"varför tvekade jag ens" - en roman av ida berg om äventyren i italien.

När jag blev antagen till att åka till Italien tvekade jag till en början eftersom resan dit skulle bli så omständlig med ett dygns väntande allena på flygplats och så vidare. Nu blev det slutligen inte heller så krångligt, men jag kan med facit i hand säga att det skulle ha varit värt varje minut.

Herregud vilken märklig resa. Jag vet inte ens var jag ska börja. Jag har så mycket att berätta och det var så mycket som var så overkligt och roligt. Om ni inte orkar med euforiska skrifter så hejdå, vi ses i nästa inlägg.

Om någon ännu läser - hej. Vi var 6 stycken i Sveriges grupp, och vi integrerades på plats med 5 stycken från Liutauen och 6 från Turkiet. Samt ett ytterst varierande antal italienare. Många dök upp från och till när det passade, men låt säga att medeltalet landade på 10.

Vi blev upphämtade på flygplatsen (som vi trodde att vi skulle åka tåg från, grazie artiga italienare) och döm om min förvåning när bilen stannade utanför ett hotell och dom sa "this is for the girls". Ett hotell. Jag, som från Wien förväntade mig ett kallt gymnastiksalsgolv, kunde inte tro varken mina ögon eller öron.

Så låser jag upp dörren till mitt rum och så ser jag detta. Helt ok. Har sovit som en griskulting hela veckan.

Och utanför mitt hotellfönster stod en bil som var som tagen ur min sjuka fantasi. Farväl värld, tänkte jag. 

Badolato var nog en av de finaste platser jag sett faktiskt. Påminde inte om något annat jag sett. Så litet och anspråkslöst och vackert. Bodde 2000 personer där så alla kände alla. Låg precis vid Medelhavet. Skön stämning. Inga tävlingar, ingen stress, ingen prestige. En kamera är ingenting som kan bevisa detta men ett inlägg utan bilder är ju tråkigt. 

                           

Staden var otroligt fin, människorna trevliga, standarden på mat och boende hög, fritiden rolig. Men kursen då? Ja, när vi kom dit fick vi schema och vi skulle ha kurser i forumteater, sociala medier och socialt förtryck. Hade vi det? Nja. Jag ska vara ärlig - jag har, kunskapsmässigt, inte lärt mig någonting.

Vår italienska ledare var under all kritik. Han visste för det första inte vad forumteater var. Hur fan blir man ledare för en sån kurs då, undrar jag. Forumteater går ut på att man genom improvisation ska spela upp en förtryckt situation eller ett problem och därefter ska publiken, alltså resten av gruppen, lösa konflikten genom att avbryta och ändra riktning på spelet (källa: Ida Berg, dramastudent i fyra veckor). Denna italienska ledare trodde att "publiken" i detta fall betydde utomstående, alltså folk på gatan.

Därför skickade han ut oss på ett torg, helt utan mål eller syfte. Någon av oss skulle dansa, någon skulle sjunga, någon leka gangster, någon polis. Dessa rollutdelningar baserade han på vad vi själva sa oss vara bra på. På riktigt. I våra verkliga liv. Ja, ni hör ju. Han försökte få oss att hoppa på folk som var på väg ut och in ur kyrkan och försöka få dom att vara med. Vara med i VAD? På riktigt en av mina sämsta erfarenheter. Vidare var ledaren också arrogant och obrydd, kom för sent (09.30 är väl 09.30 och inte 11.15, eller?), sa rakt ut en morgon att han ville gå till stranden istället för att ha kurs och så vidare.

Vi i Sveriges grupp sa dock till och en dag fick vi leda en workshop i "riktig" forumteater och en dag hade vår svenska ledare en kurs i sociala medier som också var bra. Men nu fokuserar vi på semestern. För det var vad det var, tyvärr. Eller inte tyvärr, men lite förväntningar hade jag ändå på kursen.


En dag åkte vi till "byn" uppe i bergen vilket var mäktigt. Förr var det hela staden men sen kom flodvåg och jordbävning och då rasade en del ner och på så vis bildades staden där nere där vi höll till. I byn bodde cirka 300 personer.

                               

                                 

 När vi körde upp dit satt jag på med en fin italienare med stort hjärta och liten bil. Det var smala, kringliga vägar och vi kom högre och högre upp. När han gasade på och körde om en lastbil i en kurva tänkte jag att ja okej jag hade i alla fall roligt. "This is Ferarri!" sa han. Nej, det var en Fiat Panda.


                                  

Var inne i ett vindestilleri. Jobbade en gammal gubbe där med röda ögon som sa "piano, piano!" till mig för minsta rörelse jag gjorde.

                                   

                                   

En av byborna var en gammal kvinna som bodde med en tupp i sitt hus. Finaste jag sett. Hon gick in och hämtade den så att vi skulle få se.

                                    

                                   

                                   

                                     

Sen blev det för mycket trappor för min del. Fanns ju inga ramper eller någonting alls, varför skulle det, ni ser ju husen, och jag kräver inte det heller. Och dom skulle ändå bara se en kyrka så jag väntade med dessa vackra italienare på en bänk i solen i en och en halv timme.

                                       

Kan ju inte direkt påstå att det gick någon nöd på mig.

För denna man skulle jag flytta till Italien när som helst. Imorgon, ikväll, i november. Ingen skillnad. En sådan människa. Så genuint hjälpsam och snäll. "My car, your hotel in 1 hour?" och jag bara it's ok i can walk. "FOR ME NO PROBLEM! 1 hour!" Han fixade internet på min telefon, skickade ketchup under borden till mig, köpte cola, tog med mig på fotboll, körde mig överallt utan en minsta bön. Mest på grund av honom som jag grät i lördags när vi åkte hem. Så klart ska han bo i Italien. Livet.

                                   

Och så har vi denna herreman. Nummer 2 varför jag grät. Egentligen skapade vi ingen närmare relation, men det var något med honom. Ni vet sådär. Han var så mystisk och tilldragande. Så rolig och sarkastisk. Speciell. Andra dagen vi var där var jag ute och fotograferade hus, och då kom han körande och stannade och frågade om jag ville åka med till flygplatsen för att hämta Litauens grupp. Jag sa nej, för att det intryck jag fått av honom då var att han var småfull/pårökt hela tiden och jag ville inte åka i Italiens trafik på det sättet. Jag hade inte fattat då ännu. Att han bara var en konstnär. Men nåja, jag får väl vara glad för mina bilder på naturen (lägg till valfri sarkastisk smiley här).

                                   

Två sista dagarna hade vi drama med en japan. Avslappningsövningar typ. Det var det enda som verkligen var lärorikt från själva kursen. Jag kunde inte vara med i så mycket, för det var så mycket med kroppen och man skulle hoppa runt och på varandra och med varandra. Men hans tankar var väldigt intressanta och hela han kändes som en människa man hade kunnat se på något faktaprogram i TV.

Det är ganska märkligt hur mycket man spänner sig bara i huvudet, ansiktet och magen. Från och med detta ligger jag varje kväll med huvudet hängande ner mot golvet och bearbetar dagens händelser med låtsasspråk. Sen avspänner jag min diafragma och låter som valfri kampsportsutövare. Det är faktiskt avslappnande.

                                  


Italiensk glass. Inga ord.

                                   

Sista dagen var vi uppe i bergen igen och fick rundtur på ett behandlingshem för före detta missbrukare. Var intressant, men hade varit ännu intressantare om patienterna själva hade berättat. Men dom fick skriva brev till sina familjer en gång i månaden, så helt förståeligt att vi fick nöja oss med boendets ansvariga.

                               

Jag ska skriva ett blogginlägg till organisationen jag åkte med också, och ledaren bad mig att inte vara så pass ärlig att ingen vill åka igen. Jag kommer inte skriva det inlägget på samma sätt som detta, men även om utbildningen var dåligt organiserad och jag lärde mig föga så är det klart man ska åka ändå. Det är så mycket mer. Människor, intryck, lärdomar, skillnader, bilturer, kulturer, relationer, erfarenheter. Det är kurser som denna man behöver för att veta vilka som är bra.