lingona.

Ibland får jag märkliga perioder av insomnia. Denna vecka har varit en sådan, men inatt fick jag äntligen sömn. Och jag drömde om min mommo. Jag var hemma i Finland på besök och kvällen innan jag skulle åka tillbaka till Sverige frågade mommo om jag inte kunde följa med henne och plocka lingon följande dag.

Jag ombokade genast min resa, men frågade henne om jag kan plocka lingon med Dallarn. Hon svarade att hon aldrig plockat lingon i någon skog som inte har haft en stig man kan gå på. Sen plockade vi lingon i hennes ämbar.

Tänker att skogen kanske var en liknelse för livet. Finns alltid någon väg att gå, något sätt att ta sig fram. Fin dröm hur som helst.

litteraturvetaren.

Idag har jag lånat Pettson och Findus på spanska. Cuando Findus era pequeño y desapareció. Typ När Findus blev liten och försvann. Typ.

Återkommer med recension.

nu ska vi leka.

Imorgon ska jag leda min klass med dramaövningar. Har inte auktoritet för fem penni men det ska nog gå ändå. Dramainstruktör Berg till Er tjänst minsann.

Eftersom man ska börja där man själv är tryggast ska jag köra min favorit när man sitter i ring och ord för ord skapar en ofta bisarr berättelse en i taget. Vill alltid ha den på fester när andra ofta inte vill, men nu. Nu bestämmer jag. Sedan tänker jag mig en liknande grej som man går ut på att man säger ett ord man tänker på och sen säger nästa person det ord den förknippar med ordet i fråga.

Fattar ni? Knappt jag heller. Tur att jag får förklara muntligt och inte behöver skriva imorgon. Och tur att vi får öva inför klassen innan vi ska leda barn om några veckor.

smör.

Jag, Jennifer och Jennifers pojkvän tittar på Idol. Det blir paus och reklam om Becel.

Kvinnan i reklamen: Jag litar på Becel!
Jennifers pojkvän: Vem fan är så dum att man litar på smör? Som att gå mot rött och tro att det går bra för att man har Becel i fickan.

vinglas eller pokal.

Blev ingen ryssvodka denna helg. Istället lyssnar jag på Ricky Martin i min ensamhet. Ska man lära sig spanska får man offra sig.

Lyssnade just på "La copa de la vida" och frågade min kompis i Mexiko vad "la copa" betyder.  Han svarade att det är ett vinglas.

Okej gracias, jag lyssnar på Ricky Martin, sa jag.

Åh nej vänta det betyder två saker, jag ska lyssna på sången, sa han.

Okej, jag väntar, sa jag.

Det betyder pokal, sa han. Ricky sjunger om en pokal.

Jaha, sa jag.

Tycker fortfarande att han borde sjunga om livets vinglas. Jag hällde upp mitt.

kom fredag.

Här sitter jag och känner mig föråldrad. Kan inte lyfta armen utan att det gör ont i den och i hela bröstet.

Resultatet av två veckors dockspel, förmodar jag.

Men jag är glad ändå för jag har dammsugit och diskat och läst boken inför morgondagens seminarium och jag är så vidunderligt redo för detta veckoslut. Ska titta på Idol med Jennifer och kanske dricka vodka med bland andra en för mig okänd ryss. Stay tuned, kamrater.

hejdå roger.

Bägge dockteaterföreställningarna gick bra, långt över förväntan. Man fick liksom extra energi av dom fina barnen i publiken och det liknade ingen repetition.

Vår pjäs inleds med att min karaktär, på utpräglad finlandssvenska, säger "Hej. Jag heter Roger." och sen ska jag fortsätta med att berätta om livet i grottan, men det fick jag vänta lite med, för barnen ville genast veta mer:

Barnen: Heeeej Roger! ÄR DU SNÄLL ELLER ELAK?!
Jag: Jag är jättesnäll, men då det är så ensamt här i min grotta! Jag har bott här nu i 35 år! Jag vill hitta på något nytt, det måste ju finnas fler som är som jag, hallå...?
Barnen: HALLÅÅ, vi är ju hääär!

Det finaste var efter andra föreställningen när en dagisfröken kom fram med en liten flicka och sa till mig att denna tjej tyckte att det var så kul att titta på eftersom hon och jag pratade lite likadant.

Jag: Jaha, vad fint!
Fröken: Lite finska va...
Jag: Nä, finlandssvenska.
Fröken: Jamen hon är också!

Sen visade det sig (ylläri) att hon kunde finska och att hennes mamma var finsktalande.

Ytterst finlandssvenskt. Men denna gång var allting så fint ändå så det gjorde inte så mycket att fröken inte hade helt koll. Att flickan kände igen sig. Fast hon var kanske 6. Och tyckte om det. Och allt. Får snart göra en Finland utomlands-kategori i denna blogg märker jag.

kutonen.

Går till skolan. Kommer fram till byggnaden vi ska vara i. En okänd tjej kommer ut precis när jag ska in, och hon håller upp dörren åt mig.

Då ser jag det. Det står något med "joki" på hennes byxben. Jag saktar ner lite. Visst fan står det ABI också.

Jag: Oletko Suomesta?
Hon: JOO!

Vårt samtal gjorde att jag kom sju minuter för sent till lektionen, men det var värt det. Har funnit 6 deltagare till självständighetsfesten nu. När får jag pris för god medborgare. När.

Nu ska jag iväg och lära mig spanska. Ciao ciao amigos. 

på kaffe.

För ett par veckor sedan hittade jag en, för mig, ny finne här på campus. Idag skrev jag till henne och frågade om vi skulle ta en kaffe någon dag, men jag var inte helt säker på om "mennäänkö kahville" var rätt formulerat, så jag googlade.

Tydligen finns det en avhandling med just den titeln. Som behandlar betydelsen av kaffedrickande i den finländska kulturen.

Jag tryckte på "Skicka".

lunes.

Måndag!

Kalla mig pensionär men imorse steg jag upp och kände mig kraftfull, inte sådär trött som man brukar efter helger. Lär behöva krafterna imorgon. Sista repetitionen innan föreställningarna med dockteatern. Det är svårt. Mycket tålamod. Som jag inte har. Kan inte prata med tillgjord röst samtidigt som jag styr en docka (som jag är missnöjd med) och dessutom VET vad jag ska säga och kommunicerar med BARN som inte har gränser. Tungt i huvudet. Men jag har stått inför större prövningar, kan jag väl påstå. 

Nu har jag också sökt kurser till vad som förmodligen blir min sista termin som student på ett tag. Känns både bra och dåligt. Men, dagens fråga: När blir livet som man tänker att det ska bli?

Får se vad som händer. Kanske studerar jag längre om jag inte finner jobb, kanske åker jag iväg och lär mig spanska, kanske söker jag något stipendium och gör något fånigt projekt, kanske bestiger jag något berg. Inte vet jag. Vill inte veta. Inte riktigt än.

Har i alla fall hittat mitt livs kurs som jag hoppas att jag blir antagen till. Den heter Identitet och tvåspråkighet. Utöver den ska jag ge Kreativt skrivande en chans till. Och lite annat. Gott och blandat. Paras sekoitus. Radio Nova. UUTISET. Raisa Pöllänen. Godnatt, alltså. 

(Dagens svar: Aldrig.)

önskar dig en sång.

Det är lördag. Jag vaknar sent, jag vaknar i vad som känns som krapula fast med känslor istället för alkohol. Möter upp vän. Vi är sena båda två och vi behöver inte rättfärdiga ett skit inför varandra, det har vi aldrig behövt och jag är så glad att våra vägar korsades. Pratar om gårdag, framtid, livstid. Får komplimanger om vårt yttre av äldre man. Möter ingen blick. "Akta dig Ida, han kommer till höger" säger du och jag tänker på hur sällan jag aktar mig i mitt liv i allmänhet. Vad det har gett mig och inte.

Du säger kloka saker om människor som behövs och jag säger att jag kommer att sakna dig, och det här säger jag inte för jag är för hård, men jag tänker inom mig att jag hoppas du vet hur mycket du betyder för mig. Vi betalar, vi går. Vi går längs den gatan man alltid går längs i denna stad. Gatan som är denna stad.

Hemma. Lyser. Det gör inte så mycket, att det blev instabilt den där dagen. Jag har lärt mig. Skillnad på 0,5 och 3,4, kanske högre kanske 5,7. Aldrig 0,0. Lärt mig att inte ta åt mig. Skillnad på att minnas och komma ihåg. Skillnad på att döma och notera. Noterar så mycket. Lagd notis ligger. Bättre notera än illa fäkta. Som man noterar får man ligga.

Lägger mig. Snett, djupt, ganska fult, rymligt.

Rum för förbättring.

dessa dilemman.

Nu har jag ett sånt där löjligt dilemma igen.

Självständighetsfesten á la Växjö campus krockar med vår studieresa till Dramaten.

Även om det kan låta som ett självklart val vill jag faktiskt det första lika mycket som det andra. Jag älskar att leta rätt på alla finländare som lufsar här (har hittat 5 för i år, och det är bara oktober) och sedan ha en riktig fest. Det är dessutom på en fredag i år. Och vi brukar ha roligt. Gillar att prata finska och träffa nya människor. Det är ingen vanlig finnefest. Det är i Sverige. Kan ej beskriva stämningen.

Men såklart åker jag gärna till Dramaten också. Vill jag spara pengar ska jag dock stanna här och fira Finland. Resan blir dyr, och jag kan åka på egenhand och se pjäsen betydligt billigare. Och den är ingenting som står på min lista över saker jag måste se. Jag ser den hemskt gärna, men det är inte Alakoski eller Gardell eller liknande som jag behöver i mitt liv. Däremot lockar ju den där rundturen bakom kulisserna ganska mycket. Och vinterstockholm. Och skulle det ha varit på ett datum som inte betydde fest med finländare så hade jag åkt ganska direkt.

Ah. Min hjärna. Blir galen.

tiden i livet.

Jag: Alltså tidin måst jo ha byrja ga snabbari, he va jyst nyår å no ere snart 2014.
Pappa: Jå he gar så fåort så it hindar man naa.
Jag: Men om do jämför me tå do va lika gambäl som jag e no, gick tidin langsammari tå än va an gör no?
Pappa: Ja mytchi.
Jag: Voi herregud. Ho ska ja klar mitt liv. Ho gambäl va do tå ni fick Magnus?
Pappa: 24.
Jag: Ja sii, do va i min ålder. Å jär sitär ja å äter bulla.
Pappa: Nå it ska do tänk sådee, man bildar familj seinari no fö tiin.

mytchi.

Denna vecka har varit så intensiv. Säger jag som just har kommit från semester. Men det händer så mycket hela tiden. Skola 3-4 dagar i veckan, elektroder 3 och ridning 1. Men det är bra ändå för jag lär mig verkligen att strukturera tiden.

I skolan har vi börjat med dockteater. I tisdags när jag skapade min docka fick jag bara ångest. Den var så ful och kändes så simpel jämfört med andras. Idag har vi dock gjort röster till dom och börjat skriva lite manus och det känns genast bättre. Min heter Roger, har bott i en grotta i en 35 år men har nu kommit ut. Han pratar den bredaste finlandssvenska jag kommer åt (tänk psykdoktorpatienten i Pleppo).

Ikväll har jag varit på teaterpremiär. Min handledare från praktiken ringde igår och jag hann för två sekunder hoppas att hon ringde för att dom behövde mig i jobbsyfte, men det var en inbjudan. Inte dåligt det heller. En ytterst speciell tolkning av Alice Tegnérs musik må jag säga. Speciell på ett bra sätt då. Slank även in lite Topeliusskrivet och då ville jag klappa händerna mitt i visorna, men jag förstod ju att så gör man inte. Jag fick även ett intyg gällande min praktik där det bland annat står att jag är noggrann, uttrycker mig väl muntligt och skriftligt och är lätt att få kontakt med. Tvekar personligen på det första alltså.

Imorgon är jag ledig (prisa gud) men måste ändå skriva klart en uppgift som ska vara inlämnad på lördag. För imorgon kväll tänker jag banne mig inte göra ett skvatt. Då kommer Jennifer hit och vi ska titta på Idol,  äta choklad och ha djupa diskussioner. Syjunta 2013.

realisten dödar drömmarna.

Jag och klasskompisar sitter och planerar manus.

Kompis 1(drömmande): Tänk om man skulle få jobba som skådis i Hollywood, asså.
Kompis 2 (sakligt och snabbt): Det är jättesvårt, vettu.

älskar att dom börjar förstå skoj.

Jag: Grattis på födelsedan!
Ellen: Tack!
Jag: Fylldär do fem?
Ellen: NÄÄÄ, åttaaa!

för ett fotografi.

Fick en bild. Blev så lycklig. En bild på mina två italienska favoriter, glasögonen, samt Dallarn och jag. Den ska ramas in och hängas upp på min vägg alltså. 

"varför tvekade jag ens" - en roman av ida berg om äventyren i italien.

När jag blev antagen till att åka till Italien tvekade jag till en början eftersom resan dit skulle bli så omständlig med ett dygns väntande allena på flygplats och så vidare. Nu blev det slutligen inte heller så krångligt, men jag kan med facit i hand säga att det skulle ha varit värt varje minut.

Herregud vilken märklig resa. Jag vet inte ens var jag ska börja. Jag har så mycket att berätta och det var så mycket som var så overkligt och roligt. Om ni inte orkar med euforiska skrifter så hejdå, vi ses i nästa inlägg.

Om någon ännu läser - hej. Vi var 6 stycken i Sveriges grupp, och vi integrerades på plats med 5 stycken från Liutauen och 6 från Turkiet. Samt ett ytterst varierande antal italienare. Många dök upp från och till när det passade, men låt säga att medeltalet landade på 10.

Vi blev upphämtade på flygplatsen (som vi trodde att vi skulle åka tåg från, grazie artiga italienare) och döm om min förvåning när bilen stannade utanför ett hotell och dom sa "this is for the girls". Ett hotell. Jag, som från Wien förväntade mig ett kallt gymnastiksalsgolv, kunde inte tro varken mina ögon eller öron.

Så låser jag upp dörren till mitt rum och så ser jag detta. Helt ok. Har sovit som en griskulting hela veckan.

Och utanför mitt hotellfönster stod en bil som var som tagen ur min sjuka fantasi. Farväl värld, tänkte jag. 

Badolato var nog en av de finaste platser jag sett faktiskt. Påminde inte om något annat jag sett. Så litet och anspråkslöst och vackert. Bodde 2000 personer där så alla kände alla. Låg precis vid Medelhavet. Skön stämning. Inga tävlingar, ingen stress, ingen prestige. En kamera är ingenting som kan bevisa detta men ett inlägg utan bilder är ju tråkigt. 

                           

Staden var otroligt fin, människorna trevliga, standarden på mat och boende hög, fritiden rolig. Men kursen då? Ja, när vi kom dit fick vi schema och vi skulle ha kurser i forumteater, sociala medier och socialt förtryck. Hade vi det? Nja. Jag ska vara ärlig - jag har, kunskapsmässigt, inte lärt mig någonting.

Vår italienska ledare var under all kritik. Han visste för det första inte vad forumteater var. Hur fan blir man ledare för en sån kurs då, undrar jag. Forumteater går ut på att man genom improvisation ska spela upp en förtryckt situation eller ett problem och därefter ska publiken, alltså resten av gruppen, lösa konflikten genom att avbryta och ändra riktning på spelet (källa: Ida Berg, dramastudent i fyra veckor). Denna italienska ledare trodde att "publiken" i detta fall betydde utomstående, alltså folk på gatan.

Därför skickade han ut oss på ett torg, helt utan mål eller syfte. Någon av oss skulle dansa, någon skulle sjunga, någon leka gangster, någon polis. Dessa rollutdelningar baserade han på vad vi själva sa oss vara bra på. På riktigt. I våra verkliga liv. Ja, ni hör ju. Han försökte få oss att hoppa på folk som var på väg ut och in ur kyrkan och försöka få dom att vara med. Vara med i VAD? På riktigt en av mina sämsta erfarenheter. Vidare var ledaren också arrogant och obrydd, kom för sent (09.30 är väl 09.30 och inte 11.15, eller?), sa rakt ut en morgon att han ville gå till stranden istället för att ha kurs och så vidare.

Vi i Sveriges grupp sa dock till och en dag fick vi leda en workshop i "riktig" forumteater och en dag hade vår svenska ledare en kurs i sociala medier som också var bra. Men nu fokuserar vi på semestern. För det var vad det var, tyvärr. Eller inte tyvärr, men lite förväntningar hade jag ändå på kursen.


En dag åkte vi till "byn" uppe i bergen vilket var mäktigt. Förr var det hela staden men sen kom flodvåg och jordbävning och då rasade en del ner och på så vis bildades staden där nere där vi höll till. I byn bodde cirka 300 personer.

                               

                                 

 När vi körde upp dit satt jag på med en fin italienare med stort hjärta och liten bil. Det var smala, kringliga vägar och vi kom högre och högre upp. När han gasade på och körde om en lastbil i en kurva tänkte jag att ja okej jag hade i alla fall roligt. "This is Ferarri!" sa han. Nej, det var en Fiat Panda.


                                  

Var inne i ett vindestilleri. Jobbade en gammal gubbe där med röda ögon som sa "piano, piano!" till mig för minsta rörelse jag gjorde.

                                   

                                   

En av byborna var en gammal kvinna som bodde med en tupp i sitt hus. Finaste jag sett. Hon gick in och hämtade den så att vi skulle få se.

                                    

                                   

                                   

                                     

Sen blev det för mycket trappor för min del. Fanns ju inga ramper eller någonting alls, varför skulle det, ni ser ju husen, och jag kräver inte det heller. Och dom skulle ändå bara se en kyrka så jag väntade med dessa vackra italienare på en bänk i solen i en och en halv timme.

                                       

Kan ju inte direkt påstå att det gick någon nöd på mig.

För denna man skulle jag flytta till Italien när som helst. Imorgon, ikväll, i november. Ingen skillnad. En sådan människa. Så genuint hjälpsam och snäll. "My car, your hotel in 1 hour?" och jag bara it's ok i can walk. "FOR ME NO PROBLEM! 1 hour!" Han fixade internet på min telefon, skickade ketchup under borden till mig, köpte cola, tog med mig på fotboll, körde mig överallt utan en minsta bön. Mest på grund av honom som jag grät i lördags när vi åkte hem. Så klart ska han bo i Italien. Livet.

                                   

Och så har vi denna herreman. Nummer 2 varför jag grät. Egentligen skapade vi ingen närmare relation, men det var något med honom. Ni vet sådär. Han var så mystisk och tilldragande. Så rolig och sarkastisk. Speciell. Andra dagen vi var där var jag ute och fotograferade hus, och då kom han körande och stannade och frågade om jag ville åka med till flygplatsen för att hämta Litauens grupp. Jag sa nej, för att det intryck jag fått av honom då var att han var småfull/pårökt hela tiden och jag ville inte åka i Italiens trafik på det sättet. Jag hade inte fattat då ännu. Att han bara var en konstnär. Men nåja, jag får väl vara glad för mina bilder på naturen (lägg till valfri sarkastisk smiley här).

                                   

Två sista dagarna hade vi drama med en japan. Avslappningsövningar typ. Det var det enda som verkligen var lärorikt från själva kursen. Jag kunde inte vara med i så mycket, för det var så mycket med kroppen och man skulle hoppa runt och på varandra och med varandra. Men hans tankar var väldigt intressanta och hela han kändes som en människa man hade kunnat se på något faktaprogram i TV.

Det är ganska märkligt hur mycket man spänner sig bara i huvudet, ansiktet och magen. Från och med detta ligger jag varje kväll med huvudet hängande ner mot golvet och bearbetar dagens händelser med låtsasspråk. Sen avspänner jag min diafragma och låter som valfri kampsportsutövare. Det är faktiskt avslappnande.

                                  


Italiensk glass. Inga ord.

                                   

Sista dagen var vi uppe i bergen igen och fick rundtur på ett behandlingshem för före detta missbrukare. Var intressant, men hade varit ännu intressantare om patienterna själva hade berättat. Men dom fick skriva brev till sina familjer en gång i månaden, så helt förståeligt att vi fick nöja oss med boendets ansvariga.

                               

Jag ska skriva ett blogginlägg till organisationen jag åkte med också, och ledaren bad mig att inte vara så pass ärlig att ingen vill åka igen. Jag kommer inte skriva det inlägget på samma sätt som detta, men även om utbildningen var dåligt organiserad och jag lärde mig föga så är det klart man ska åka ändå. Det är så mycket mer. Människor, intryck, lärdomar, skillnader, bilturer, kulturer, relationer, erfarenheter. Det är kurser som denna man behöver för att veta vilka som är bra.

italy vs helsinki.

Här sitter jag, mitt i natten. Trött men förväntansfull. Måste hålla mig vaken för halv 3 ska jag hämtas upp utanför Ica.

Därifrån ska jag köras i en Jeep till Kastrup och därifrån ska jag, och 5 andra, flygas till Italien. I Badolato i söder ska vi gå en kurs som heter Teater, sociala medier och mångfald. Jag är mest intresserad av det första, men allt ska bli kul.

I somras när jag var hos min sändarorganisation för att lämna in biljetter och kvitton från Wien fick jag nys om denna resa, så jag ansökte och blev antagen. Ska bli lite skönt att ha några svenskar med sig denna gång, även om jag inte känner resenärerna i fråga. Jag gillar ju svenskar, fast jag går hårt åt vad gäller deras allmänbildning om grannlandet i öst.

Så ja, tack livet för möjligheten, tack EU för finansiering och tack jag själv för mod. Vi ses om en vecka!

en liten film.

Jag har gjort en film om mina framsteg med elektroderna som jag har haft nu sedan i somras. Tänkte att det var på tiden. Har klippt och fixat (och svurit) i två kvällar nu. Uppfinnaren himself såg filmen igår och gav fin respons. Värmde mitt finlandshjärta.

Tio minuter av framsteg, baksteg och så lite dans. Var goda.