nästan som förr.

Denna termin läser jag, vid sidan om praktiken, en kurs om samer på distans via ett universitet högre upp i landet. 

Nyligen hade vi i uppgift att reflektera över en bok. Jag skrev: 

 Och min lärare svarade:

ville ju se.

Först Susanna Alakoski i höstas. Nu Jonas Gardell igår. Var här och föreläste/showade/pratade/diskuterade. Har inte sett en affisch, inte hört ett ord, inte känt ett dyft.

Är det något som denna stad suger på så är det marknadsföring. Skärpning hörni.

barn.

Jag har förresten fått en ny släkting. Han heter Rune. Så fint.

ja eller nej.

Har blivit erbjuden botoxbehandling. I läpparna.

Nå nej. I mina lårmuskler. Vill göra det. För att det är bra. Det slappnar av musklerna och tränar man bra under tiden kan det hållas avslappnat en längre tid. Men. Mutta. But. Bene. Aber.

1. Sjukhus är min absolut största skräck. Jag klarar inte av det längre. Behöver bara entra byggnaden 
för att få blodtrycksfall, yrsel, panik och hjärtklappning. Det här på grund av traumatiska händelser från tidigare som har fastnat i min dumma hjärna. Jag är inte rädd för nålar eller blod eller något sånt specifikt. Det är bara miljön. Stämningen. Allt. 

2. Jag genomgick denna behandling för 10 år sedan. Och jumalauta den smärtan. Jag har hög smärttröskel men där grät jag. Nålsticket var ingenting. Men injektionen i sig. Obeskrivligt obehaglig. Jag har både frågat Google och min terapeut, och båda hävdar att det inte gör mer ont än ett myggbett. Men jag undrar om dom menar nålen eller stunden när medlet når musklerna? 

Men ja. Känner jag mig själv rätt så kommer jag att göra det ändå. Vill någon komma med så att jag har någon jag kan skrika på och knipa sönder? 

en offentlig hemlighet.

"När min man sover smyger jag upp på vinden och räknar mina elefanter. Porslinselefanter. Jag har 208 stycken i kulörta, uppseendeväckande färger och räknar dom varje kväll. För att försäkra mig om att alla finns kvar, att dom mår bra och inte lider någon nöd. Och för att det ger mitt sinne en inre ro. Min favorit är röd. Han heter Esbjörn och jag stal honom på en basar i Indien.

Jag måste räkna dom när min man sover eller är borta för han är rädd för elefanter. Även porslins. Jag gav honom en porslinselefant (en spygrön som jag fick av en tandläkare när jag lagade ett hål) en gång i födelsedagspresent men han blev både rädd och arg och skrek att sådär kan jag ju inte hålla på, det är fan inte hållbart, och sen sprang han ut och försvann. Jag trodde han skulle komma tillbaka men det gjorde han inte så jag ringde polisen. Dom hittade honom i skogen i närheten. Han hade sagt att skogen är väl den enda elefantfria zonen i Sverige.

Han är inte medveten om min samling och jag vill heller inte att han ska vara det. Jag vill inte att han försvinner igen. Trots att jag älskar elefanterna mer än honom. I hemlighet."

en "hemlighet" som jag skrev förra veckan. i torsdags läste skådespelare upp den för publik. ingen visste vems hemlighet det var. förutom jag då. det är så häftigt att se opåverkade människors reaktioner. 

inlevelsen.

Var idag och såg på en barnpjäs som går här på teatern för tillfället. Den handlar om att det är bra att vara annorlunda och den var väldigt fin.

Skådespelare: Verkligheten blir ju annorlunda beroende på hur man känner sig. Om man är glad, ledsen, arg. Eller kär.
Barn i publiken, ca 7 år: JA! Som jag!

det var åtminstone likt.

Såg just Gunnars butiksbuss genom fönstret.

Sen kom jag på att jag är på praktik. I Växjö.

en första.

Tydligen fick jag en text publicerad i dagens Vasablad. Fattade det när jag kollade mejlen i morse och hade fått reaktioner från en okänd man som kände igen sig i det jag skrev.

Ja. Ni kan ju läsa. Eller strunta i det. På kultursidorna någonstans tror jag.

Mvh
Debutanten

P.S. Jag skulle bli glad om någon med band till mig (vänskaps eller blods eller annat) sparade tidningen så att jag antingen kan få den på posten eller läsa det när jag besöker finländska marker (är i nuläget osäker på när det sistnämnda sker).

kött och blåbär.

Sean Banan ska uppträda i Vörå i sommar. Sitter här och skrattar så jag gråter. Livet. Tror ni alls han förstår?

8 minuter jag vet inte vad.

Ikväll har jag gjort en video om saker som ville komma ut. Om svenskars kunskaper om finlandssvenskar. Och sånt. Tryck på play, lyssna och lär.



Farväl.

häst.

Den fagra hästen på bilden (till höger) berättade just att jag ska få rida! Om en månad, men ändå. Rida. Saknar det. Saknar hästar. Äntligen. Tror jag ska ta med en morot och stå där och mata som en idiot. Som back in the days.

the last skämt.

Jag läser tidning. Han står mitt emot mig och klipper med en sax i luften.

Jag: Jaha?
Han: Ja, jag spelar sax.
Jag: Alltså............

slutet.

"Vi kunde ju inte börja ge dig sånt där på premiären när hela ledningen var på plats, så du får den nu."

Tack fantastiska människor för bästa praktiktiden i mitt liv. Med ansvar växer man och det har jag gjort. Jag har lärt mig så mycket och börjat fatta nya saker som jag tidigare inte ens har varit kapabel att tänka på.

Jag har fått utlopp för min humor och inte behövt känna mig konstig. För det har vi varit allihop. KONSTiga.

Jag har haft en uppgift som har känts meningsfull och viktig. Viktigare än jag i början kunde ana.

Tack för allt ni har lärt mig. Tack för tålamodet, tillmötesgåendet, humorn, förståelsen, värmen, TEET, lyckan, sarkasmen, skämten, skratten. Tack för att jag inte en enda jävla gång har behövt förklara vad det innebär att vara finlandssvensk. Tack för öppenheten, skickligheten, begåvningen. Tack för förtroendet.

Och tack till cheferna, som på intervjun i november vågade sätta en helt oerfaren och ganska vilsen praktikant på en uppgift som denna. På frågan om detta var något jag kunde klara av svarade jag "Alltså jag har ju sett mycket teater, så jag fattar ju ändå en del". Helt ovetande om hur mycket det slutligen skulle kräva av mig. Ävenledes hur mycket det skulle ge. Tack.

Nu upphör min karriär som sufflör och jag övergår till administrativa uppgifter resten av praktiken. Hej.

fredag.

Fjärde turnéföreställningen. Tredje i vilken jag inte behövde ingripa. På rätt väg.

Alltid på vägen. I bilen. The bil. Som jag aldrig vill sluta kliva upp i. Vill aldrig sluta höra skämten. Verkligheten. Ironin. Livet. Artisteriet. Och jag får frågor. Om det har varit som jag trott, som jag förväntat. Nja säger jag. Mer precision.

Detta är tydligen ett ansvar få praktikanter förunnat och det förstår jag väl egentligen men jag vet ju inte vad jag ska svara så jag säger "ja" och sen slår vi av helljusen.

Till slut är alla utom jag avsläppta ur bilen och Han frågar om Han får bjuda på hamburgare och jag, den hungriga, fattiga, sällskapssjuka studenten säger "ja" och sen slår vi på helljusen.

Ja. Tack. Sista föreställningen för min del imorgon. Har alltid haft känsliga tårkanaler.

livet.

gå och se.

Har inte velat skriva så brett om vilken pjäs jag sufflerar. Mest för att jag har varit nervös över att någon jag känner (vem fasen det nu skulle vara) skulle läsa och sedan komma och titta medan jag tjänstgör. Men med tre föreställningar kvar kan jag ladda upp en bild.

Och här en fin recension, om ni vill ha lite mer bastant information än min lösryckta blogg.

sverige pussas och kramas.

Gruppkram inför gårdagens föreställning.

Hon: Vill du vara med?
Jag: Äh, kramas ni.
Han: Ja det är sånt man gör i Sverige. Finnjävlar håller inte på med sånt här trams!

Fast jag brukar vara med. När jag hinner. Saknar dock skriken. Finnjävelskriken. Peppen. Nu är det bara en lugn ring. "Jaha, nu är vi här. Nu ger vi dom."

Min impuls vill alltid lägga till ett "VAD DOM TÅÅÅÅL!"

Traryd idag. Farväl.

edwalls allan.

Bolmsö idag. En pittoresk ö mitt i ingenstans. Samma storlek som min hemby i invånarantal, ungefär. Har länge velat finna ett sånt ställe i Sverige för att kunna jämföra lite. Dom hade skola och affär.

I bilen på väg hem släpptes folk av längs vägen, och till slut var vi tre kvar, en i varje bänkrad. Jag i den mittersta. Jag satt i mina egna tankar när min selektiva hörsel plötsligt aktiverades och jag hörde personen i sätet bakom mig säga "May I present..."

Jag tittar lite frågande bak och min hjärna kommer i samma stund ihåg att den också, någonstans vid sidan om alla tankar, har noterat ett "Ladies and gentlemen!" strax innan detta, och även ett lite längre mummel innan dess.

Jag: Pratar du med dig själv?
Han: Ja, har ingen annan att prata med här bak.
Jag: Jaha. Vem tänkte du presentera?
Han: Allan Edwall.

Bra plan. Ursäkta att jag avbröt.

i mål.

Gjorde en tatuering igår. Nå nej, jag skojade. En av skådespelarna har en sån där i sin roll och igår passade vi på och busade till det lite, premiären till ära.

Efter applådtacken fattade ju inte jag, det dumhuvudet, att jag också skulle upp på scenen. Så jag bara satt där och så började alla ropa "IDAAA!" och kom springande med rosor och sylt. Det var absurt. Rom i sylten.

Efter föreställningen åt vi sjukt god buffé och drack billig rusdryck. Och det delades ut presenter. Lite som julafton.

 Jag fick en bil. Insider-skämt från pjäsen. Tycker den är ganska fin.

 Av chefen fick jag ett glasäpple. Har inte riktigt bestämt. Var jag ska ha det.

 Presentkort till Akademibokhandeln.

 Sylt i mängder.

Och en blomma som under transporten blev lite mörbultad. Men vi har haft en diskussion. Det är lugnt nu.

Jag är stolt över skådespelarna. Igår behövde jag bara hjälpa en gång. Från det att vi har suttit och druckit te i källaren och övat och övat och jag har tjatat och hittat på ramsor och vi har inte riktigt vetat om vi ska skratta eller ge upp, till felfri premiär 6 veckor senare. Trettioåtta tätskrivna sidor helt bisarrt skruvad text där varje ord betyder allt. Ja. Jag är stolt och glad över att ha fått vara med om denna utveckling. Nu drar vi på turné.

mitt livs första (och antagligen enda) premiärrosor.

GODNATT!

premiär.

HEJDÅ.

revolution.

Första dagen i turnébilen och jag har redan skrattat ihjäl mig två gånger.

På vägen dit fick jag ett viktigt samtal från Landstinget. Mitt i allt skriker personen bredvid mig "EMMABODA FOLKPAAAARK!" med en ironientusiasm sällan skådad. Självfallet börjar jag skratta i telefon. Kvinnan som ringde var förstående som tur. Jag tror till och med hon hörde skriket.

Ikväll när vi kom tillbaka fick jag skjuts hem till campus. Regissören klev ur bilen och ropade "STUDENTS! REVOLUTION TIME!!!"

Imorgon smäller det. Genrepet gick bra. En teaterstudent kom efter föreställningen fram till mig och frågade "Man saknar luckan, väl?".

Jag: Eeeh alltså jag är ingen etablerad sufflör, så har inte upplevt den.
Min hjärna: Hur gammal ser jag ut att vara?!

entusiasm.

insikt.

"Men det är ju någon som är ovan vid teater, som applåderar mitt i en scen!" 

Visdomsord från en regissör.

hjälp en emigrant.

Ni som regelbundet läser Vasabladet i pappersformat. Jag har en fråga till er.

Finns Tummen på pulsen fortfarande? Ni vet den där spalten där man kunde (kan?) skicka in texter om livet och allt möjligt.

jag förstår inte hur man kan vara i så många olika världar.

Inatt drömde jag att min kusin och jag hade slagit vad om att jag skulle orka cykla till hennes. Det är ungefär 30 kilometer. Jag cyklade dit. Drack en kopp te. Cyklade hem igen, men vilse. Sedan i diket fyllt med snö. Två samer råkade komma förbi. Dom drog upp mig med sina renar.

ny vecka.

femte publikgenomdraget. vet inte varför men jag var lite nervös. kanske för att chefen var i publiken. det gick dock bra. gjorde några helt vanliga räddningar och en snygg. som kompensation från förra veckan när vi vid ett tillfälle tappade bort oss allihop. även jag. FAST jag visste att jag skulle behövas för att det alltid är ett sånt ställe. då kände jag mig som en flytväst helt utan effekt.

publik varje dag denna vecka. sedan premiär. därefter turné. jag längtar. i smyg. och offentligt. på att få åka med alltså, inte att det ska sluta.

sverigefinländarnas dag.

två kvar.

Den ena: Vilken jätteutveckling du har gjort som sufflör.
Jag: Tycker du?
Den ena: Ja, tycker inte du det?
Den andra: Jo, det är ju det jag säger. Snart får hon sluta med det här.

Ett sanningsskämt. Två veckor kvar. Vill inte sluta. Inatt när jag inte kunde sova började jag rabbla pjäsen. Jag kan den. Nästan. Snart premiär. Blir kul. Vi ska elda apelsinskal på premiärfesten, har jag hört.

dallarn är en modebloggare, inte jag.

Rakastan sinua, jackjävel. En dag kanske det blir vi två.

kirkas luojan taivas.

I helgen hade jag besök av min bästa vän Ellen som ju har flyttat åt huvudstadshållet. På fredag åt vi tacos och tittade på frågesport och film. På lördag åt vi tacos och såg Håpas du trifs-pjäsen. "Du offrar en ledig dag, du" sa mina kollegor. Vad dom inte vet är att jag kunde offra varje lediga dag för att få se denna fantastiska, gripande föreställning.

Nästan ännu bättre nu. Lite mindre glöd kanske, men mera tydlighet.

"Den är så jävla finsk, annars är den bra" sa någon. Det kan man säga när man står utanför. I perfekt-, trygg-, snygg-, rik-, glad-Sverige. Men ibland är det inte så långt borta. Det kanske är svårt att förstå att det kan vara en verklighet. Att det jävla finska faktiskt finns. Nära. Härlig är jorden. Maa on niin kaunis.

"Det är en psalm"
"Det vet jag väl, jag är inte dum"
"Absolut inte, vill bara att du ska ha koll"

Allt jag håpas nu är att det blir bra när dom besöker Vasa. Hela denna uppsättning är värd så mycket bra.

hur ska det gå?

"det finns en fara med att aldrig hitta vägen, och det finns nåt vackert med att vandra den ändå."

tillbaka i snasket.

Den ena: Hur ska jag orka sju scener till?!
Den andra: Ja jag vet inte hur jag själv ska orka, hur ska jag då veta hur du ska orka?
Den ena: Vad ska jag ha för smak på teet? Vad är det här för något?
Jag: Ja det där kan du pröva, det är gott, smakar finsk förkylningsmedicin.

Den ena tillreder en kopp av ovannämnda te, häller i en skvätt mjölk och fortsätter:

Nej, det här gick inte, titta här! Det skar sig.
Den andra: Jävla Ida!
Jag: Förlåt, visste inte att han ville ha mjölk.
Den andra: Nu får han börja om, HUR ska han orka?
Jag: Ja, det är tungt. Förlåt.
Den andra: Men jag tog ingen mjölk i mitt.
Jag: Nej, visst är det gott?
Den andra: Ja, men det är ju som att dricka snask.

sverige.

Idag inledde en av pjäserna sin turné. När jag kom upp i köket hade ensemblen lämnat en lapp med ett tack följt av ett "Nu kör vi!"

Bredvid lappen fanns en skål Ahlgrens bilar. Åt några innan jag kopplade skämtet.

Kör. Bilar. Livet.

hur kan det gå ihop.

tänkte på
hur absurt det egentligen är
att överkonsumtion av dryck
hos vissa
och underkonsumtion av mat
hos vissa
kan ge en så snarlik effekt

helt sjukt.

mat och dryck. svart och vitt. hund och katt. finland och sverige. hjärter och spader.

ändå samma sak. i slutet.

spisen ska stå där den står.

På min praktikplats väljer man själv om man har med matlåda eller går till stan och äter på lunchen. Hittills har jag haft matlåda varje dag. Idag inget undantag.

Han: Har du mat med dig?
Jag: Jepp.
Han: Idag igen? Du är ju fan grym på att laga mat. Du blir ju gift om du fortsätter såhär.

Om han bara visste hur fel han hade.

asia on selvä.

Team Stinky spelar Alias.

Han: Det här har jag stannat i...
Slänger i samma sekund kortet i tron på att förklaringen inte var tillräcklig och att vi inte får poäng.
Jag: Utveckling.

Poäng. Kan gå till historien som ett av de finaste samarbetena av alla omgångar Alias jag spelat.

have you heard of the word puh.

det bästa i hela pjäsen jag sufflerar är följande replik: "PUH!"

skrattar så jag gråter varje gång. dels för att skådespelaren vet min åsikt och tittar på mig varje gång och dels för att det bara är så himla bisarrt. vem säger puh. nalle puh.

när jag tänker på PUH är det inte så jobbigt att klockan ringer saakelis tidigt om morgonen.

takes one to know one.

- Den människan är skum. Jag förstår inte varför alla såna dras till mig.
- Det är likadant för mig.
- Det kanske finns en anledning till varför just du och jag går här nu.

en miljard absurda sekunder.

 alias och öl. team stinky fuskade på finska. fast vi vet att man inte får.
"jag är bra på att förklara"
"det är ju för att jag gissar så bra" 

livet.

säger som winnerbäck: jag fattar ingenting. 

fredag!

nami nami.

Fick bestämma själv om jag for till praktiken idag för det var koreografi hela dagen. Jag gick. Det var tur, för vår ljudtekniker hade köpt fastlagsbullar åt hela produktionen. Tack.

vi två i ett nötskal.

Emely: Ååh, vilken söt katt!
Jag: Oh my god, kolla en naken man!

vad man gör på en busstation.

Han: Men vi tar väl sällskap till bussstationen?
Jag: Ja, det kan vi.
Han: Ja, jag ska ju ändå dit och åka buss!

Ta några varv runt busskurerna lite lugnt sådär.

motsats till tango.

idiotin bjuder upp till dans 

och dum som jag är tackar jag ja 

trots att jag är "smartast av alla vänsterhänta" du känner 

frågar hur många du känner, tre? två? 

sju, säger du

jaha, säger jag 

skål. 

jag ser att vi ljuger allihop 

om varandra, kors och tvärs

som ett ohållbart parti schack i mörker  

jag gråter för att allting är på riktigt

gråter för att allting är viktigt 

och inte för att det här bara var "en fas i livet"

vill inte klamra mig fast i tillfälligheter 

vill inte tro på millisekunderna av sanning i falskhetens monolog 

vill inte vara den där som bara står där 

dansar tango med alla tills dom bevisat motsatsen 

vad är ens motsatsen till tango? 

yoga? 

det är frost på gatan och det enda jag vill

är att ni ska växa 

växa upp 

växa ifrån 

växa ikapp 

går fint med idiotin 

vi buggar nu 

lite i otakt men vad fan.

fynd.

För fem kronor utökade jag samlingen med min absoluta favoritförfattares böcker ytterligare.  Mitt livsmål är att ha alla i min bokhylla. Och sedan i min grav.

sauna och sisu.

En mamma och hennes ungefär fyraåriga dotter kommer in simhallens bastu. Dottern börjar direkt klaga på att det är för varmt. Mamman: "Du är halvfinne, du måste klara det här!"

slut på vecka 1.

Idag hade vi personalmöte. Vi funderade på vad som hade varit positivt och det bästa som hänt denna vecka. Det borde alla arbetsplatser göra. Så surkartar skulle få lite perspektiv.

Mitt i allt sa chefen "Ida är här! Kan du bara stiga upp och berätta lite...". Sen minns jag inte mer. Alltihop är blurr och jag var tvungen att fråga mina kompanjoner vad jag faktiskt sa efteråt, för jag minns ingenting. Bara att jag satte mig ner igen. Men det var bra att det kom oväntat, hade jag vetat av det där hade jag gjort en höna av en fjäder och sjukanmält mig.

Jag träffade även en dramaturg som jag läste lite pjäser med, sen repetitioner och till slut kom koreografen. Där var jag ganska sysslolös men det var roligt att titta på.

Nu: HELG! Lev väl, vila, njut och allt det där. Adjö.

rep.

idag var vi en man mindre. jag läste den frånvarandes repliker. när vi var klara fick jag höra:

 "att läsa manus med dig är som att vara med i mumintrollen."

kaffepaus.

Han: Vilken sort vill du ha på teet?
Jag: Det här tror jag, hallon.
Han: Det där är fan inte te, det där är SNASK!

hårda bud från dag 1.

Han: Har du sufflerat förut?
Jag: Nej.
Han: Åh helvete!
Jag: :)
Han: Du får inte bli förbannad på mig om jag skäller på dig!

Första dagen praktik. Det är något så oemotståndligt med teatermänniskor.

januarihelg.

fredag: en sista fest med vårt fagra oslagbara gäng innan många av oss flyttar härifrån. äpple + blåbär = nja. jag + livet = ja. jag + ovisshet = nej. jag + flippade människor = ja. jag + dallarns järnstång efter midnatt = nej. det dröjer innan det är vi alla igen, om nånsin, och det gör ont.

lördag: isglass och clementiner. läser oroligt. det är så bra och så på riktigt. någon gång vill jag också våga. våga skriva precis exakt så som det var. inte vara rädd för att såra. för det är redan gjort, egentligen. gråter och kan inte sova, stiger upp igen. skriver att susanna alakoski är en fantastisk kvinna. det piper överallt och jag förstår vad det betyder.

yoghurt.

Äter yoghurt och tänker på hur gott det är.

Men jag har väldigt svårt att uttala den sverigesvenska versionen av ordet. Jag säger jogorrt. Här säger man jååågutth. Det är så långt och svårt att uttala så att det låter normalt. Men det gör ju inte jogorrt heller, om man slänger in det mitt i en finlandsstandardsvensk mening. Ack denna hybriditet.

Hur säger man egentligen?

praktik.

Övade repliker med en av skådespelarna. I början var det svårt att veta hur jag skulle agera när det blev tyst. "Söks det i minnet eller söks det efter hjälp? Hur många ord ska jag ge? Hur exakt ska jag vara med att märka fel? Ordföljd? Synonymer?" Hjärnan gick på högvarv.

Men efter ett tag hittade vi varandra och det gick bra. Det var kul men krävde koncentration. Vilket bara är bra för mig att öva på.

När jag var klar var det kväll och tomt på stället. Jag gick ut genom min genväg, men smög lite för att jag var osäker på om jag gick rätt. Rätt som det var satt han som spelar Sami i världens bästa pjäs på en bänk och jammade gitarr för sig själv.

Hej, sa jag.
Hej, sa han.
Haha, tänkte jag.
Jag måste säga hur bra han är, tänkte jag.
Men han musicerar så bra, tänkte jag.
Jag hinner, tänkte jag.

olkaa hyvä ja odottakaa.

Goddag.

Idag har det snöat helt utan gränser. Och jag har spenderat en andel av min livstid i onödig telefonkö. Två. För när jag äntligen kom fram till första fick jag förstås inte betjäning på svenska. Hänvisades slutligen till ett helt annat ställe som inte ens svarade.

Resten av dagen har jag studerat. Har tent imorgon. Språkhistoria. Hvet egentligen inte mycket. Efter det ska jag till min praktik. Börjar inte på riktigt förrän på måndag men ska dit och hjälpa till. That's what friends and praktikanter are for. Ska bli roligt. Sen ska jag och Ellen ut på bus. Blir en bra dag. Efter tenten alltså.

natt igen.

jag skrattar så jag gråter och gråter så jag skrattar
det har jag gjort i alla år

"är du den som känner mest av er alla?"

frågar han och biter 1985-blicken i mina förvirrade ögon
och jag viker undan men svarar

får någon slags tillåtelse
att släppa ut vatten ur min kropp

ingenting vi säger är sant
men allt stämmer

trött på naivitet och total oförmåga att stå fast vid en åsikt
slår jag en nerv i bordskanten och svär högt på finska
och förlorar
alla chanser att bli tagen på allvar
vilket jävla allvar

jag:
hahaha
du:
skratta du, men den här gången kommer jag
jag:
kom du, men den här gången skrattar jag

stressar i snöstorm
får fråga om vädret
råkar svara fel
säger
mulet och plusgrader
går sedan i snö
någon sa att livet var lätt
jag gör en ofantligt hård snöboll

sover. skrattar. känner. orkar. kanske. inte. prestera.

oddsen.

Var på en fest igår. Träffade en ny människa. Av någon anledning började vi prata om Bamse, och jag berättade att jag var med på Bamses födelsedagssida när jag fyllde 2 år.

Denna människa visade sig vara person med Bamsetidningar sen en lång tid tillbaka i sin ägo. Idag hittade han tidningen jag var med i. Och scannade in sidan åt mig.

Alltså livet ibland. Vad är oddsen egentligen, att jag från tassemarken i Finland ska stöta på en serienörd på en fest i Växjö som har kvar en Bamsetidning från 1992? Varför gick vi på samma fest? Och varför kom vi in på världens starkaste björn?

lördag.

Moment 500439 i kategorin "absurt".

Livet.

svammel om byn.

Idag hade vi föreläsning om ortnamn. Det var intressant.

När jag kom hem klurade jag ut betydelsen av min hembys namn. Pesonens enkla byggnad. Med enkla byggnad menas en byggnad med ett rum, en bod eller ett härbärge.

Det här har jag bara tänkt ut själv. Jag har inga som helst belägg. Men min far har lärt mig att dom första som bosatte sig i byn hette Pesonen. Och eftersom förleden i ortnamn ofta grundas på människonamn och jag inte kan hitta någon annan betydelse för Pen tar jag mig friheten att koppla samman Pesonen med Pen.

Sedan tänker jag att -sala är ett efterled på samma sätt som i Uppsala, till exempel, men att påverkningen av finnarna (jag kan då inte tro att byn i alla tider har varit enbart svensktalande) med sitt fonetiska språk har gjort att vi uttalar sala som det stavas istället för svenskarnas sala med långt a-ljud. Och sala betyder enkel byggnad.

Är det inte ganska logiskt att dom som bosatte sig i början bosatte sig enkelt?

Jag vet inte. Hejdå hälsningar amatörspråknörden.

du skulle ta hennes plats som legend.

I morse när jag gick till tentamen lyssnade jag på radio. Björn Skifs Michelangelo började spela. Och någonstans där slog det mig. All denna banala meningslöshet. Vad spelar det för roll om jag klarar denna tenta idag, i vår, nästa år eller 2018?

Michelangelo finns kvar.

Björn Skifs vill ha femton svar, han vill ha besök, han vill ha en målning. Jag vill ha hundra studiepoäng, saker (som jag egentligen inte behöver), mat, massa tid, kontroll.

Där går jag på frostigt grus, övermättad på grammatiktermer. Där sjunger Björn Skifs något ganska fånigt som han kanske kom på i fyllan. Där kör någon runt på flakmoped och plockar skräp. Där gråter någon som blivit dumpad. Där ligger någon på dödsbädden med en enda önskan.

Hur hamnade vi här? Och vad spelar allting för roll egentligen?

men vi hade roligt också.

Föreläsning om dialekter idag. Vi gick igenom en fin karta, där inga områden var bortglömda. Började i Skåne och vandrade uppåt. När Sverige (med undantag för Gotland och norra Norrland) var avverkat säger läraren "De östsvenska dialekterna går vi inte igenom."

JA DET KANSKE INTE ÄR SÅ FÖRBANNAT KONSTIGT ATT INGEN VET NÅGOT OM FINLANDSSVENSKA OM DET ÄR SÅHÄR DET SKA GÅ TILL? IDAG VAR VI DESSUTOM  IHOPSLAGNA MED EN KLASS SVENSKLÄRARSTUDENTER. LÄRARE. LÄRARE ÅT FRAMTIDENS BARN.

När bandspelaren som vi lyssnade på södra Sveriges dialekter ifrån gick sönder och började bulta hade vi ju kunnat ta upp östsvenskan, till exempel, istället för att sitta där och stirra.

Sedan smutskastades min stora idol och husgud Fredrik Lindström. Och det är okej. Man måste inte tycka om honom. Men säg ogärna att han har fel och därefter citera honom för något han överhuvudtaget inte har sagt. Han hade och har fortfarande helt rätt och har inte sagt vad som påstods. Jag visste det redan i klassen men ville kolla upp det och nu har jag gjort det och nu ska jag e-posta läraren och berätta det.

Jahapp. Jag ska väl lägga resten av dagens ENERGI på grammatikläsning då.

tragiska sanningen.

Emely och jag går hem från biblioteket. Det är kväll och snart stängningsdags för Pressbyrån vi passerar. Givetvis råkar vi båda två exakt samtidigt se en snabb anblick av kassörskan som håller på att skura golvet inne i kiosken.

Vi: HAHAHAHA.
Emely: Inte för att jag vet vad som var så roligt, men.
Jag: Nä inte jag heller men det kom så plötsligt.
Emely: Visserligen är det väl där vi kommer att sluta om vi inte skärper oss.

en av mina favoritbilder genom tiderna.

Kolla nallebjörnskinderna till vänster. Så gulligt.

korkskalle.

normalt har vi inte haft det på flera år.

När jag var i Finland var jag på teater med min kusin. Såg Next to Normal. Som var hemsk men sann. Lite skruvad och mycket gripande och fin. Typ som livet. Slog lite mot ansiktet men på ett värdigt sätt. Folk grät i slutet av andra akten men jag grät bara en gång. I början när Diana lagade smörgåsar.

Under föreställningen bröt snöstorm ut och när vi skulle köra hem några timmar senare hade det snöat ganska kopiöst. Vi kom så långt som till den mindre vägen som går upp till kusins hus. Den var totalt igensnöad och vi fick se oss besegrade. Mitt 15-åriga kusinbarn kom till undsättning med traktorn mitt i natten och drog upp oss ur drivan. Helt loss kom vi dock inte förrän jag, som bara kör bil med handgas och inte ens var säker på vilken pedal som var gas och vilken som var broms, fick gasa medan dom andra två knuffade.

Sen fick vi backa ut till den större vägen och därifrån få skjuts i traktorn hem. Det var förstås inte det lättaste varken att ta sig upp eller för traktorn att rymma två fullvuxna kvinnor och en chaufför. När jag skulle försöka få plats bak i lyckades jag komma åt traktorns tuta tre gånger. Tre. Klockan två på natten.   Jag vet inte med er men åtminstone ingen av oss i hytten kunde annat än skratta. När min kusin uppmanade mig att inte skratta så att jag ramlar ut började jag bara skratta mer. Vi kom hem. Till slut.

Situationen var bisarr men kvällen, och hela helgen, var fin.

"Ja sko nåo ha sloppi ijinom me Yaris ja." Nej, pappa. Jag lovar.

rebus.

Godafton. Lös min lördagsrebus om ni kan. 

(Facit: Ida älskar sin nya muminmugg med Råddjuret.)

julbilder.

jag var inte så pigg på att julen detta år. dels för att jag var rädd, dels för att jag var besviken, dels för att jag var lite sårad. men jag försökte tänka på det jag hade istället. myntens andra sidor liksom. och nog hade jag det bra till slut. man vet nog inte vad man har förrän det är borta.

 systerdottern och jag inledde julaftonen med att ha fel i huvu. 

 sen kom tomtarna. 

 pappa blev njöd. 

 systerson och systerdotter spelade spel. 

 sen ritade vi mustascher och skägg på varandra. till systers förtret, när det blev sotigt efteråt. 

efter julafton flöt alla dagar ihop och jag höll faktiskt till största delen bara till i byn där jag träffade människor och grävde i skåp. 

 min brorsdotter hade satt upp en fantastiskt fin lapp på sin dörr. 

 här är vi. min kloka guddotter och jag. 

 vi spelade Monopol. jag köpte sura gatan. bland andra. 

 min äldre brorson valde att dricka limsa ur pappas tequilaglas. 

 den yngre drack kaffe ur en fin mugg. 

 iron maiden i min mp3. 

hej från finland saakeli. 

kollationering.

- Är du härifrån?
- Nä, från Finland.
- Finland! Men då måste du ju vara från den svenskspråkiga avdelningen?

Avdelningen. Bästa ordet jag hört. Som att allt bara var ett dårhus eller något.

mat för matlådor.

Jag börjar min praktik om tre veckor. Då måste jag ha med mig matlåda varje dag. Jag tänker att jag inte kan ha med mig smörgåsar eller torra franska och korvar eller fiskpinnar och pasta eller majs och grynost varje dag. Därför har jag nu börjat öva mig på att tillreda socialt accepterade matlådsrätter.

Makaronilåda kan inte vara så svårt, tänkte jag. Och jag hade rätt. Dessutom blev det gott. På livets första försök. Hurra.

Min milstolpe i matkarriären.

nya årets fråga.

"Har du aldrig tänkt tanken på hur det skulle vara om du var normal?"