på ett stall.

Först var vi (jag, Ellen och Erika) på förfest hos någon som gick Erikas program. Sen drog vi till Stallet. På vägen dit upptäckte vi att mitt kårleg var för gammalt. Men jag har för sjutton inte fått något nytt, fast jag fått meddelande om att det är på väg, så vi fortsatte gå och jag bestämde mig för att jag ska in. Med våld, vaselin och vilja.

Framför oss i kön stod en kille med samma problem som mig. Han tvingades vända om och gå hem. Sedan var det min tur. Damen sa att jag inte får komma in. Jag sa att jag inte har fått nåt nytt kort, vad ska jag göra då? Snälla snälla. Och så fick vi gå in. Ganska bra.

Jag önskade Markoolio och J Karjalainen av Dj'n men int spela han ju de nej nej förstås hu sku de gå att spela. Hela kvällen var rätt dimmig, men fin. Vi gick via kebabvagnen på vägen hem. Det var kallt. Och halt.

Åh. Förresten. Människor är så otroligt märkliga varelser. Jag satt och pratade med en kille igår. Ganska länge. Han var snäll. Och snygg, som de flesta här. Men det hör ihop med vad jag snart kommer till. Senare skulle vi gå. Medan jag sökte genom väskan för att hitta nummerlappen till jackan bad jag honom hålla i min plånbok. Det gjorde han, snällt och lydigt. När vi sedan steg upp och han såg dallarn, vad gjorde han då? Stack.
Alltså det är så konstigt. Att jag var en så bra människa när vi satt där. Och så gör dallarn mig till en sämre. Han hade till exempel kunnat ta mina pengar och springa medan jag grävde i väskan. Det gjorde han inte, men en rollator är farliga saker tydligen.

Jag saknar honom inte så. Men det är så irriterat fascinerande hur jäkla ytligt det här landet är ibland. Fast genomsnittet får godkänt ändå. 10 + åt Erika och Ellen till exempel, som här finns att beskåda på fyrkanter vi kallar bilder.

oplanerad utgång.

Nu ska jag iväg på fest och sedan ut på krogen!
Min fredagsgodispåse och soffmyset från vänta tills imorgon.
Jag älskar spontana kvällar. Heja Ellen!

Adios amigos!

en gädda bland småfisk.

På våga tala idag skulle vi på slutet säga varsin orsak till varför vi kom för sent. Vi kom inte för sent, men det var en "bort med spärren"-övning.

De flesta sa att de hade husdjur som var försvunna, noll tiduppfattning eller att bussen var sen. Jag sa att hjulet på min rollator lossnade. Blicken jag fick av ledaren då var den bästa jag fått på länge. Han blev så osäker. Vad ska jag säga nu? Ska jag skratta? Driver hon med oss eller inte, har hon humor eller inte ungefär. Det borde jag ju rimligtvis ha.

Innan detta pratade vi om självkänsla och självförtroende, hade en orddroppninglek och så varsitt litet framförande på en minut, där, ska vi kalla honom magistern, gav oss ett ämne när vi kom fram. Jag fick skolor. Det var jäkligt hemskt. Men jag gjorde det och det känns bra efteråt.

Nu måste jag fjärrlåna lite böcker och formatera min hjärna. Adjö.

om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd.

sovit, läst afrikalitteratur och blandat ihop namnen, lagat mat, tvättat kläder, inte förstått mig på varför den ena maskinen inte ville starta, surfat, letat sekundärlitteratur, spelat oxie, varit på biblioteket,

längtat, saknat, drömt, undrat, hoppats, missat. så är vi där igen.
där och ingen annanstans.

det finns ingenting att vara rädd för.
lev lite.

hälsa på en häst, skaffa en gitarr, le mot folk på gatan.
gör någonting. en figur. ignorera instruktionerna.

i rummet utan rädslor.

Morjens morjens!

Idag började jag en våga tala-kurs. Därav det tidigare mötet med talpedagog.

Det är en kurs där man lär sig att våga tala - inför både större och mindre grupper människor.
Det är ju inte så att jag på något sätt har svårt med människor eller att tala som så, jag är inte direkt blyg. Men att hålla ett föredrag eller en presentation av något slag, och i synnerhet inför människor jag känner eller som jag vet att jag kommer träffa igen, är en total omöjlighet för mig. Än så länge.

Men jag tror att en förändring är på väg. Det känns redan väldigt lovande, och lärorikt. Min uppgift är nu att lämna offerrollen och bli offensiv istället.

Vi hade en övning som gick ut på att skriva en lista på fem saker, fortsätta redan påbörjade meningar som till exempel "Det roligaste jag vet är..." och "Jag tror att...". Jag blev blev lycklig när våren kom, och jag trodde att våren kom. Med denna lista skulle vi sedan ställa oss längst fram i klassen, medan resterande kurskompisar befann sig i andra änden rummet, fullt upptagna med att lära känna varandra.

Där stod man alltså och pratade för sig själv. Ingen lyssnade. Men man pratade. Det kändes bra. Vi gick också genom massa psykologiskt och sånt. Jag ser framemot torsdagen.

Förresten, vi är totalt 10 personer i kursen varav jag, en tysk och en från Ungern är från andra länder än Sverige. Bland det första vi tre fick höra av ledaren idag var att om det var något vi inte förstod skulle vi säga till. TROTS att jag två gånger under den tidigare intervjun förklarat att svenska är mitt modersmål. Jag blev så arg att jag sa det en gång till innan jag gick. Nääääär ska dom fatta?!

berg flyttar in.

Min inflyttningsfest var rolig. Vi spelade Alias, Trivial, Singstar, Jag har aldrig, och yrade omkring. Och så var vi i fyllan, förstås. Eller på fyllan eller vad dom nu säger här. FRED PÅ JORDEN OLIMME HUMALASSA. Emely kallade Snorkfröken för "en snubbe med fotring" och det var bästa definitionen på henne någonsin. Samtidigt kände jag enorma behov av att rätta till min skånska kompis Muminkunskaper.

Bilder i ingen som helst ordning:








Jag fick inflyttningspresenter också. Blomster av Erika och Julia.


Och ett bildkollage med saker som är min humor och som jag gillar, av Emely och Sofie.
Där ser ni Mumintrollen och riskokaren.

Här Farbror Alfred-teet, en rosa häst och Snusmumriken.
Finns ytterligare en hel del på kollaget men jag väljer att inte publicera det här eftersom vissa saker rör lärare. Även om tanken är god och humoristisk och vi älskar dom så tänker jag på hur det hade varit om en elev hade publicerat lärar-jag i sin blogg.

Tack för en fin kväll. En mystisk.

12 februari 2009

Två år sedan idag.
Det var tveklöst en av mina lyckligaste stunder hittills i livet.

Det var penkkis. Slut på skolan. Ljuset i tunneln. Livet.
Jag har aldrig i mitt liv mått så apa som jag mådde under gymnasiet i staden Nervfel.
Jag hade med mig väskorna. Efter penkkis satte jag mig på bussen till Vasa. Där bodde jag från och med det. Det var liksom ingen jävla tvekan. Det var inte rätt för mig. Jag skulle bort.

Jag har varit i Nervfel kanske fem gånger sedan detta. En gång var tandläkare. Resterande typ pizza med Elli.

Men jag är inte bitter. Jag klarade det. Jag har det bra nu. Och jag kan skilja på idioter och inte idioter, jag kan hantera kaos och jag kan säga ifrån. Dessutom vet jag att Nero brände ner Rom. Medan det brann spelade han luta på sin balkong. Spännande människa.

dagens outfit, hihihihi!

Jag har ingen spegel här ännu. Alltså någon helfigurs. Så varje gång jag vill se hur mina kläder sitter måste jag använda webcamen. Såhär tänkte jag se ut ikväll, när det är inflyttningsfest här hos mig. Som om jag inte vore störande patriotisk nog så la jag märke till att min klänning är blå och vit. Som Finlands flagga. Passligt! Bara Koskenkorvan som fattas nu.



Den står i kylen och väntar. Snart kommer några av mina vänner hit och blandar bålen, sen kommer resten vid cirka 19, som är starttiden för Berg flyttar in-evenemanget på Facebook. Jag känner att det kommer bli väldigt roligt.

Nåjo, kippis!

mitt bo.

Nu börjar det bli lite ordning här i mitt nya hem. Om någon undrar så är det såhär jag bor.


Soffa. Den brukar jag hoppa i.... Högt.

Foton på saknade människor.

Hälsningar till Nedranvägen!

Här sover jag. Det är en säng. Och en stol som heter Stefan. Och Beatles vandrar över vägen på väggen.

Bokhylla. Med böcker. Och en liten skymt kök. Strunta i det. Det är litet och där finns en spis, ett kylskåp och en del disk.

Bokhylla. Med viktiga saker som sällskapsspel. Och gitarr. Samt tv.

Här! Här skriver jag, här tänker jag, här spelar jag Oxie, här håller jag (kon)takten och här betalar jag räkningar.

Med Ängland-kalendern, som håller koll på tiden och livet, ovanför mig. Alla som inte har sett Ängland ska se Ängland förresten. Hopi hopi till teatern! Det är bra för själen. Bättre än yoga och sån skit.

När jag skriver gör jag det med Muminpappan.

Om man har betydelse för min kreativa utveckling kan det hända att man fått en speciell plats på bokhyllan.

Och på andra hyllan står annat som är och var viktigt för mig.

Hemulen och Tooticki fick mitt förtroende och vaktar numera min litteratur.

Japp, det var det. Har inga mattor och gardiner ännu men jag stressar inte med sånt. Vad spelar det nu för roll. Dessutom har jag inflyttningfest imorgon och då får man spilla så mycket man vill utan att jag gråter över att jag måste boka tvättid för att min nya matta stinker Koskenkorva.

JÅ.

Har varit på dejt med min handledare gällande min uppsats.
Jag har aldrig känt mig så finsk.

Allt jag sa var "jå", "mm", "ja", "okej" och "hmm".
Jag vet inte vad som hände. Det var mycket jobbigt. Jag ställde knappt en enda fråga.

Och handledaren var så glad och sprallig att jag blev trött av bara det.

Nåja nu ska jag bli mig själv igen för nu ska jag träffa the talpedagog! Spännande!

åh, norrland.

Jag är förresten numera medlem i Norrlands nation här.
Finns några att välja på, men Norrlands kändes bäst eftersom det är närmast hem och norrlänningar har charm. Killen som registrerade mitt medlemskap pratade så vacker norrländska att jag nästan började längta hem.

kärleksvår.

Åh, vilken fin dag. Sol! Värme! Vår!

jeekla mytchi tokodi ångest.

Jag har i alla fall lärt mig hur man fotar i Photo Booth utan blixt. Ett halvår för sent men ändå.

slask makes me sad.

Inatt drömde jag att en av våra lärare hade en mini-giraff som blev sjuk, så vi fick gå hem tidigare.

Sen gick jag till skolan och vädret i den här stan är verkligen sinnes. Först är det värme på dagarna. Ofta regn (Sveriges tredje regnigaste stad). Snön smälter så det nästan inte är någon kvar. Nå, på kvällen blir det där jävla regnet snö. Och så snöar det hela nätterna. Och så blir det slask på morgonen när smältningsproceduren börjar om. Och så svär man när man vaknar på morgonen. Och så går man till skolan och blir dyngblöt om fötterna. Jag behöver ett par kara-gummistövlar. Helst mörkgröna. Med och skaften till knäna och såna där järnspännen på sidorna.

Jag vet inte ännu heller vad jag ska ha för frågeställning i min uppsats. Imorgon klockan 12 ska jag veta det och ha allting klart formulerat. Någonting om språket men VADÅ? Varför i helvete pratar dom finska i de lyckliga människornas paradis, Sverige? Usch så smutsigt.

Hehe.

Äääh, jag hinner med en avstickare till Emely! Jag vet att jag hinner! Hejtå!

orka förstöra vår vecka ööööh

den här veckan har vi en föreläsning som förstör hela sjudagarloppet. den infaller imorgon. den kom oväntat, som en bomb.

har nog tillräckligt med saker att göra. b-uppsats, möte med handledare, möte med talpedagog (nej, min kvicka tunga är fortfarande intakt, don't worry), mässa, inflyttningsfest, lite mer b-uppsats OCH SÅ VIDARE.

jag skriver (ska skriva) uppsats om populärmusik från vittula. det känns tryggt. det känns som jag har spelrum. som att jag kan använda mig om saker svenskar inte vet. ändå är jag så förvirrad.

åtminstone bjöd sofie mig och emely på soppa ikväll. den var god. sedan drack vi te. det hette farbror alfred. han var god. och varm... spännande.... med lite mjölk.
"MEN HUR ÖPPNAR JAG FARBROR ALFRED?! MMM.... HAN DOFTAR JU GOD!"

innan var jag och emely på stan och köpte hänglås till våra förråd. och så slank en beatles-plansch och en hästbild med hem. nu ska mina väggar fixas!

heeest.

på fredag har jag inflyttningsfest.
idag köpte jag djur att ha i drinkglasen.

30 djur och inte en enda häst.
otur!

kva je hitsche?

Igår frågade en svenne på krogen om jag var från Närpes.
Det är jag ju inte. Men jag är imponerad.

salongstext.

jag går på fest.
säger att jag inte ska stanna länge.
äter chips.
diggar musik.
pratar med människor.
upptäcker i smyg vilka som har charm.
går ut, fastän jag inte skulle stanna länge.

träffar många.
göteborgare och andra.
som ramlar över dallarn.
hoppsan hejsan.
vi åker en hiss som lååtär mytchi och är mörk.
vi kommer upp.
vi blir bjudna på alkohol, som om det inte vore nog.
man vet inga gränser fast man vet.
jag blir presenterad som "poet och diktare", jag vet inte åt vilket håll jag ska titta.
jag tittar in i ögonen. de är blåa.
vi skakar hand. fast handslag. inget slafs, såsom jag lärt mig.
någon tror att jag är norsk. jag låter norsk.
jag är ikke nåschk da?!
jag är finlandssvensk, perkele så orättvist!
att jag kan svenska.
vilken merit. jadå, ja.

vi åker ner med hissen som lååtär mytchi och är mörk.
jag träffar fler.
dansar och bjuds.
tar emot och bjuder.
fräckt, kanske, men aldrig som du. det är fel så fel så orätt.
det lämnar inte hjärnan.
jag låtsas digga, men beatles är bäst.
ibland blir livet en annan väg.
jag förstår inte allt.

jag köar ut med en som hatar min favoritpoet.
han lämnar mig.
kanske därför.

för att det känns.

jag är hemma efter 02:30 och jag äter köttbullar ur frysen och sväljer tabletter som ska hjälpa mitt hår och jag är ganska tunn. tunn och overklig. men ändå inte. tack. det här var en kväll.

vad bra att jag inte stannade här. 03:36 hejdå!

NYÅRSBILDER!

G som i glädje!

Kom in till mitt nya hem, kollade mina mejl. Hade fått ett. Tentaresultat delkurs 4. Ni minns den som jag stressade och skrek och härjade om när jag var hemma under julen.

Nå, Ida Berg betyg G, stod det. G som i Godkänd, Glädje, och Glasyrbulla.

Den var klart skriven och tog upp väsentligheter. Mycket märkligt noterat med tanke på att jag inte hade skrivit ett ord om Fröken Julie förrän i cafét på Viking Line med tre timmar till deadline, den sista delen blev nästan en halv sida för kort, och att hela jag i allmänhet var väldigt obalanserad.

Nåja, jag klagar icke! Nu kan jag fokusera på b-uppsatsen helhjärtat!
Nu ska jag äta köttbullar. Hej!

danska dallare

Jag, Bazooka, Carro, Jonathan och några till var i Danmark.
Oklart vad vi där gjorde.
Jag och Bazooka gick runt på en gata. Vi var osams, eller irriterade, för vi ville till olika ställen.
Plötsligt såg jag en dallare, vilka som bekant inte tillverkas längre, utanför en dörr. Exakt sån som min, fast blå. Jag blev överlycklig. Vi gick en bit till, och då såg vi en likadan igen, men lila denna gång. Jag blev överöverlycklig. Testade gå den lite. Den funkade fint.

Bazooka: Men di finns ju it nameir...?
Jag: Ja sido di ha väl glömd bort ti hör me danskan, jävla vasabåoar! No gar vi in å frågar vann di ha fått den här!

Jag vaknar. Taket är vitt och det surrar ur ventilerna. Jag har drömt. Jag är i min nya lägenhet. Det är torsdag.

att nej

jag bloggar inte för att jag har besök av pappa.
och innan det hade jag en väldans trevlig riskväll och kulturnatt och allt möjligt.

idag har vi varit till ikea och där får man nog nervfel med mindre.
imorgon får jag nycklarna till nya lägenheten och då ska jag vara ut härifrån.
mitt i allt detta ska jag komma på vad jag ska skriva för uppsats.

adjö adjö det lugnar sig snart.

en dag med sofie.

Idag har jag gått på stan med Sofie.
Vi har fyndat på Monki, nästan alla kläder var loppispris.
Vi har åkt hiss ner till Clas Ohlson. Man skulle trycka in en kod och då ringde det till affären. Tanten bara "Hej vill ni åka hiss till Clas Ohlson?" Vi bara: "Ja tack." Men ingenting hände. Dörren gick inte upp. Jag ringde igen, fick samma fråga. Jag bara: "Hisshelevti kåmbär it naa!" Eller: "Hissen kommer inte..." Hon bara: "Jag försöker igen!" Och då (BARA) kom den.

Vi har också gått in till lampaffären och jag frågade priset på den otroligt vackra lampan i min favoritfärg i fönstret, som jag spanat in i evigheter. Gissa priset eller. 3000 kronor. 300 euro. För lite plast och en glödlampa. Dit for den lampdrömmen. Sofie sa att man skulle kunna göra en likadan i slöjden. Det var sant. Nästan.

Avslutade med en fika i paradiset under jorden - Millas.

Bussen hem var ett sånt där nytt fanskap med hundra trappor vid ingångarna. De är branta och jag får inte upp dallarn själv. Jag hatar det. Förra veckan när jag var i stan med Ellen såg chauffören inte mig och stängde dörren när jag var på väg ner för trappan. Jag tappade balansen för jag fick dörren på mig. Han öppnade den 2 sekunder igen och under dessa hann jag ta mig ut. Men när jag ännu höll i bussen körde den iväg. Ellen hann hjälpa men jag hann också tänka något i stil med att det ju inte var såhär jag skulle dö.

Så ni förstår kanske varför vi idag satt och funderade på hur vi skulle göra när vi skulle gå av, i vilken ordning vi skulle gå och vem som skulle bära vad. Vi lät säkert som jätterädda amatörbussare. För en gullig kille i sätet snett framför oss sa: "Jag kan hjälpa er! Vad ska jag ta?" Jag pekade på dallarn och sa "Den här, om du vill." Det ville han. Tänk så snällt. Snälla människor skapar glada människor. Bra karusell.

IMORGON ÄR DET RISKVÄLL HÄR HOS MIG! NATTI NATTI!

borde jag?

Borde jag byta bloggportal till Ratata?

Ena dagen vill jag, andra inte.
Jag har skrivit så länge här och jag är så rädd att folk inte ska fatta att jag byter. Inte för att jag tror att så tomma människor läser, men.

Är Ratata bra eller skulle jag bara få i nerverna?

idalavida boktipsar

Knut Hamuns Svält är den bästa boken bland kurslitteraturen jag läst hittills. Alldeles lätt vinner den. Läste ut den på två kvällar. Mitt hjärta smalt genast för den lätt skumma stackaren till svältande men så goda huvudperson. Vill ni veta vad han heter? Nå läs då!



Tredje norrmannen jag gillar på kort tid nu. Först Erlend Loe, sen Jon Fosse och nu lille Knut. Som visserligen är död, men han var norrman. Det är något med det där landet. Jag lovar. Räcker det som argument för ett skrivarstipendium till oljans land?

Nånä, men läs boken. Sa jag.

höstlöv

jag vet inte riktigt
varför

men
allting är flera år och månader för sent

fast jag har aldrig haft koll på
tiden

tomhet
kan vara bra det kan ge plats

som behövs för omtanke och omtänkande jag vill inte göra
fel

ibland
fastnar man i tanken och det kan blockera en hel värld

med höstlöv på skorna suspekta frågeställningar brännande asfalt oväntade glädjerus värdefulla insikter märkvärdiga visioner och så liv

min mysse!

När jag satt vid terminalen i Åbo i söndags och väntade på att få gå på båten tog jag av mig mössan, satte den på stolen bredvid mig och tänkte att jag inte ska glömma den när jag går.

Men det gjorde jag ju, förstås. Jag är inte precis känd för mitt ordningssinne. När jag satt i cafét på båten och panikskrev tenten slog det mig. Började fundera på vad fan jag ska köpa för mössa nu, säljs det över huvud taget andra än de enligt mig så fula bad hair day-mössorna?

När jag kom i land i Stockholm och hade en timme att slå ihjäl på terminalen där gick jag halvt på skoj till Viking Lines infopunkt och frågade efter ett Åbonummer. Kvinnan ringde det, jag behövde inte göra annat än beskriva min huvudbonad. Som fanns kvar. Någon vänlig själ hade lämnat in den. I fredags låg den i min brevlåda.
Tack för det.

kokosmjölk

min hjärna har feber
min mage har spasmer
jag har hundra böcker att läsa.
känns bra att författarna lever nu åtminstone.

på tal om författare är det august strindbergs födelsedag idag. typ 500-årsdag eller så.
borde man hylla honom? slänga ut röda rummet?

p.s. enligt poeter.se är jag 21 år. fast jag inte ens är 20 och ett halvt ännu. deprimerande.