Jag ljuger inte när jag säger att jag kopplades vidare till minst fyra olika tanter. Den sista av dessa visste att det är till en helt annan stad jag ska ringa. Tio poäng min "hemstad", tio poäng.
I andra staden visste de lite mer men inte tillräckligt. Det tar ännu till efter 10 februari innan något vet mer. Det hela gäller min fysioterapi.

Det här resulterade i en liten försening till bildkonsten så det gjorde egentligen inte så mycket. Min tavla blev klar och den ser ut såhär:


När vi ändå är inne på den konstnärliga sidan av mig kan jag passa på att visa magneterna jag gjorde på hobby för nån vecka sen.


Och när vi nu ändå är inne på bildvisning kan jag visa vad jag inte kunde låta bli att köpa idag.

Det var kärlek vid första ögonkastet.

Slutligen, om ni tittar på dagens Vasabladets första sida riktigt, riktigt, noga kan ni se mig. Det här säger jag förstås inte för att jag skulle vara egocentrerad utan för att jag tyckte att det var ganska humoristiskt. Mest glad är jag nog för min kusin.

onsdag.

Det är onsdag och blåser omänskligt (oväderligt?) hårt.
Jag går till skolan och skrattar åt rektorn.
Vi går alla på vernissage och jag tar karameller och läser på väggen att folk svälter.
Sväljer istället för att spotta ut.
Jag ritar tröjtryck. Äter soppa.
Har gitarrlektion. Gör ett oväntat låtval.
Går hem och förfryser.
Vill pierca läppen och vill testa på hårfärgen i skåpet och vill ha fredag och vill ha och vill ha.
Tar med mig en herreman och far till biblioteket.
Lånar många böcker.
Måste ringa hyresvärd och socialskötare.
Hatar formella samtal.
Hejdå onsdag.

come together.

Blev glad i morse när Robban kom in med Beatles-låtar som vi skulle spela. Come Together bland andra. Ingen annan än jag hade hört den förut så ingen visste desto mer. Inte jag heller för den delen, fast jag har spelat den några gånger i min ensamhet.
Då började vi då.
Sången är rätt krånglig, så våra sångerskor hann inte med alls. Trumkompet är inte det långsammaste heller. Där rök Joel. Jenny hör inte Simon på bas och därmed tystnar pianot. Jag hör inte hellre basen och tappar bort mig med gitarren. Allting tysnar. Som en maskin, en sak i taget. Det var roligt. Och visst började det gå bättre. Men jag föredrar fortfarande det här


Jo och idag blev jag allergisk. Mot ananas.
Och nu är Evert, August och Cornelis mina.

älsklingsdag.

Vi ska spela upp Pelle Svanslös för dagisbarn i mars. Jag vill vara Maja Gräddnos. Jag kanske inte får vara Maja Gräddnos. Jag kanske måste vara en frass istället. Men sen är grejen att frassen ska delta i kulstötning och löpning. Sådant är jag ju bra på. Blä blä blä. Blä.
Blä.

Jag tycker inte om måndagar. Men jag tycker om måndagar för att man är så trött så allt blir så roligt. Vi fick ett mindre anfall på psykologi idag igen, mina vänner och jag.
Det kom tårar på mina anteckningar så de suddades ut.

Jag har inte gjort något åt våra intervjuer.
Jag har inte kommit på vad jag vill trycka på alla mina tröjor.
Jag kommer inte ihåg vilken dator jag sparade trycken på.
Jag har inte inte inte inte.

fina fredag skriven på skön söndag.

jag har aldrig förut bott i en lägenhet mitt i stan i januari. det är så fint, slog det mig i fredags när jag kom hem. januarisol är fint. och hela lägenheten är min. jag kan sova. jag kan äta. jag kan sjunga, äta apelsiner, rita, skratta, vad jag vill. för jag är i min lägenhet och det är januari. jag kan gå ut också om jag vill. på fem minuter är jag vid torget. där kan man se på människor. i januari.

annat roligt som hände i fredags:
vi gjorde mat i köket som vanligt. vår köksa är världens bästa och hon heter bibbi. eller bibbslan kallar jag henne. bubblan ibland. namn som börjar på b är roliga att leka med. hur som helst. hon sa på skoj åt oss att hon är hopplös. då säger ida, på fullaste allvar, att "alla e vi hopplös naingang i liivi bibbi". sant så. och ännu en sak;
varje fredag sedan vi började skolan i höstas har ida frågat minst två gånger per dag av bibbi om hon är galen. ingen speciell orsak, ida är bara en sådan som plötsligt kan fråga sånt. i fredags frågade hon såklart det igen. då säger bibbi, på ren och vacker vörådialekt:
jaa ja je he men tå e je meeföött så ja kan it jär naa ååt e.

undrar om ida frågar igen nästa vecka.

kanske ändå det bästa som hände i fredags:
jag satt vid datorn och ugglade. klockan var någon minut före midnatt. plötsligt pep min mobil till och jag fick meddelande. avsändaren var pappa. texten löd "Har du hört att du får bilskatten tillbaka?" nej, det hade jag inte hört. hurra! mest glad är jag för pappas skull, så som han har kämpat med detta. han borde få halva skatten i lön, min tappre far.

under veckan som kommer ska jag nästan bara leva på apelsin och vindruvor. och jag ska gå, inte ta bilen, till fysioterapin. usch vad mycket skit jag har ätit i helgen. men ajajaj vad gott popcorn är!

gråt.

Jag började undra.
Vad händer när man gråter egentligen?
Plötsligt känns det bara fel och dåligt och så kommer vatten ur ögonen. Va? Vad är det som gör att det gör det? Och vad är det som gör att vi inte går runt med tårar i ögonen jämt och ständigt? Typ nånting går sönder och släpper ut dom när vi blir ledsna eller vad? Jag bara undrar. Jag förstår så lite, när jag tänker efter.

Det här fick mig inte att gråta. Utan att skratta. Och spela. Har för mig att han missar A-moll i början och han kanske inte alltid sjunger jättebra men oj vad skön han verkar.