kreativiteten.

Majoriteten av mina (bra) idéer kommer precis innan jag ska sova. Det är bra, för det är skönt att ligga i sängen och låta det flöda. Men vad som fullkomligt suger är när idén kommer precis i stadiet mellan sömn och vakenhet och nästa dag minns jag bara svaga, små fragment. Typ hur jag har tänkt filma och röra mig men replikerna är borta. Stumfilm next. Satan.

tänk på något roligt.

Imorgon ska jag lämna pissprov. Avskyr att pissa på beställning. Sitter där och försöker tänka på något roligt men kämpar och kämpar och det kommer inget piss och DET HAR ALDRIG HÄNT NÅGOT ROLIGT I HELA MITT LIV.

Men se jo det har det. Till exempel:

1. För några somrar sen när jag och Emely åt på McDonalds på bänkarna utanför restaurangen. Plötsligt flög en kråka precis ovanför huvudet på en gammal tant som också satt och åt, och fågeln tog hennes hamburgare ur händerna.

2. I höstas när jag och en klasskompis satt i tv-rummet och diskuterade. Ytterligare två stycken kom in för att titta på Hem till gården. När jag då bestämde mig för att gå till mitt rum och läsa, försökte min översociale kompis få kontakt med dom andra två.

Han: Aha, vad tittar ni på då?
Dom: Hem till gården.
Han: Formel 1?

Formel 1. Som att det någonsin kunde vara det där i öknen, terrängen, bland massa grälande finklädda dramatiska människor.

3. För några år sen ute på stan i Växjö. Dom ringde från min bank i Finland och jag svarade, varpå det passerade en liten gubbe med en städvagn som skramlade brutalt mot kullerstenarna på torget. Emely var såklart med. Såklart skrattade vi ihjäl oss.

4. En gång när jag och några vänner diskuterade politikers kläder, och vi på något sätt kom in på Obama och skomakare.

Jag: Vadå, skomakare?
Vän: Ja, jag tror ju inte att han handlar på Skopunkten.

5. I våras när jag och klasskompisar var ute på krogen och vi träffade en random tant som kritiserade dallarn på följande sätt: "Men vad är det här?! Du kan ju inte ha den här?! Den är ju från Hitlers tid!"


Nu börjar jag strax feberyra men vi kan väl säga som så att fortsättning följer.

glad påsk.

Julen. Den högtid jag gillar minst. Eller, jag vill tycka om den. Jag vill tycka att den är mysig. Och ibland är den väl det. När jag är trygg. Det var jag förra året när Samen var med men i år jobbar han och jag åker ensam till hem, och jag vet hur det blir. Hur det brukar bli, hur det är, hur det var, hur det blev. Hur det blir, när jag kommer och rör om. När jag står där, fri att kritiseras, klagas på. Halloj.

Lägger varje år ganska mycket tid och pengar (ja, jag har ett liv usko tai älä och jag måste liksom andra människor anpassa mina resor efter det) på att ta mig hem för att jag hoppas och någonstans ändå vill det, så snälla.

Jaha om man skulle dricka lite blåbärssoppa. Det är gott. Är sjuk, feber. Det var länge sen. Samen har varit här och matat mig med panadol. Det var snällt. Han lärde mig hur man lagar paketband sådär krulliga med sax. Jag har nu paketerat alla klappar. Hade tänkt beställa sista julklappen på www men insåg att det var 20nde december så i feberhettan gick jag till affärn och hittade vad jag skulle ha på 2 minuter. Tror jag.

trodde aldrig att det skulle ta slut.

Det har hänt.

Jag har flyttat. Jag har fått praktikplats. Jag ruttnar inte längre bort i nordligaste Sverige.

Det känns bra på alla sätt. Jag är inte återställd och det kommer nog att ta ett tag, men jag är på väg. Jag råder ingen under 50 att flytta dit. Eller ingen som känner sig mitt i livet på något sätt. Flyttade efter skolan eftersom jag inte hade jobb, tanken var över sommaren som längst. Det blev över sommaren, och ytterligare 3 månader.

Det är en sak att flytta till ett ställe där man inte känner någon. Men att flytta till ett ställe där det inte går att lära känna unga människor för att dom inte finns där, det är tungt. Att flytta till ett ställe där det inte finns jobb, och vara tvungen att resa minst 200 kilometer enkel väg för att gå på intervju, det är både slit- och kostsamt.  Att flytta till ett ställe där du inte kan gå på café, bio eller teater när andan faller på. Där en examen i litteraturvetenskap får dig att framstå som Mahatma Gandhi och där du inte kan gå utanför dörren utan att det fladdrar i gardinerna i granngården. Nej.

Har aldrig utvecklat en sådan rastlöshet någonsin i livet som jag gjorde där. För att jag inte var stimulerad såklart. På dagarna tänkte jag att jag skulle hälsa på folk i hela Sverige, åka till Pello på konsert, resa till Jamaica men inte kom jag längre än över bron och gränsen till Finland. Jag startade hantverk, målade en stol, byggde 1000-bitarspussel, försökte lära mig spanska, tittade på alla TV-serier som fanns, funderade på att skaffa barn för att ha något att ta hand om.  På nätterna grät jag av ångest och värdelösthet.

Det var roligt att gå på fester där. För att alla, gammal som ung, finne som svensk, same som tornedaling, var otroligt fördomsfria och levde i nuet. Vad du gjorde förra helgen eller vem din faffa var, det var skit samma. Drömmen om Alaska eller drömmen om Stockholm, ingen skillnad. Diagnos eller utan.  60 eller 500 hästkrafter. Yamaha eller Skidoo. Alla välkomna. Skål.

Håller nu på och återupptar hur man beter sig bland folk, borstar håret, väljer kläder utan hål och annat jag inte har brytt mig om på ett halvt år. Herregud att det kunde bli såhär. 

halloj päiväkirja.

Onsdag 11 november.

Körde 105 km till hälsocentral. Vinterdäcken på, första vinterturen. Samen kom hem från jobb i måndags och det första han gjorde var byta skor och sedan säga "NU ska jag genast byta dina däck!". Handlingskraft. Det är så viktigt. Jag värdesätter det så. Det var tur att jag hade vinterdäck för det var jävla halt och dessutom såg man inte riktigt var snön avskiljde väg från dike. Men nog är det fint, snölandskapet, bara man (jag) inte behöver leva i det för länge.

Sa hejdå. Om framtiden, vad händer. Hoppades på återseende men hoppades på annorlunda situation. Hade planerat beröm som jag glömde säga.

Körde 105 km hem. Byggde pussel. Diskade. Fick ett skitbra erbjudande på e-postn. Samen kom hem. En åt gröt, en åt korv. Rester. Bonde söker faktiskt fru. Godnatt.

Inte mycket hittills denna torsdag nummer 12. Hittat en ny favoritlåt och planerat vad jag ska ha från affären. Nu ska jag gå dit. 700 + 700 = 1400 meter. Passerar: två skolor, ett bibliotek, en simhall, ett församlingshem,  yksi kirkko.

jamen mitt i allt.

Ja det här med dagarna. Precis när jag har hittat på ett vinnande koncept så vänder det. Mina dagar kommer plötsligt inte att vara så händelselösa framöver.

Igår: Vaknade, satt jättelänge med en jobbansökan som nötte hål i hjärnan. Skickade in den. Gick till affären och hämtade ett paket. Handlade smör, mjöl, ägg, grädde. Någon som pratade ett slaviskt språk höll upp dörren åt mig. Jag tackade. Thank you sa jag. Spasibo sa jag då inte.

Fick ett telefonsamtal. Nu fan vänder det. ÄNTLIGEN.

Idag, fredag. Vaknade. Städade. Ordnade upp kläder, papper. Plockade undan saker. Ringde AF. Bakade en kaka. Helt säker var jag på att min chokladmousse gick åt helvete, ni vet den där känslan när det känns som att man har gjort fel hela tiden och man går och väntar på att det ska smälla. Men den smakade bra. Gott.

dagarna.

Ja kanske jag ska börja skriva om mina händelselösa dagar här uppe. Ja.

Igår vaknade jag. Sen klädde jag på mig, åt frukost. Sökte på jobbannonser. Skrev stolpar till en ansökan. Väntade på ett telefonsamtal som aldrig kom. Pratade länge med Madde. Eller skrev. Gick ner och öppnade dörren för Samen som kom från jobb. Åt kyckling. Gick till postlådan för att se om jag fått post. Hade ej, fanns bara en lapp om fredagsmys. Tänk att sådant förekommer såhär långt norrut. Tränade. Såg på vem vet mest. Sov.

Jaha idag då. Hittills har jag: klätt på mig, kollat instagram. Fått ett jobbigt mejl. Startat datorn, skrivit detta. Nu tinar jag bär till våfflor. SKRIVS DET INTE VÅFFLOR JAG FÅR RÖDA STRECK UNDER. Vofflor. Absolut inte. Våflor. Nej. Våfflor. Vad är det jag gör fel. I mitt liv. Ska nu: göra stolparna till text, äta.

hoppa från soffan.

Samen har en motionscykel som är svår att komma upp på. Dom senaste veckorna har jag stått på soffan och försökt klättra men inte går det. I början var den även omöjlig att komma ner från, men nu har jag lärt mig att ta mig ner själv. Något som samen stundom glömmer.

Igår när jag cyklade i vardagsrummet medan han lagade mat ropade han: "Vill du ner?"

Jag var redan påväg ner men svarade ändå "ja" och tänkte att jag skulle överraska honom och komma in i köket.

"Jag ska bara tvätta händerna"

Jag la i en högre växel och sprang för att hinna ut till köket innan han entrade vardagsrummet. Så hårt att jag slog foten i soffkanten och ramlade pladask. Så kommer han i dörröppningen:

"Oj! Hoppade du från soffan?"

Hahahahaha varför skulle jag hoppa från soffan. VARFÖR. Den mentala bilden av mig hoppandes ner från en soffa har etsat sig fast. Hårt. 

en dag kvar.

HÅHÅ HEJ.

Är om möjligt ännu mer slut än det ser ut som på bilden. Har varit på resande fot sen torsdag förra veckan och än är det inte slut. Wales och England var skitbra och det ska jag berätta mer om när jag är hemma och har dator. Kom till Sverige igår kväll runt 23 och har inatt sovit på samma luftmadrass som senast. Är så trött i hela huvudet och hela kroppen. Lång resa betyder ofta mycket bagage och resa betyder ofta mycket rörelse, gång, spring, kryp jag vet inte allt. 

I nya telefonen har jag en inbyggd stegräknare som varje dag under resan har pipit till och meddelat att jag slagit nytt rekord i antingen antal steg eller aktiva minuter.

Jaja nu ska jag fortsätta med att träffa människor jag kan träffa medan jag är i civilisationen. Först lunch med Lina och sen tåg till Uppsala och Elli. Med min packning. 

bokmässan.

Halloj från en luftmadrass på ett köksgolv i Stockholm. Här ligger jag och är trött efter en stressig, intensiv, rolig och lärorik bokmässa i Göteborg.

Det var min första gång och jag visste inte helt vad jag skulle förvänta mig men Jesus det var så himla kul. Människor överallt och stressigt att hinna till men det jämnar ut sig när man får lyssna på Susanna Alakoski, Mark Levengood, myter om isländska språket. Köpa billiga böcker, plötsligt upptäcka att en av mina största och första stadigvarande idoler Kaj Korkea-aho är på plats och ska upp på scen precis när jag helt ovetande står just vid den scenen och fingrar på muminböcker. Köa i 45 minuter för Clara Henrys signatur. Och så vidare.

Och alla saknade människor jag fått träffa. Människor med sjuk humor, bra humor, humor. Människor jag vill ha inom ständigt räckhåll. Inte i Italien, inte i Skövde. I mitt rum.

Nu ska jag sova så jag orkar åka till WALES  godnatt.

det finns en värld och det är befriande.

Jag är ute i civilisationen! Sverige i love you. På min 25-årsdag fick jag en ny telefon av en annan som jag lovear, nämligen Samen (+perhe). Det är den jag skriver från nu och jag har ingen aning om det funkar? Ser det konstigt ut? Stor text?

Skit samma jag vill skriva. Nu i Stockholm, ikväll Skövde och i helgen bokmässan, Göteborg. På måndag äventyr utomlands. Vart, hur, med vem? Varför?  Det får bli en cliffhanger, ty jag måste motivera mig att hålla denna blogg uppe. Jag älskar ju att blogga. Ja säg att ni vill veta. 

Jag försökte just ta en selfie i folkmassa utan att någon märkte. Jag försökte se ut som att jag läste aftonbladet. Jaa veitni. 

 När jag checkade in till flyget i Kiruna fick jag frågan: "brukar do ta medde dallarn ut ti plaani elo?". Älskar att dallarn är dallarn och att alla tycks veta det. Som en gång i Växjö utanför krogen när jag gick fram till en som jag i princip bara hade hälsat på tidigare, men lagt till på Facebook för att jag möjligen var lite förtjust. När jag gick fram var första frågan jag fick "hur är det med dallarn då?"

Dagens dallarn är visserligen inte dallarn original men det är fortfarande modellen dallare så det är okej. Det får vara, dallarn dallarn dallarn.

56 år.

På torsdag fyller Samen 31. Nästa vecka fyller jag 25. Nåo tar e jo imåot nåo men va ska man jära tå. Vi ska ha 56-årskalas (vi var båda tvungna att tänka efter och räkna ordentligt för att vara säkra på rätt siffra) om två veckor. Det blir bra. Jag ville ha en överraskningsfest ifjol när han fyllde 30 men det skulle sig vara svårt på distans.

Jag försöker få honom att säga ledtrådar vad det är han ska ge mig i present som han har "beställt" och som "kommer på posten imorgon". När jag frågar om det är något med mumin gör han någon slags tvetydig cirkulär rörelse med huvudet som kan tolkas som både ja och nej. Ibland börjar det på D och ibland "är han inte säker längre".

Nu ska jag boka biljetter till bokmässan. While 24.

snälla tyst.

Människor som tjatar att jag ska skriva (en bok). Sluta med det. Snälla.

Tjatar jag på er för att jag vet att ni är bra på att dansa, skruva, laga mat? Är det det jag frågar när vi ses eller hörs, om den där skaldjursbuffén, när ska den lagas, jag vet ju att du kan? Nä, jag tänkte väl.

Jag vet att jag kan skriva, jag vet att jag är ganska bra på det, jag vet att det är viktigt att jag tar vara på det, ja. Men det är också det enda jag vet att jag kan. Är det så konstigt om jag vill pröva på något annat emellan? Enda sedan jag var liten har jag fått höra att jag är bra på att skriva och att det är det jag ska göra. Men nu är jag för fan snart 25, låt mig få släppa det lite. Jag kanske är jättebra på andra saker också. Vad säger ni då. Va va va.

Det är möjligt att jag skriver en bok i framtiden, när och om det känns rätt. Men just nu gör det inte det. Jag vill inte sitta här, understimulerad och förvirrad, och skriva för mig själv. Det känns inte rätt, och då bestämmer jag alldeles själv (snart 25) att det blir ingen bok just nu. Tack. Och hej.

kärvin.

En bra sak med att bo i Norrbotten är Bodenpirr.

Det är en god ölkorv som är stark men inte pirrar den fast den heter det.

Det blev sommar här förra veckan helt plötsligt. Har irriterat mig på folk som har klagat på "dålig sommar" och ändå kunnat vara ute i kortärmat. Eller kunnat vara ute överhuvudtaget. Sett solen. Här har det varit INGEN sommar. Inte en dag över 17 Anders Celsius. Det har ju inte hjälpt humöret direkt. Men så förra veckan smällde det till och var 25 hela veckan, konstant. Inte ett moln. Så långt ögat kan nå. Inte en droppe regn. Jaja Tomas.

Det var så JÄVLA skönt och jag släppte allt jag höll på med och sket i allting och bara satt ute. Från morgon till kväll. Fick ett jobberbjudande där jag satt. Var tvungen att tacka nej och det suger. Det är så lätt att tänka på allt som suger här. Varenda dag drömmer jag mig bort till något mer trivsamt.  Måste börja tänka mer på sådant som duger. Förutom Bodenpirr.

Till exempel:

Jag kan använda alla muminmuggar igen efter ett år i bananlådor.
Jag har ett stot kök (och stor lägenhet).'
Det finns bra fiskeställen
Jag bor med en kock

Ja det är väl ungefär det. Och Samen förstås. Men det är jobbigt att bara ha en människa att umgås med hela tiden. Godmorgon och godnatt. Jag behöver ett socialt liv med möjligheter. Det mest irriterande är att folk inte förstår att jag vantrivs. Nåo ere väl bra tidee. Jaja. Inte i evigheter.

att avsky ett uttryck.

Det finns ett uttryck som jag avskyr.
Det heter "att få in en fot".
Det är det allting i hela livet handlar om.
Att få in en fot.
Jaha.

Men är det ingen som har tänkt på hur ont det kan göra om man står där, med foten inne, och varken kommer in eller ut? Man kan ju för fan klämmas ihjäl med tiden. Jag ska lära mina barn mycket, men aldrig i livet ska dom behöva höra att dom ska """få in en fot""". I alla fall inte av mig.

hade inga förhoppningar om denna dag.

Vilken måndag.

Återfick hoppet om livet. Tappade det för två veckor sedan när jag var på möte om jobbframtiden. Idag kom det tillbaka. Det beror så mycket på vem man pratar med, deras kunskap, deras inställning. Har känt mig så kvävd och så orolig över min framtid att jag nästan helt glömt bort att jag är så intresserad av det samiska, fastän jag är mitt i det. Har kommit på världens möjlighet att komma vidare med det. Måste bara skriva lite brev och ringa lite samtal.

Och nästa vecka ska jag till Luleå på minst ett roligt möte. Kanske två. Jag hoppas tre.

När jag kom hem bokade jag och min bästa vän Ellen vår resa som vi planerat så länge. I höst flyger vi till Manchester. Sen åker vi vidare till Wales, där vi träffar vår gemensamma kompis. När vi varit där några dagar åker vi tillbaka till Manchester, som vi läste på ett forum att är Europas tråkigaste stad hahaha, där vi ska shoppa tills vi fyller alla våra 23 tillåtna kilon i bagaget.

Samen har börjat jobba. Semestern slut. Min semester i semestern slut. Jaha. Det är väl bra med lite orutinerade rutiner. Jag har börjat hos en jättebra sjukgymnast. Hon är sträng men rolig. En bra kombination.  Hyvää yötä, som alla kan säga här.

bildning.

4-åring tar selfie.

Jag: Tar du foton på dig själv?
4-åring: Ja, jag håller på och bildar mig.

liivi.

när man pratar med vänner som man inte pratat med sedan avslutning.
när hon säger att det var det kanske jobbigaste året i hennes liv.

och jag blir alldeles lättad och varm
och hjärnan: herregud vad modig hon är.
det var ju precis så det var. också för mig.
det var kanske inte fel på mig. det kanske var helt okej att känna så.
att känna sanningen.

tänk att jag bröt en helt oväntad och totalt osannolik dröm och god möjlighet för något jag hade väntat på, längtat efter, önskat mig, trott på. och så blev det inte alls som jag hade tänkt mig. det där året blev knappast det för någon. vi drog åt fel skruvar.

jaja. jag har en annan god vän.
det är svårt att tro, nu när det börjar bli höst och det mörknar i sveriges nordligaste tätort, men det är sant. jag har flera och jag måste ta hand om vänskapen.
men den andra.
hon sa:
kanske skulle du ångrat att du inte begav dig ut på fler äventyr.
och det var väl det jag kände, hela tiden, att jag inte var klar ännu.
jag var ju inte ens 25 och inte är jag det än, vad ni än vill påstå.
och nu är jag bara här tills någon vill något annat.
jag måste träna på att bara vara.
jag är helt värdelös på det när jag inte vet hur det ska bli.

som att jag någonsin hade kunnat tro att jag skulle hamna här.

önskemålen.

Hört i Lappland.

Man 1: Spela mysiik!
Man 2: Vad vill du höra?
Man 1: Hiphop!
Man 2: Något sånt har jag inte.
Man 1: Det har dy visst, dy är ju en hippie för fan!

Man nummer ett föreslog sedan "finsk tanssmysiik" men ändrade sig till "något som lååtter" och ställde sig vid cirkelsågen.

Tänk sen, att sitta där i midnattssolen bland myggen och äta hemgrillade hamburgare. Till ljudet av en cirkelsåg. Jag älskar det här, så ofta. Även om det är ensamt, för ofta.

söderöver.

Har varit i Uddevalla några dagar. Ungefär fem. Där bor en av mina bästa vänner. Jag åkte i torsdags och kom hem igår, lagom till Samens semester. Ja, jag skrev hem. För nog är det här hem. Just nu. Jag har aldrig haft svårt för att känna mig hemma. Det går lite överallt. Det var bara svårt på ett ställe och därifrån flyttade jag för en dryg månad sedan.

Tog dock en dags resepaus just där, och träffade två andra av mina bästa. Den ena har jag inte känt länge. Ett drygt år. Och varje gång jag umgås med henne blir jag så glad i magen. Hon är så rolig och genuin och ärlig. Och 50+. Jag är glad över att jag inte begränsas av människors åldrar. Ibland blir jag lite ledsen över att vi inte känt varandra sedan barndomen och inte kunnat dela den samtidigt. Men då tänker jag på ett ordspråk som jag har hört som heter bättre sent än aldrig.

Igår på Arlanda träffade jag en gullig gammal tant som reste med assistans. Hon skulle sitta på caféet i tre och en halv timme och vänta tills assistansen hämtade henne där hon lämnats. När jag var tvungen att gå till gaten gick jag och köpte en tidning till henne. När jag gav den sa hon "tack så mycket, nu behöver jag inte använda hjärnan ett jäkla dugg!"

Nu ska jag titta på mumin på samiska. Hej hej.