kattfat & fimpburkar

idag har jag hälsat på simon i hans nya lägenhet.
vi spelade gitarr. och testade våra gehör.
mitt har faktiskt blivit bättre må jag säga.
jag träffade rätt på nästan varje ton.
huset stod på en mysig gård. med kattfat på trappan.
och fimpbukar.
kattfat är förresten ett ord från barndomen som jag saknar.
kattfat kattfat kattfat. fatkatt. fatcat.
och så kunde man öppna fönstret sådär mysigt.

jag har också handlat jordgubbar med natu. av en söt kille med HATT.
10 poäng
och en liter jordgubbar.

imorgon måste jag göra tusen saker.
kopiera skattekort köpa kalender köpa frukost ställa väckarklocka
va?

calle. alltså, jag sa CALLE.

Natus fest blev lite dryg. Så jag gick hem, pigg och nykter, och degade framför datorn. Nördigt, men bra, för läs följande (Johan är min kompis från Hudiksvall):

Ida säger:
heej
João säger:
hej snygging
Ida säger:
haha
finis
hur är det?
João säger:
det är fint
vet du vem som är här?
Idol-Calle
Ida säger:
NÄÄ
du ljuger
João säger:
neeej
han är här
Ida säger:
va faaaaaan johaaaaan
João säger:
han ska sova här i natt
Ida säger:
VARFÖR
FÅR JAG TALA MED HONOM
João säger:
för att jag är så jäkla cool
haha
men nu är han på krogen
Ida säger:
johan jag älskar honom
fan också
jag måste få tala med honom
snälla?

Så nu har jag gjort en fin hälsning i Paint till min söta fina favoritcalle. Johan ger den till honom imorgon när han är tillbaka från krogen. Det här är amazing. Jag känner mig som ett litet barn på julafton, haha.

(Om ni vill få klarhet i det absurda kan jag berätta att Johans två småkusiner spelar i Calles band, därav övernattningen.)

ung frökens födelsedag.

GRATTIS Natu!

Jag tycker om dig fast du kallar mig jävla cp när jag beställer mat i fyllan på finska.
Ikväll firar vi.

påål åt tvål å sprack i en skåål.

I vintras när jag hade läst massamassamassa Nick Hornby och blivit lite extra knäpp och inspirerad skrev jag en liten historia om Greta. Hon hade lite problem. Alla koppar var kanske inte i skåpet, så att säga. Hon reste till Toronto iklädd endast baddräkt och på flyget träffade hon den bedårande mannen Paul. Komplikationer uppstod när de inte förstod varandras språk. Vilken tur att man kan be flygvärdinnan om socker, som man kan teckna i. Och så vidare. Jag tänker inte berätta vidare, historien finns publicerad i Mix-linjens tidning. Med den finns också en bild på de två skruvade människorna, hemma hos Paul i Canada. Jenny har ritat och jag tycker det är fantastiskt fint. Det var ungefär såhär jag tänkte dom.



Ikväll känns kanske lite som en bra kväll för en eventuell fortsättning.

hej nya design.

Nu har jag ändrat bloggen lite. Men jag vet inte. Ibland tycker jag den är jättefin. Ibland tycker jag den är too much.
Vad tycker Du?
Ja, jag frågade just Dig.

Jag är hungrig. Med tanke på att det här gjordes på tom mage är det väl helt okej. Mitt hungerhumör är verkligen inte att leka med. Så nu ska jag handla mat. Få se om jag fortfarande gillar det när jag har ätit. Hejdå.

int kan du kontrollera dina feelings.

Natu länkar texten till Black Eyed Peas - Missing You och säger:
läs dehä å tänk på X.
Jag: hahaha. oj du e no fin. vill du ja ska va kär i han eller vadå?
Natu: jo vara bara
Jag: int vill ja
Natu: vadå vill int, int kan du kontrollera dina feelings. de e dina hormoner å gener å fittit liv i kroppen som bestämmer vem du e kär i

Hon är nog en lyckad varelse.

Idag dog förresten en kråka. Varför vet jag det? För att den helt plötsligt damp ner - rakt på min bilruta när jag och varelsen som nämndes tog en tur. Jag blev rädd. Men sedan skrattade jag. Natu trodde det var någon som slängde den på oss. Typ från en balkong. Några sådana fiender tror jag dock inte vi utvecklat.

den lilla flickan och sommarjobbet.

Jag fick jobb! Wohoo! Jag är jätteglad.
På tisdag, onsdag, torsdag och följande veckas måndag ska jag på skolning, men jag får börja jobba redan på onsdag. På kvällar! Tänk så bra för kvällspigga jag. 15.00 - 20.30. JAAA.
Dessutom, kära ni, verkar det vara tillräckligt många som sökt in till litteraturvetenskapen i Växjö! Hoppas bara att jag är behörig och tillräckligt bra nu då. Ibland är det extra skönt att leva.

whose line is it anyway?

jag hjälpte en kompis att flytta idag. nästan hela min klass träffades också hos henne och åt upp vad som fanns kvar i frysen som skulle tömmas. mitt i fikan tipsade fröken som ska flytta om whose line is it anyway?
jag tänkte att jag kan ge det en chans. och nu kan jag inte sluta titta. jag som skulle sova tidigt ikväll. det är jätteroligt!

serne, ifall vem vet mest-avsnitten försvinner kan vi byta ut kunskapskväll till komiska kvällen, eikö niin?

plötsligt händer det.

Ikväll mottog jag ett telefonsamtal jag inte trodde jag skulle motta. Det var en man. En man som talade om för mig att jag är välkommen på arbetsintervju imorgon förmiddag.
Procentchansen att jag skulle få jobb var skrämmande hög. Dock tar jag inget för givet, jag ska inte glömma bort att jag har en dallare och inte heller är fullständigt tvåspråkig.
Det sistnämnda var visserligen inget problem enligt mannen som ringde. Och det förstnämnda ska ju inte spela roll. Tyvärr gör det, för vissa människor. Men jag hoppas innerligt!

Intervjun kommer att hållas på finska. Så nu sitter jag här och övar in fraser som talar gott om mig som försäljare.
Olen iloinen jag reipas. Olen mukava. Pidän ihimistä ja puhumisesta. Sekä in real lifeissa että puhelimessa. Kyllä mä vähän suomea osan, se on kivaa jos kaikki yrittää hehehe!
Olen käynyt lukiossa. Ja lopuksi, olen sosiaalinen.

Jag har aldrig tidigare gått på arbetsintervju. Redan det pirrar lite. Sedan på finska dessutom. Nåja. En gång i tiden kunde jag faktiskt bra finska. Jag vet att delar av det fortfarande finns kvar. Bara jag är lugn.

powerpark!

Serne, Natu, Natus lillasyster och jag har spenderat mer eller mindre hela denna dag i Härmäs stolthet karusellerna. Natu och systern gav upp ganska tidigt på grund av att båda började spy. Men jag och Serne åkte som galna. Jag hade nog suttit där ännu om parken inte hade stängt. Har svårt att komma på ett ställe där jag är lyckligare än i en karusell.


Den här heter Pegasus och är fantastisk. Den beter sig lite sinnessjukt faktiskt. Snurrar helt galet. Men det är härligt. Jag tänkte på förra sommaren när jag och Elias åkte den. Vi sjöng Svenne Banan. Men i år sjöng jag inget. Finns det ingen svensk sommarplåga i år eller vadå?

Denna tillhör också mina favoriter. Vi åkte minst fem gånger. En gång strax innan start kände jag att någon var fel. Jag sa "hej mulla on puhelin taskussa!", så kom skötaren, som Serne så vackert kallade honom och alla vid maskinerna, och öppnade det där skyddet så att jag kunde avlägsna den. Tack! Tack för att jag fortfarande äger en telefon!
Jag vill ha en sån där attraktion hemma på gården. Det svalkar!

Förutom att snurra sönder våra huvuden poserade vi med Nalle Puh,

åt glass (systrarna på bilden beställde jättestrutar),

och strax innan vi for hem busade jag lite med Amerikats egna president.

Jag tyckte inte att han var riktigt lik sig. Men de använder väl så mycket smink i media nuförtiden. Han svarade inte när jag frågade, och att tiga är väl att samtycka, så jag antar att så är fallet.

Efter att ha lämnat av Serne i Jepåo fortsatte jag och de två resterande till Pensala. Jag visade var jag bor. Och var jag bott förut. Det var då Natu frågade vad min broder jobbar med. Jag nämnde fåren och hon ville se dem. Hon blev genast kär och ville ta hem ett, ett vitt med blåa ögon. "Får man ha de i lägenhet?" var en fråga bror min fick. "Hu kan di få såhär myki kalvar?" var en annan.
Men visst har hon lite rätt, de påminner i ansiktet både lite om kor och grisar. De är bara sötare.

HÄSTAR.

Nu har jag insett det. Hästar är fantastiskt fina djur. Jag blir alldeles svag genast jag ser en nuförtiden. Jag vet inte hur gammal var när jag började rida, men jag var inte gammal alls. Kanske tre år. Sedan fortsatte hela grejen som terapi fram tills det att jag var tretton år och tröttnade på allt. Speciellt hästarna. Hur tänkte jag? De är ju kloka och vackra.
Men nu är grejen den att jag, som ni säkert är kapabla att räkna ut, inte suttit på en hästrygg på snart sju år. Det här betyder att jag knappast lyckas sätta mig på en igen, utan att dö, eftersom mina muskler på insidan av låren under dessa hästfria år antagligen blivit så mycket kortare och mer spända.
Jag är övertygad om att det vore en hiskeligt bra träning, eftersom det är just de där musklerna som är jävligast och mest spända som tänjs ut. Men jag borde ju typ börja på någon slags ponny för att mina ben alls ska ha någon chans. Men en ponny tål ju typ 30 kilo? Finns det ens någon typ av "terapiridning", eller åtminstone lugna och pålitliga hästar i denna stad?

Jag saknar Milton. Han var den klokaste och bästa häst jag nånsin ridit. Han fattade allt. Genast jag satt ens lite snett så stannade han. Finis! Jag undrar var han är idag. Åååh.

ett inlägg med kimokärlek!

Hamnade på oväntat arbetsuppdrag idag - blombud i Kimo. Gärna för mig, tänkte jag och hoppade i bilen. Helt seriöst, finns det vackrare by? Jag ramlar in i något drömskt tillstånd genast jag passerar skylten. Det är så fint och mysigt med alla ängar och hus och allt, somrigt. Och sen, sen kommer bruket. Aaaah. Idag körde jag lite fel en gång. Istället för att genast svänga om tog jag en roadtrip genom hela byn.
En sådan tur att jag till hälften härstammar från bypärlan, så kan jag flytta dit sen. När jag blivit stor. Det hade jag kunnat i vilket fall som helst, men ja, ni förstår min tanke.


Snart ska jag och syster bege oss till Pensala förskola för att ta tillbaka saker därifrån som är vår alldeles egna mammas alldeles egna saker, eller våra. Som hon köpt i begynnelsen. Jag funderar på hur det skulle vara om hon skulle följa med och tömma allt. Det känns overkligt att det är hennes saker och hennes gamla arbetsplats. Lite som när vi flyttade i våras och jag hittade hennes saker och hennes lappar med telefonnummer.
Jaaaa. Fanns det en mening med allt eller...?

pizza pizzeria!

Det blev ingen park igår, eftersom alla utom jag upplevde det vara för kallt. Istället var vi hos mig till midnatt, ungefär. Det går aldrig att enkelt sammanfatta vad vi gör eller säger när vi är här för allt är så galet. Vi hängde åtminstone upp Che på väggen.

Jonathan the fotograf saknas på bilden. Ser ni det?

Sedan begav vi oss i vampäääyrbäilen till Brändö och en absurd fest.


Där blev jag biten i tårna med full kraft. Det gjorde lite ont men inte så farligt. Jag var mest förundrad över att det hände. Det hade aldrig tidigare hänt. Men när jag var 19, då. Biten i tårna-oskulden is gone.
I vampäääyrbäilen (jag älskar den) for vi på jakt efter pizza pizzeria. Vi fick fel mat och klagade. Då fick vi rätt mat. Vi körde till ABC och krockade nästan med två rådjur. Vi köpte mjölk. Vem är den människa jag är skyldig 45 cent? Serne? Carro? Jonathan? You tell me!
Nu kommer det nästan bästa. När Jonathan sedan körde hem mig och Serne till min gata, åkte vi karusell i vampäääyrbäilen på gården! Runt, runt, runt! Den svänger så fint och bra. Jag vill också ha en sån. Fast jag har inte testat, kanske man kan karusella med Toyota-Edgar också. Jag önskar att någon hade filmat. Det måste ha sett lika vackert ut som det kändes.

Idag har jag varit på 5års-kalas. Jag skäms över att jag inte tog en enda bild på födelsedagstjejen och hennes prinsessutstyrsel. Jag tog inte ens bild på tårtan. Jag var helt stel. Vad dålig jag är.
Efteråt skulle jag köra till Madde min vän. Innan jag kom iväg fick jag åka iväg på en liten trip med denna man som ville se hur jag kör. Som vilken chaufför som helst, sa han.


Madde bjöd på något utsökt med vitchoklad och frukter. Vi pratade och såg på film. Och jag sa "He e typ finsksvenlands stössta". Finsksvenland. Vad trött hjärna liksom. Svenskfinland it is.
Imorgon ska jag agera flytthjälp. Godnatt!

alla på landet är ju trevliga.

Idag har jag kört blommor till Hirvlax och runt i Oravais. Med mig hade jag trevligt sällskap. Sällskapet önskar dock, av förlåtliga skäl, vara anonym. Vid ett skede hade jag ingen aning om vart jag skulle, så jag chansade på en gård som inte var den rätta. Den som bodde där förklarade i sin tur vägen till rätta gården. Mitt sällskap påpekade att jag failat, att jag gjort bort mig. "Hon var i alla fall trevlig", sa jag.
"Nå, alla på landet är ju trevliga."

På vägen tillbaka till stan var jag på sin höjd en centimeter från att krocka. I bilkön vid rödljusen var jag nummer två. När ljuset bytte färg till grönt gasade nummer ett på, och så gjorde också jag. Nästan genast efteråt får han anfall och får för sig att plötsligt nitbromsa. Herregud säger jag bara. Jag fick hjärtklappning där i smeten. Det var fråga om mindre än din lillfingernagel.
En sådan hiskelig tur att det inte smällde. Ännu idag.

Nu sitter jag här med trötta ögon men upplivad hjärna och kropp. Jag väntar på mina vänner. Let's festa in the hovrättspark.

ugnar som brinner på tid.

00:49
och jag har ingen aning om hur jag ska kunna sova tidigt
för att orka jobba imorgon.
samtliga sommarlovsdagar hittills har slutat kring nollfyra.
särskilt produktiv kan jag inte påstå mig ha varit.
jag bara öppnar gamla texter
som skrämmer.
jag vill inte tänka.
på andra årtionden.
eller om att ge saker tid.
för det finns ingen tid att ge
när man inte hinner med
eller räcker till.
och jag drömmer om ugnar som brinner
och antikvariat som säljer böcker om dylan och guevara.
sedan vaknar jag och himlen utanför mitt fönster
är vackert klarblå
kring den gigantiska, klargröna trädkronan
utvilad.
ger man saker tid medan man sover?
hur länge ska man sova?

impulsbio 3/2010.

Jag hade precis slagit mig ner under en brännhet sol på balkongen med ytterligare en Ulf Lundellare, när jag hörde telefonen ringa inne i lägenheten.
Det var Natu och Natu ville på bio. Okej, sa jag.
"Men gå sen så du e där i tid!" sa hon.
"Jo jo", sa jag.
Jag drog fram dammsugaren, dammsög, visserligen slarvigare än vad jag ursprungligen tänkt, och nu skriver jag det här fast jag redan borde vara på väg. Tänk så hon känner mig väl.
Nu springer jag. Tja!

josefines visdom.

Förra veckans onsdagskväll satt jag och Josefine i min bil på gården. Vi delade en Tupla och pratade om olika saker och människor och år.
Hon sa något jag aldrig tidigare tänkt på. Hon sa att jag egentligen har mycket "bättre" urvalsgrupp än andra när jag söker karar, eftersom alla ytliga fånar som fruktar dallare och avvikande gångstilar automatiskt faller bort.
"Så du kommer ju att hitt nån jättebra sen då du gör det."

Ja, kanske. Tanken var fin. Jag gillade den.

ibland får jag nytt hår.

jag tröttnade på mitt blonda rufshår med den ojämna, grådaskiga originalfärgen under och i botten. usch. så jag kallade på natu. och hon lyckades igen. jag är så glad att jag har en kompis som är bra på sånt där. dessutom klippte hon min pannlugg rak.


nu är jag rödbrun. det var meningen att slingorna skulle bli blonda men de blev nästan lite ljusrosa. det gör ingenting. men jag hoppas hoppas hoppas att det inte går som med mitt rosa hår. det höll i sig i typ två veckor och sen blev allt äckligt.
heja heja heja mitt nya hår.
sen satt vi på en bänk i parken och hon berättade om helsingfors.
vi gick till mig och mitt på övergångsstället brakade dallarn ihop, igen.
vi hämtade bazooka som vi körde till mcdonalds och sen skruvade han ihop den, igen.

fina människors födelsedag.

Min far, lite på femtio...

och brorsdotter, 5 år! Grattis och hurra!

Jag ringde båda dessa människor idag. Den yngre hade bland annat fått en pysselbok.
Jag vet inte varför jag började tänka på det när jag var ute och gick. Men det gjorde jag. Och det i sin tur förde tankarna vidare till alfabetet. Varför finns det egentligen? Jag kommer ihåg en gång i lågstadiet när vi skulle kunna det utantill. För en kille gick det inte alls. Han kom av sig på samma ställe varje gång. Knasigt att det finns en så bestämd ordning på det när vi ändå bara skriver och slänger om bokstäverna hur som helst. Fast det ska ju i och för sig också göras på ett visst sätt för att göras rätt. Vem bestämde allt?

Hejdå, hälsningar första juni-flummaren.

vad som hänt ikväll.

Jag kollade igenom min bilddagbok från förra våren och sommaren. Oj vad jag skrattade. Den här sommaren ska bli minst lika bra!

Natu ringde ikväll. Hon har nu umgåtts fem dagar i Helsingfors med sin internetdejt från London. När hon ringde satt hon på tåget på väg hem. Hon sa att han var jättebra och älskade henne för den hon var, "vittu ja kan äta va jag vill å gå omkring å rapa å allt å han älskar mig ändå". Men, hon var inte nöjd med hans mage. Det var något fel med den. Bullig tror jag hon sa. Jag försökte förklara att alla har skavanker och att en mage inte är något hon kan haka upp sig på. Att hon säkert ångrar sig om hon dumpar honom för en sådan sak.
I ganska exakt samma ålder som hon är nu upplevde jag ganska exakt samma sak. Inte om nån mage direkt, men om massa saker som man om några år inser att inte spelar ens en liten roll. Man är så förvirrad ännu i den där åldern. Fast det kanske jag tycker att jag var nu om tre år. Och om sex år tycker jag att jag var det för tre år sen. Och så vidare. Förvirrad forever.
I alla fall så kommer dejten till Vasa i juli och då får jag träffa honom, hurra. Undrar vad jag ska säga. Nånej, jag undrar inte.

Jag var också ute på promenad ikväll. ("vafö vittu for du ut å gå? for du bara helt ensam?" brukar Natu förresten fråga) Plötsligt kom en kärring bakifrån. Hon började undra massa saker om dallarn, varför jag går "fel väg" och varför jag har såna där hjul på den, är det för att jag ska få mera motion?
Jag bara hoppades att det snabbt skulle ta slut. Men nej.
Hon brukade se mig ibland på stan. Och jag borde nog skaffa annan typ av hjul, det kostar inget. Jag sa att det alltid har varit såhär. Världen ändras, sa hon, du har inte alltid haft dom där solglasögonen heller. Nej, dom är ganska nya, sa jag. Och vackra, fortsatte hon. Har jag kamrater? Varför är dom inte med mig ikväll? Är jag ofta ute på promenad? Hon hade städat huset idag. Vi ska hälsa om vi ses nångång! Javisst javisst javisst, Gunvor, javisst.
Hon lät väldigt, väldigt mycket som hyla-enhörningen i Pleppo.