min pjäs blev en pjäs.

Wohooo, JAG ÄR KLAR!

Frans och hans förbannade fobier är klar.
Allt är klart.

Jag försöker se min ringa ålder och mina tidigare inga erfarenheter av dramaskrivning som ett förlåtligt skäl till att sista scenen blev lite skev. Det är väl egentligen ingen ursäkt.

Men jag känner mig ändå nöjd. Nästa gång spelar vi upp den och alla andra deltagares bidrag. Jaaaaah.

Nu tar jag en promenad till havet. Muminpappan och havet.
Sedan sover jag gott, hoppas jag.

ett, två och kanske tre.

Mina två, eventuellt tre, största problem är följande:

1. Omotivation.
2. Överdriven självkritik.
eventuellt 3. Lättja.
Men alla människor är lata.

Trots min medvetenhet kan jag inte påstå att det går bra just nu. Men jag har ännu fem och en halv timme tid. Det är sista gången, åtminstone på en tid, som jag skriver en pjäs.


Vet någon smartis förresten varför min webcam plötsligt blivit så ljus och underlig? Hur jag än gör blir det sämst. Den var inte sådär förut. Men man kunde ju ställa in sånt där nånstans? Var? Jag har inte använt den på så länge att jag glömt allt.

en fin lördagkväll.

Jag är dödstrött. Jag har picknickat i parken, spelat Trivial, varit på bio, kört runt i hela stan, ätit kanelgifflar och kollat på Vem vet mest med Serne. Och Bazooka vad Trivial och parkpicknick beträffar. Det har varit en fin kväll.
Jag förstår inte var jag ska finna någon ork till klädtvätt och pjässkriveri imorgon. Hemska öde så dåligt det gick igår när jag lekte författare. Jag fick den omtvistade öppningsrepliken formulerad och sidnumreringen fixad. Men hur i hela världen ska jag få den att bli som jag har tänkt? Vad har jag ens tänkt? Jag är helt förvirrad. Och vad ska den heta? Frans och fågelfobin är ju en barnbokstitel. Det fattar varje människa.
Jag måste sova på saken. Eller på madrassen. Jag stavar helt seriöst varje ord fel och ser dubbelt. GONATT.

risotto och värmespader.

Aldrig har jag varit så snål på risotto som jag plötsligt blev idag. Det var ganska lättåtgärdat. Faktiskt. Så nu har jag en hel kastrull risotto för hela helgens hungerkänslor. När jag köpte maletkött visade termometern på torget 27 grader. Det är så skönt och jag är så glad att jag saknar ord för det. Tänk, det är inte ens slutet på maj! Och här går jag runt och känner mig nästan lite som om jag vore i Californien. Käre vädergud, gör så att detta håller i sig för evigt, eller åtminstone till september. Amen.

Nu börjar snart tredje perioden i matchen Finland-Vitryssland. Vem leder 2-0? Det varma landet i norr, ja.
När matchen är klar måste jag på allvar försöka skriva klart min mytomspunna pjäs. På söndag ska den vara inlämnad och imorgon vill jag med gott samvete kunna umgås med Serne.

Hejhej!

impulsfylla 1/2010.

Igår blev helt okej. Jag och Natu begav oss till ABC och sen gick vi vidare till Hoviska.

SOM jag saknat detta!


Jag såg ut som en liten rävunge där jag satt, men det är väl okej. Jag ser förresten ofta ut som en räv, har jag märkt. Vore jag ett djur skulle jag nog vara en räv.


Vi två, 17 år. Nästan.

Fredrika och Therese var också där. De var från Umeå och trevliga. Rikssvenska är trevligt att lyssna på. Det roligaste är när en rikssvensk säger satan. Jag får aldrig nog.

Att ta bild på oss alla fyra var ingen enkel uppgift, dock. Därför frågade jag en plötsligt förbijoggande man "hej kan du ta en bild av oss? voitko ottaa kuvaa meistä?"
Han sa "Javisst kan ja de! Från vilken vinkel vill ni ha?"
Det hade vi ingen aning om. En bra vinkel bara. Han var en trevlig man, som hurtigt joggade vidare med hälsningar från oss om att ha en skön kväll.


Vad gjorde vi mer? Inte så mycket, faktiskt. Satt mest och pratade. Men det var trevligt. Speciellt när det är 18 grader ännu efter midnatt.


Efter tre var jag hemma igen. Vill ni slippa bakfylla; drick Mehukatti klockan 07 följande morgon när du vaknar av att åskan smäller. Det hjälper.

en varm julidag i maj.

Idag har jag inte gjort annat än läst böcker och haft en nyckelpiga på mitt finger.
Det har varit en slö dag.
Varmt som juli dock. En varm julidag i maj.

Men nu frågat Natu om jag har lust att supa idag.
Det vet jag inte direkt om jag har, och inte riktigt råd heller för den delen. Men jag har inte lust att sitta här och jag har lust att prata med människor. Så snart är hon här.
Man vet ju aldrig hur det slutar i hennes sällskap.

segerns sötma.

Vårt land, vårt land, vårt fosterland vann! 3-2. En mycket fin match. Nu ska vi alla vara glada och snälla.

Det har hänt andra bra saker en dag som denna också. Jag har fyndat. För bara några euro hittade jag den här klänningen:

Perfekt inför kommande sommars utgångar och bravader.

Med den på kroppen och den här

kring hjässan kommer jag dessutom att delta i min brorson Arvids dop nästa helg. Tänk så bra!

Nu ska jag krypa under täcket med en bok och bara njuta av att jag får sova hur länge jag vill imorgon. Precis vad jag behöver.

jag vet knappt att jag har ett och jag har knappt ett.

det klappar inte ofta. nästan aldrig. jag vet knappt av att jag äger ett. men när leo komarov gör ett mål som kan komma att betyda så otroligt mycket för finland i dagens hockeymatch mot usa, då känner jag att det klappar. lite. mitt lilla lilla pyttelilla nykarlebyhjärta.

let's go into the third period.
1-1.

diktpojkar.

Jag har alltid tyckt att män som skriver dikter, eller bara skriver överlag, är för sällsynta i denna värld. Det är så fint, tycker jag.

Vad hände idag? Jo, Simon skrev en väldigt fin och rolig korsrimsdikt.
Jag längtar redan tills den publiceras.

Det är förresten himla skönt på min balkong under solen, bara så ni vet! Mitt solhjärta, som föddes i Vörå förra sommaren, finns fortfarande kvar på min kropp. Om än svagt. Operation låt solhjärtat leva kommer alltså att starta inom en snar framtid.
Vad det egentligen gör där vet jag inte. Ett minne, kanske. Den där veckan var en fin vecka. Jag minns att jag kände mig som en människa.
Det här är en av mina favoritbilder från det:

pappabesök.

Pappa kom med utemöbler till min balkong idag eftersom han med orsak av trädgårdsplanering befann sig i min stad. Bara två stolar, förvisso, eftersom bordet inte kunde hittas, men det är bättre än tomt. När han såg mitt kök diskade han min stekpanna och putsade varje plana yta han såg. Inte mig emot, tack så mycket!
Sen frågade han om vi ska bege oss nånstans för att äta och det tyckte jag att vi kunde, om han ville. Tack också för det.

Nu befinner jag mig i skolan där jag ser på ishockey med Simon och Ludde. Finland har fått noll stycken mål och Tyskland lika många. När de filmade cheerleader-tjejerna såg Ludde på dem en stund och sa "di e ju så ful".

Nu fortsätter period två.
Det är VM om någon missat.

mödrars dag.

Min andra morsdag utan att ha någon att fira som så förlöpte.
Jag inledde den med att köra ut några blombud åt syster. Sedan följde den traditionella morsdagslunchen vid lokalen. Det var god mat. Och jag träffade min före detta dagmamma. Hon frågade (som de flesta andra jag mötte) vad jag ska göra i höst. Jag sa att jag har sökt till skolor i Sverige. Hon frågar vad jag tänkt studera, journalistik? Och jag sa njä, litteraturvetenskap.

- Yes! sa hon. Lycka till!

De flesta som frågar har ingen aning om vad litteraturvetenskap är. Och de som har tycker väl inte att det är speciellt relevant, av deras reaktioner att döma. Dagmamman däremot, lät glad och positiv, ungefär som nåt man väntat länge på händer.
Jag blev glad av en sådan reaktion. Det värmde. När jag tänker efter är det också en möjlighet att de flesta av mina sagor producerades under tiden hos henne.

Hos min far fikade vi och talade strunt och inte strunt. I samband med att jag begav mig hem till stan igen tog jag en titt förbi både mammas och mommos gravar. Första gången ensam i mitt liv. Jag var lite rädd men också lugn. De fick varsin ängel som jag gjort i tiffany.

MEN NU, som en riktig rolig avslutning, ska jag dela med mig av dagens skämt:
I förmiddags befann jag mig i systers butik. En kund, ung kille, handlade en stamros. På lappen med skötselråd och dylikt fanns också avbildat en gaffel och en kniv med ett kryss över.
- Det betyder att du måste äta den förhand, sa hans flickvän.
- Aaah! Eller kanske med sked!

TACK kund, du gjorde min dag!
(Det borde vara med i nästa års årvasrevy, tänkte jag en och en halv sekund efter att det hänt.)

papp miin.

Jag är hemma hos pappa.
Jag sitter i soffan och spelar Lady Gagas Telephone på min gitarr. (ja, den är faktiskt rolig att spela)
Pappa tar sin gitarr och genast börjar han vackert kompa.
Det var jättefint! Pappa, 56, spelar Lady Gaga.
Jag skrattade och sjöng.

Nu sover han på soffan. Han snarkar.

ibland är jag lite synsk.

det händer ganska ofta. att jag tänker på något eller säger något och det händer en stund senare. folk tror oftast inte på mig. de flesta tror att jag ljuger och hittar på. men det är faktiskt sant. det händer. jag tycker att det är både obehagligt och häftigt.
som nu. här sitter jag i min ensamhet och tittar på vem vet mest. jag är inne på mitt tredje avsnitt nu. när jag kollade första tänkte jag att tänk om jag skulle vara med i programmet och få en fråga om bob dylan och vad han heter egentligen. det skulle jag kunna svara på.
(nej, mina tankegångar är inte mer avancerade än så en fredagskväll med mig själv.)

vad frågade programledaren en kille nu?
jo, just det;
vad hette bob dylan ursprungligen?

pappa har fått höra mina visor ett antal gånger* och har därmed börjat lita på att det är sant.
han säger att min mor var likadan. både med det och att identifiera människor.
jag besitter nämligen också någon sorts förmåga som innebär att jag när jag ser en människa plötsligt kan få för mig att den människan är någon jag bara hört talas om, aldrig sett. oftast är det den människan. det är också skrämmande.

* ett annat exempel: i vintras spelade jag och pappa alias. jag förklarade reglerna åt honom och bad honom ta ett kort ur den orörda lådan. jag sa: betänk nu att ordet ljus står på nummer två. då kan du till exempel säga att det är motsaten till mörk eller att man tänder det på jul.
pappa tittar på mig med konstiga ögon och säger: jaanå he ståo ljus på tvåon.

men det känns ju fint att veta var det kommer ifrån.
puss och kram mamma. jag önskar vi kunde dela våra upplevelser.

yes!

Jag överlevde, och jag är nu en fri kvinna!
Fick ett presentkort till McDonalds som tack för praktiken. Då blev jag faktiskt lite glad. Kom ju ganska lämpligt, till en kommande fattig sommar. Ja, för jag fick beskedet idag - inget sommarjobb på Mirka i år för min del. Jag hoppas detta är den sista sommaren vi känner lågkonjukturvibbar i luften. Jag kan tänka mig att det är lite som astma.

Nåväl, jag får hjälpa min syster i hennes butik. Det är också bra. Sen ska jag också sälja fyrhjulingen alldeles nu i dessa dagar. Nog överlever jag och min ekonomi denna sommar också, om än med andnöd.

Minns ni igår när jag berättade att jag skulle göra klart min keynote-presentation? Såhär gick det med det: Jag kom till skolan, startade en dator, öppnade presentationen, tänkte 'äääh ja e jo tössto', stängde den och plötsligt satt jag och en hög kompisar i en taxi på väg till Lidl. I taxin pratade vi om Oravais teater, heliumballonger och dyskalkyli.

Filmkvällen var ju orsaken till själva taxiåket. Mattethomas skulle lägga på filmen och allt var högt uppe i taket. Då staplade han två stolar på varandra och klättrade upp, trots att vi alla sa nej, Mattethomas, nej. Nu kommer det roliga. Anna sa: "Vi far int sen till akuten med dej, minns de!" och så gjorde hon sådär ajabaja med fingret som Alfons pappa.

Jag målade upp följande bild i mitt enkla huvud: Mattethomas ramlar, kanske bryter ett ben. Ingen gör något. Då minns han; han fick ju faktiskt en tillsägelse om att han inte blir förd till akuten. Vi bara sitter där, bestämda att inte göra ett dyft, eftersom sagt är sagt.
Jag fick roligt åt fantasisituationen både innan filmen och när jag skulle sova inatt.

Ikväll ska jag på bio med Natu. Få se vad hon har att berätta.

19 minuter

det är 19 minuter kvar tills jag får starta bilen och köra hem.
så ska jag sitta på balkongen och läsa bob dylans memoader del ett
och äta rågbröd med ost på.
och bara njuta
av sol och text och mat och stunder av frihet.
det lär dröja innan jag sätter mig vid datorn.
usch så jag tröttnar. i ögonen och i nacken och på facebook och alla sidor.
samma statusuppdateringar samma satusuppdateringar samma statusuppdateringar.

sen ikväll ska jag gå till skolan i ett försök att göra klart min keynote-presentation
och efter det är det filmkväll på samma ställe.
jag skulle vilja ta med mig en påse majsbollar.
majsbollar är mitt favoritgodis.
men jag vet inte om jag vill
för nu har jag helt utan att tänka på det klarat mig utan godis typ flera veckor.
fast jag behöver ju inte köpa så många. bara fyra eller fem.

under tiden jag skrev denna text hände något med tiden.
den gick framåt och nu är det inte nitton minuter utan tolv minuter tills jag får köra hem!
tänk om år gick lika snabbt som minuter.
så lite man skulle få gjort. nästan inget.

varma fötter.

mina fötter är varma
typ varmast.
och jag går ingentstans.
det heter att det är en timme och tolv minuter
kvar.
solen skiner och om jag tittar ut sen jag
lite polishus bakom gardin.
jag är klar med mina uppgifter för hundra stunder sedan.
och inga nya har jag fått.
mina fötter är varma
typ varmast.

jag undrar vad som händer
om jag och mina varma fötter går.
vi tror att ingen märker
men vi vågar inte vara säkra.
inte nu.

matpauserna brukar jag göra långa.
när jag kör tillbaka släpper jag gamla gubbar över skyddsvägen.
lugnt och artigt.
låtarna på radio lyssnar jag slut
innan jag går in
och mina fötter blir varma
typ varmast.

jag har fått spader som ni ser.
klarar jag det här?
kanske.
imorgon vet vi.

fria orättvisa folkhögskolan.

Jag vet inte vad jag tycker om rättvisan i skolan jag går alla gånger.
För det första var min klass den enda klassen i hela skolan som inte fick medverka i körhelgen. Jag förstår inte varför. Ungefär som att vi har fel i hjärnan. Jag blir bara argare ju mer jag tänker på det så jag ordar inte mer om det. Håll med om att det är fel. Usch.

Nu är musiklinjen på turné i Helsingfors. Det är ju bra. Men de går också på Playme-musikalen, shoppar, bowlar och åker karusell på Borgbacken. Det är ju som en klassresa.
Varför får inte vi också åka iväg och göra nåt kul med vår klass? Eller alla vi som har mellanår tillsammans? Nä, Mixlinjen ska alltid särbehandlas.
Fan vad orättvist. Jag blir ledsen.

karuseller som river i magen.

det händer inte speciellt mycket spännande i mitt lilla liv just nu.
jag träffar inte människor. jag diskuterar inte. jag bara är.
jag skulle vilja åka en karusell som skulle riva i magen riktigt ordentligt.
den gröna vid power park, till exempel.
fast helst den jag åkte i på mage vid six flags magic mountain i los angeles.
ihan oikeasti, mä kuolen
skrek jag.
men det gjorde jag inte
för när den största uppförsbacken blev nerförsbacke
kunde jag inte sluta skratta.
och när vi klev ur maskineriet var jag
en lyckligare människa.

vem följer med mig och åker karusell?
inom rimliga gränser, ja. power park går bra.
tule tule tule.

ett säkert tecken på att man flyttat från sverige till årvas.

" Idaaa, veit do va dem ha jåort på Glåobin i Svärji?"

Edward frågade mig det igår. Han är fem år. Då undrade jag varför inte alla som ändå talar årvasdialekt eller pensaldialekt eller vörodialekt eller annan åo-dialekt säger Glåobin? Det vore ju logiskt.

De hade tydligen spänt upp ett hus, om någon undrar.

gps-barn i baksätet.

Jag har varit på bio och McDonalds med två av mina fem gullefjun. De två E:na.
De var snälla och fina. Det var ganska enkelt att köra när båda satt baki och berättade för mig genast hastigheten ändrade, eller en fartkamera intog deras synfält.
"Åtttiiiiii, hundraaaaaaa, kaaaaamera!" Man behövde liksom inte tänka desto mer. Nån dag kommer kanske bilder.

När vi kom hem hjälpte vi deras pappa att städa huset. Och Edward sa till mig att det vore kul att dö, för då får man åka till himlen och komma till Jesus som man får önska sig vad som helst av, och sen får man det.
Till sist frågade han mig: "Visst är det så?"
Mjaa, sa jag.
Jag kände att det var fem år för tidigt att försöka påstå annat.
Sen kommer Ellen och säger att han hjälper de sjuka.
Visst?
Vissa, säger jag och pappan.

Vad jag undrar nu är om man lär sig sånt där redan i dagis?
Det har jag inte ett minne av. I och för sig gick jag vid dagmamma men ändå.
Jajaja. Kanske det är bra. Vad skulle dom annat lära om? Darwin? Tänk om han också hade fel? Men eftersom båda kanske är lika fel eller rätt kunde dom ju lära lika mycket av båda. Jajaja.

Praktikdag numero uno imorgon.