på ett stall.

Först var vi (jag, Ellen och Erika) på förfest hos någon som gick Erikas program. Sen drog vi till Stallet. På vägen dit upptäckte vi att mitt kårleg var för gammalt. Men jag har för sjutton inte fått något nytt, fast jag fått meddelande om att det är på väg, så vi fortsatte gå och jag bestämde mig för att jag ska in. Med våld, vaselin och vilja.

Framför oss i kön stod en kille med samma problem som mig. Han tvingades vända om och gå hem. Sedan var det min tur. Damen sa att jag inte får komma in. Jag sa att jag inte har fått nåt nytt kort, vad ska jag göra då? Snälla snälla. Och så fick vi gå in. Ganska bra.

Jag önskade Markoolio och J Karjalainen av Dj'n men int spela han ju de nej nej förstås hu sku de gå att spela. Hela kvällen var rätt dimmig, men fin. Vi gick via kebabvagnen på vägen hem. Det var kallt. Och halt.

Åh. Förresten. Människor är så otroligt märkliga varelser. Jag satt och pratade med en kille igår. Ganska länge. Han var snäll. Och snygg, som de flesta här. Men det hör ihop med vad jag snart kommer till. Senare skulle vi gå. Medan jag sökte genom väskan för att hitta nummerlappen till jackan bad jag honom hålla i min plånbok. Det gjorde han, snällt och lydigt. När vi sedan steg upp och han såg dallarn, vad gjorde han då? Stack.
Alltså det är så konstigt. Att jag var en så bra människa när vi satt där. Och så gör dallarn mig till en sämre. Han hade till exempel kunnat ta mina pengar och springa medan jag grävde i väskan. Det gjorde han inte, men en rollator är farliga saker tydligen.

Jag saknar honom inte så. Men det är så irriterat fascinerande hur jäkla ytligt det här landet är ibland. Fast genomsnittet får godkänt ändå. 10 + åt Erika och Ellen till exempel, som här finns att beskåda på fyrkanter vi kallar bilder.