wien del 2.

Första lediga helgen åkte vi till Slovakien. Från Wien till Bratislava tog det en timme med buss och det kostade sju euro. Framme kunde man köpa tolvprocentig öl för åttio cent och jag undrade lite. Över allt.  Vi var sex stycken som åkte, och tre av oss åkte senare för att möta upp resterande tre. Vi tre som åkte senare var jag, killen från Wales till höger i bild samt en arg rysk tjej. Förlåt men hon var arg. Jämt. Övervägde att ta ett snack om att vi inte längre krigar men lät bli. I alla fall.

När vi skulle kliva av tåget hann ryskan precis av, medan jag och Wales blev kvar ombord när dörrarna stängdes abrupt och tåget susade iväg. "Henne ser vi aldrig igen" hann jag tänka när hon förbannat och förgäves försökte trycka på knappen som skulle öppna dörren. Efter att vi hoppat av vid nästa station och tagit tåget tillbaka lyckades vi dock hitta henne och dom andra tre.

Väl i Bratislava var en gruppbild det första vi ville ha. 

 Sedan hade vi picknick i en park och drack öl på en pub. Planlös vandring därefter. Fin liten stad, tyckte jag allt. Påminde mig om Tallinn på många vis.

 Eftersom det var varmt (35) svalkade pojkarna på bilden sina ansikten med vatten från brunnen vid statyn. Fem minuter efter det, precis när vi skulle gå vidare, kom en arrogant poliskvinna och sa "PASSPORT" och dom bara okej. "TEN EURO" fortsatte hon. Why, undrade dom. "NO WATER" skrek hon. När dom ville ha en ytterligare förklaring blev hon argare. "NO ENGLISH". Ryskan frågade henne på ryska, och det förstod hon. Däremot var hon för stolt för att kunna svara. "MONEY! NO WATER". Hoppas hon köpte god lunch för sina intjänade 20 euro.

 Bratislava hade finaste turistbussarna jag sett hittills.

När vi kom tillbaka till vårt hus hade vi lite rally med en vagn och sen åkte vi på party. Vilse, så som den enda i gruppen med gundkunskaper (väldigt grund) i tyska fick jag fråga vägen. Ryskan blev arg när jag fick fråga två gånger. Det var någonstans där jag ville fråga om hon kunde tänka sig att låna mig en cigarett. 

"Partyt" var på en pub. Jag satt utanför på en gräsmatta hela natten och ville lära mig spanska. Gick sådär. 

 Här är jag och några andra på äventyr utanför Stefansdomen. Alltså jag har nästan bara bilder från helger. För vet ni vad. På veckorna jobbade vi. Vakna, jobba (går inte att spela teater och tro att man ska hinna fotografera det), åka hem, hänga med gruppen i huset (= inte så mycket att fota förutom varandra).

 Följande helg åkte vi till samma pub, och denna gång gick jag in. Här är jag och den finaste spanska jag träffat. Så lojal och förnuftig. Älskade att vara i samma matlagnings- eller städgrupp som henne. Jag var så trygg och det gick så rätt till allting.

 Även detta en fantastisk människa. Hon var en ledare, men blev mest som en kompis. Åker jag till Österrike igen så är det henne jag träffar. Från dag ett till dag tjugotvå hade vi roligt.

Det roligaste med vänstern var att han innan föreställningen vi gjorde var "tvungen" att dricka öl. Det sa han från första dagen. Att han inte kunde gå upp på scen när det gällde utan öl. När vi kom till lokalen där vi skulle spela på föreställningsdagen hade han glömt att ta med sina pengar. Och regissörerna ville så klart inte låna. Men han kunde ju ändå. Förstås. Hoppas han minns det. Finaste med högern var att han lärde mig hur man hälsar med händerna på franska.

 Jag lånade högerns basker. Han tyckte det var en bra idé, och det tyckte även jag. Då. Sedan tog jag av mig baskern (bra Ida) och raggade upp en kille som egentligen inte alls var min typ. Ingenstans. Jag ville väl bara testa mina gränser utomlands. Vi pratade i två timmar och tidigt märkte jag nog att det inte var riktigt som jag tänkte att jag ville att det skulle vara. Han ville bjuda hem mig och lockade med frukost, men jag skyllde på att jag inte skulle ha hittat hem igen. Bra Ida. "No boyfriend nooooo noooo" sa en spansk ledare om den saken.

 Nästa dag åkte jag och en annan vän till Prater park, en nöjespark. Jag är inte typen som gillar att gå på museum eller se på statyer. I början hade jag lite dåligt samvete för att jag inte "turistade som folk". Men så märkte jag att det fanns en nöjespark. Min resa var gjord. Jag hade funnit mitt mål. Den på bilden ovan var min favorit. Man snurrade runt, hårt och länge och i olika vinklar.

 Sen åkte vi en hemsk (ja, till och med jag tyckte det) karusell som hängde oss upp och ner i evigheter och var alldeles för mycket. Vi började må illa och pausade med picknick i gräset.

 Sen fortsatte vi och jag ville aldrig gå hem. Och i kön till en attraktion spelades Sean Banan. Kände mig lite hemma.