italy vs helsinki.

Här sitter jag, mitt i natten. Trött men förväntansfull. Måste hålla mig vaken för halv 3 ska jag hämtas upp utanför Ica.

Därifrån ska jag köras i en Jeep till Kastrup och därifrån ska jag, och 5 andra, flygas till Italien. I Badolato i söder ska vi gå en kurs som heter Teater, sociala medier och mångfald. Jag är mest intresserad av det första, men allt ska bli kul.

I somras när jag var hos min sändarorganisation för att lämna in biljetter och kvitton från Wien fick jag nys om denna resa, så jag ansökte och blev antagen. Ska bli lite skönt att ha några svenskar med sig denna gång, även om jag inte känner resenärerna i fråga. Jag gillar ju svenskar, fast jag går hårt åt vad gäller deras allmänbildning om grannlandet i öst.

Så ja, tack livet för möjligheten, tack EU för finansiering och tack jag själv för mod. Vi ses om en vecka!

en liten film.

Jag har gjort en film om mina framsteg med elektroderna som jag har haft nu sedan i somras. Tänkte att det var på tiden. Har klippt och fixat (och svurit) i två kvällar nu. Uppfinnaren himself såg filmen igår och gav fin respons. Värmde mitt finlandshjärta.

Tio minuter av framsteg, baksteg och så lite dans. Var goda.

wien del 3 (av 3).

I lokalen där vi spelade teater fanns en liten pojke som var den sötaste någonsin sett. Så social, så glad, så klok. Han tog koncentrationen från oss under repetitionerna ibland men det var okej. "My sooon!" utbrast italienskan med sin accent varje gång hon såg honom.

Jag var lycklig över att kunna kommunicera med honom på behjälplig tyska. Han förklarade så lugnt för mig att han inte kan någon engelska ännu, men att han kommer att lära sig när han blir äldre. Jag ville bara ta med honom hem. Under genrepet satt han snällt och tyst på första raden (som vår enda åskådare). När vi dansade till La Bamba i slutet tog vi med honom på scenen och det var så harmoniskt alltihop.

Efter föreställningen bjöd organisationen på öl och det var gott. Det här är jag och min vän Carlos, som jag minsann ska hälsa på i Mexiko någon gång i mitt liv. Vi hade så roligt och det var något med hans humor. I festlokalen efter teatern spelade ett band från Sydamerika. Dom spelade La Bamba på allas begäran (det blev typ lägrets låt) och jag dansade till den i 10 minuter helt hämningslöst. Hade lätt kunnat fortsätta 10 till. Ville aldrig sluta. En man kom fram och sa "Actually you are one of the best dancers in here" och jag undrade om han inte överdrev lite nu. 

 Sista kvällen bjöd organisationen på restaurang. Jag ska meddela att en Wienerschnitzel aldrig har smakat godare. Vi fick ju mat varje dag, men det blev väldigt mycket couscous, pasta och ris. Grönsaker, billig mat, inte mycket kött. Förståeligt och givetvis ätbart, inget fel alls, men herregud så gott det var med biff.

 Efteråt gick vi och satte oss på en gata jag inte kan beskriva. Den var liksom full av folk som bara satt där. Ingen verkade känna någon, men tillika verkade alla känna alla. Man bara satt där, pratade och drack öl. Skön stämning.

Jag tog mitt sista glas Wienvin. Jag vet inte om ni vet hur engelska med österrikisk brytning låter, men det är ungefär som släpig, pårökt danska. En man i 30-årsåldern som studerade till biolog kom fram och frågade mig "WAAAJ DO YOU HÄÄÄV A HÄÄÄNDICAP?". Det lät roligt. Sen gick vi alla hem och grät och tog farväl av varandra.

Här är vi allihopa. Hitta den bleka finländaren om ni kan. Tack alla som möjliggjorde denna resa och gjorde den till vad den blev. Gracias und danke. 

måndagshjärna.

Har tänkt mycket på folk som t.ex. sitter i rullstol eller har annat (funktions)hinder och sen säger dom att dom är "precis som alla andra". Så klart dom inte är. Ingen är väl som någon annan.

Om man dessutom presenterar sig som "precis som alla andra" börjar ju åhörarna genast leta efter det som gör att dom väljer att understryka det. Man kan ju typ inte ses som "alla andra" efter det. Och vem är ens "alla andra" att vilja gruppera sig med. Förstår icke. 

Förstår inte mycket annat heller men idag hade vi föreläsning om genus och makt och det var intressant. Vi pratade om hen och jag, som sa att jag hade bott 20 år i Finland och kände mig skitgammal, fick prata lite om hän. 

Började fundera över hur gärna karlakarlarna i Suomi kanske skulle vilja ha ett han-ord att identifiera sig med. Men det har dom inte för alla är hän. Är det så rätt då. 

Nu ska jag ta en tupplur innan jag tänker för mycket på denna märkliga värld. I fredags hade jag förresten redovisning och det var första gången i hela mitt liv som jag inte var nervös. Det är lätt för lärarna att säga "Ta med dig det här!" när det har gått bra, när dom inte vet hur det känns i kroppen och i hjärnan fast det nu kanske gick helt ok. Men fredagen ska jag ta med mig, för den gick utmärkt både utåt och inåt. Godnatt. 

hur långt.

Folk frågar ofta mig hur långt jag orkar gå. "Hur långt som helst" brukar jag svara, dels för att det delvis är sant och dels för att jag tycker frågan är ganska dålig. "Hehehehe" fnissar frågeställaren oftast lite nervöst. Tror att jag skojar.

Jag skojar ofta, men inte om det. Ska jag någonstans så orkar jag ta mig dit. Om jag bestämmer det. Faktiskt så är det ofta så att när jag promenerar i grupp med andra så är det sällan jag som ber om en vilopaus. Andra gör det oftast före.

Och idag har jag till exempel gått 9 kilometer och simmat 1 kilometer. Så det kan ni komma ihåg nästa gång ni frågar hur mycket jag orkar. Har ingen vilodag jag. I alla fall inte idag.

mardröm.

Hej, nu har jag haft min fest och det kan hända att jag är lite berusad men jag tror att jag kommer att kunna hantera morgondagen och det känns så förbannat skönt.

I alla fall: Jag har världens finaste vänner och jag har fått så roliga och bra presenter att jag är helt rörd. Kanske visar imorgon.

I alla fall 2: Jag kände egentligen bara ett märkligt behov av att skriva av mig så jag tänkte dela med mig av en hemsk dröm jag hade föregående natt.  Jag drömde att jag fick resultatet från tenten i postkolonialism som jag tentade för tre veckor sedan.

Jag fick 7 och ett halvt. Som i högstadiet och gymnasiet. På universitet (åtminstone i Sverige) kan man få underkänt, godkänt eller väl godkänt. Absolut inte 7 och ett halvt. Men det fick jag, och jag började gråta för jag blev så glad. Det var ju över 4 så det var ju godkänt, och med råge.

Men så sa min lärare att jag inte var godkänd för att jag var så dålig annars på kursen. Att jag bara råkade ha tur på tenten. Sen träffade jag en annan elev som också fått resultat. Han fick 6- och han var godkänd och behövde aldrig mer behandla postkolonialismen. Jag skulle ta upp detta till någon högre nivå (typ rektorn) men det hann jag aldrig för jag vaknade. Arg, ledsen och i obalans.

Förbannade dröm. Men sen kom ju mina kompisar så då blev jag glad igen. Få se bara hur det verkliga resultat blir. 10 säkert. 10+.

I alla fall 3: Nu ska jag sova.

synttäribailu.

Ikväll ska jag ha födelsedagsfest. Jag förstår verkligen inte att det är över ett år sedan jag hade min förra. Det känns så nyligen. Och det var så roligt. Och jag hade just börjat känna att jag var på rätt väg. Och jag hade köpt en sjal som jag tyckte (tycker) så mycket om. Och jag visste inte ännu. Riktigt hur det var. Några moment som fastnade från den gången:

En rolig sak: Minns ni ifjol när jag skrev om den roliga mannen som var med i Postkodmiljonären och hade en fråga kvar till miljonen med en livlina kvar? Det sändes på samma dag som jag hade festen. Tyvärr vann han inte dock. Nåja, igår när jag tittade på Postkod var en man med som nu har två frågor kvar till miljonen och två livlinor kvar. Fortsättningen sänds ikväll. Vad är det med mina födelsedagsfester och Postkodmiljonären?

Hoppas allt blir roligt och hoppas att den där mannen vinner. Hej.

nödvändigt idiont.

tog fram min gamla skrivpärm med gamla skriverier
redan då skrev jag om dig, innan jag ens kände dig

jag rycker till, jag tänker men vad fan
jag kontrollerar datumet, jag tänker men vad fan
jag tänker att det är så typiskt mitt liv
jag funderar på om man ens kan kalla det här ett liv men så blir dom arga och skriker
skriker att vad är det ens att ifrågasätta och jag blir trött och tappar kontrollen
berättarjaget är borta, redan här är vi förlorade, farväl

skrev om sommar på vintern
skrev om dig som en nödvändighet fast du var en idiot
skrev om höjdskräck i källare
skrev om vilsenhet i vad som inte ens var en labyrint
skrev om skratten i sorgen och sorgen i skratten
skrev om dig som en nödvändighet fast du var en idiot
skrev om dig som en nödvändighet fast du var en idiot

skrev om dig som en idiot fast du var en nödvändighet.
skrev att jag aldrig någonsin ville mista dig
för att det var det enda som var sant
det enda som skiljde sig
för det här med lögner sköter ju jag galant

skrev om dig som en idiot fast du var en nödvändighet, det bästa jag vet.

23.

bejaka.

Igår i skolan hade vi improvisationsteater. Tydligen har Helge Skoog gått samma kurs. Så nu kan jag skriva det i mitt CV. Eller.

Mycket av det vi gjorde påminde mig om min barndom. På det sätt vi roade oss med 30 kilometer till närmaste "stad".  På det sätt vi skapade våra egna lekar och vår egna värld.

Det viktigaste var i alla fall, när vi spelade igår, att man skulle bejaka. Inte nej. Ja. Annars stannade allting. Och jag tänkte att det är väl så med hela livet ibland, eller ganska ofta. Säg ja. Det leder oftast längre. Nog för att nej är ett bra ord med sina fördelar. Men man kanske kan säga det sen. När man i alla fall har prövat på ja. Man vet aldrig vart det leder, tamefan. Igår var jag både pensionär och brandman inom loppet av 2 minuter. För att man sa ja.

Från och med nu ska jag bejaka mitt lifv. Japp.

wien del 2.

Första lediga helgen åkte vi till Slovakien. Från Wien till Bratislava tog det en timme med buss och det kostade sju euro. Framme kunde man köpa tolvprocentig öl för åttio cent och jag undrade lite. Över allt.  Vi var sex stycken som åkte, och tre av oss åkte senare för att möta upp resterande tre. Vi tre som åkte senare var jag, killen från Wales till höger i bild samt en arg rysk tjej. Förlåt men hon var arg. Jämt. Övervägde att ta ett snack om att vi inte längre krigar men lät bli. I alla fall.

När vi skulle kliva av tåget hann ryskan precis av, medan jag och Wales blev kvar ombord när dörrarna stängdes abrupt och tåget susade iväg. "Henne ser vi aldrig igen" hann jag tänka när hon förbannat och förgäves försökte trycka på knappen som skulle öppna dörren. Efter att vi hoppat av vid nästa station och tagit tåget tillbaka lyckades vi dock hitta henne och dom andra tre.

Väl i Bratislava var en gruppbild det första vi ville ha. 

 Sedan hade vi picknick i en park och drack öl på en pub. Planlös vandring därefter. Fin liten stad, tyckte jag allt. Påminde mig om Tallinn på många vis.

 Eftersom det var varmt (35) svalkade pojkarna på bilden sina ansikten med vatten från brunnen vid statyn. Fem minuter efter det, precis när vi skulle gå vidare, kom en arrogant poliskvinna och sa "PASSPORT" och dom bara okej. "TEN EURO" fortsatte hon. Why, undrade dom. "NO WATER" skrek hon. När dom ville ha en ytterligare förklaring blev hon argare. "NO ENGLISH". Ryskan frågade henne på ryska, och det förstod hon. Däremot var hon för stolt för att kunna svara. "MONEY! NO WATER". Hoppas hon köpte god lunch för sina intjänade 20 euro.

 Bratislava hade finaste turistbussarna jag sett hittills.

När vi kom tillbaka till vårt hus hade vi lite rally med en vagn och sen åkte vi på party. Vilse, så som den enda i gruppen med gundkunskaper (väldigt grund) i tyska fick jag fråga vägen. Ryskan blev arg när jag fick fråga två gånger. Det var någonstans där jag ville fråga om hon kunde tänka sig att låna mig en cigarett. 

"Partyt" var på en pub. Jag satt utanför på en gräsmatta hela natten och ville lära mig spanska. Gick sådär. 

 Här är jag och några andra på äventyr utanför Stefansdomen. Alltså jag har nästan bara bilder från helger. För vet ni vad. På veckorna jobbade vi. Vakna, jobba (går inte att spela teater och tro att man ska hinna fotografera det), åka hem, hänga med gruppen i huset (= inte så mycket att fota förutom varandra).

 Följande helg åkte vi till samma pub, och denna gång gick jag in. Här är jag och den finaste spanska jag träffat. Så lojal och förnuftig. Älskade att vara i samma matlagnings- eller städgrupp som henne. Jag var så trygg och det gick så rätt till allting.

 Även detta en fantastisk människa. Hon var en ledare, men blev mest som en kompis. Åker jag till Österrike igen så är det henne jag träffar. Från dag ett till dag tjugotvå hade vi roligt.

Det roligaste med vänstern var att han innan föreställningen vi gjorde var "tvungen" att dricka öl. Det sa han från första dagen. Att han inte kunde gå upp på scen när det gällde utan öl. När vi kom till lokalen där vi skulle spela på föreställningsdagen hade han glömt att ta med sina pengar. Och regissörerna ville så klart inte låna. Men han kunde ju ändå. Förstås. Hoppas han minns det. Finaste med högern var att han lärde mig hur man hälsar med händerna på franska.

 Jag lånade högerns basker. Han tyckte det var en bra idé, och det tyckte även jag. Då. Sedan tog jag av mig baskern (bra Ida) och raggade upp en kille som egentligen inte alls var min typ. Ingenstans. Jag ville väl bara testa mina gränser utomlands. Vi pratade i två timmar och tidigt märkte jag nog att det inte var riktigt som jag tänkte att jag ville att det skulle vara. Han ville bjuda hem mig och lockade med frukost, men jag skyllde på att jag inte skulle ha hittat hem igen. Bra Ida. "No boyfriend nooooo noooo" sa en spansk ledare om den saken.

 Nästa dag åkte jag och en annan vän till Prater park, en nöjespark. Jag är inte typen som gillar att gå på museum eller se på statyer. I början hade jag lite dåligt samvete för att jag inte "turistade som folk". Men så märkte jag att det fanns en nöjespark. Min resa var gjord. Jag hade funnit mitt mål. Den på bilden ovan var min favorit. Man snurrade runt, hårt och länge och i olika vinklar.

 Sen åkte vi en hemsk (ja, till och med jag tyckte det) karusell som hängde oss upp och ner i evigheter och var alldeles för mycket. Vi började må illa och pausade med picknick i gräset.

 Sen fortsatte vi och jag ville aldrig gå hem. Och i kön till en attraktion spelades Sean Banan. Kände mig lite hemma.

hösten.

Det känns ganska bra att gå runt på ett golv i allt mellan tempo 4,6 och tempo 8,4 och få räkna det som en del av min skoldag. Det känns ganska bra att vi ska varva dagar med föreläsningar och dagar med övningar och dagar när vi ska planera projekt. Det känns ganska bra att jag kom på tanken att söka in till drama och att det nu har börjat.

Sommaren var fantastisk men det känns ganska bra att det blir höst. Jag gillar höst. Jag ser fram emot att en dag i månaden erhålla en summa pengar som jag kan köpa mat för. Att dricka Muminte och äta knäckebröd innan jag lägger mig och sedan vaknar för att gå till en inspirerande skola. Att se på Idol. Jag ser fram emot att få lite rutin (ja faktiskt sa jag det där), inte för mycket, men lite. Börja uppskatta helgerna mer. Fredag. Lördag. Höstlöv, ljus, halsdukar, ishockey, lagom mycket mörker.

Det känns ganska bra att jag har några saker att vänta på denna termin. Bland annat ska min klass på studieresa till Dramaten i december. Det väntar jag jättemycket på. Det, min födelsedag med tillhörande fest, och mycket annat. Kom an, höst. Och stanna gärna tills det blir vår.

Jag vill avsluta med ett citat från vår lärare: "Drama är inte mycket konstigare än livet".

wien del 1.

 En slumpmässigt tagen bild på byggnader och bilar i närheten av där vi bodde.

Vår gata. 

 Ett hus i ett hus. Jag ville gå in. Jag gick inte in.

 Här sov vi. 30 personer i samma sal. Det var varmt kan jag lova.

 Smöri e förrästin rama i Österrike.

 En dag hade vi guidad rundtur i stan. Detta är en staty under vilken judar är begravda.

Hästar. Hästar överallt.

 Guiden var bäst. När fransmännen störde och släpade efter suckade han och sa "Send them to hell!"

 Minns ni förresten Cool-glassarna som tillverkades när jag var barn (på 90-talet)? I Österrike verkar det finnas en motsvarighet som nog är det närmaste man kommer. Jag blev glad.

 Parlamentet. Tror jag. Är själv inget fan av byggnadsbilder i allmänhet.

 Här gick vi varje dag när vi skulle till platsen där vi spelade teater. Det var en saakelis resa varje morgon och varje eftermiddag. Först metro, sen tåg, sen buss. Till sist framme.

Och så Stefansdomen.

the same.

Som bakgrundsbild på min telefon har jag denna bild på min brorsdotter och mig:

I Wien råkade en tjej från Italien se detta när hon gick förbi mig. Sen sa hon med sin grova, italienska brytning "It's the saaaame! It's exactly the same! You look the same!"

"man måste acceptera att man är sjuk"

alltså susanna alakoski finns det någon klokare kvinna

hon pratar om likheten mellan alkoholism och diabetes som jag har tänkt den fast andra vägen och det hemska är att det fortfarande liknar och jag vet inte varför jag kommer så nära allt såntdär. jag gör ju ingenting. det kanske är just det.

hur som helst så vill jag träffa susanna och är fortfarande besviken på att jag inte var medveten om att hon var i stan förra året.

och jo jag ska lägga upp bilder och texter om wien. och stockholm där jag var för snart en vecka sen. i helgen ska jag göra det.

en examen utan extra kryddor tack.

Skrev just tent i postkolonialism för tredje jävla gången. Det är så svårt och jag är så förvirrad och jag är så trött och så uppgiven och så dum för jag har hållit på med detta nu sedan 2011. 2011 förstod jag ännu ingenting, trodde att jag hörde hemma på andra ställen än jag gör och gick på krogen varje helg och trodde jag kunde skriva och det kunde jag väl egentligen men det blev ganska dåligt för jag försökte så mycket. Tvåtusenelva. Det är år sedan det.


Nu är det 2013 och kom inte och säg att jag inte försökte. Är svart om händerna av allt bly och jag satt av hela tiden från åtta imorse till ett idag. SNÄLLA kan jag få slippa det här nu. Jag vet ingenting om Afrika (och är föga intresserad) men snälla. Jag vill ha min examen. Thänks.

sista delen av vårt framträdande i wien.

Vad jag gjorde i Wien var alltså att skapa en teaterföreställning tillsammans med 30 andra. Vi hade ingenting i början, förutom oss själva och våra hjärnor, och 10 dagar senare hade vi en 45 minuter lång föreställning. Det kändes fint att kunna skapa något ihop med så många olika människor. Den yngsta var sexton år och pratade inte engelska, den äldsta var sextiotvå och hade engelska som modersmål.

Däremellan var alla vi andra; asiater med total ovana att visa några som helst känslor, en afrikan med avhållsamhet från all slags närhet, jag med Dallarn och ett par som verkade ha kommit till Wien för att semestra och inte för att volontära.

Men vi lyckades och jag tycker vi lyckades bra. Jag har aldrig tidigare upplevt att människor har varit så "likadana" och startat från samma punkt. Varit människor helt enkelt. Jag hade roligt, jag fick perspektiv på saker och jag lärde mig ett och annat. Om teater men också om livet.

Här nedan följer sista delen av framträdandet. Ska försöka fixa fram resten av delarna också. Vid 11.50 börjar jag prata ungefär. Men jag tycker inte ni ska spola fram till det utan jag tycker att ni ska titta på hela. För det här har vi gjort tillsammans.

en annan trevlighet.

Mina planer var att läsa Kreativt skrivande i höst. Jag var 1 av 550 sökande men dessvärre inte 1 av 30 antagna.

Fick istället köra min reservplan med ihopplock av distanskurser. Jag hade tackat ja till bland annat latin, film och litteratur och småbarns språkutveckling när det slog mig. Att det ju inte är för sent med sena anmälningar.

Gjorde en sen till Drama I här på mitt universitet. Och jag kom in! Ska bli så otroligt skönt att få läsa allt i en klump utan att hålla på och krångla med flera mindre kurser, gå till skolan fysiskt och träffa andra människor istället för att studera över internet, och framförallt att läsa något som jag verkligen är intresserad av.

Värst vilket flyt jag har mitt i allt. Väntar på bakslaget.