vadå, spela kung foo?

Idag fick jag Snusmumriken i mitt muminpåskägg! Tänk så fint. Jag har hängt den på väskan bredvid Snorkfröken. Sen lekte jag viktig och mejlade iväg välformulerade utläggningar om varför jag behöver min Edgar. Sedan hade jag påsklov.

Jag, Natu och hennes lillasyster såg Farsan på bio. Den var rolig. "VADÅ, SPELA KUNG FOO?"
Efteråt körde vi runt, jag och Natu. Hennes kompis var plötsligt med och bestämde det mesta. Vi hamnade hos tre turkar nånstans utanför stan. Två var hemska, en var gullig och inte så turk.
De rökte vattenpipa och grälade om tobak och jag vet inte allt. Den ena trodde inte på att jag var nitton år. Han pekade på ansiktet och sa "viisitoista, kaunis!". Jag vet inte om man ska ta turkvisor som komplimanger.

Den gulliga av dom följde med oss vidare på färden. Jag fick mer och mer i nerverna ju längre kvällen led. Dels för att jag har otroligt svårt med det där med otrohet, även fast det inte drabbar mig och dels för att somliga är så otroligt egoistiska.

När vi till slut körde hem den där gick flickorna upp till hans lägenhet för att de behövde pissa. Fem minuter sa jag. Ja sa de.
Sju minuter gick. Jag ringde den värre av dem. Alltså den som inte var med från början.
Hon sa kom upp hit. Jag sa nej, jag far nu. Två minuter. Hon sa okej nå vi kommer hihihi.
Mer än två minuter går.
Den där ringer. Han sa kom upp jag har en säng.
Jag sa nej. Säg åt dem att de får ta taxi, nu far jag.
De kom. Tur för dom. Verkligen.

Jag är fortfarande glad för att jag känner en sådan som Natu.
Men dominanta fröknar följer med noll gånger till.

Igår märkte jag förresten att min bil visar hur många kilometer jag kan köra innan bensinen är slut. Jag är inte säker, men jag tror. Jag kommer inte överens med instruktionsböcker men det måste ju vara.
Arma va bra!

lov orsakat av påsk.

Nu har jag påsklov. Det är skönt.
Jag har spelat Raymond & Maria på gitarrlektionen som perfekt avslutning.

Som det känns nu kommer jag att spendera lovet här.
Orkar inte åka hem, vi bara bråkar.
Å andra sidan har jag fyra (FEM men bara fyra som vet vad godis är) bedårande syskonbarn som antagligen kommer att agera påskhäxor i något skede.
Hur som helst åker jag inte hem idag och inte imorgon. Ikväll ska jag öva på ord till högskoleprovet samt i högtidligaste möjlighet formulera brev till socialen.
Klockan 22 ska jag göra något jag har saknat - hämta Natu och vi ska köra runt. Som vanligt när vi har lov. Det är så skönt. Man hör på låtar i radion som är så dåliga att de blir bra och Natu pratar högt och mycket och snabbt och inlevelsefyllt. Jag lyssnar och skrattar och tänker. Det är skönt åt hjärnan, som om all skit sugs ut med en sugklocka.

vid matbordet. första och kanske enda delen.

Vi fick fårkött i skolan. Det var gott tills jag fick reda på vad jag åt. Jag vet inte vad som hände, jag har inget emot får eller nånting alls, men jag började må jättedåligt. Kände att jag måste spy. Jag spydde inte men jag skrapade bort det som fanns kvar på tallriken och gick snabbt över till kvarken. Jag vet verkligen inte vad jag fick för fel. Jag som överhuvudtaget inte är bortskämd med mat, jag äter ju det mesta. Dessutom åt jag ju det innan. Hoppas inte min bror läser detta. I så fall bekräftar jag att jag kommer att äta fårkött utan problem ifall det bjuds av orsak eller annan.
När jag satt där och åt kvark med Joel och Simon talade vi om ishockeytränare. Joel tar upp Tamminen och säger att han inte är bra. "An e int na bra.. An siir bra ut men.."
Jag och Simon, så samtidigt som det bara kunde ske: "VA?!"
Det tog flera minuter innan skratten lade sig. Joel menade att han ser bra ut till pappers, har meriter och så vidare, och det förstod vi, men ändå reagerade båda likadant och samtidigt.
Som om han vore ett monster eller något. Vad snälla vi är.

katter premiärar.

Premiären gick okej.
Vi har väl gjort bättre.
Men ja. Det är okej.
Tänk sådan inlevelse det finns i de små liven.
En blev rädd för Måns (Joel) och grät hejdlöst tills dagisfröken lyfte ut honom.
En annan gav en rejäl utskällning, på finska, åt Måns efter föreställningen.
Flicka cirka fem år. Det var underhållande.
Men såklart ska man inte vara sådär elak. Hon hade något hon gick efter.
När Pelle frågade publiken om de tror att Maja kan bli hans vän skriker en tredje "näää, hon e så mammig!"
Något som också är roligt är att gå hem från skolan. Katt slutar skoldagen.Och man kan se
på folk att de tror man är galen. Och man kan le.Jag vill nog göra om det. Nästa onsdag.


Premiärkatt i hatt som heter Duga. Eller Murre.

sa jag något om att det kunde sluta hur som helst.

Kvällen blev kanske inte som vi tänkt. Men det blev i alla fall en kväll.
Carro och jag gjorde mat (!) som vi åt. Makaroner, malet kött och tomatsås. Det blev riktigt gott med lite kryddor.
Den ende som tydligen hade läge att hänga med på vår fantastiska fest var Jenny. Carros kusin och också min släkting. Så hon kom och vi satt här och pratade om saker. Eller hade släktsammankomst, som hon kallade det.
Plötsligt sa min min fotolärare från Rumänien att vi ska komma med honom ut och köra lite, kolla hur många som släcker lamporna under earth hour. Jag visste inte riktigt om det var förnuftigt men vi gick i alla fall till Neste, där vi mötte upp honom och hans bil. Han steg ur, och medan han presenterar sig och skakar hand med mina väninnor ser jag hur hans bil sakta men säkert rullar iväg ner mot snödrivorna. "Eh, the car! The car!" Han hann springa ikapp och han hann dra i handbromsen, men det var nära. Och lite småroligt för den som tittar på.
Nästan ingen förändring märktes vad gällde lamporna så vi körde hit. Tände ljus och firade earth hour. Pratade och skrattade. Jag visste inte att man kunde ha roligt med en lärare.

Han for hem till sin hund och vi till Ollis. Men vi bemöttes av två timmars kö. Sket i det och gick till glada tunnan, där vi drog en omgång Kimble. Ingenting flöt som det skulle. Så vi gick till McDonalds på varsin glass. Plötsligt står Jossan och Sofie från min skola där. Vi äter och går till mig. Vi skriver en låt som vi sjunger som är världens sämsta.
Carro och jag somnar.

Idag har jag besökt min hemby. Där finns min bror och hans får. Jag transporterade hans två äldsta barn i min bil till fårhuset. Det kändes ansvarsfullt.
Sen blev jag och far osams om utbildningar och jag ville bara gråta. Jag vet inte var det sitter. Men vi kommer alltid till en punkt när det inte går att förstå mer. Han gör anspelningar på min dumhet och jag hatar det. Jag tycker inte om att hata.
Varför ska han trycka ner allt jag gör jag bara frågar.
Först är det fel nu för att jag inte "utbildar mig". Nu när jag vet vad jag vill utbilda mig till är det också fel.
Han frågar om vi har läxor i skolan. Jag sa nej, men att jag får läxor när jag börjar studera, om jag får göra det?
Ja, han ville att jag skulle studera. Peace. Han ville plötsligt komma och se Pelle Svanslös-teatern och fascinerades av att vi har tiffany och sa "ni har mytchi åolika saker tidee".
Alltså, han är ju så söt egentligen.
Så vi pratade om saker som har hänt och som kanske händer och om människor som är roliga.

Jag är hemma och det är bara några timmar till premiären av Pelle.
Och till fotolektionen som leds av någon jag plötsligt har umgåtts med på min fritid.
Jag vet inte vad jag ska säga i Pelle.

streck som är franska.

saker som gör mig glad idag:

- e-post från växjö
- asfalt på vägen
- någon man inte känner jättebra säger att jag kan skriva och jag undrar hur han vet det och han säger bloggen ida, bloggen.
- mat
- att jag ska hämta carro om ca tre minuter
- att den här kvällen kan sluta hur som helst

saker som inte gör mig glad idag:

- våta skor
- premiären är nära och jag, jag fattar inte
- diverse räkningar
- att den här kvällen kan sluta hur som helst

dagens ord.

Köket var som köket är. Flippat, och skönt. Avslappnande.
Fysio var som fysio är. Tungt men han är en rolig man att diskutera med.
Jag körde hem och tänkte på att påsken är i antågande.
Tvättade lakan och fick hjänsläpp.
Iklädd världens största och skönaste huppari gick jag ut och flyttade på bilen. Plusgrader och typ vår. Också på kvällen.
Jag övade på högskoleprovet tills hjärnan brast.
Nu chattar jag med min rumänska fotolärare på Facebook. Han är trevlig. Och säger you are creisi. Idag hade jag glömt mig inloggad hela dagen. Detta oroade mannen. Jag förklarar att jo, jag lever ett socialt liv också. För imorgon kommer Carro.

Jag har festat varje helg denna månad. Oj.
I april ska jag ta det jättelugnt och spara pengar till sommaren.
Kan vi ju låtsas i dagens blogginlägg.

den sötaste dröm jag drömt.

För några nätter sedan drömde jag att min familj skulle fira att min syster har flyttat hem till Finland igen. Redan det är knasigt, för vi är inte en sådan familj som firar sådant. Inga framgångar alls, egentligen, väl?
I alla fall, så hade vi ordnat taxi och körde iväg långt, i någon skog med dålig väg och älgar. Någon sa att det är i östra Finland vi befinner oss. Till sist kom vi fram till ett ställe där det fanns en skola, en ungdomslokal (dit jag och pappa gick in och eldade i öppna spisen, DET däremot, det är min familj) och ett bönehus.
På skolgården fanns barn. Men där fanns också något häftigare. Tecknade giraffer! Små giraffungar! De var tecknade men ändå så verkliga och söta. De spelade tennis. När jag förvånats över östra Finlands fauna gick jag och letade reda på barnen som nu befann sig bakom skolbyggnaden. De trodde att jag var farlig, röt till, och plötsligt hade de två små björnungar, också de tecknade men ändå så verkliga, som sina beskyddare. Jag sa att jag inte är farlig. Då kom den ena björnungen fram till mig. Lugnt och fint. Och vi gosade. Det var det mjukaste jag någonsin vidrört. Underbart och gulligt.
Sedan vaknade jag. Det var kallt.

när egendom far ner i avlopp.

Det hände redan för mer än två veckor sedan. Jag blev kär i en piercing som var rosa och så fin. Idag skulle Sandra pierca örat så hon köpte en till mig när hon ändå var där. Jag fick den. Jag gillade den. Jag var glad. Jag gick på stan med Bazooka. Hittade meningen med livet.
Jag: Wubhääää.
Bazooka tittar på mig med en blick som undrar vad jag har för fel.
Jag: He bästa me liivi e nåo att man får göra konstiga ljud.
När jag kom hem igen tvättade jag händerna. Det plingar till i handfatet och jag fattar inget. Jag beskådar min läpp och ser bara en metallpinne. När jag förflyttar blicken till handfatet är där bara vatten.
Vad var meningen med det där nu då, jag bara undrar? Och vad är odddsen? Hur många sekunder tvättar jag händerna? 7?

Nej, det är absolut inget fel på min gamla, jag gillar den och jag vill ha den. Men när jag ändå köper ny vore det ju kul att äga den lite längre än tre timmar. Den var som tur inte så dyr så jag kan köpa ny när jag vill och orkar och hinner och kan. Lilla finis. Jag undrar hur den mår nu. Och jag undrar hur många gånger jag kommer att känna efter så att den här gamla inte har lossnat imorgon.

Idag frågade köksan Bibbi mig:
Veit do va ee fö daa imåron?
Jag: Friiiidan.
Bibbi: Ja tå ere friidan igen, he va jo he jyst!
Jag: Ja, he e friidan ganska ofta.
Bibbi: Ja, ja tråor ee na feil! He måst nåo va na feil!

Det tror jag också.
Jag älskar henne och hennes resonemang. Imorgon gör vi köttfärsrullader så det fräser om det.

om sånt som händer.

Efter skolan städade jag. Det händer inte ofta.
Sen kom Sandra och Mischa. Det händer nästan varje onsdag numera.
Vi gick och köpte kringlor. Det har aldrig tidigare hänt.
Vi åt dom. Det bara hände.
Jag anmälde mig till skolorna i Sverige. Det händer (kanske) bara en gång.
Jag fattade inte speciellt mycket. Det händer ofta, ack så ofta.

Imorgon ska jag springa till posten med betygen.
Och så har vi genrep. Alla är osäkra. Två stycken ville plötsligt hoppa av i måndags, sista gången innan genrep. Kan man göra så? Nä. Det är snudd på hänsynslöst.
Gonatt.

jag har bestämt mig.

Nu har jag bestämt mig.
Växjö blir nummer ett.
Jag har varit i kontakt med en tjej från närheten av mina hemtrakter som nu bor där. Hon sa att det satsas mycket på studenterna och lär ska vara "ett jääkla liv" på campus, med fester, konserter och så vidare. Hon hade också nyligen varit på studiebesök till universitet och hon sa att det var stort och fint.
Och ja, en studievägledare från stället bekräftade, man läser de där roliga kurserna. Inte alla förstås, men de man lyckas läsa vid sidan av de obligatoriska.
Så jag tänker söka. Det finns inga garantier för att jag kommer in (tillräckligt många måste söka för att det ska bli av), men jag tycker mig inte förlora något på att sätta det som första alternativ.
Jag har fått klagomål på att det är långt borta och att nya skolor är råddiga, but i'm telling you, byter man land är det en bra bit oavsett vilken stad som är målet. Och måhända det kan vara lite rådd, men nytt är ändå skönt.
Så kommer jag in dit far jag.
Alternativ två: jag läser kurserna kursvis istället för ett upplagt program.
Tre: Göteborg, plugga kursvis.
Fyra: Uppsala.
Fem: Stockholm.
Men hoppas jag kommer in till Växjö. Hoppas det är meningen. Hoppas några till vill som jag så det blir av.

boktips.

Jag har fått något fel och kan inte sluta läsa böcker.
På några veckor har jag läst hur många som helst.
Så nu vill jag veta, vad ska jag läsa härnäst?
Vad rekommenderar Du?
De flesta har väl läst åtminstone en bra bok. Berätta för mig.
Ikväll ska jag vandra iväg till biblioteket i det vackra vårvädret.

Ps. Jag har hittat mina nya kärlek. Den heter surmjölk.

när vi festade som fransmän.

Serne anlände till min enkla boning. Det var nu vi var franska.

Vi fick världens idé och gjorde en sida för "EN PÅSA ME FISKA. HE E BLANDAD FISK!" på Facebook. Hela grejen härstammar från Pleppos fyndhörnan, och självaste upphovsmakaren blev fan nummer ett, bortsett från mig. Vi gjorde high five och firade med vin. Franskt så.
.

Simon kom också. Med två björnar i fickan och en hel del roliga funderingar i huvudet.

Kylskåpspoesi är bäst.

Serne sa "Ida kan int du spela naating på gitaaarn?"
Så det gjorde jag.
Sedan hade vi allsång och sjöng Knockin' On Heaven's Door.
Ifall allsångsledaren inte hade blandat ihop verser hade gått bättre.

Vi kom till Ollis och Harri var där. Hans namn var roligt att säga på franska, fast vi kanske trodde att vi var mer franska än vi faktiskt var.


Nu följer ett antal roliga franska bilder på Serne och mig.


Mot slutet av kvällen såg vi Che Guevara. Tänk att han lever och tänk att han till på köpet vistas i Vasa. Se nu bara. Det är ju han.

Det var en mycket rolig, men underlig, kväll. Idag botade vi bakfyllan med pizza och sen for Serne hem med buss.
Nästa gång är vi tyskar.

den gudomliga komedin eller öh inte riktigt

Jag har tydligen skapat en komedi.
Sa en dramaturg jag lärt känna i vinter.
En dramaturg som leder dramalabbet.

Jag blev inte ens sågad.
Utan folk skrattade och gillade.
Jag hade tydligen tagit i beaktande något med relationer karaktärerna emellan, samt mål och problem i pjäsen, som man ska tänka på men som jag inte ägnat en tanke.
Den var skruvad, härlig, och hade fin humor.
Sa dom. Inte vet jag. Kanske.

Tills nästa gång bör jag rensa dialogerna, fanns tydligen några överflödiga ord här och där.
Också måste jag hitta på ett slut. Flickan får inte dö. Den var för rolig för sånt. Sedan måste jag ändra en aning på flickan, fundera på om fågeln symboliserar något och slutligen namnge min komedi. Försöka duger.

Så många sömnlösa nätter det här har fött, så många dagar med stressmyror i huvudet, och sådan positiv kritik det slutligen fick, är jag nu värd en cider eller två med min kompis Serne som oftast håller till i Karis. Ikväll är vår nationalitet fransk. Oui! Ha en trevlig kväll!

en marsfredag i staden vasa.

Efter att ha avnjutit den himmelskt utsökta mat min klass och Bibbi tillredde idag studsade Ida runt och var nervös. Jag slog mig lugnt ner vid en dator och kollade om jag möjligtvis hade fått internetbrev från Växjö. Icke. Det bästa med att mejla svenskar är förresten att man aldrig behöver vara rädd för att ställa dumma frågor.
När klockan blev Avfärd traskade jag, Joel och Ida iväg till bilskolan. Joel och jag beskådade Vasa fastspända i baksätet i bilskolans bil. Ida var den som körde. Det var spännande. Varje gång jag framifrån hörde "åså tar vi ti vänster", "kom ihåg döda vinkeln", "va sku du göra här?" kände jag hur verkligt skönt det är att ha det där överstökat.

Efter åkturen gick vi till en av stadens musikaffärer där jag äntligen handlade ett capo till gitarren. Joel prövade gitarrer och Ida ville köpa varje sångbok hon såg.
Vi gick mot torget, men på väg dit såg Joel att ett lopptorg bjöd på kaffe och försvann in dit.
Vi flickebarn gick till torget och Ida blev hämtad av sin mor.
Jag gick hem och spelade gitarr.

Klockan 18 mötte jag upp syster. Hon stillade delar av sitt shoppingbegär. Sedan bar det av till Kyrkoesplanaden på tebjudning. Värdinnan var en aning trött och intog ibland lugnande. Men hon var en bra värdinna. Ändå på något vis så mänsklig.
Hon hette Gustava och hon drömde.
Kanske.

Det där med tebjudning är nog en rätt genialisk idé. Man är liksom med i pjäsen fast man är publik. Sedan sitter vi plötsligt i rummet vi aldrig fick se. Knasigt, men klokt.
På tal om pjäser har jag dramalabb imorgon klockan 10.Jag kommer att vara piggast i rummet. Idéerna kommer att flöda. Som alltid på förmiddagar.

jag har förstått norska.

Jag får såna otroliga smärtor i korsryggen när jag ska släpa dallarn efter mig i den här snön. jag kan liksom inte gå som vanligt utan jag måste hålla upp den någon centimeter eller kanske millimeter för att det ska gå att ta sig fram. Det gör ont.
Jag gick i alla fall till skolan. Så gick någon förbi mig. En dam som talade norska. Det var häftigt. Hon sa att det ser jättetungt ut att gå med den där i snön, fast på norska. Jag bara sa "jaa" för det tog en stund att fatta. Sen gick det upp för mig, jag måste ju säga något mer, visa att jag har förstått. Jag är ju inte finsk. Så jag sa något i stil med att det är tungt, men det går. Väldigt bra sagt, jag vet. Då sa hon "tänk att den rullar!"
Jo, tänk. Det är inte varje dag jag konverserar med norrmän. Eller kvinnor.

Nu funderar jag bara på det här med musik. Vad otroligt fint allt var förr. Nu är det bara Lady Gaga och annan fjant-pop. Jag menar inte att "fjant-pop" är något dåligt, jag lyssnar själv på sånt ibland. Men så kommer vi att minnas det här. Visst finns det bra musik idag också, men det känns lite som att det spårar ur.
Fast det är väl så med allt. Och det är väl så det ska göra?

ett brev till snön.

Hej snö,
du kan ge upp nu. Det är ingen vits att du håller på och provocerar såhär. Är du dummare än vi trott? Idiot. Den här tiden ifjol var du nästan borta. Stick tillbaka dit. Tänk nu lite på vilka problem du skapar. För trafikanter, hemlösa, ja, en större del. Du göra allas fötter våta och kalla. Humören förstör du också. Stämningen. Allt. Mina genvägar blockerar du så att jag kommer fem minuter för sent till skolan. Allra minst plågar du våren. Han vill ju fram nu, vi vet det alla, har sett det redan några dagar i år. Så sluta spela ditt värdelösa vinterspel och släpp ut våren ur dina kalla skrymslen.

mvh
Ida Berg,
Vasa.

Snart ska jag iväg till skolan på 60-talskonsert.
Största delen av den bästa musiken kommer från 60-talet.
Så mina förväntningar är höga.

the dwarf.

Förresten så mötte jag dvärgen från Narnia i morse när jag gick till skolan.
Han skuttade inte. Han gick helt som vanligt. Han var liten.
Det är så häftigt att det finns människor. Som man möter. Om det då är Narnia-dvärgar, trubadurer, golvläggare eller städerskor.
Man ser dom.
Och oftast glömmer man bort dom.

i tveksamhetens tid.

Anmälningarna till skolorna i landet i väst har öppnat och jag är inte längre lika säker på mina val. Därför mottas nu alla råd och tips med hjärtligaste tacksamhet.
Uppsala har fått en konkurrent som heter Växjö. Ja, faktiskt.

I Växjö finns Linnéuniversitetet, Sveriges nyaste universitet, som föddes vid detta års början.
Utbildningen heter Språk, kultur och kommunikation, inriktning litteraturvetenskap. Den är tydligen inte uppbyggd som ett "vanligt" program där man följs ut under hela studietiden, utan man väljer istället utbildningsväg enligt intresse och framtidsvision. Där antar jag att språk, kultur och kommunikation är det samma men sedan skiljer det beroende på vad man inriktat sig på. Inte vet jag, men det verkar så.
Nå, nu till det som fick mig allra mest i extas, kursutbudet. För om man läser litteraturvetenskap läser man väl kurser i ämnet, right?
Nu väljer jag bara några som föll mig i smaken, det finns oskojat ett trettiotal, men bland annat Att skriva för scenen; dramaturgi, Astrid Lindgrens författarskap, Att skriva och läsa kritik, Film & litteratur, Harry Potter och hans världar, Att skriva barn- och ungdomslitteratur, Kreativt skrivande. Och det där är som sagt var bara några.
Jag fastnade också för att man i slutet av utbildningen ska profilera sig i kreativt skrivande.

Så, nu jämför vi de där kurserna med det som jag eventuellt skulle läsa i Uppsala; Litteraturvetenskap A omfattar antikens litteratur, Bibeln, medeltiden och sedan modern tid. B-kursen innehåller äldre litteratur, kommunikation om litteratur, uppsatskurs. Och C-kursen är text och teori, samt uppsats.

Vem segrar?
Växjö, ja.
Sedan är det ju så att Uppsala säkert har en hel del annat än det där att erbjuda också, när man väl studerar. Men väljer jag retorik eller språk och kultur? Båda, men hellre språk och kultur. Samtidigt är jag medveten om att jag någon gång i mitt liv borde ta död på min skräck för att tala inför publik. För det går. Men det kanske går i Växjö också? Det verkar vara mera inriktat på skrivande och kreativitet än Uppsala.

Men är det då förnuftigt att ränna iväg till Småland? Om jag inte trivs? Tänk om stan är inte så bra? Då är jag fast där. Med människor som talar konstigt. Å andra sidan tror jag en lite mindre stad kan vara bra. Familjärt och tryggt och så vidare. Men det är ändå långt borta.
Jag är också osäker på det där med att man inte följs åt i grupp, ska jag liksom inte ha klasskompisar?

Det är också platsgaranti till stället, det betyder att om jag söker dit kommer jag troligtvis in. Är det för att skolan är ny eller för att den suger? Tänk om typ bara jag söker in. Inga människor och jag. I Småland.

Säg nu snälla vad ni tror och tycker. Det hjälper. Puss.

illustration.

Story har övergått till att vara ett av mina favoritämnen.
Tisdagar är alltid story.
Jag skriver och undrar saker om maskrosland och söndriga staket
men jag är den jag är och där jag är. Vi gör en tidning och noveller har tidigare efterfrågats.
Jag gav en av mina och sa läs om du vill, hata den om du vill, publicera den om du vill.

Läraren gillade den så mycket att hon ville ha illustrationer till den. Knas!
Så nu ska Jenny rita en bild eller två. Den känns konstigt. Mina karaktärer kommer troligen att se ut på ett helt annat sätt än jag har tänkt. Men det är också spännande. Och lite glädjande, förstås.