I lokalen där vi spelade teater fanns en liten pojke som var den sötaste någonsin sett. Så social, så glad, så klok. Han tog koncentrationen från oss under repetitionerna ibland men det var okej. "My sooon!" utbrast italienskan med sin accent varje gång hon såg honom.
Jag var lycklig över att kunna kommunicera med honom på behjälplig tyska. Han förklarade så lugnt för mig att han inte kan någon engelska ännu, men att han kommer att lära sig när han blir äldre. Jag ville bara ta med honom hem. Under genrepet satt han snällt och tyst på första raden (som vår enda åskådare). När vi dansade till La Bamba i slutet tog vi med honom på scenen och det var så harmoniskt alltihop.
Efter föreställningen bjöd organisationen på öl och det var gott. Det här är jag och min vän Carlos, som jag minsann ska hälsa på i Mexiko någon gång i mitt liv. Vi hade så roligt och det var något med hans humor. I festlokalen efter teatern spelade ett band från Sydamerika. Dom spelade La Bamba på allas begäran (det blev typ lägrets låt) och jag dansade till den i 10 minuter helt hämningslöst. Hade lätt kunnat fortsätta 10 till. Ville aldrig sluta. En man kom fram och sa "Actually you are one of the best dancers in here" och jag undrade om han inte överdrev lite nu.
Sista kvällen bjöd organisationen på restaurang. Jag ska meddela att en Wienerschnitzel aldrig har smakat godare. Vi fick ju mat varje dag, men det blev väldigt mycket couscous, pasta och ris. Grönsaker, billig mat, inte mycket kött. Förståeligt och givetvis ätbart, inget fel alls, men herregud så gott det var med biff.
Efteråt gick vi och satte oss på en gata jag inte kan beskriva. Den var liksom full av folk som bara satt där. Ingen verkade känna någon, men tillika verkade alla känna alla. Man bara satt där, pratade och drack öl. Skön stämning.
Här är vi allihopa. Hitta den bleka finländaren om ni kan. Tack alla som möjliggjorde denna resa och gjorde den till vad den blev. Gracias und danke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar