3 november, årets första god jul-hälsning.

Idag har jag hälsat på Carro i Jakobs stad. Vi tittade på roliga bilder och människor. Sen gick vi på pizza. Och lightsortin. När Carro gick på toaletten sa mannen som satt vid bordet mittemot hej. "Hej hej" sa jag och trodde han var en uppgiven desperat gammal man. Men så sa han:

- Du e från Pensala visst?
- Jaa, ho visst do he?
- Jag e pensionär nu för tiden.
- Jaha... (Det besvarade verkligen min fråga...)
- Å annars går det bra? Livet leker?
- Joo, joo.
- God fortsättning!
- Jepp, tack detsamma...

Här börjar jag memorera hans utseende och röst, för att sedan kunna förklara för pappa i hopp om att han kanske vet vem denna underliga främling är. Det måste ju vara någon vi vet eftersom han visste vem jag var.

Tyst och stilla betraktar jag honom. Och plötsligt. Plötsligt vet jag vem det är; det är busschauffören!
Den sura, arga busschauffören. Som förut när mommo åkte buss till oss allt som oftast kom för tidigt, vilket såklart resulterade i att hon missade den. Som aldrig accepterade våra busskort. Som en gång körde en halv kilometer för långt ifrån Carros och min hållplats här i byn när vi skulle av. Som en gång inte såg mig och pappa när vi väntade på bussen på samma hållplats och jag skulle till Vasa. Han körde jättelångt innan han till slut märkte, bromsade in och backade. Då blev pappa arg och skrek åt honom och frågade om han inte ser människor. Det var senaste gång jag såg chauffören.

Och så idag, då passar det plötsligt att vara trevlig. När han gick kom han förbi vårt bord och önskade oss "god jul, om int vi ses före det!". Jag undrar var han hade tänkt att han skulle se oss, om han ändå är pensionär nu? Vi hade inte setts på bussen på två år heller

min man mumin & 24 luckor.

På Citymarket idag såg jag en julkalender. Eller flera. Men jag blev uppslukad av en variant. Den med Mumin. Och det var inte en Mumin-chokladkalender som jag brukar ha, utan en med saker. 24 Muminsaker. Tänk så spännande! Presenter! Som påskäggen i våras fast en hel kalender. Jag tror jag får euforiutbrott. Ludde såg en Lego-kalender han ville ha. Så stod vi där. Jag tittade på priset. Snopet satte jag tillbaka kalendern på hyllan och sa "ja måst nåo fråg papp om ja kan få denhär....", som en sjuåring ungefär. Men så gör man ju bara inte. Inte en Muminkalender när man är tjugo bast. Pengar till läkarräkningar när det tryter, ja, men där drar jag gränsen.

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Den finns ju inte i Sverige. Jag vill inte vara i Sverige ända fram till jul utan Mumin. Mumin är The Man. Å andra sidan är det inte den klokaste investering av en fattig student. Kanske jag ska leva på makaroner och jobba lite extra under jullovet. Jag kommer att ångra mig som en isbjörn om jag inte köper den.

nä förlåt, det var ett skämt.

orkar inte med den där listan. det borde jag ju ha förstått redan igår. jag lär nog skriva om alla sakerna i alla fall. orka göra allt i speciella inlägg. hoppas jag är förlåten.

jag lyssnar på jazz. det är fint. jag har lunchat med min gamla klassbästis simon. han fick ägg på sin pizza. han gillar ägg. gick runt på stan. köpte lite julklappar. träffade ludde på citymarket. for till polisen med andra skedet-pappren. körde till vörå och kusin. fick låna en bok med pjäser skriven av en norrman. den ska jag läsa ikväll. vi åt tacos. rev ost. omöjligt att säga om det skulle räcka. det räckte. och jag undrar om känslor kan dansa och varför lars winnerbäck är så bra och varför det är så enkelt att bli den som är fel och VAD VI FÅR FÖR MAT AV BIBBI PÅ TORSDAG!

Day 01 – Introduce yourself

Nu har vi november på besök. Han (eller hon om ni vill, men det är en han, jag är säker) innehåller 30 dagar, och under dessa skall jag varje dag skriva konstiga texter från en lista jag hittade. Vet inte riktigt varför, men vissa dagar verkade roliga.

Nåja, dag 1, och jag ska introducera mig själv.
Jag föddes lite halvtragiskt tidigt i Tammerfors den där hösten för 20 år sen, ni minns. Uppenbarligen överlevde jag och det är roligt tycker jag. Min kropp förblev lite trög efter tumulten, men hjärnan funkar helt okej. Pratade som 1-åring, lärde mig läsa och gå som 4-åring, men lärde mig aldrig räkna. Växte upp i en liten by med en familj och alla möjliga djur, allt från kalkoner och grisar (två) till katter och vandrande pinnar. Gick lågstadiet i den lilla byskolan. Sedan högstadiet på en plats som aldrig föll mig i smaken. Dum som jag var fortsatte jag gymnasiet på samma ställe, och jag har aldrig varit så vilsen och nedstämd. Allt har ett slut, och jag kunde flytta bort till ett bättre ställe, där jag andades kreativitet ett år. Numera håller jag till i södra delarna av Sverige, där jag studerar litteraturvetenskap. När jag inte gör det spelar jag gitarr och skriver absurda texter och drömmer om kultur och träffar människor och börjar ibland skratta plötsligt. Jag tycker att ris är gott och jag skulle vilja släppa en diktsamling.

fest på esplanad i stad.

jonathan hade ett party för att han flyttade in i sin lägenhet.
som gåva skulle jag tillsammans med vinflaskan från sydafrika överräcka ett paket med mintsortin. sorten fanns ingenstans.
vi lekte mest "ett ord i gången-sagan" blev allt möjligt roligt med kvevlax sparbank och fiskar och mumintroll och bamse och mormor och morfar som snurrade på wc. roligast var killen med någon typ av koncentrationssvårigheter som alltid kom med det mest oväntade och ibland felaktiga ordet.
på slutet lekte vi lapp i pannan. jonathan var skalman och frågade "e jag yngre än 30?" varpå carro svarade "svårt ti säg... i bästa fall."

idag lunchade jag med natu i stan. jag fick världens största kram. den behövde jag. det bästa med natu är att det är så lätt och skönt att prata med henne.
vi satte oss vid bordet och hon frågade genast:

- hu går de me hande killen din?
- åt hell, hu går e me dina? (notera pluralis!)
- nå va vittu tror du, åt helvete förstås.

och så fick jag höra en halv bibel men jag har saknat det så det var bra.
jag kunde påbörja en mening om diverse incidenter i mitt liv och hon hajade händelsens huvudperson utan ens minsta ledtråd. en del är hon skicklig eller så består mitt liv av för få personer eller så är jag bara enkel i mitt tankesätt.

ikväll dansar jag i min säng.
det är roligt.

JA HATAR MINT!

Det här är jag och jag är nyss hemkommen från humorgalan. Såhär är humöret då. 15 euro i kattstjärten.

NÅNÄ, IDALAVIDA SKOJAR IGEN.
Mer såhär.

"JA HATAR MINT!!"

Jag skrattade nästan ihjäl mig kan jag lova. Mascara fanns nedanför mitt ena öga när jag kom ut och magen gör ännu ont. Visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen ibland när det inte gick att sluta skratta. Fast jag var väl nog på rätt ställe ändå.
I första akten var Ahmed & Ahmed bäst. Sen kom både Kaj och Kara-tv och tryckte på mina skrattknappar. 10 euros också men det hade jag sett förut. Den blev ju inte sämre för det men satte kanske inte lika djupa spår eller hur jag nu ska uttrycka mig graciösast. Förutom Facebook-sketchen. Gud gillar detta. Och vandringsevenemanget alltså. Och så fick jag höra Rolling Stones-imitationen igen. Gotta love it säger jag bara.

5. "Man behöver en fläkt å en hälla "
4. "HA DO KÖÖPT MINTSORTIN?!"
3. "Vi får låt sjölv tå å itt ha na trää som låtär"
2. "Ja såå it framträdandi fö ja va tidee bakom tepani"
1. "Kan jo it säg naa tå ni bara skrattar."

PLUS blommig falukorv. Jag fick andnöd. På ett bra sätt.

Blir det nånsin fler föreställningar så ÅK! Det var värt varenda cent, det var till och med värt ett missat Idol. Jag är så glad att någon tar sig tid att ordna såna här typer av tillställningar också på mindre orter. Det är på skoj men ändå på allvar. Vacker blandning. Som oftast saknas. Så som det ska vara. Inget konstlat "fy faaan no måst vi göra dehär iår igen". Det är sånt här som behövs. Tack.

Nu ska jag sova, även om jag alltid finner det svårt på grund av konstiga euforiska attacker som alltid infinner sig efter teaterpjäser eller annan fin kultur. 06.30 ska jag vara på plats hos sovande systerbarn. Vilka jag sedan skall barnvakta hela dagen. Efteråt inflyttningsfest hos Jonathan!

om man vore frass och hette ove.

ikväll har jag hälsat på bror min med familj.
där fanns alla tre barn som jag lämnade dem i källaren framför tv:n i somras, fast större.
arvid kunde stå och krypa och allt möjligt.
synd att jag lämnade kamerasladden i sverige. jag skall regna bilder när jag kommer tillbaka.
och så fanns där en pytteliten, grå frass. han hette ove och var den finaste katt (eller ja, frass) jag sett på länge.
bror min hade huvudvärk som han trodde kom av att han ätit för mycket fisk. det blir inte mer min bror än så. han hade också ett roligt skämt om mig som sjuk människa men jag låter det förbli oskrivet med all respekt för människor som är drabbade på riktigt.
jag drag viisasten teetä eller tee eller vad det heter på finska. med hopp om att bli vis.

imorgon: den ack så efterlängtade humorgalan! ikväll har jag sprungit runt i köket som en hund och längtat. jag har längtat sedan måndagen när jag fick våra platser.
innan den funderar jag på en snabb resa till stan för att inhandla present.

saker man gör hemma.

man sover helt okej länge. kanske med stickasockona.
man hör, i det magiska stadiet mellan sömn och vakenhet, traktorer och människor som pratar utanför.
man äter RÅGBRÖD med från gårkvällens kvällsfika uppskurna saltgurkor.
man hälsar på folk på vägarna.
man andas en annan luft.
man använder en lite skarpare säng.
man ligger i soffan och ser på tv och löser korsord.
man har en pappa som kommer hem och eldar i spisen.
man mottar ett samtal från en gullig gammal jobbarkompis som ringer och saknar en.
man blir varm i hjärta och hjärna.
man äger en bil som man kan köra till oravais och köpa frukter med om man blir sugen.
man är förstås inte försedd med en 10 cent när mannen i kassan undrar.
man betraktar massa småkillar som plötsligt är stora.
man kör förbi ett hus som lyser.
man ser ut som en typisk 20-åring i spegeln.
man tycker det är väldigt fint och skönt också men
man längtar lite till studiestaden ibland.

nu behöver jag inte förnya körkortet förrän jag är 70 år.

Igår vaknade jag på golvet i min gamla lägenhet 06:15. Det första jag hörde var "voi jävla vitun andra skedet". Det var rätt sagt. Vi körde iväg och det var så kallt att jag var tvungen att skrapa rutorna. Oktober sköter sig med bravur...
Framme var det typ ingen annan där. Sedan kom en bonde, det hörde vi redan på motorn. Och några till med tiden. Blev indelade i två grupper, fick massa info om bilstolar (öh), bälten och diverse grejer. Fick pröva en bil som snurrade runt och stannade upp och ner, vilken man sedan skulle kliva ur.

Efteråt var det dags för den fruktade halkbanan. Jag fick sitta på när en av lärarna demonstrerade hur det kunde gå om man styrde ratten för mycket, bara för att jag inte skulle behöva stå så länge i halkan. Vad skrämd jag blev. Var hundra på att jag kommer att köra till skogs. Vi sladdade typ 5 centimeter ifrån gröna guldet. I olika hastigheter.

Det var med skakande ben jag bytte bil till min egen och ställde mig i kö i min grupp. Vi skulle köra i typ 30 och 40 och 45 och bromsa när vi kom till koner, och försöka styra in mellan nästa par av koner. Det gick ganska bra. Läraren sa att mina bromsar är bra. Kurvan och att bromsa där var lite svårare. Sen såg vi på älgkrockade bilar och jag blev lite rädd. Teorin var tråkig och två timmar. Men det gick bra, jag lever och jag är en andra skedets kvinna.

Jag och Serne firade meriten på Arnolds. Därefter körde jag till Jossan. Vi funderade på saker och sedan for vi till Ollis med Benjamin. Vi spelade Alias med Anders, Samuel, Farzan och Juho. Jossan, Benjamin och jag vann. Hurra hurra. Efter midnatt skjutsade jag hem övriga delar av vinnarlaget och fortsatte mot den bästa av byar.

Jag har aldrig varit så rädd och försiktig i min bil förut. Det var halt. Det var mörkt. Det var dimma. Bilskolan hade precis visat en uppstoppad älg och en av en sådan skrotad bil. När finns det som mest älgar? Nu. På hösten. Under jakten. I skymningen. Hinner man se dom då? Bara på ögonen. Fy kattsvans. Tror jag körde 70 hela vägen. Men hem kom jag, drygt en timme senare.

Idag har jag äntligen träffat Edward och Ellen. Hämtade dom på dagis. Vi läste böcker och tog bilder och busade och såg på Nalle Puh och så skulle Ellen skida men vi hittade inga skidor. "Ida skida... Ida kan inte skida, för hon har så krokiga ben."

Imorgon ska jag hälsa på resten av mina syskonbarn.

Hallå där kött och blåbär!

Serne här. Jag vet inte om vi har hört men Ida och jag har fått Sean Bananfeber. Alla vill ha en bit av Sean liksom! Vi skriver i varandras bloggar och lyssnar på Puss puss, annars går det ju inte..

Anledningen till att hon är här är att vi imorgon bitti ska sätta oss i våra bilar och brumma iväg och halka. Halka till skogs! Tänk om man halkar av banan? Sean Banan.

Ikväll har vi diskat, handlat Pätkis vid ABC och ätit hesehamburgare. Hesas hungrigaste hurri. Och lyssnat på Sean. Kolla på den här videon. Killen behöver uppenbarligen hjälp men gosh darn it I'm not gonna give it to him.

till vasa.

Nu far jag till Vasa. Till Serne. Till min gamla lägenhet. Vi ska på halkbanan i andra skedet imorgon bitti. Vad tycker man om det? Fifäään. Men det ska väl gå bra, förutom att jag kommer tappa behärskningen på bilen, vilken som en följd av detta snurrar till skogs. Jobbigt, tycker jag då.

Förresten så är det min kusins födelsedag idag! Alla säger grattis och läser hennes fina blogg!

Hejtå.

HEJ ALLTIHOP.

Nu är jag hemma. I den bästa av byar. Kom hit igår, slängde in väskorna och speed-sov i några timmmar. Sen tog jag bilen till den bästa av städer. Träffade Carro och Jonathan vilket jag inte gjort på evigheter. Vi gick till Vöråstan på en fest, lite mot segare hållet. Men det var skönt ändå. Cirka klockan tre körde vi iväg till ABC, där jag åt Pätkis. Och där vi hittade en chokladpudding på golvet och där dallarn gick sönder och där jag och Lindfors var fast under en "jävla sparkcykel". Ni kan ju gissa vad det var.

Åh vad jag har saknat Vasa. Åh åh åh. Trötta återvände vi till Jonathans tvåa där jag lånade soffan. Precis innan jag skulle sova hörde jag Jonathan från sovrummet: "ska vi kom å be en gonattbön?". Allt var alltså sig likt och ibland blir jag alldeles varm i kroppen när jag tänker på vilka roliga vänner jag har. Jag fick en liten fin en, sedan spelade han en psalm på pianot. Jag ville skratta ihjäl mig.

Idag har vi sett på Idol, Bonde och ätit kinamat. Tog med mig Carro till den av bästa av byar. Här har jag lekt lite taxi till grannbyn, eller kommunen, eller något.

Något storartat har också hänt.
Jag, pappa och pappas kvinna satt vid köksbordet. De drack te. Jag berättade om mina lärare. Sedan nämnde jag något om mina skriverier. Pappa började ju förstås skratta lite sådär. Ni vet. Han har ju aldrig egentligen trott på mig. Han är negativ och allt jag gör är i princip, på sätt eller annat, lite fel. Jag förberedde på det värsta och mest troliga en stund. Sedan sa jag: "Snälla pappa, kan itt do läsa en dikt ja ha skriva?"
"Jå, nåo kan ja he!" sa han.
"Bra. Ja gar ett datorn."

Jag visade honom min favorit som heter Istället för en drink. Han läste upp den högt och jag började skratta. Jag har aldrig förut hört högläsning av mina verk. Han och kvinnan gillade. Sedan gick han neråt lite i min blogg. "Ha do skriva dehär å?"
Han log lite och sa att det finns mycket att läsa här.
Sedan visade jag honom favorit nummer två, Från femvåningshusets sjunde våning.
Han läste också den högt. Sedan sa han "Jaa he e nåo liti kneepit dehär."

(Och när kvinnan sa att jag ska fortsätta höll han med.)

Märkligt.

live från havet.

Nu är jag på båten. Har ganska tråkigt. Funkar inte att se på Idol, vilket jag hade tänkt. Tydligen är det bara inom Sverige. Jag är nog inom Sverige ännu, men min Spotifyreklam är norsk så man kan ju undra lite. Satte mig själv på shoppingförbud i Taxfree också. Bara lite drickbart inför eventuellt kommande fester.

För någon dag sedan berättade min klasskompis Emely att det första hon minns av mig är mitt leende. Jag får ofta höra något om det. Jag vet inte men jag hoppas det är bra.
För idag på bussen satt jag bredvid en sån där som jag är rädd för. En sån där som är helt kall och stel och inte rör på munnen alls. Usch. Jag vågade knappt tugga min Daim utan att få arga blicken av varelsen. Borde ha flinat upp mig lite åt henne också, kanske det hade hjälpt.

På centralen satt jag bara och stirrade. Fanns liksom inte så mycket att göra. Läste lite. Hörde den första riktiga finlandssvenskan på två månade och AJ AJ SÅ VACKER DEN ÄR.
Bussen kom. Jag satte mig på den och kom slutligen och utan problem hit. Här är jag nu. Bland massa människor och femtio olika nationaliteter. En gammal klassgångare från högstadiet bland annat. Tyckte väl det på LJUUDI. Man tycker ju att jag kunde ha fått ett hej men tydligen ändras vissa människor aldrig. Egentligen är det ganska fascinerande att se.

Var lite modig idag också. Det lönar sig ibland. Tänker inte gå så långt att jag skriver ut smileys, men ni kan tänka er att ni ser en glad sådan nu. Nu. Här.

Två veckor går väl snabbt?

förresten, sa hästen som vigdes av prästen.

Angående om rimmen i dikten som jag nämnde för en tid sedan. Väg, steg, veta och mäta.

Jag hade rätt. Det rimmar. Fick medhåll av mister lärare. Jag blev jätteförvånad. (Nånä.)

Fniss, fniss.

dagen innan idalavida reste hem.

Fick en chock när jag vred om låset och öppnade dörren idag. Hela campus var vitt. Vitt. Av snö. I saamarin lokakuu. Men vad kunde jag göra. Styrde dallarn mot skolan där klassen satt kring ett bord utanför klassrummet som var öppet. När vi sedan hade gått in analyserade vi A very short story och jag känner mig alltid så underintelligent.

Efteråt tog jag, Emely, Ewa, Julia och Sofie bussen till stan och till pizzerian. Firade Emely 19 år sådär lite i förskott. Det var gott. Och roligt. GÖTT, som de säger här. Vi satt där länge. Smidde festplaner och pratade om tidiga minnen från kursens början.

Hemma igen gick jag till biblioteket och bannades åt att litteraturens klassiker 9 fortfarande är utlånad. Köpte lite färdkost till morgondagens långa resa och packade.

Imorgon stiger jag på bussen som tar mig till Stockholm. Därifrån tar jag sedan en anslutningsbuss till Viking Line-hamnen. Båten i sin tur, tar mig till Åbo, där jag slutligen väljer
bussen från plattform 7, som för mig till mitt älskade Vasa.
Vet ännu inte om jag fortsätter resan med ytterligare en buss, vilken skulle ta mig till Oravais, varifrån jag sedan tvingas tigga skjuts till mitt också älskade Pensala, eller om jag stannar i Vasa för en liten inflyttningsfest.
Båda lockar. Jag saknar ju människorna och festerna. Men jag kommer förmodligen att vara ganska slutkörd. Men den som lever får se!

Ring mig alla små söta finntroll, för nu kommer jag hem, och stannar ganska länge!
(Även om det här mer och mer på sätt och vis börjar kännas som mitt hem nu... Men ändå!)

dear mrs president.

Det sägs att det snöar här i södern nu också. Men Emely är rolig ändå. Vi pratade om alliansen och så frågade hon plötsligt:

på tal om annat, är er president vettig?

Jag fick ett skrattanfall av det plötsliga. Visste inte riktigt vad jag skulle säga. Men nog ska man väl ändå säga ja. Hon lär ju gilla jazz dessutom.

saknar jag?

jag saknar julshowen.
jag saknar all tid.
jag saknar luften.
jag saknar tankesättet.
jag saknar alla idéer som bara kom.
jag saknar friheten och
jag saknar hela hobbyskåpet.

jag ska köpa upp hela tiimari när jag kommer hem och dra hit allt.

men ibland vill jag bara skratta.
fast jag knappt har en röst.
det är skönt att hosta så länge det inte river i hjärnan.

jag är glad att jag är bra på att anpassa mig.
och jag är glad att det är här jag är nu.

alla hjälper ida.

kände mig tvungen att gå till skolan idag i alla fall, eftersom jag ändå missar hela nästa vecka. vår nya lärare är dessutom jättesträng och ger oss uppgifter om vi inte är där. det gick ju men det var ju svårt att fokusera ju. jag förstod ju liksom inte så mycket. hjärnan svällde och hade spasmer ju. halsen hade ju problem. jag satt ju mest bara där ju. men jag slapp ju få frånvaro ju.

idag och på den lediga morgondagen ska jag fokusera på en sak: bli frisk. på torsdag efter skolan ska jag och några i min klass fira emely som fyller år snart. på fredag tar jag båten hem.

MEN NU BEHÖVER JAG HJÄLP. jag behöver ett bra drama. alltså ett skådespel. jag ska inte bara vila min feta röv hemma i finland, ser ni. alla säger ett! ni får säga vad som helst så länge det är bra och inte är den lilla sjöjungfrun av allas vår älskade dansk.
jag funderade på att pressa läraren lite och ta fannys första liv. men jag vet inte. hjälp mig.

en febers kreation.

och plötsligt kom febern.
utan att ens hälsa.
jag ogillar otrevliga
människor
febrar
apor
katter
och busschaufförer.
det är en ohövlig sort för det känns som att hjärnan är på väg ut.
och jag nästan flyger lite.

allt annat gör ont så jag ligger här och vågar inte trycka på Sänd.
jag tror jag tänker att det också gör ont.
men jag måste sluta vara 16 år.
för jag är egentligen ganska
modig

sa dom
någonstans.

och så kom decemberkvällen i oktober och sa att
jag måste sluta med känslor.
jag måste sluta skita i vad dikter handlar om
så länge dom känns.
för det kanske inte är så det är.
dom kanske inte känns och ska inte kännas och ingenting någonsin har känts.
då är jag död. hejdå.
men jag bara undrar ju
hur du egentligen mår
och vilken slags kärlek du får.
förlåt då.

och förlåt bellman och swedenborg för att jag inte fattar vad ni skriver ikväll.
jag är inte riktigt hel
på friskhet
och känslor.

-jag blir förmorrad! -du svor! - å du irriterar! -jassååå!

idag hoppade jag och ellen på bussen in till stan. gick på bio. mumintrollet och kometjakten. den var rolig. en liten besvikelse dock att skarsgårdarna gör rösterna i den engelska versionen. men andré wickström gjorde sniffs röst, det kunde inte bli bättre tror jag.
men muminmamman (vem det nu var) misslyckades lite med finlandssvenskan här och var. till och med ellen hörde det.

på tal om finlandssvenska frågade emely igår om det finns nåt band som sjunger på finlandssvenska. sås och kopp, sa jag. så började jag lyssna igen för första gången på 13 år och det är egentligen ganska kul.


så där annars kan jag inte sluta fnissa.
det är något någonstans i magen.
tror jag.
hihihihi.

fnissar inte åt att jag ska åka hem dock.
snarare åt att jag kommer tillbaka.
hihihihihi.