HÄSTAR.

Nu har jag insett det. Hästar är fantastiskt fina djur. Jag blir alldeles svag genast jag ser en nuförtiden. Jag vet inte hur gammal var när jag började rida, men jag var inte gammal alls. Kanske tre år. Sedan fortsatte hela grejen som terapi fram tills det att jag var tretton år och tröttnade på allt. Speciellt hästarna. Hur tänkte jag? De är ju kloka och vackra.
Men nu är grejen den att jag, som ni säkert är kapabla att räkna ut, inte suttit på en hästrygg på snart sju år. Det här betyder att jag knappast lyckas sätta mig på en igen, utan att dö, eftersom mina muskler på insidan av låren under dessa hästfria år antagligen blivit så mycket kortare och mer spända.
Jag är övertygad om att det vore en hiskeligt bra träning, eftersom det är just de där musklerna som är jävligast och mest spända som tänjs ut. Men jag borde ju typ börja på någon slags ponny för att mina ben alls ska ha någon chans. Men en ponny tål ju typ 30 kilo? Finns det ens någon typ av "terapiridning", eller åtminstone lugna och pålitliga hästar i denna stad?

Jag saknar Milton. Han var den klokaste och bästa häst jag nånsin ridit. Han fattade allt. Genast jag satt ens lite snett så stannade han. Finis! Jag undrar var han är idag. Åååh.